Sista inlägget i denna blogg... Imorgon börjar jag blogga för sörmlands nyheters webbtidning, www.sn.se/bloggar. Man kan även se en artikel om mig i papperstidningen i morgon. Ska bli spännande att se hur den blev!

Jag hoppas kunna nå ut till fler människor, kanske få fler målgrupper att läsa om sjukdomen och i och med det kanske få fler att bidra till cancerforskningen.
Om någon har missat det så finns det en insamling i mitt namn som min fina fina vän Veronica har startat,  www.cancerfonden.se/sv/rosabandet/Stod-oss/in... gå gärna in där och bidra med några kronor eller tipsa andra om insamlingen.

Imorgon är Rosa Oktober slut, men för den skull så hoppas jag att bidrag till forskningen fortsätter. Många bäckar små...

Jag hoppas ni alla har haft en lika underbar och skön helg som jag har haft!

Måndag i morgon... le åt den när ni vaknar!

 

Igår spenderade jag några mysiga timmar på stan med bästa Veronica, blev bortskämd med lunch på kinaresturang och sen strosade vi runt på stan lite. Jag inhandlade ett par nya jeans.
Kalle och jag blev sugna att lyxa till det lite på kvällen så vi tog en promenad ner på stan och åt middag på Fika. Det var så himla gott och jag blev så himla mätt, för mätt. Resultatet blev magknip resten av kvällen och ont i ryggen... hm, konstig kombination men så blev det.

Ikväll är vi bjudna på middag hos Maria och Anders, kanske kan bli ett par glas vin också! Men först tror jag att jag ska ta en promenad ner på stan. Ska se om det finns några blommor att köpa på torget.

Puss och kram! 

Torsdag... 28 oktober... snart november.... Det känns som det nyss var sommar. Då man kunde sitta på balkongen och dricka vin långt in på nätterna. Men nu börjar det bli vinter och snart kommer nog den första snön. Hoppas den kommer en tidig morgon så jag får visa barnen när stora snöflingor trillar ner från den mörka himlen. 

Ungarna, mina älskade ungar, mina ljus och änglar. Mina lyckopiller. Ja, det har snart redan gått en vecka och i morgon är det dags för dom att bege sig till sin pappa igen. Det är en lyx att få den där veckan för sig själv, men samtidigt en stor sorg. Tänker på dom varje dag dom inte är här. På vad dom gör på kvällarna när deras dagar på dagis är slut. Är dom glada, är dom trötta, är dom oroliga...? Jag undrar så hur dom ser på livet. Om dom beskyller sig själva för det som är. Om dom undrar varför inte mamma är hos dom de veckorna dom är hos sin pappa. Men det kommer väl en dag då jag kan förklara för dom så att dom verkligen förstår, hoppas jag.

Ikväll är det bröstcancergalan på tv 3, tänkte titta på det. För två år sen var jag där på plats och tittade. Det var väldigt gripande. Så ikväll räknar jag med att känna sorg och bli påmind om allt... Man kan ju tycka att jag borde låta bli att titta men det betyder mycket för mig att följa andras resor och att bidra med några kronor genom att ringa in.
Det är fruktansvärt att bli påmind, men samtidigt har jag en förhoppning att jag för varje gång jag blir det, komma ett steg närmare min egen verklighet... att förstå den.
Jag skulle så gärna vilja förstå och kunna acceptera. Det känns som jag inte kommer tillräckligt nära mig själv, som att någonting håller mig på avstånd. Men det kanske är så det är för alla. Det kanske är just det jag ska lära mig att acceptera, att aldrig riktigt kunna förstå.

I tisdags hade jag besök av tidningen. Jag blev intervjuad av en jättemysig tjej. Det blev en lång intervju men det kändes som jag pratade i ultrafart och som att det finns så mycket att prata och berätta om. Fick ett mail med det hon skrivit ihop och det var så fint. Jag blev så rörd.
Vet inte när det trycks men om ett par veckor kanske. I samband med artikeln kommer jag börja blogga på www.sn.se, så då lämnar jag denna blogg och fortsätter där.
Kom gärna med tips vad jag ska döpa min blogg till!!

