Min sambo betalar allt

Det låter som att du tar det ansvar som förväntas av en vuxen människa och skyller på händelser, omständigheter och andra personer. 

det enda som är relevant att titta på är ditt eget agerande och hur du säkerställer att du bidrar med 50 % av de löpande kostnaderna. Både framåt och den retroaktiva skuld som du har byggt upp övertid genom att inte göra rätt för dig. 

Det låter inte som att du tar det ansvar skulle det stå

Av allt som skrivs är det just "jag ska flytta ut så min sambo ska få slippa mig" som fastnar. Det låter som en offerkofta där du tycker synd om dig själv.

Det viktiga är hur du skall ta ansvar för ekonomin framöver. Låna inte mer av sambon. Visa honom hur du tänkt betala till honom.

Jag tror inte du är en hemsk person. Jag tror också att du agerat utifrån det du sett som bäst för tillfället, men du behöver tänka på ett nytt sätt nu. 
Sätt dig ner med sambon och försök diskutera igenom situationen tillsammans.
Kom inte med ursäkter. Skyll inte på omständigheterna, utan utgå ifrån där ni är nu.
Erkänn att det blivit fel, och att du försökt agera efter din förmåga men att du behöver hans hjälp att reda upp detta. Lyssna till honom och försök ta in de saker han skulle vilja se förändras. Lägg upp en plan tillsammans. 

Att berätta för någon som inte ta ansvar för sin ekonomi att den inte tar ansvar för sin ekonomi betyder bara just det.

Det betyder inte att man tycker att den personen är dålig i övrigt eller ond på något sätt.

Så din sambo har gratishotell med all inklusive för dig och en ytterligare vuxen kvinna i sitt eget  hem?
 Han borde, ärligt talat,  få en bragdmedalj innan han packar era saker.

Vad är det som förändrats på några timmar eftersom du nu har råd att både flytta och betala tillbaka det du lånat och det du är skyldig honom för mat och husrum i flera år?

Men hur mycket jobbar du då?

Min svärmor t.ex. hade tre olika jobb för att kunna ta över huset efter en skilsmässa så att barnen inte skulle tappa sina kompisar/behöva byta skola.
Heltid som lärare, trappstädning flera morgnar i veckan och reklamutdelning på helgen som barnen fick hjälpa till med.

Ordnar upp sin ekonomi gör man genom att jobba mer än heltid och dra in mer pengar, inte genom att ta mer lån och dra på sig att försörja andra vuxna personer.

TS hade nog kunnat räkna ut vilka kommentarer som skulle följa på hennes "gråtinlägg" beträffande sambon som inte unnar henne rätt sorts Pepsi och behandlar henne som ett barn. Den här typen av inlägg kommenteras i moraliserande ton, det går inte att komma ifrån och det är heller inte fel. Skulder som äter upp möjligheterna att komma på grön kvist är ett gissel, ett självförvållat gissel. Kanske finns det någon som tar lärdom av kommentarerna och avstår från den där lyxprylen som ska finansieras med lån, eller än värre åka på semester med lånta fjädrar.                                                                                                                                         Mannens roll i det hela är lite märklig trots allt, han visste ju hur det stod till med TS ekonomi när de flyttade ihop så han borde inte vara förvånad. I hans ställe skulle jag kräva att TS börjar arbeta mer, kanske städa, jobba i nån affär extra, helt enkelt se siffrorna i vitögat. Utan denna extra satsning skulle jag i sambons ställe be henne lämna. Det är inte meningen att vuxna ska försörja varandra och rakt inte att de ska bidra till partnerns vidhängande barns försörjning, sen får de vara hur deprimerade som helst, folk i relationer ska inte ta rollen av bankomater. Inom parentes, jag skulle aldrig vara tillsammans med någon med dålig ekonomi, inte ens som särbo. Det spiller alltid över på den andra partnern, man kan inte resa eller ha ett socialt liv tillsammans.

Hur menar du att din sambo inte bidragit till dina döttrar när du lägger dina pengar på dem istället för att försörja dig själv? Han betalar dessutom för boendet även för ett vuxet barn, som jag förstår det?
Detta efter han ställt upp på ett ganska riskfyllt ekonomiskt åtagande dessutom, som borgensman. 

Som jag ser det har ni er båda två att skylla, tyvärr. Du har redan fattat ett beslut vilket är att flytta.

