I min blogg den 4 mars

Det är inte klokt vad snabbt en människa blir klok när hon är i begynnelsen av livet.

 

Jag hade grannfamiljen på besök. Vid fikabordet konverserade den lille 2,2-åringen livligt. ”Vad kylskåpet låter”, sa han, ”det är nog kompressorn”.

 

Kompressorn?!! Jag bara stirrade på honom. Förundrad och beundrande. Han hade ju rätt men hur kan han redan ha lärt sig det? Utöver allt annat han redan samlat i sin lilla hjärna, som uppenbarligen absorberar bättre än en pampers.

 

Själv satt jag där med hackande åtkomst till min minnesfunktion. Namn jag brukar ha på näthinnan hade förpassats till tungspetsen och kom med andra ord inte fram hela vägen. Precis som det har varit på sistone i konversationerna mellan särbon och mig, då det kan låta ungefär så här: ”Jag träffade… vad heter hon nu… som är ihop med… vad är det han heter… eh… som jobbar på… du vet det där stället vid… ”, säger jag och suckar. Varpå han svarar ”Det är inte precis några uppgifter du kan gå ut i pressen och efterlysa någon med.”

 

Jag har en jämnårig vän som emellanåt måste efterlysa sin gamla mamma. När hon senast hittade sin mor hade hon varit borta i ett dygn och när min vän uttryckte sin oro sa mamman bara ”Men jag har inte varit borta. Det där, förstår du, är din egen oro som tar över. Du bör nog söka hjälp för det – gå till en psykolog!”

 

Senilitet är sällan förenligt med självinsikt, så just det har jag i alla fall på plussidan. Jag är än så länge inte dummare i huvudet än att jag märker när jag är det.

 

När jag själv blev mamma märkte jag att min egen tid (alltså verkligen egentid, som innebär att man kan måla naglarna, pratskratta i telefon och sånt) krympte till en promille och dagarna räckte inte längre till för ett normalt liv med normala sysslor. Jag misstänkte att det skedde en tidsförskjutning, så att mitt barn tog för sig av min tid för eget bruk. Det var ju så mycket som skulle hända på väldigt kort tid. Från första andetaget till att kunna sjunga ”Sjörövar-Fabbe” tog det inte många dagar för det nya lilla livet. En sparkdräktskick övergick i danssteg på nolltid. Och hennes funderingar var snart smartare än någon rad i böckerna jag läste för henne. Det är klart att hon behövde låna tid från mig för att hinna utvecklas så mirakulöst snabbt. Och just nu är jag tacksam att jag sparat dessa minnen i hjärtat istället för i skallen…

 

Men tillbaka till min kloka lilla granne som utvecklas i en så imponerande takt i lägenheten under mig. Det skulle kunna vara så att han lånar friskt från mitt minne, så som man gör med siffrorna i en ekvation, tvärsigenom mitt golv så där bara.  I en tid med trådlösa nätverk är det kanske fullt möjligt.

 

Det tog mig nästan hela hans nuvarande livstid att lära mig hans namn, långt efter att lille Amandus glatt ropade mitt när vi sågs i trappen. Han är min yngste idol och den ende inte helt närstående som jag numera alltid kommer ihåg namnet på. Det ser jag ändå som ett friskhetstecken. Så vad gör det att han lånar lite av mig, det är ju trots allt sånt som grannar gör.

 

Och skulle jag även glömma mitt eget namn, kan jag ju alltid ringa på hos Amandus. Det känns tryggt att veta.

I min blogg den 11 november


När en människa lämnar sin kropp fördelas hon på alla de människor som saknar henne, på oss som bär henne i våra hjärtan. Så finns hon ändå, även här på jorden. Som en vissnad blomma som sprider sina frön.
. . .

Det var Alla helgons dag i helgen och jag skulle väl skrivit det här då. Men jag hade fullt upp med att göra ros- och mosshjärtan och gröna mjuka kransar med färska blommor. När jag var färdig hade det blivit sommar vid min dotters grav.

Nu är allt översnöat och alla ljusen har slocknat. Så fort går det från varmt till kallt. Från ljus till mörker. Från liv till död… Men allt är kanske inte som det verkar.

Jag förlorade en vän nyligen, för alltid. Sista gången jag stötte ihop med henne sa jag att hon var så vacker, att det riktigt lyste om henne. Hon strålade verkligen… Några månader senare var hon borta. Cancern hade anfallit hennes kropp som ett hungrigt rovdjur och det behövdes nästan ingen tid alls för att släcka hennes strålljus.

Ändå minns jag henne just som den där soliga dagen då vi möttes sista gången. Och i de stunderna är hon alldeles levande och alldeles närvarande. Här och nu. Jag kan till och med prata lite med henne. Och jag ser den där glimten hon oftast hade när jag mötte hennes blick, så full av humor och värme.

Jag vet ju att det är många fler som har henne med sig i sina liv, att vi tillsammans bär henne vidare. Precis som jag och många andra människor kärleksfullt burit min dotter Sara i över tolv år nu. Det är en evighetslång tid och samtidigt nästan ingen tid alls. För en själ som lämnat sin kropp räknar nog inte minuter. Men den vilar gärna i människors hjärtan, det är jag övertygad om. Och precis som ett frö innehåller den hela sin varelse… allt den varit, allt den är och allt den kommer att vara.

