Funkisfarsans tankar

Startsidan

Bli medlem » Glömt ditt lösenord?

Du är här:
Familjeliv.se
Bloggar
Politik
Demokrati
Funkisfarsans tankar
Medlemmarna ansvarar för det de skriver i bloggarna

Politik - Demokrati

Nalle08

Sida: 1 av 1

Totalt 1 inlägg

337 besök

Tankar om och kring föräldraskap och funktionsnedsättning ur ett bemötande- och samhällsperspektiv.

juni 14

Vi är alla barn i början!

av: Nalle08

(2011-06-14)

När jag var runt sexton sjutton år visste jag att jag ville ha en stor familj med många barn. Nu blev det inte så utan jag fick nöja mig med ett barn. En son som under första timmen i detta liv tog mitt hjärta till sig och snärjde mig med sitt osynliga band av kärlek. Jag blev totalt golvad med en kärleksfull knock out.

Vad jag minns har jag alltid tyckt om barn och de har för det mesta också tyckt om mig. Jag minns hur barnen på barnreumatologen avdelning 50 i Lund ville att jag skulle läsa saga för dem eller berätta spännande historier. Speciellt enträgna var tjejerna mellan sju och tolv år, "Vi vill att Nalle ska läsa för oss!" När jag hade låtit mig övertalats, vilket gick ofta väldigt lätt, hade busfröna puttat de fyra sjukhussängarna tätt intill varandra och bildat ett mindre hav där alla låg och väntade med stor förväntan och mycket fnitter, huller om buller, i mitten av sänghavet. Jag hade min utvalda plats mellan dem och de turades om vem som skulle ligga närmast mig på varsin sida. Ja, jag tyckte också att det var mysigt. Speciellt mysigt var det de gånger när en av dessa tjejer var lite äldre än sina rumskamrater och det bara var något år som skilde oss åt.

Vi var som en stor familj på denna avdelning och vi delade allt mellan sjukdom, operationer, sjukgymnastik och behandlingar, förbättringar och försämringar, med och motgångar i det vanliga livet när det gäller mamma och pappa och syskonen hemma, lek, allvar, förälskelser och kärlek. Livet fortsatte sin resa och vi fick lära oss livets skola oavsett om vi låg inne på avdelning 50 eller inte. På den tiden kunde det bli långa perioder som vi låg inne för behandling eller operationer. Det hände att vi till och med mötte döden tillsammans. Det blev bara så att vi och personalen blev mer och mer som en stor familj.

Nu skulle jag bli pappa på riktigt och var jag lika rädd som lycklig. Vissa dagar höll jag på att gå sönder för jag visste inte hur jag skulle bete mig eller om jag, en funkis, skulle klara av att bli pappa. Från gång till annan fick jag möta andras fördomar och starka åsikter om hur olämpligt det var att jag som bodde på en boendeservice skulle bli pappa och att jag skulle vara glad att mamman minsann var frisk. För det mesta skakde jag bara bort dessa idiotiska påhopp men så ibland när jag inte var på topp kunde ekon från deras okunniga välvilja leta sig in i själens skrymslen och göra mig osäker. Skulle jag duga som pappa? Skulle jag som inte ens skulle kunna köra barnvagn bli en pappa värd att ha? Ibland, stundtals, var rädslorna och ångesten många att övervinna.

Några månader innan det var dags blev jag varse om att alla blivande pappor som jag talat med hade samma slags nojor, något annorlunda, men ändå likadana. Skulle jag som lastbilschafför duga som pappa? Ett lugn infann sig när jag sex veckor innan beräknad nedkomst åkte in på sjukhuset, avdelningen i Lund, för en lättare operation som jag ville få gjort innan det var dags så jag skulle slippa åka in direkt efter att jag hade blivit pappa. Jag träffade en del av personalen som berättade om hur dom såg på mig som pappa och om jag mindes alla sagor jag läste för ungarna och hur lätt jag övertalades till att läsa saga varje kväll för småttingarna. Jag vet inte om det bara var för att de ville vara snälla men all personal som hade jobbat där när jag var tonåring blev glada och var övertygade om att jag skulle bli en alldeles utmärkt pappa.

Det osynliga kärleksbandet jag nämde ovan knöts minuten efter att jag klippte av navelsträngen på min son kl. 05:27 den 18 juli 1990. Sedan dess har tiden rusat iväg och även om jag ifrågasatte min lämplighet som funkis och pappa någon gång i början fick jag ganska omgående lära mig att det finns tusen andra saker som är betydligt viktigare än hur jag tror mig vara som pappa, eller hur jag uppfattas av andra, som till exempel är det dags att byta blöja? Är han hungrig? Sover han?

Det fanns bara en persons åsikt som är viktig och det var min sons. Alla andra åsikter, nojer, rädslor av att inte duga oavsett om de är dina eller andras försvinner i vardagens alla underbara sysslor för att ditt barn skall utvecklas och må bra. Allt annat är underordnat.

Ta hand om er!
Nalle

kommentarer