Ja, smekmånaden är över och nu börjar man känna på hur det är att vara förälder. Det har emellertid tagit drygt två år. Dagligen testar Axel våra gränser på olika sätt. Helst genom att försöka få sin vilja fram men också genom att bitas lite lätt, slåss lite lätt och göra precis tvärtom hela tiden. Så fort man säger till honom trycker han ut överläppen och suger liksom ut och in så det kommer ett ljud från munnen på honom. Han ser kränkt ut och tittar under lugg på en. Det blir en hel del skrik i hemmet för tillfälligt och han vill ingenting som vi vill. Inte gå ut, inte ta på kläder, inte äta, inte sova. Han pratar helt fantastiskt mycket nu och säger till oss precis vad han vill och hur saker skall vara (detta är riktigt bra då han på ett bättre sätt kan förmedla hur han tänker och känner). I veckan har han lärt sig säga "Jag hade den" och detta kör han med hela tiden. Han kör också med att han vill ha mat och att han är hungrig när han skall gå och lägga sig. Ännu så länge är vi inte dumma mamma och dumma pappa, men han säger åt oss att vi skall lägga av, sluta, gå ut med mera. Ibland ser jag faktiskt rött när han är som värst och han åker in på sitt rum emellanåt. Jag tyckte att jag var väl förberedd för detta, men jag börjar förstå de föräldrar som har berättat att man kan bli alldeles galen på dem. Man får hejda sig ibland så man inte ryter till allt för mycket så man skrämmer honom.
Sömnen har blivit aningen bättre sedan jag körde Wahlgrens tips. Han somnar vid 20-tiden och då är han helt slut för han är inte still en sekund under dagen. Hemma har han sedan sovit hela natten och vaknat vid 07:00. Nu är vi på semester i Blankaholm vilket har resulterat i att han varit lite orolig de första två nätterna. Han har kommit upp till oss vid ett tiden på natten och sedan sovit fram till strax efter åtta. Underbart! Han kör lite trots här uppe också men det märks tydligt att uttråkning är en bidragande faktor till hans trots. Hur mycket Jonatan och jag än hittar på med honom när vi är hemma i stan så väger detta inte upp mot både mormor och morfar, vovven Troy, farfar och Sonja, farbror Björn, bonusfaster Hanna, bonuskusinen Piri, utemiljön som Blankholm bjuder på med mera. Skönt är också att det inte bara är Jonatan och jag som måste säga nej nej och åter nej hela tiden. Det fungerar mycket mer effektivt när de andra höjer rösterna åt honom.
Nåja, detta är en period som alla barn och dess föräldrar bara måste ta sig igenom. Trots är utvecklande för oss som människor och måste finnas där. Ett bevis på att trots "inte har infunnit sig" är att barnet fått sin vilja igenom hela tiden :) och det får inte vår lillkille vilket märks tydligt i hans frustration och i vår. Jonatan känner sig nöjd med ett barn, men om 1½ år är Axel igenom denna "svåra" period och då är det dags för en nytt litet troll.
Kram på er alla bloggläsare!
/Jessica och Axel

I närmare tre veckor nu har Axels sovrutiner varit helt ur balans och vår lillkille sover mycket dåligt och mycket lite. Han som alltid har somnat som en stock på kvällarna ligger nu och gråter förtvivlat och vill absolut inte sova i sin säng. Vi kämpar på och vill att han somnar på sitt rum, men det kan ibland ta upp emot över en timme för att få honom till ro och ibland slutar det att vi lägger honom i vår säng och då somnar han som en stock. Han har dessutom börjat vakna mitt i natten och gråter och kommer in till oss. Har vi tur somnar han då om direkt, men oftast ligger han och skruvar på sig och pratar och vill att alla lampor skall tändas och att vi skall vakna. Klockan kan då vara allt mellan 03:00 till 05:00. Jonatan och jag är helt slut och vi försöker med allt för att vår lillkille skall komma till ro. Han har även svårt för att sova på dagen och har vi tur sover han cirka 45 minuter, men då är han helt slut för att han inte har sovit ordentligt på två nätter.