Inte konstigt då, att jag kan höra Sara skratta. Även om jag bara hör det när jag själv är glad.

Ur min blogg den 11 oktober 2010

Kolonistugan är under renovering och jag känner inte igen mig själv längre. För bara någon månad sen var jag en spröd poet i skira NoaNoakläder. Numera slafsar jag runt i leriga brallor, och händerna är valkiga och luktar tjära och snus, och det utan att jag tagit i någotdera.Till det finns ingen annan förklaring än att det beror på själva hantverkandet.

Följaktligen intar jag dagens första frukost kl 05.00 och jag hänger på låset hos ByggMax och Clas Ohlsson, när jag inte hänger på en stenskyffel eller siktar med varmluftpistol... Här om morgonen for jag till Arnes Plåt och fyllde en släpkärra med sånt som vatt, staps och nock och helt utan pock fick jag igenom samma rabatt som byggherrarna.

Jag håller alltså på att bli en främling, och inför det känner jag mig, trots dagens politiska klimat, inte det minsta fientlig. Tvärsom. Jag välkomnar mångfalden som plötsligt väller in över mina egna gränser.

Inom en snar framtid kommer jag med största sannolikhet att kalla mig Andrzej, ha oborstad mustasch och käka lunchmackor helt utan sallad. Min poetiska ådra har då ersatts av ådring medelst pensel och jag svingar en hammare lika obehindrat som jag slänger käft.

Ibland är livet verkligen överraskande intressant.

Allvarligt talat... i min blogg den 16 juli 2010



Först var det värmen som hindrade mig från att skriva, nu är det kylan.

Värmen har gjort min hjärna så trögflytande att mina tankar inte har kunnat mobiliseras till några blogginlägg på länge. Lösryckta formuleringar har svävat förbi som dagsländor eller fallande vallmoblommor och de har bara existerat som svårfångade fragment i nuet.

Den där kylan, däremot, drabbar mig på ett helt annat sätt. Den kommer helt och hållet inifrån och alltid så här års. För när det närmar sig den 18 juli vill jag stoppa tiden. Så har det varit varje år ända sen min dotter Sara mördades just den 18 juli 1998.

Det är inget jag kan förhindra med tankekraft, för det sitter liksom i kroppen. Jag tänker inte ens på vilket datum det är eller på vilket datum som närmar sig. Plötsligt är det bara som om jag inte vill vara med längre. Mina steg blir tunga, mina händer vill inte utföra något och hela mitt inre vill sätta sig på bakhasorna, stoppa tiden.

Så ser jag att mjölken är stämplad med 18 juli. Var jag än köper den nu så är det detta som är bäst-före-datum. Då vet jag varför mitt hjärta plötsligt blivit en kylvara och jag vet att det även är mitt ödesdatum, att den 18 juli var mitt livs bäst-före-datum. Och cellerna minns, eller om det är min livmoder som viskar det till dem ända tills det vuxit till ett rop. ”Stanna! Stop!”, skriar det i mig, och det är tiden som ska lyssna. Det nu som fanns strax innan den 18 juli 1998.

Men min hjärna vet ju att det inte är så det går till. Det vet den trots sitt tröga tillstånd under en glödgande het sol som manar den till siesta. Minnet kan också berätta att det varje år blir bättre redan den 18 juli. För då, när gryningen just passerat… just den tidpunkt då Sara andades för sista gången… då lugnar sig kroppen igen. Den slutar bråka och förlama, står där medgörlig och stillsam vid Saras grav där mina omsorgsfulla modershänder just placerat ett hjärta, fyllt med rosor, och ett av mina diktkort.

Och jag läser dikten högt för Saras svävande själ. Men ordet längtan byter jag ut mot saknad. För just då vet jag ju, med hela min sörjande varelse, att tiden inte går att stoppa. Inte ens vrida tillbaka.



Längtar efter dig

I hjärtat finns ett rum
som bara är för dig.
Och var jag än tar plats
så finns du här hos mig.

Jag hör din varma röst
som inspelad musik.
Jag lyssnar om igen
för den är helt unik.

I mörker och i ljus
ditt ansikte jag ser.
Ur minnet tar jag fram
de bilder där du ler.

Men bland allt du är för mig
finns något svårt att bära
- min längtan efter dig
när jag inte har dig nära.



www.skrattochallvar.blogspot.com/2010/07/allv...

I min blogg
www.skrattochallvar.blogspot.com
skriver jag helt andra texter än de dikter som trycks på kort. Jag blandar humor och allvar lite hursomhelst, och en favoritrubrik är "Saker jag undrar över..." (senast om flygresor).

Jag har skrivit om hur jag rensar ogräs i min lägenhet, om trädgårdstomtarnas inverkan på vädret, om att jag är en sommarstalker och om jetlagpotatis och komockor. Men också om sorgen efter mitt förlorade barn...