Imorgon är det begravning..

Allt är klart utan mina kläder...

Kl 11 börjar den och jag vill verkligen inte gå dit. Men jag skall gå, det innebär inte nödvändigtsvis att jag vill acceptera det faktum att du inte finns längre. Att du aldrig kommer tillbaka.

Vi fick obduktionen, en jättestor hjärtattack var det. Läkaren sa att de inte spelade någon roll om hela akuta läkarteamet hade stått jämte så hade de inte kunnat göra något ändå...

På något sätt känns det iaf skönare med en hjärtattack än sockerkoma osv....

Jag vill inte gå, vill helst gömma huvudet i sanden...
Försökte hitta den där blåa färgen som jag alltid assosierar med dig på något av mina plagg men de var kört, jag har inget blått, kan ju bero på att jag så sällan passar i det, men ändå.

Jag fick iaf hittat sambons blå skjorta i nästan samma färg, nästan identisk. Den skall han ha på sig, det hade han själv tänk så jag behövde inte övertala till något där iaf

Vad ska jag ha på mig? det står helt still... Ja måste ju komma fram till något, få strykt de så att allt e klart tills imorgon juh. Ibland blir jag bara så trött på mig själv och jag kan nästan höra dig sucka åt mig Morbror...  Ja jag vet jag är seg och omständig, må så vara, de kommer jag nog alltid att vara... Har de vart så i 27 år så lär de inte släppa i första taget...

Måste tömma min kamera oxå, om jag glömmer den imorgon så har jag iaf chansen att springa hem och hämta den.. till skillnad från msters begravning som var så långt borta...

13 timmar kvar ungefär, 13 ynka timmar..

Jag säger hej så länge, min rastlösa själ måste hitta kläder innan jag blir alldeles galen i hövet...

Varför kan jag aldrig få ta en sak i taget i mitt liv... Jag har sorg och min själ skriker....

Som ett extra plus i kanten har jag 38,7 i feber denna dag... jag skulle till tandläkaren men fick ställa in det, som tur var så var även tandläkaren sjuk men ändå.. Feber gör att jag har ont i alla muskler i hela kroppen...

Saknaden kändes så stor inatt, varje gång jag sprang på toaletten eller drack vatten så fattades något... jag snubblade inte på hunden... Hur kan man sakna att snubbla på en hund, något som jag annars svurit över x antal gånger...
Det är jobbigt att gå ut att röka, för ingen hund möter mig i dörren när jag kommer in igen, det är en massa små saker som känns mest.. Som just jag saknar mest, som svider i mitt inre hela tiden....

Kunde jag inte bara fått ha sorg, var jag tvungen att bli sjuk samtidigt...?...

Jag funderar på att gå och lägga mig och sova, det är ju inte direkt så att jag har kraft till något annat heller...

Min älskade vackra hund är borta, kung Rex finns inte mer...

Hur orkar man bära sorg, jag vill inte vara med mer... Jag vet att beslutet var rätt, jag ville inte att han skulle plågas av operationer och ändå kanske aldrig bli bra, men det skär i mitt hjärta och själ ändå...

Veterinären sa efteråt att hon tyckte jag gjorde rätt och det känns ju ganska så bra. Hon menade att han nog inte hade klarat det, att de kanske kunde läka honom fysiskt med att han skulle tagit psykisk skada av det, med en massa främlingar omkring sig..

När vi vägde honom när vi kom dit, så vägde han 30 kg, alltså 20 kg har bara försvunnit, jag har inte ens märkt det... men där såg jag allt med så klara ögon...

Någonstans i mig känner jag att de var något annat som var fel... han skulle aldrig fått en sån förskjutning i bogen om inget annat var fel, inte för att han snubblar till lite och glider på rullande stenar iaf... Hade han vält och kanat ner så hade det kanske kunnat hända, men inte så som detta här hände, även om man vrider benet så har man ju ändå muskler som bär..

Nu kommer jag aldrig få veta, men det känns som om jag kan leva med det... Nu känns de som ödet spelat mig i händerna ändå.. Hade min sambo inte åkt iväg så hade jag och Rex inte fått två veckor själva med en massa mys och gos. Han hade inte fått sova i sängen, så som han gjorde nu... Så kanske var den en mening med allt även om hjärtat blöder och sinnerbalans känns som ett främmande ord just nu...

Saknar hans huvud i knär just nu, att han kommer fram och bufflar när jag sitter vid datorn med en tross i munnen, det är mkt som går igenom ens huvud just nu, massor av minnen och tankar som inte verkar gå att styra...

