Igår började Axel spela fotboll och det var en förväntansfull gosse som promenerade iväg tillsammans med mig till Mariedals fotbollsplaner. Han blev hjärtligt välkomnad av tränarna som alla är män i trettioårsåldern (passar bra i denna kvinnodominerande värld som Axel rör sig i). Axel letade snabbt upp en fotboll och sprang ut på planen och började sparka boll tillsammans med Filip. Gruppen som spelar är årskullarna 04-06. De stora killarna (och två tjejer) spelar tillsammans och de små 06:orna spelar tillsammans. Oh så söta de var när de skulle spela match. Alla jagade bollen och oavsett vilka lag de var i så kämpade de hårt för att få tag i bollen. Rätt som det var hade de hamnat långt ifrån planen och tränaren fick kalla på dem. Vid samlingen påminde han dem om att det var fotboll de spelade och så körde de igång igen. De fick träna på att hoppa med bollen, springa med den, dribbla slalombana och skjuta mål. Axel gjorde som vanligt bara hälften för det var ju roligast att skjuta på målet med tränaren som målvakt. I en hel timme höll de igång och sprang och när träningen var slut kom min prins till mig alldeles illröd om kinderna och helt slut. Själv var jag iskall efter att ha stått i en timme i tre plusgrader så jag erbjöd mig att bära hem Axel på ryggen då han var alldeles slut. Axel sov som en stock inatt, men imorse var han pigg som en mört igen.
Simskolan fortsätter vi med terminen ut men sedan får det bli fotboll för hela slanten. Axel är inte helt glad i simskolan och vi kan förstå det för det är mycket väntetid och så gör de många saker som han redan kan. I lördags när pojkarna, mormor och jag var och badade i Oxie hoppade Axel i den djupa bassängen och simmade 25 meter bröstsim. Det var helt otroligt att se! Vår älskade fyraåring simmade 25 meter utan att behöva hjälp. Nu kan han simma och då känner både Jonatan och jag att vi kan hjälpa honom vidare i simutvecklingen. Kanske vill han börja simma igen när han blir större.
Du är en stjärna min älskade, underbara, fantastiska Axel!!!
/Mamma
kommentarer