Idag blir det lunch hemma hos min älskade Maria. Myyys!


Jag har aldrig glömt vem jag var, jag har bara låtit det sova... 

Jag vill bara säga Tack, till alla som lyssnar och stöttar i allt det här. Ni är ovärderliga!

Nu tänkte jag stämpla ut för idag. Jag är lycklig som bara den, men trött. Mycket som snurrar i skallen. Men som sagt, lycklig!! 

Tror det är en ny biverkan av cellgiftet som trätt i kraft. Hade samma problem förra gången. Jag är kall på huden, men känner mig jättevarm på insidan och är klibbig i pannan. Blek är jag också.
Men i morgon ändrar vi på det, för då har kortisonet verkat och jag förvandlas till en tomat, som vanligt. Hoppas på att bli lite pigg av det också som jag brukar kunna bli, eftersom barnen kommer hem och då är det väl bäst man är lite speedad... Fullt ös medvetslös!

Ikväll kom min pappa på besök, fick en kopp kaffe och snackade lite skit. Trevligt!
Annars har vi bara slappat i soffan, inte ens lagat nån mat. Blev bara lite te, choklad och några kakor... inte den bästa middagen men ibland orkar man bara inte. Har inte varit så sugen på mat heller för den delen.

Jag och min Maria planerar för en tripp till Ullared!! Bo kvar i stuga, shoppa och ta några glas vin efteråt. Åh vad härligt att ha något att se fram emot. Längtar!
 Jag skulle vilja köpa lite nytt till barnen, kanske kan bli några julklappar. Men jag ska faktiskt handla till mig själv också, förnya garderoben lite och kanske något fint till hemmet. Det är jag värd!

Nej kan inte sitta och svettas så här, får bli en sval dusch och sen sängen... Lite nervös för imorgon, hoppas jag har energi över till barnen...

Sov gott. Ni är alla värdefulla! 

Då var behandlingen avklarad för den här gången, nu är jag ledig från den en hel vecka. Det gick bra idag, jag sov mig igenom behandlingen. Frös som en gris på grund av ismössan men dubbla tecken uppdragna till pannan så gick det bra att sova. 

Kalle fanns med mig idag, värmde mig med sina varma pussar då och då.

Även idag kom Leif upp och hälsade på, jag var precis klar när han kom så det var tur. Kanske mest för mig som fick en stor chokladkaka precis som förra gången. Först gav han mig en banan och sa att han kan ju inte ge mig onyttigheter varje gång, men ifall jag skulle bli ledsen sa han... och slängde fram en stor läcker chokladkaka, haha!

Jag har sovit en stund nu på eftermiddagen, somnade som en stock. Nu känns det helt okey faktiskt. Dricker lite te och myser lite i soffan.

Min kurator som jag hade när jag strålades i Eskilstuna för 2 år sen ringde förut och pratade med mig om olika rehabiliteringsresor jag skulle kunna åka på. Vi pratade bl a om Lydiagården och Mösseberg. Hon ska skicka hem lite information om dem så jag får läsa i lugn och ro, så skulle hon be min läkare att skriva intyg för att söka fondmedel till det.
Så någon gång framöver kanske det kan bli en liten resa till något av dessa ställen där jag kan få vila upp mig och få rehabilitering. Härligt!

Önskar alla en skön torsdags kväll!

 

Kalle har för ett tag sen skrivit till Sörmlands Nyheter och uppmärksammat dom om min blogg. Och nu har jag pratat med en redaktör som vill göra en intervju med mig och jag kanske ska få blogga i tidningen. Läskigt med jättekul! Läskigt därför att man kanske blir så utlämnad, visserligen är jag redan väldigt öppen i det jag skriver, men tidningen läser ju praktiskt taget ALLA... Jättekul därför att jag älskar att skriva och kan jag hjälpa någon annan att jämföra sina tankar och känslor med mina och därmed inte känna sig ensam så skulle jag bli jätteglad!
Mer om detta framöver...

Idag skulle jag till min terapeut men hon är sjuk, så det får bli en lugn förmiddag med Nyhetsmorgon som har tema bröstcancer. Det är intressant och gripande att lyssna till andras livsöden.

