Jag har på sistone börjat fundera i gamla termer om en del saker. Visst, jag vet att det är februari, fortfarande vinter, och den tid på året jag är som tröttast med det återvändande ljuset (ironiskt nog). Men det täcker inte upp allt jag funderar kring.

Jag har på sistone kännt mig allt mer som i gamla tider vad gäller sociala frågor. Jag känner mig tafatt, litet desperat och "needy", och jag undrar samtidigt vad det är för fel på mig som gör att folk slutar prata med mig, eller om de gör det bara blir intresserade av mig som vän. Luktar jag illa? Är jag för fet? För ful? För snäll? Har jag något fel på mina feromoner? Eller är det just tvivlet i mig som skiner igenom?

Jag vet inte, men det är litet tröttsamt. Var på ett möte med ett gäng polysar häromdagen, och många uttryckte att de just sökte relationer, kärlek, inte sex. Det känns litet ironiskt att vara en av de som känner precis tvärtom. Jag har liksom dem inte lätt att ha sex utan känslor, men det är ju inte mitt problem, utan tvärtom att jag har mycket känslor men litet sex. Det har nästan alltid varit en bristvara i mitt liv. Och det trots att jag inte är dålig på det. Eller, jag kan ju ha fel förstås, jag kanske tvärsuger på't? Det skulle i alla fall förklara ett och annat...

Samtidigt är jag så löjligt känslig just nu. Jag reagerar på småsaker och tar det som tecken på att folk inte gillar mig. Och griper efter halmstrån som ska bevisa motsatsen. Det är februari, och den här biten kan kanske förklaras med det. Kanske. Jag är rädd att bli som jag var innan jag blev utbränd. Jag är inte så förtjust i vem jag var då, jag gillar mitt nya jag mer.

För att prata om annat (mest så att jag inte sjunker tyngre ned i självömkan och tungsinne) så funderar jag fortfarande på att spelleda, men fortfarande har jag litet svårt med att hitta pålitligt folk och komma på vad jag faktiskt vill spelleda.

Jag har börjat jobba med timanställning, men det går långsamt att komma in på att få timmar. Litet orolig över hur det ska påverka min framtid ekonomiskt.

I övrigt... inte mycket nytt. Med tanke på hur sällan jag skriver numer är det riktigt deprimerande det.