Jag gick in på Anna Wahlgrens hemsida idag och läste och vips så hade jag funnit svaren på alla mina frågor. Jag fullkomligt älskar denna kvinna! Som vi har misstänkt är det en förtrots som Axel upplever vilket innebär att han är i obalans och detta kan starkt påverka sömnrutinerna. Nu måste vi sätta in stöten och återgå till kampen som jag hade när Axel skulle lära sig att somna själv när han var runt sex månader gammal. Det är dags att återuppta ramsan och sedan på ett mycket bestämt sätt förklara att det är natt och att han skall sova. Jag får sedan sätta mig utanför hans rum och hugga in så fort han stiger ur sängen eller gråter. Detta fungerade fint när jag körde det för nästan två år sedan och det skall fungera nu med. Det viktiga är att Axel förstår att det inte är han som bestämmer när morgonen börjar utan Jonatan och jag. Håll tummarna för oss så vi slipper vakna vid halv fem tiden varje dag!
Kram
/Jessica

Idag lördagen den 6/12-08 började Axel och jag på familjegympa på Friskis & Svettis. Jag fick ett infall imorse och åkte ut med honom och så fort vi kom in i hallen blev Axels ögon stora. Vi hade pratat om att vi skulle på gympa i bilen ut till Limhamn och Axel vet vad det innebär eftersom de ha gymnastik på dagis. När lilleman sedan insåg att hela hallen innebar en gigantisk golvyta att springa på kom leendet och han log i över en timme. Från 09:15-10:30 sprang vår lille kille fram och tillbaka, hit och dit och skrattade nästan hela tiden. Där var en hel massa andra barn och alla var så söta när de sprang runt och gympade med sina föräldrar. Axel var inte alls blyg och försiktig som barn ofta kan vara första gången de går på en aktivitet utan han for runt som en skottspole, men då och då kom han fram till mig och gav mig en kram. Vi hoppade, sprang, simmade på golvet, ålade som hajar, sparkade boll, lekte med rockring och en hel massa annat. Så, nu köper vi ett tio-kort och börjar gympa på allvar tillsammans Axel och jag. Julklappslistan till mormor och morfar blev detta år lite nya träningskläder och ett par bra gymnastikskor. 

Axel är just nu inne i en period då han är väldigt mammig....och pappig. Så fort en av oss går iväg blir han helt förtvivlad och stora krokodiltårar kommer med en gång. Försökte resonera med mig själv igår om vilket som var bäst. Om han bara var mammig eller pappig eller både och. Det förstnämnda är på ett sätt bättre, men genom sitt nuvarande beteende känner man verkligen hur mycket han älskar oss båda och vill ha oss hos sig så mycket det går. 

Ett litet utdrag ur en konversation med Axel.
Fredag morgon påväg till dagis:
-Mamma, titta månen.
-Ja gubben, där uppe är månen.
-Jaaaa!

Lördagsmorgon vid gungorna på lekplatsen:
-Mamma, gunga högt!
-Ja!
-Mamma, gunga högt!!
-Ja, jag gungar ju högt.
-Mamma, gunga högt, högt upp till månen!
Jag blev alldeles stum av detta påstående. Poetiskt och filosofiskt på samma gång.

Kram min älskade kille
/Mamma

Axels språkutveckling går verkligen framåt i en rasande fart och det är omöjligt att dokumentera allt här på familjeliv. Idag sade han emellertid ett nytt ord som kommer att ha stor påverkan på hans språk. Ordet MIG kom. Han säger Essen (Axel) och jag en hel del, men idag när vi busade i sängen och jag knuffade till honom vände han sig mot mig och sade:
-Inte putta mig!
Han säger det mesta nu fast sätter inte samman allt i långa meningar ännu, men det lär nog inte dröja så länge. När min vän Nina var på besök igår lekte de på Axels rum och jag hörde hur han berättade för Nina om alla sina saker och hon frågade vad alla saker hette och han svarade. Han har ett stort ordförråd och hans förståelse är riktigt god nu. Han vet precis när någon blir arg, ledsen, glad, vill ha hjälp med mera. Tänk att han bara är två år och redan kan så mycket. Det är famtastiskt att barn fixar så mycket.
Kram på er alla som fortfarande orkar läsa om oss!
/Jessica och Axelsson

Idag berättade Lisa, Axels fröken, att Axel har stenkoll vid deras morgonsamlingar. Han vet till exempel vilka som är sjuka, att Eva är på semester (-Eva e på temestoj) och han räcker upp sin hand när de ropar upp honom. Han ser dessutom till så att alla som gråter blir ompysslade och glada. 

