2011 ligger nu uppe...välkommen!

...och tur är väl det, för det hade vart förbannat trist att börja den nya bloggrubriken med mina tradiga sjukhusbesök.

Jag opererade ju livmodertappen den 15 december, dom fick ta lite mer än väntat och man kan förvänta sig en blodblandad flytning i upp emot en vecka. Jag höll ihop med rikliga blödningar fram tills igår då jag beslutade mig för att höra med gyn, som naturligtvis undrade varför jag gått så länge o blött utan att höra av mig.

Jaja, jag åkte in och fick Ludmila, jag kände så väl igen människan men kunde inte komma på varför, förens senare, hon förlöste ju J för 3 år sedan! Hon hade blivit mycket bättre på svenska.

Hur som helst, kvinnan stoppade upp silver och smält/brände det i tappen, vidare en tampong med blodstillande medel som jag sedan (till barnmorskans stora fasa) fick med mig en dos hem av (det var tydligen ursnuskigt skitdyrt). Denna blodstillande grej skulle således sitta i och verka i 6 timmar innan jag på sedvanligt vis skulle plocka bort eländet.

Jag plockade bort eländet och det såg misstänktsamt blodigt ut, men jag tänkte att det var lugnt, det kunde se lite konstigt ut (o jag frågade dum som jag var inte vad det innebar) efteråt.

Åkte iväg till revyn och dekorerade lite kuliss när jag plötsligt känner att jag förmodligen pissa på mig?! Men va fan nudå?
In på toa och sen började jag inse allvaret, det var inget urin där inte utan blod, ofantliga mängder blod. Det sipprade inte längre, det välde ut, i pulserande takt. Jag ringde 1177 som frågade om jag var GALEN, som ringde dit...sätt dig i ambulans och åk in. NU.
Nänä, jag står ju upp säger jag, det går bra jag mår inte dåligt. Men jag fick inte lov att köra utan fick ta hjälp av Maria som körde in mig i min bil.

Där inne gick det sen relativt snabbt allting. Dom ville ha ett urinprov, det var mer blod än urin i den muggen men det visade på en uvi...som om det inte var dumt nog innan! Jag var inte gravid *no shit* STERILISERAD...remember...
En mycket duktig läkare, Karin, kom och gjorde en ny undersökning, inget konkret kärl blödde utan hela tappen. Att göra om dagsproceduren var föga ointressant så det beslutades att jag var blödningsbenägen och skulle injiceras med blodstoppande så jag klarade av att koagulera mig själv.

Hb kl 12 var 150, tampongen togs ur kl 17.30 och då började jag smått blöda igen, kl 20 ca kom störtblödningen och när jag kom in på akuten hade jag redan sänkt mig till 124 i hb, inte dåligt ändå, men lågt mot dagens 150.
En timma senare började jag må illa och var yr så då räknades det till mer sjunkande.

Jag fick injektionen (som jag mådde illa som fan av) och recept på sulfa, trimetropeim och sen dessa blodstillande med då.
Ordinerad vila i 3 dygn och inga tunga lyft eller sex då på ett tag...kuuuuul värre, det är som att få barn utan att få den ljuvliga bebisen ju!

Vid 23 var jag hemma igen, vilandes. Idag har jag vilat och imorgon ska jag ta det lugnt. 

Hoppas Ni andra har bättre mellandagar än mig?

 

Varje år brukar jag sammanfatta mitt år i bloggen, innan jag sen öppnar ett nytt kapitel...ny blogg, här på FL.

2010 blev ett mycket smärtsamt år på många sätt. Så mycket kaos och ledsamheter...men självfallet en del godbitar med.

I Januari bodde vi ju i vardagsrummet då, hade ju haft vattenläcka i sovrum och hall (då med). Jonas var arbetslös efter volvo, lågkonjuktur var det överallt!

I Mars/April fick Jonas in foten på cejn och började sin resa där.