Det blir också en långpromenad strax. Måste gå till arbetsförmedlingen och lämna in papper som ska skrivas på. Annars, en lugn och skön måndag. 

Ta hand om varandra...

 

Det har gått flera dagar nu som jag sluppit ångest, sjuklig trötthet och annat trams. Det är så ljuvligt!
Jag har vaknat varje morgon med en känsla av energi och nyfikenhet. Och jag har kunnat hålla kvar vid de känslorna hela dagarna.

Om en stund ska jag promenera iväg och träffa Annelie, en god vän. Vi ska ta en promenad ner till hamnen och fika. Det var år och dar sen vi sågs känns det som. Ska bli kul!

Morgonen har jag spenderat med att skrapa lotter för brinnande livet, en vän till mamma gav mig en "liten" gåva i form av massor med lotter. Goa goa människa!
Blev ingen storvinst men ett par nya lotter.. man vet ju aldrig vad som gömmer sig i dom!

Njut av solen idag! 

Ja, nog har det lyckats bli slutet på veckan redan. Och imorgon blir det tyst här hemma igen, då barnen ska till sin far. Jag är rätt så nöjd med veckan som varit, haft mycket kvalitetstid, levt i nuet och njutit av så gott som varje sekund.

Hade en psyko-dipp en dag eller två, men den räddades upp av ja, tror det eller ej, KÄRLEK! Älskar dig Kalle!

Cornelia och Kalle är iväg och handlar lite på ÖB, behövde fylla på med lite hygienartiklar. Och så ska dom lämna tillbaka bilen som vi lånat idag av Robin och Sofie.
Clara slog precis ihop här i soffan, nybadad och alldeles alldeles underbar. Sov visst inte någon middag på dagis idag så jag förstod att det skulle bli tidigt för henne idag. Ska strax lyfta in henne i sängen och pussa henne godnatt.

Imorgon har vi fått en tid till doktorn med Clara då hon klagat över ont i magen och att det svider när hon kissar, hoppas inte på urinvägsinfektion. Men risken är väl rätt stor. Bäst att kolla upp i alla fall.

Märkte väldigt tydligt idag när jag skulle sminka mig hur mina ögonbryn och ögonfransar tunnats ur ordentligt, tack vara cellgifterna. Har bara som små spröt kvar på ögonen och brynen måste jag fylla i om det ska synas att jag har några.
Håret på huvudet sitter i alla fall kvar tack vare ismössan, men kvaliteten är förskräcklig. Det blir skitigt efter bara en dag och tunnt och stripigt. Men jag får väl vara glad att det sitter kvar ändå.

Jag har mått bra idag, lite trött men vilade på dagen så nu känns det gött. Är röd och varm i ansiktet av kortisonet men inte mycket mer än så.
Man blir ju så glad i kropp och själ av det vackra höstvädret som vi har nu. Och att vara älskad av en denna underbara man jag funnit är inte fy skam det heller. Jag har mycket att vara glad över!

 

Idag är det riktigt vackert ute, solen lyser och himlen är alldeles blå. Det är svinkallt och lite frost på marken. 
Cornelia fick ta fram sin dunjacka och jag kände att ett par långkalsonger hade varit skönt när vi gick till dagis.
Clara är hemma idag med lite feber. Hoppas så att hon är pigg imorgon så hon kan vara med på fotograferingen på dagis!

För tillfället tittar vi på Peter Pan och myser i soffan. Det blir en sån där film och göra ingentingdag idag.

Kanske skulle ta och göra lite lunch... 

Det är underbart att känna sig "normal"! Mitt humör och mitt tålamod är i harmoni med det jag vill och det jag drömmer om. 
Jag har haft flera dagar nu som jag känner lust att påbörja en ny dag. Det är underbart!

