Om två veckor är det dags för ultraljud. Just nu är vi i vecka 16 (15+4).

Vi pratar väldigt mycket om vad som händer. D tycker att även han kan se den lilla bullen som börjar synas en liten bit nedanför naveln.

Den lilla lätta inhandlingen som vi började med har blivit mycket mera :). Vi har nu inhandlat babyskydd och en supersöt spjälsäng begagnat. Vi for till Uppsala och Ockelbo för att plocka upp de saker vi hittat. Sedan har vi även beställt en vagn.

Vagnen står ouppackad i sovrummet och jag har lovat D, som är på festival, att inte öppna. det kliar bra nog i fingrarna men givetvis kommer jag hålla mig även om det är svårt.

Jag hade tänkt använda den här bloggen till att skriva lite tankar och så som jag har om att vara gravid och att gå och vänta på ett litet liv som ska komma till världen. Men av någon anledning så har jag aldrig några sådana funderingar när jag väl sätter mig vid datorn.

Nåja, det kanske kommer. 

Eller vad man ska säga. Vi väntade och väntade och inget hände. Till slut tvingade jag kvinnokliniken (KK) att göra ett så kallat VUL.

Jag var stupsäker på att jag var gravid igen men vi båda hade intalat oss att så inte var fallet utan allt skulle snart komma igång.

Väl på KK är det ju aldrig så trevligt och man är så utlämnad som man bara kan vara.... men när läkaren vände på skärmen mot mig och visade att jovisst, det är ett litet hjärta där. Hon pekar på att det finns ett huvud, man kan se en arm och det som ska bli ben och fötter, ja jag grät såklart. Det är en liten ödla!!! 

Det som grämer mig med det besöket är att D inte var med. Det var dumt av oss, hade jag haft minsta aning om vad jag skulle få se så hade jag aldrig åkt dit själv.

Nu är jag enligt preliminära beräkningar i vecka 12-13. Därför törs jag nu lägga ut det här, vi var så entusiastiska och naiva förra gången att oron ligger som en tung filt hela tiden. 

Efter MF går vi fortfarande omkring och väntar och väntar och väntar och väntar (ja ni fattar) på att kroppen ska sätta igång och bli som vanligt igen. Inget händer. Kroppen är tyst, ingen ÄL som jag känt och ingen mens.

Kollar runt lite på forumet och många har samma erfarenhet, det är så himla skönt för när man pratar med barnmorskan får man inga svar överhuvudtaget tycker jag. Man har så himla mycket funderingar och att fler tänker på samma sätt är lugnande.

Håller tummarna att kroppen vill börja jobba snart igen! 

I lördags hände det som vi inte ens vågat prata om. Magsmärtor och blödning och helt plötsligt så är vi inte blivande föräldrar längre.

Det känns otroligt tomt och konstigt och det kommer nog ta ett tag innan det sjunkit in att jag inte längre är gravid. Det varade inte så länge men man hinner tänka och planera för att inte talas om glädjas så mycket. Man kommer till insikt att livet kommer förändras för alltid. Och så plötsligt är allt tillbaka till det som var innan.

Nu ska vi försöka gå vidare och vi ser trots allt fram emot att försöka plussa igen.

En av de värsta sakerna i det här är bemötandet jag fick på sjukvårdsrådgivningen när jag ringde dit. Hon sa bara kallt rakt ut att ja men då har du ju fått ett missfall. jag tror inte ens att hon reagerade över att hon precis talat om för mig att jag inte ska bli mamma längre.

Idag är jag inte bara sömnig utan vi friskvårdade oss på jobbet med en timmes innebandy. Det var riktigt bra fart så nu är jag helt slut.

Magen är fortfarande så svullen att den står i fyra hörn och liksom sväller över skrivbordskanten nästan när jag åker in helt med stolen. Hoppas svullnaden går ner snart och att den "riktigtiga" magen låter vänta på sig en stund till så att jag inte behöver berätta nåt på jobbet alldeles för tidigt. Vill gärna hålla mig så länge som bara möjligt.

-------------

Vi är just nu i bilbytartagen men det är inte en enda människa som vill ha volvon till ett normalt pris :( Vi vill ju ha en säker, någorlunda fräsch bil där det går in en barnvagn lätt som en plätt. Suck!

I fredags avklarades den första festen med smusslande. Bästa lillebror fyllde 20 och mamma, syster med sambo, jag och D och brorsan såklart var och käkade och spelade lite biljard. Innan detta bjöd mamma på sååååå goda drinkar... antar jag att dom var iaf för jag bjöd bort min till min stackars sambo och skyllde på laktoskänsligheten :S

På restaurangen och baren drack jag två alkoholfria öl för att det skulle se ut som att jag hände med :) Men det gick som galant, inte en misstanke faktiskt. Eftersom min mage är så svullen så tackar jag dagens mode med luftiga tunikor som gör det väldigt mycket enklare att dölja!!!

Suck vad långt kvar tills man får berätta för någon!!! Iofs kommer jag vara tvungen att berätta det för bästa J för att klara av en fjällen-vecka med öl smusslande och oboy utan mintu, utan att nån av dom andra märker nåt. Kära J har också ett knytte i magen och kan därför hjälpa till lite med det hade jag tänkt.

Oron har vuxit till sig under de senaste dagarna att tänk om den lilla inte vill stanna kvar där inne. Men usch, jag försöker verkigen skjuta undan dom tankarna och enbart vara så underbart glad som jag såklart är :)

Må väl!

Imorse när jag vaknade hade jag bestämt mig för att testa igen. I onsdags på D:s födelsedag testade jag mig utan plus, hade tänkt att det skulle vara den bästa presenten ever. Men nu när mens uteblivit i 4 dagar till var jag säker. Köpte så ett test på Kronans Droghandel och åkte hem, det blev plus. Dock blev vi så osäkra på att allt verkligen stämde så vi köpte ett digitalt test också... och där stod det ju faktiskt i klartext, GRAVID.

Det stod att befruktning skett för 1-2 veckor sedan men jag undrar ja, för jag vet ju exakt när ägglossning var. Nåja, det är upp till barnmorskan att bestämma mer exakt när den dagen kommer.

Vi är i alla fall så utomordenligt larvigt glada. Flinet sitter klistrat och vi bara tittar på varandra och fnittrar hela tiden, magen och hjärtat är varmt och rusande.

Nu vill man ju bara spricka och berätta för allt och alla. Minst 8 veckor tills det då :(