Jag var utschasad, less och allmänt trött på livet. Så våren kom och jag fyllde 30 i April. Min mamma tog med mig till Turkiet, Alanya och Beach Club Doganay.
Jag kände mig efter några dygn där nere så levande, så frigjord. Jag tyckte verkligen att jag hittade mig själv där på stranden, mitt vanliga, glada gamla jag. Så många tankar det for i min skalle, tankar kring mig sjölv, mitt mående, min tillvaro.

Så kom jag hem. Här hemma var det kaos. Pontus var ursjuk så det blev sjukhuset redan samma kväll jag kom hem.  Jonas gick på knäna. Efter alla dagar, veckor och månader han fått axla den här familjen, detta huset, min smärta, sin adhd...han craschade...hårt.
Jag fick ner honom till läkare och han var djupt deprimerad och utmattad. Medicinering påbörjades och den fungerade tack och lov.

Knappt hann det lägga sig innan Pontus skulle opereras för en körtel bakom näsan, en op vi gjorde 2 ggr på 2 månader och sen tog man mandlar och körteln igen på den 3:e gången.

Huset fick under våren nytt huvudtak, något som var urakut.

Zanna hade det tufft i skolan och var trött och hade mycket utbrott hela VT. Som vanligt syntes ingenting i skolan och hur mycket möten vi än sprang på innan sommarlovet så blev det ingen egentlig bättring.

Sommaren kom och Zanna började hos avlastningsfamilj var 4:e helg. Här får hon harmoni och full uppmärksamhet och vi andra kan få vila och slippa strukturen in i detalj.

Mycket annat händer under sommaren. Bykrig bröt ut igen och fast det från mitt håll var relativt väntat så tog det fruktansvärt mycket energi.
Den lilla energin jag ändå hade, skulle jag med facit i hand önskat att jag hade använt till att läsa och förstå den jag haft närmast mig i så många år nu. Det blev många tårar under den här perioden, just av den anledningen, att jag låg och inte såg vart det skulle ta vägen.

Jag blev utförsäkrad under sommaren, även detta tog skruv såklart och min energi rann ut i sanden. Det kom in "nya" fina människor och lyfte upp mig och genom månaderna som gått har bekantskap utvecklats till vänskap.

Jag har synliga cellförändringar på livmodertappen, odling görs och jag har tydligen även klamydia (så även Jonas). Opereras under december och inväntar inför 2011 svar på cellförändringen. Är den aggressiv är det planen att operera bort livmodern. Jag hanterar det nog egentligen med att inte reagera alls, det känns bara som "jaha?"

Under utförsäkringen gick jag på AURA-projekt, där träffade jag fina människor och särskilt en av dom vann mitt hjärta snabbt.
Jag hade en livscoach där som öppnade många nya dörrar, men jag ville för mycket för snabbt och hon fick slutligen trycka in min nödstoppknapp och förklara för mig att jag kommer ta livet av mig om jag fortsätter så här. Jag försöker inse allvaret i allas ord, men kan ändå sällan bromsa mig själv i tid...

Jag går tillbaka till sjukskrivning, fortfarande utan fastställd fysisk diagnos. Utmattningsdepressionen kvarstår och är förvärrad.

I September åker jag och Jonas till Alanya, där blir det mindre kaos efter ett dyk som orsakar näsbrott, hjärnskakning och stygn i pannan på min kärlek. Mycket fint väder och gott om vila fick vi trots allt.
Väl hemma får Jonas salmonella och blir liggande på sjukhus medan jag drabbas av lunginflammation, bihåleinflammation, öroninflammation och halsfluss.

Under hösten kommer mig ännu en stor förlust. Jag ryker ihop med en av mina bröder och det tar oerhört lång tid innan vi börjar samtala igen. Jag känner mig halv och trasig och hur mycket kärlek Jonas än ger mig så kan jag inte helhjärtat läka när 2 av mina trygga punkter ramlar ifrån mig under så kort tid. 