Min dag idag började med att jag vaknade och gick upp före alla andra, kort efter mig vaknade Cornelia och vi myste under varsin filt till barnprogrammen i soffan. Clara kom efter ett tag och hon den lilla raringen hinner knappt slå upp ögonen innan hon vill ha frukost.. "smöggås". Så vi åt en kaotisk frukost tillsammans, smetigare sådan får man nog leta efter. Men jag beundrar dem, det ska hällas yoghurt i skålar och på tallrikar. Det ska hämtas skedar i olika färger. Det ska blandas oboy som inte dricks upp och rostas mackor bara för att det är roligt när dem "ploppar upp". Att dem orkar.. men från det dem vaknar till det dem somnar håller dem låda. Älskade små liven!
Och när jag väl känner att jag kan sätta mig till bords för att ta en tugga på min kalla sega rostade macka, då är barnen klara och frågar om lov att gå från bordet, haha!!

Efter middagen, som ingen mer än Kalle rörde, så tog jag och barnen en promenad till min bror och hans Sofie. Barnen har längtat så efter sin morbror som varit 9 månader i Frankrike. 
Väl framme vid deras hus frågade Clara "är det Prrankrike?" Inte lätt att förstå det där...

Vid sjutiden var vi hemma igen. Två små supertrötta tjejer kröp upp i soffan med sitt lördagsgodis och tittade på Piff & Puff. Cornelia somnade innan filmen var slut och Clara var bara att lägga i sin säng så somnade hon efter en stund.
Har en känsla av att dem är nöjda båda två med dagen, liksom jag!

 

Okey, idag är det nya tag som gäller! Känns som förkylningen sakta men säkert börjar gå ur kroppen och igår fick jag tillbaka en känsla av hoppfullhet.
Ingen, aning vad den kom ifrån, kanske var det vinet som bjöds hemma hos Gunilla ;) eller kanske samtalet med terapeuten och psykdoktorn eller varför inte samtalet med min onkolog som ringde i går kväll.... jag tror faktiskt att jag skiter i vilket det var, jag struntar i att analysera allt den här gången. JAG SKA BARA NJUTA!

Vaknade halv 8 i morse, tänkte "fy vad tidigt, jag som inte har nåt inplanerat idag". MEN, genast slogs jag av tanken  "BRYT MÖNSTRET MÄNNISKA"
Så jag tog mig ut i stormen på en halvtimmes promenad, riktigt gött!

Nu är jag nöjd med mig själv och jag kan kura inne en stund idag med gott samvete. Har dessutom ätit en bra frukost, gröt med rivet äpple. Summa kardemumma.. jag har varit snäll mot kropp och själ! So far so good :)

Idag skulle ha varit cellgifternas dag, men jag beslutade mig för att hoppa över dagens dos. Jag vill komma ikapp lite. Har mått så dåligt sista tiden, både psykiskt och fysiskt. Och på fredag kommer mina älskade lortgrisar hem så jag vill inte vara påverkad av mediciner. Jag hoppas att jag kan få vara pigg och kry tills dom kommer.

Efter detta lilla blogginlägg följer en skön dusch och sen... vet jag faktiskt inte!

Love you all! 

Hade skrivit super långt om besöket på Vidarkliniken när jag kom åt nån knapp som fick allt att försvinnna.... Man blir ju precis tokig!

Vad jag ville förmedla var hur som helst att Jag är skitskraj för den här jävla sjukdomen och det blev så påtagligt när vi var där... Jag såg människor med sjal på huvudet som påminde om mig själv och jag hörde om palliativ vård - vård i livets slutskede... Vilket jag då skulle vara i eftersom det är det det heter nu, Palliativ vård.
Ja, skulle det innebära något annat bara för att det står i just min journal???

Vidarkliniken var ett jättefint ställe, men första känslan jag fick där var någon slags ångestfylld känsla... Vet inte om det var känslan av att bli inlagd där som skrämde mig.

När jag la huvudet på kudden ikväll så satte hjärnan igång, som vanligt när resten av kroppen bara vill koppla av och sova. Någonting försöker få mig att förstå att det är mig det handlar om, att det var för min skull vi åkte till Vidarkliniken, att det faktiskt är jag som är sjuk.

Det är SÅ SVÅRT, kära vänner, att inse att det är mig det handlar om. Även om jag skriver om det så känns det som om det är någon annan jag berättar om. Även om jag pratar öga mot öga med min läkare eller terapeut så känns det ändå som det är för någon annan. Som att jag bara samlar en massa information som sen ska förmedlas till någon som är sjuk.... men det är ju jag... 