Kanske skall man bara se tiden an och tillåta sig själv att sörja den tiden man behöver det utan några krav på sig själv....

Det är min hund jag talar om. Min vackra stora fina vovve... Hunden som valde mig utan tvekan.. Han som alltid funnits här... Hur han nu hamnade hos en sådan knäppgök. fast kanske är de knäppis fasonerna som binder oss samman..

Han är skdad min vän och jag trodde bara att han stukat sig, men något är seriöst fel, de känns som om benen i skuldra och axel hamnat fel, men han säger inget hur jag än klämmer och grejjar.. Han som brukar markera ganska friskt när han inte gillar något.... Nu ser de ut som om nästa framben och är skumt eller så kanske han bara överbelastar de för att skona det andra benet.

Iaf jag skall ringa veterinären imorgon och se om vi kan komma dit. Pratade om min mor nyss om saken och hon sa att jag kanske får överväga att ta bort honom om han är för skadad...

Det skriker i min själ i mitt hjärta, det blöder i förtid... Ingen olycka kommer ensam, jag orkar inte mer, jag pallar inte mer.... Jag tar fanimig livet av mig om jag måste ta bort honom, de finns ingen mening att vara kvar, allt blir bara fel och går åt helvete iaf.. Finns ingen poäng alls längre...

Jag måste på något sätt mentalt förbereda mig på att de kanske blir så imorgon... Jag har alltid sagt att den dagen han blir gammal eller skadad så skall han bort, när han inte längre kan leva med samma grace och storlthet så tänker jag inte tvinga honom att vara kvar för det är inte rättvisst mot någon som är så vacker på alla sätt...

Men de är så lätt att säga och tänka saker när man inte står, när situationen känns långt borta...

Fan jävlar helvete!!!!!!!!

Mamma sa att måla inte fan på väggen fören han är där, men det de är inte så enkelt, jag är ju ett ras redan innan den senaste veckan och detta kändes ju som pricken över i:et liksom...

Kom igen världen slå mig mer, bara hoppa och stampa på mig, jag ligger ju redan ner, så kom igen bara krossa mig....

Ljuset får gladeligen ta tillbaka mig om min vän dör imorgon för jag vet inte hur jag skall klara gå vidare utan honom i mitt liv, jag tror inte jag klarar det... Det ingår inte i min stora plan.. Han skall ju finnas här, vi skall ju gå vidare bara han och jag och katterna och skaffa oss ett liv...

Hur överlever människan alla tragedier, hur gör man? Jag är helt klart inte rustad för det här, jag är inte stark nog..

Med min hund i livet så vet jag att jag klarar bryta mig loss från mitt liv, jag vet att jag har någon annan att bry mig om eftersom jag anser mig själv vara så oviktig.. Men om han dör så står jag här ensam, ensam mot den stora stygga världen...

Exet kommer hit ikväll och skall packa sina saker och flytta ut dom om några dagar. Varför händer precis allt samtidigt hos mig... Finns inget var sak har sin tid eller en sak åt gånger här... Harmoni vad är det? Jag bara undrar för de känns som en ouppnålig fantasi för mig...

Om livet kan bli mer hopplöst än så här så informera gärna mig om hur?

Nu skall jag ta mina tårar som forsar och gå in i duschen och försöka att inte tänka för mkt....

Ta vara på er världen och varandra...

Alltså jag är så kluven som person just nu... det är jobbigt..

Vad gör man med krossade drömmar och en värkande själ? Hur får man kraften att inse sitt eget väl?

Exet messar, högt och lågt om precis allt.... Han menar att inget sexuellt inträffat och visst de kan säkert vara så.... Han menar att de var bekräftelse behov osv och det är ju liksom inte första gången isåfall och jag har inte brytt mig innan heller, då jag faktiskt förstår, men min gräns går vid att penetrera en annan kvinna så enkelt är det för mig

Men han har ändå ljugit för mig och han åkte inte hem heller så det spelar ju ingen större roll...

Nu måste ja bryta fick folk hit nu.. tjinegeling

Jag är så trött på att känna mig otillräcklig och värdelös så det finns inte. Jag är så trött på att inte räcka till. Trött på hur jag än försöker så verkar det aldrig vara bra nog. Jag försöker förstå, försöker hjälpa dig men när det blir såhär så känns det som om allt jag gör är fel.

Jag är trött på ditt sätt att behandla mig, som en gammal bekväm jävla trasa. Jag är trött på jojjo humör.. Jag vill ha lugn och ro. Jag vill ha ett liv utan jävla PMS ryck varje månad från oss bägge. Jag är trött på att bli sårad, jag är även trött på att förlåta jämt, trött på att påbörja alla samtal till en försoning, trött på att inte nå fram, slår huvudet i en mur varje gång.... En tyst och kall mur som inget ger mig mer än smärta...