Vi blandar in socialtjänsten och begär en IVP kring Zannas olika vårdinsatser och de pågår i skrivande stund fortfarande. Skola, hab, avlastning, vi och Soc är inblanade än så länge. Hoppet ligger i att Zanna ska få lite mer energi till övers efter skoltid.

I November får barnen en kusin och Jonas blir mobror åt en liten kicka, henne ska vi träffa på nyår!

Det blir vinter och snön faller igen. Vatten börjar droppa in i hallen och jag bryter ihop. Pappa kommer med en polare och dom bygger upp hall och sovrum...vi fixar upp tapeter och golv och tak igen och flyttar tillbaka in i normalitatsboende innan jul.

Det finns mycket kärlek och värme i familjen. Jag lider med en vän som mår så dåligt att h*n knappt orkar med livet. Vill så mycket göra men kan bara finnas här...hjälplösheten är tuff.

Vi går mot ett nytt och förhoppningsvis ljusare år.

Mina mörkaste stunder: Saknaden av min finaste vän och bråket med min bror...så jävla dumt det blev alltihop. Jag vänder och vrider mig ut och in men kan ändå inte göra saker ogjorda. Det smärtar. Jag vet inte ens hur jag skulle gjort om jag hade fått chans att göra om saker och ting.

Ljusaste minnet: All stöttning och värme av familjen och kärlek från Jonas. Att sovrummet nu är vårat igen. Jonas fick fast jobb!

Inför 2011 önskar jag mig en möjlighet att få lite energi, försöka lappa igen trasiga relationer till något bra igen, mycket kärlek och närhet. Svar på kroppsliga status, både rygg, leder och livmoder.
Jag vill att huset ska bli helt klart, värderas och sen öppna ett sparkonto. Mer glädje än tråkigheter vore en trevlig omväxling.
Jonas och jag ska gå hand i hand med barnen nära inpå, kärlek och öppenhet.

Nyvunna relationer hoppas jag kunna utvidga och etablera till långsiktiga, trygga platåer.

Sist men inte minst önskar jag mina nära och kära hälsa och ekonomi som stabilitet och grund, kärlek som murbruk och styrka som får Er alla att orka både länge och väl.

Gott Nytt År! 

// Ellen
 

Mamma och pappas bil dog....så jag skiter i att gå den kalla promenixen ner för att bara socialisera mig, fortsättaer i sakta mak att pula här hemma istället...så det så.

Jag grjar här, hamnar där, kommer på det, springer mot detta, hittar denna...känner mig ganska adhd idag...men sängarna är iaf inburna i sovrummet och därmed börjar operation flytta tillbaka möbler och bringa ordning i kaos.

Ska dock ta en kort paus sen, vandra ner till revyn och hämta mammas bil igen. Imorgon fm ska vi handla maten *phu*

Jahapps, nu har jag överansträngt kroppen efter operationen, blöder som fasiken igen...dags att sova mao! Godnatt:

Undrar om jag kommer haverera helt snart...kroppen talar sitt tydliga språk, hjärnana spinner och kan kan inte för världen (trots min uppenbara medvetenhet!) hitta handbromsen. Det GÅR inte nu...hela julen känns för närvarande som ett enda stort "måste bli klar"-mål. Idiotiskt.

Hur vet jag då att kraschen är nära, tja, hjärtat rusar, jag svettas och fryser, huvudet värker, andningen ligger uppe i halsen, huset är i kaos i varenda liten vrå...kaos alltså...inte skitigt eller lite så rörigt. Kaos.

Jag är på 10 ställen samtidigt, jag åkte till ica nyss...gick bara omkring i en dvala där.
När jag kom hem hade jag handlat för 700 spänn, men bara en enda vara som jag egentligen var ute efter...den kostade 59 kronor.

Kropp och hjärna skriker av smärta och panik, men jag kan inte ligga still, inte sitta still och jag blir galen på mig själv.