Blir påmind varje gång jag tar av mig kläderna, då det gör lite ont här och där.. dels efter operationen men jag kan inte undgå att tro att det är sjukdomen som gör mig illa till viss del. Och dessutom i dessa förkylningstider då jag hostar som en gris... tänk om det är nåt annat än virus som får mig att hosta så... Förr, innan jag fick cancer, kunde jag lita på magkänslan att "det är säkert inget". Men det är omöjligt idag. Det spelar ingen roll hur mycket man talar om för mig att "det ordnar sig" eller "det blir bra". Jag litar inte på livet längre. Så är det bara.

Imorgon har jag hostat ganska precis i en vecka... och för två veckor sen hade jag en period på en vecka till... Jag kollar nog upp det på måndag. Dessvärre vet jag svaret... "det är säkert inget" "bara virus". Är dom säkra på det? Kan dom svära på det? 

Så, anledningen till att jag sitter uppe nu o bloggar är för att jag vaknade av en sån där härlig hostattack, det kliar i halsen och i bröstet och varje andetag låter som man har ett rivjärn i halsen. Det finns liksom ingen anledning att ligga och försöka sova. 

Ja, nej... får väl ta en sup Mollipec, kanske får sova några timmar i alla fall. 

Sov gott!


 

...men jag är nog den mest deprimerade, negativa, suraste, tråkigaste människa som existerar just nu. Och jag ber om ursäkt om jag drar ner nån i deppträsket... hoppas ni är starka nog att hålla er ovanför, rycka på axlarna, tycka jag är lite larvig och sen gå vidare... Vad ni gör, fastna inte i detta träsk!! Det är vidrigt! Äckligt! Slemmigt! Bedövande! Förlamande! Frustrerande! Ledsamt! Och väldigt ensamt...

Hur mycket jag än försöker bita ihop eller göra det bästa av stunden... så känns det ändå bara som jag ska klappa ihop. Som att nästa steg jag tar får mig att falla. Som att jag ska bli liggandes där, ensam i höstrusket, och barnen undrandes på dagis var mamma tagit vägen.

Varje steg känns som bly. Varför?!?!

Ingenting glädjer mig längre... Jag är så ompysslad och älskad. Jag är innerst inne i mitt varma hjärta kär och galen. Jag är oxå innerst inne en busig och glad mamma. Men bara långt där på insidan.... För jag orkar verkligen inte visa det utåt.
Det är ansträngande att le, det gör mig andfådd.
Just nu, i denna stund, vill jag bara lägga mig ner och gråta. Men inte ens det orkar jag med.
Allt jag önskar just nu är att få spola tillbaka veckan som varit och göra allt annorlunda, vara pigg, frisk, busig, glad... allt för mina älskade små.

Det är fan tragiskt allting... Hur fan kunde det bli så här?!

 

En konstig dag... Känslor och tankar som åker karusell och spelar mig spratt. Det är tur jag har Dig Kalle som alltid no mather what, får mig att le! Älskar dig så, finns ingen tvekan om det. Förlåt mig för mina så kallade "up´s and down´s"...
Cellgifter idag... blev några timmar i tårar.. och kaksmulor... Jisses vad goda kakor dom bjuder på avdelningen! Och som Kalle skrev i sin blogg... Solveig, du är enastående! Du tar dig tid att samtala och svara på alla möjliga knasiga frågor. Det känns tryggt att ha en sjuksköterska som dig!

Har varit och är fortfarande väldigt trött, idag. Men känner mig varm i hjärtat och ett lugn infinner sig i min själ.

Lev i nuet!



 

Tog cykeln till Marias jobb i förmiddags och lånade hennes bil. Därefter åkte jag till min älskade fina vän Fia och hennes lilla Filippo. Äntligen fick jag se den lilla... 3 veckor och alldeles alldeles... UNDERBAR! 
Det var en härlig känsla att se min kära Fia igen, några tårar fälldes till och med.
Och så han... det lilla livet... Han sov som en stock när jag kom, söt som socker. Efter en kvart ungefär vaknade han och sen åt han och åt och åt och åt... Ja, han tog en liten paus så jag fick gosa lite med honom. 
Gamla minnen väcktes till liv när jag satt där bredvid den lilla som låg vid sin moders bröst och gruffade och myste. Trots skapligt sprakande i blöjan och en häftig stank så var det ju så mysigt. Tänk, jag mindes när jag själv satt så där i timmar och ammade mina små. Inget kunde störa, för där satt man, fast i soffan med den ljuva bäbisen i famnen, med stöd av den fortfarande putande magen.
Det var underbart älskade Fia att träffa er idag!