Det jag menar med att ni har er båda två att skylla är att du först då du enbart reagerat känslomässigt och bara velat hjälpa dina barn. Han också tyvärr låtit sig bli  indragen, nerdragen i den här syltan. Ingen av er har haft de gränser ni borde haft, förlåt, men så är det, ni hade inte varit där ni  hamnade annars.

Det här började först och främst med dina två vuxna döttrar. Jag tror i botten har det här med att göra med att ni inte vetat om vilka rättigheter döttrarna har. Sedan kan jag tycka det varit själviskt av döttrarna att gå till dig på det här sättet då de borde ha förstått att de sabbar för dig, att det blir ansträngt för er relation både ekonomiskt och känslomässigt. 

Ekonomi är en av de saker som kan splittra ett par, att man inte har samsyn kring det. Väldigt synd att det skulle kosta ert förhållande pga detta, men det är en tråkig konsekvens av det. 

Du är tyvärr inte den första jag har stött på som har hjälpt sina vuxna barn på det här sättet genom att ta lån, smällarna, för dem och sedan har de vuxna barnen inte råd att betala tillbaka, eller säger sig inte ha det, och lämnar alltså deras förälder med vad som egentligen är deras skuld. 

Det finns en mening med att banker nekar lån till vissa i den situation de är i men det betyder inte att de är chanslösa, då får de gå till Socialen och så tar man det därifrån. Det skulle ha varit det alternativet ni skulle ha tittat på främst. Sen låna aldrig ut till någon som du vet om inte själv kan få ett lån, det finns en anledning till det. 

Du är som sagt inte den första jag hört om som får relationer förstörda på det här viset, det är hemskt, men så är det, något som händer i familjer och par-relationer där man korsar hejvilt affärer och privata relationer. Ibland är det okej att säga nej. Ibland måste man säga nej. Både för den som frågars skull och sin egen och i det här fallet även fler inblandade, blir annars en mycket beklaglig dominoeffekt. 

Hoppas det löser sig för er alla. 

Detta är inget snyftinlägg och jag gnäller inte över pepsi. Du som skrev att min sambo har gratishotell och all inklusive för mig har tydligen aldrig varit kär. Ska jag inte få bo hos honom för att jag inte betalar för mig, jag tar hand om hemmet ändå och honom, vi delar på alla sysslor och när jag har råd att betala till honom så kommer jag att göra det. Det kallas kärlek och empati för en människa. Jag skriver flera ggr att jag har försökt styra upp ekonomin och att ta ett samlingslån var ett av det. Att jag som mamma tar hand om min dotter ( hon är 20 år by the Way) som är inne i en depression tycker ni är fel och det kan jag inte förstå. Jag har under åren varit väldigt oansvarig med ekonomin och det erkänner jag men har försökt ta hand om tre barn själv. Min sambo visste om min ekonomi och eftersom vi älskar varann så flyttade vi ihop ändå, vi fick en hyra istället för två. Jag jobbar heltid och får precis ekonomin att gå runt. Som jag skrev innan så har jag ca.2000 över av min lön och någon undrade vad jag gör med dem, jo de går till försäkringar, tandläkare, bensin tex. Jag skrev inte detta inlägg för att ni skulle tycka synd om mig utan för att få råd hur jag ska gå vidare eftersom jag inte vill utsätta  min sambo för detta mer. Jag är ingen hemsk person som framstår här.

Vi har i alla fall suttit ner och pratat nu och lagt upp en plan på hur vi ska gå vidare och det känns bra. 

 

Jag tycker det låter väldigt bra att ni lagt upp en plan och att ni just går vidare. Ekonomi handlar just om hushållning av resurser och jag tänker att du gjort misstaget att tänka på hela som att du "saknat pengar" och inte som att du faktiskt inte riktigt vet vad som är rimligt.

Jag tycker du ska överväga på vilket sätt din ekonomiska hjälp stöttar din vuxna dotter. Precis som någon varit inne på så har vi socialtjänsten av en anledning, och genom att lösa detta "själv" så blandar du ihop din partners ekonomi med en människa som är precis i början av sitt vuxna liv.

Eftersom dottern bara är 20 år misstänker jag att hon inte jobbat tillräckligt länge för att få sjukpenning. 

Skulle din dotter studera på gymnasienivå är du försörjningsskyldig för henne fram tills hon fyller 21 år. Eftersom hon inte verkar studera på gymnasienivå har hon troligen rätt till socialbidrag då du inte längre är försörjningsskyldig. Det innebär att hon har rätt till åtminstone 4160 kr/månad i försörjningsstöd + pengar till boende om hon skriver inneboendekontrakt med sambon. Hon kommer antingen behöva läkarintyg för depressionen eller söka jobb. Dock är det väl lämpligt att hon har kontakt med läkare i vilket fall som helst för att få hjälp med depressionen. 