Målet är i sikte, jag inser att jag får acceptera mitt kaos, för jag får inte stopp på mig själv just nu...så är jag off ett tag sen så vet ni kära vänner, att det är för att min lilla skål med energi har inte bara tömts utan jag har krossat den och försöker därmed inte bara fylla den igen utan också limma ihop splittret efter den...det kan mao ta sin lilla tid.

Jag blir så trött på mig själv! 

Jag måste lära mig att sluta göra allt på en gång och i sista minut. Fan att jag bara trillar tillbaka, gång på gång på gång.

Revyn är ju på rep, det går fint där nere trots den något knackiga starten i år, det har vi faktiskt flera engagerade neewbees att tacka för...dom har nytändning och passion för det hela.
Kulisser och rekvisitabehov börjar komma till klarhet, jag pekar mycket och gör lite, men det är ju så, kroppen pallar inte, men jag mår så bra mentalt där nere, minskar smärtlindringen med nästan en tredjedel, så mycket mer orkar jag härda ut och stå ut.

Sen är det här på hemmaplan. Operationen satte ju handbroms på mig så rummet ligger några steg efter. Jonas jobbar ju så mycket så något tempo i speed kan man inte begära här hemma. Mend et ska ju vara klart till jul. Och det lär det ju bli hur som helst.
Men så har vi detta med jul. Iom den sena ersättningen har inget börjat julhandlats än, varken klappar eller mat *suck*

Vi har ju stjärnor uppe men i övrigt är ju hela huset i en enda kaosröra. Den här biten skulle jag vilja få undan snarast, men igen...rummet måste bli klart...
Ser ni spiralen...men det löser sig. Jag får köra helt stopp över jul och nyår sen, totalt tvärstopp då.

Nu ska jag se om prelimningen på spånskivorna torkat kanske? 

Det finns gränser i livet som aldrig tar slut, det finns förnuft och logik att se ut. Och om skalan är suddig finns en broms att ta vid, lära av känslor, det tar tid.

__________________________________

Lära av framgång är fan så mycket svårare än att ta till sig av motgång, det beror på att vi suger inte lika hårt på lyckans gång som på olyckan.

I en kris är det dock så att det finns inga fel sätt att krishantera, det är en konstant villa av förändringens fyra rum och innan man bringar struktur så står man i kaos, panik och förvirring. Hur man tar sig igenom den låsta dörren mellan de olika rummen är helt och hållet individuellt och det är så otroligt viktigt att det får vara det. 

Somliga stänger av helt, andra pratar, vrider och vänder, en tredje exploderar och förbannar hela världen, ytterligare en fortsätter som inget tills allt ramlar över en i en enda sköljande våg av ångest. Det finns dom som drogar och medicinerar bort sina problem, andra skrattar sig igenom de samma.

Hur det än är så är det en krishantering, den måste få ha sin gilla gång. Bredvid krävs en stabil social grupp som hänger med i svängarna, pratar när den drabbade VILL prata, skrattar när den drabbade mår bra av det och man ska aldrig dömma hur den andre hanterar sina känslor, hur den andre mår.

Jag beundrar var individ som tar sig igenom stora kriser, det kräver styrka och mod att våga möta de otäcka bitarna för att ta sig vidare i livet. Lika mycket som jag beundrar dom hoppas jag att dom finner stöttning och närhet hos mig när dom behöver det, ett bollplank vid behov och ett perspektiv när tankarna slår spinn i negativa spiraler.

Var människa är unik, alla har således rätt att vara det med. Glöm inte bort det.
 

Nu får det vara färdigvilat. Jag är trött men det ger sig efter en promenix med lilleman till Myror och Möss.

Planen är väl att rummet ska bli helt klart imorgon (i min optimistiska värld då). Jonas får hämta hem mattan sen iaf. Vi behöver lister med...men men, en sak i taget.