Kram

Det är egentligen galet när man tänker på hur stor vår älskade kille har blivit och hur fort det har gått. Innan sommaren hade hans tal knappt kommit igång och nu bara knappt tre månader senare pratar han hur mycket som helt och hela tiden. Han kan säga det mesta nu, men meningarna är fortfarande relativt korta. Man märker tydligt att han vill säga så mycket mer men hans ordförråd är fortfarande för litet. Han förståelse är stor och man kan prata med honom om många olika saker och faktiskt ibland ganska djupa sådana som tex att man inte skall slåss, bitas, knuffa och att man skall dela med sig, kramas och pussas. Han tittar på mig med sina stora blå ögon och svarar ja och nej på våra frågor och påståenden. 

För precis en vecka sedan åkte Jonatan, Axel, jag, Kalle, Ellen och lillbebisen Oskar på semester tillsammans. Vi var medbjudna till Kalles föräldrars sommarhus i Juleboda nere på Österlen. Min kära familj och jag packade in oss i vår skruttebangbangare och åkte for iväg mot Juleboda. I Tomelilla började det snöa och jag har aldrig sett så många och stora snöflingor som då. Vi trodde inte våra ögon och Axel satt i baksätet och ropade: Sne, sne sne!

Väl framme i Juleboda var det bra regn kvar och Axel och jag tände snabbt en brasa i stugan för att få upp värmen. Axel ville titta på sin favoritfilm "Boogie och Elliots vildmarksäventyr" (som vi för övrigt såg minst sex gånger på fyra dagar) och vi vuxna lagade mat och packade upp.

Semestern (eller som Axel säger Temestoj) blev riktigt lyckad och vi hade det skönt och fint tillsammans. God mat (grillat varje dag), sällskapsspel, lek med Axel och lille Oskar, utflykter till stranden i Juleboda, vattenfallen i Forsakar, Stenshuvud samt Kiviks musteri. Axel gillade verkligen att vara på utflykt och var på gott humör hela tiden, med undantag för Stenshuvud där han grät sig nästan hela vägen upp till toppen. Han hade då varit uppe tidigt, lekt hela dagarna och somnat efter 21-tiden på kvällen. Måttet var rågat, han lade sig på marken och grät förtvivlat så till sist tog jag honom på mina axlar och bar honom 600 m upp för backen till toppen samt en kilometer ner på tillbaka vägen. 

Axel var himla go mot lille Oskar och ville krama och pussa på honom nästan hela tiden. Höjdpunkten var emellertid att få sitta med "farbror" Kalle och bygga lego och läsa. Mamma och pappa körde en liten montessorilektion med honom då han fick träna på att hämta rätt färg på legoklossarna. Ett bra sätt att lura honom till att lära sig saker genom leken. 

Nu ser vi fram emot julen och det är bara fem veckor kvar tills jullovet. Då blir det julafton hemma hos Folke-Ziegenfeldt och nyår uppe i Blankaholm. Härligt!
Kram
/Jessica  

Igår smällde det till och vår älskade lilleman gick på pottan hemma för första gången. Vi har i ett par veckor låtit honom gå i kalsonger efter att han bajsat och vi påminner honom var femte minut att man inte får kissa och bajsa i kalsongerna (då kommer polisen...). Igår när Jonatan satt och läste med honom såg han att Axels snopp blev stor och han frågade honom om han ville gå på pottan. Det ville han och vips så satt han där och tittade i en bok och kissade. Han blev själa glad och likaså Jonatan och jag och vi hurrade och highfivade honom. Ett par timmar senare kissade han lite på golvet när han åt kvällsmat och vi rusade in på pottan och ännu en gång kom det en liten stråle och han blev lika glad som första gången.

Imorse när vi bytte blöja inför dagis tittade han på mig och sa att han ville sitta på pottan. Han satte sig och bad om en bok och vips kom det ännu en gång en liten kisspöl i pottan. Han tycker det är jättekul att få spola på stora toaletten när jag har hällt i hans lilla pöl, men han tycker det är lite märkligt att jag torkar hans snopp. Vi satsar nu på att vara blöjfria om cirka två månader, men då krävs det nog kraftag.

Ha det fint!
Kram
/Jessica och Axel