Skulle hon så småningom välja att studera kan hon givetvis inte få socialbidrag, utan då är det studiebidrag/studiemedel som gäller. E

Självklart ska du hjälpa dina barn. MEN, har du väldigt låg inkomst så har du inte råd att försörja barnen tyvärr. Du säger att du betalar för barnen, men det gör du inte eftersom du lånar pengar av din sambo. Man kan hjälpa på andra sätt än pengar. 
Dina barn kommer inte bli hemlösa. Det du kunde göra är att hjälpa att hitta boende till den dottern som har separerad och hjälpa henne att flytta. 
Hur sjuk är den andra dottern? Om hon är så sjuk för att bo hos er så borde hon ju ha sjukpenning. Så varför betalar hon inte hos er då? 
Har man inga pengar att hjälpa så kan man inte hjälpa. Men som sagt så finns det andra sätt att hjälpa på. 

Du jobbar heltid och har en normal lön och ändå bara får 2.000kr över när lånen betalda eller vad betalar du mer än lånen för din lön? 
Om du fick det att precis gå runt när du levde själv så är frågan om du då gjorde det med lånade pengar hela tiden för annars är det märkligt att du verkar ha sämre ekonomi nu när du blivit av med en egen hyra.

Vad var det som skapade lånen, vad användes de pengarna till?

Risken är att du överfört ditt ekonomiska sinne på dina barn och därför som även de verkar ha bekymmer med sin ekonomi och du försöker rädda dem.

Dottern har ju som inneboende råd till försörjningsbidrag om hon inte har annan inkomst, till att börja med. 

Det måste vara väldigt höga lån? 
Som du märker ger er ekonomi väldigt skev maktfördelning. Att begränsa kostnaderna Kan ju också vara ett rent måste, eftersom det är onödig konsumtion du inte har råd med. 

Det går inte att trolla fram pengar med knäna. Öka dina inkomster, sänk dina kostnader, ta inge fler lån, försöka ordna samlingslån (vilket du redan verkar ha gjort). Ta reda på om dina döttrar kan få hjälp från andra håll. 
Dina historiska ekonomiska misstag kommer fortsätta kosta tills du fått snöbollen att sluta rulla och det kan ta tid.
Att bidra med 2000kr (varav det mesta går till personliga utgifter) är väldigt lite med tanke på vad allt kostar idag. Att din sambo reagerar är inte konstigt alls. Du måste också ta in att dina ekonomiska beslut berör honom också. Har ni lagt upp en plan som kommer fungera är det superbra.

Jag tycker mer synd om din sambo. Och observera då att jag INTE hör till dem som tycker att gifta kvinnor/mödrar måste arbeta heltid under barnens uppväxt för att kunna betala 50 procent av utgifterna. Även om det förstör för hela familjen med långa dagar, utmattning och stress. Men i ditt fall så har du ju ingen RÄTT till din sambos pengar. Ni är inte gifta, och barnen är inte gemensamma. Dessutom är dina barn vuxna - vad gör de hemma hos dig och din sambo..? Jag förstår inte hur du ens kan tycka att din sambo ska dra runt det där menageriet. 

Den dottern som bor hos er, betalar hon för sin del av kostnaderna som hyra för inneboende och för maten? Annars är det steg 1 att hon ska betala för sig. Din sambo ska inte behöva försörja henne med. För du kan inte mena att du betalar för henne för det gör du inte om du bara får 2000 kr kvar av dina pengar. Sen vara för att man har en depression så behöver man inte flytta hem, du hjälper henne inte genom att göra så utan du blir medberoende i hennes sjukdom och gör henne sjukare. Hon ska bo själv så hon tvingas börja ta tag i sig själv och söka hjälp istället. 
Din inkomst kanske inte är så bra så börja jobba mer, sök alla jobb och jobba hela tiden för en period så du kommer ifatt. 
Sen din andra dotter får faktiskt även hon klara sig själv.

Att känna sig maktlös är en försvarsmekanism. Starkt förknippad med att hitta ursäkter och anledningar till att situationen är som den är. Problemet är att om man anser sig maktlös(vilket man sällan är) så leder det ofta till att man blir handlingsförlamad och passiv.

Det man borde göra är att ta ansvar, göra en plan som steg för steg tar personen från där man är till där man önskar att befinna sig. Det är konstruktivt.