När jag och Pontus gick till Myror och Möss igår fick vi sällskap halva vägen utav domherrar. Jag älskar domherrar, dom är så vackra.

Nu blir det kläder och sen en promenad med pontus, får se om vi får sällskap även idag *ler* 

...idag kom våra mattor till trappan...gött, kommer bli snyggt som fan.

Jag har värkar, alltså förlossningsvärkar...det är ju en mindre spännande upplevelse när man inte ska ha barn, men kroppen har reagerat på så vis efter att dom knipsade av tappen igår...det går väl över.

Vilat har jag vart duktig och gjort idag, ganska mycket till och med. Men nu börjar skallen bli stressad, jag måste göra sovrummet...tänkte se om JOnas kan slipa taket idag och spackla igen...medan jag är på revyn...så kanske jag kan tapetsera imorgon. Undra om mattan dit in har kommit...och hur ska jag isf få hem den *asg* 

Idag fyller Moci år, hipp hipp hurra!


Mer då? Tja jag har väldigt ont efter operationen igår, det är kanske inte så konstigt när man tar bort 2 cm av 4 möjliga från en livmodertapp i vaket tillstånd utan att sen sy utan försöka bränna de större kärlen. Detta i sin tur leder också till större blödningsbenägenhet naturligtvis och därmed ska jag hålla mig lite lugn några dagar. Så jag går med Pontus till Myror och Möss sen och hem igen, sen får det bli vila en stund efter det.

Ringde Fk för 4e dagen på raken, men NU är det beviljat och imorgon kommer första utpytsningen och redan 23 december kommer ju en till, full ersättning. *tackar högre makter för detta*

Nej om man ska ta och klä på sig då.o komma iväg. 

Ja det gick inte att skjuta på längre, inte att blunda mer. Imorgon ska jag opereras. Ingreppet är visserligen av mindre art, men det ska ju ändå göras. Jag är mest nervös för bedövningen.
Det blir en bra bit av tappen som kommer tas bort och om 4 månader om det inte har fungerat, då kommer jag begära att man plockar bort alla riskområden helt. Tänker inte och orkar inte invänta värre besked kring detta isf...utan det får vara tvärstopp med en gång.

Annars då?
Det har vart några turbulenta dagar där det inte kretsat kring mig, men någon som står mig nära.
Livet ter sig så underligt ibland, nästan overkligt...jag vet ju själv hur lätt det kan kännas så...men jag ska ingenstans, jag står intill i medgång såväl som motgång.

Idag var det IVP. Det hade helt fallit mig mellan fingrarna och det var tack vare facebook jag anade att jag hade missat detta. Kom dock bara 5 minuter försent.
Det är så svårt allt kring Zanna. Min lilla pokerface-sessa.
Dock är det också så att det som fakriskt finns att gå på, det hon själv uttrycker, tas ju inte heller på allvar, det är svårt att komma vidare då?!

Nej nu får det bli sömn...jag är så utmattad, har vart sen i Söndags, men det ger vika till sist det med....iaf den akuta tröttheten! 

Mycket känslor, mycket funderingar, mycket tankar.

Jag vill bara klargöra att mina vänner, mina medmänniskor ska aldrig behöva fundera om det finns någon där när det krisar, för jag finns här, dag som natt. Det jag kan avboka gör jag och jag kommer vandra snåriga vägar tillsammans med var och en av er om det så behövs. Ingen ska stå ensam, aldrig, inte en endaste gång.

Godnatt. 

Nu har vi en första hall igen...Pontus är så impad, har vart med o möblerat och donat.

Barnen sov hos mamma och pappa igår och vi fixade till hallen iaf. Idag har Jonas fått flytta runt möbler så att jag får den organisering som känns bäst och mer logiskt och minst trångt, kommer bli kanon när det blir helt klart.

Imorgon blir det sovrumsattack och sen i veckan när mattan kommer ska den in och när det är gjort ska vi flytta in *härligt att få eget sovrum igen*