Som vanligt när man träffar någon man inte träffat på länge så går ju tiden så himla fort. Och vips så var det dags att åka... 

Åkte hem till min lilla hemmafru... eller hemmaman, haha!! Vi gjorde lite god tonfisksallad med avocado och fetaost. 
Nu slappas det mest i soffan. Strax tänkte vi nog ta en promenad i det ruggiga höstvädret. Hua, idag är det verkligen höst. Regnet gör det ju inte precis trevligare.

Så har det gått ytterligare en vecka av mitt liv... alltså dags för cellgifter i morgon igen. Blä! 

Men... trots att den där veckan gått så fort, så är jag tacksam att jag fick uppleva den överhuvudtaget. Och jag är grymt nöjd med den här dagen!

Kärlek!

 
 

Det blev en rätt så aktiv måndag... Besök hos terapeuten, en cykeltur med mitt hjärta ner till hamnen och titta ut över vattnet och se fina båtar, handla, vila, sen en promenad till mamma och Leif där jag fick mat och mamma och jag hamnade på stan en stund. Mys!

Besöket hos min bästaste terapeut gav mig mycket idag. Jag ska börja tänka mer på vad jag tycker om att göra, inte på vad jag borde och måste göra. Jag måste inte prestera alltid.

Jag vill komma ut mer om dagarna, få luft och känna livet. Så hemläxa blev att varje dag innan 12 gå ut en sväng och använda mina sinnen. Känna vinden mot min hud och naturens dofter i min näsa, kanske även regnet mot min panna.

Hädanefter kommer även mina besök med henne att ske utomhus, promenerandes. I allafall vid fint väder. Varför sitta inne på ett kontor och prata om livet när man kan göra det i vår underbara natur.

All trötthet som jag bär på beror givetvis på cancern som spökar i min kropp, cellgifter som gör allt för att döda mina celler (dessvärre även friska), tankar som far runt i skallen på grund av allt och sist med inte minst.... INAKTIVITET. Jag vet ju så väl hur bra man kan må om man rör lite på sig. Och det behöver inte betyda att man måste gå eller springa som en galning en timme varje dag. Bara man kommer ut i det fria...

Självklart skulle jag vilja motionera och gå ner i vikt, men jag ska försöka bli bättre på att tänka långsiktigt. Först och främst måste jag ju ha motivationen att överhuvudtaget ta mig utanför dörren... och ännu viktigare, framför allt komma upp ur sängen.

I morgon ska jag äntligen få se lilla Filippo.. min älskade väns lilla nyförvärv, ca 3 veckor gammal, som jag längtat efter att få snusa på den lilla! Och även att få krama på min fina Fia :)
Annars blir det väl en mysdag i all enkelhet med Kalle, för på onsdag är det dags för giftet igen och då brukar man ju inte bli allt för rolig.

Carpe Diem! 

 

... så får jag väl briljera om att jag varit i vallokalen och lagt min röst idag. Nu känner jag mig lite som en bättre människa. 

Förövrigt har den här dagen varit skräp... Jag har sovit och sovit och sovit... Är så trött på att sova, men kroppen verkar ju inte vilja annat.
När jag vaknade i morse räknade jag ut att jag sovit minst 16 timmar i natt och igår låg jag i soffan och snarka mer eller mindre hela dagen. Man undrar ju vad som är fel... men det är väl bara så här det blir när kroppen är full med cellisar och man slappnar av efter en vecka med barnen.. kanske, jag vet inte.

Om en stund ska jag titta på ensam mamma söker och efter det blir det väl lite valvaka.

Imorgon blir det ett besök hos terapeuten, känns välbehövligt. Tänk om hon kunde trolla och göra mig till en pigg och glad Johanna, full av energi och liv...