Jag undrar om det är lagbart denna gång, det känns inte så.. Det känns som om det börjar bli en gammal vana att förlåta och försöka gå vidare.. gammla vanor är inte alltid bra saker... Jag orkar inte laga. Jag är inte den som sårade, jag är den som blev sårad. Varför i hela fridens namn skall jag förlåta. Man kanske slösar mindre energi och får mindre smärta om man bara går vidare.

Jag kan inte förlåta, jag känner det i mitt inre, djupt där inne känner jag att jag är värd så jädra mycket mer än att bli trampad på. Jag har visserligen inte vart världens bästa människa, jag har gjort min beskärda del av synder... Men inte ens det borde straffa mig så här.

Vad vill ni gudarna.. Ska jag lägga mig naken i regnet så ni kan spotta på mig ännu mer? Visst, de kan vi fixa... Orkar inte ens bry mig om det...

Det första steget att berätta är alltid svårast. Men när man väl gått över tröskeln så är det inte så svårt. Det finns många män som blir utsatta för övergrepp, både av kvinnor och andra män.. Tyvär ser verkligheten ut så     Det riktigt trista är bara att män blir ännu mindre trodda än kvinnor, just för att man är en man.. Helt sjukt, ett övergrepp på ett barn har ju sällan med könet att göra, utan att barn är oskuldsfulla... En tonårs pojke som blir våldtagen/sexuellt utnyttjad blir ju precis lika utnyttjad som en ung kvinna i samma ålder.. Det ligger för mycket fördomar och förutfattade meningar om detta bland folk i allmänhet...
Det är något det borde arbetas mer på i samhället... ett exempel som slog mig bara nu..

Jag var på begravning i fredags, vilket jag skrivit här inne tidigare.. Iaf i försammlingshemmet efter själva begravningen så såg jag en anslagstavla med kvinnojoursgrupp samt tonårstjej jour grupp, men ingen inte en endaste stöd grupp för män...  Och så har många mage att påstå att de kämpar för jämnlikhet??? Vardå undrar jag? Sådant där stör mig enormt mycket, jag avskyr verkligen denna här jämstäldhets kampen ganska ofta.. Ibland känns de mest som en bunte kvinnor på krigsstigen som skall trycka ner männen lika mycket innan dom ger sig... Och det tycker jag är riktigt korkat...

Det är bättre att ge och visa kärlek till sina medmänniskor än att försöka hämnas allt förtryck, varför sjunka ner till en lika låg nivå, blir det verkligen bättre då, kan en riktig och sann förändring verkligen ske då? Jag tror inte på det där alls....

Kärlek, kärlek är det ända svaret på den mänskliga rasens över levnad..

Mvh Häxan

*som visst gled iväg lite i ämnets hetta *

Åhh imorgon är det ju dags... Vet inte ens om jag fasar eller om jag ser fram emot att få det överstökat, så att man kan säga farväl och sörja...

Vad skall man ha på sig, svarta byxor, längre än så har jag inte kommit... Skjuter allt ifrån mig....

Måste ta bort min yngsta katt tjej... Hon har fått hjärnsläpp...

Hon löpte för ett tag sen, kråmade sig och gnes sig och lät.. trampade med bakben och hela paketet.. Iaf hon slutade trampa... men jamar i ett och kråmar runt sig på golvet...

Satt härom dagen och funderade på att ta bort henne. Pratade igenom det hela med sambon och vi kom överens om att kastrera henne först och fungerar inte det så får vi ta bort henne, för då har de slagit över på henne...

Min syster var här med sin 4 månader pojk idag och fikade.. Hon tyckte att Nevyn skvätte mot telefonbänken... Sedan så skvätte kattfan i barnstolen...ghaaaaa jädra as katt...

Nu ringde en kompis precis.. hon ska ringa vet åt mig imorgon på morgonen och se vad dom säger... Hennes katt hade också skvätt men slutade med det efter att hon blev kastrerad så det kan ju vara värt att försöka... Jag vill ju inte ta bort baby Nevyn egentligen, men jag kan inte ha en katt som skvätter överallt heller...

Hoppas dom isåfall kan ta in henne imorgon, så blir det gjort... Helt klart värt att prova iaf.. nu känner jag mig genast mer possitiv än jag gjorde när jag började skriva....

Tack och hej so long../ Jia

Det är en vecka sedan min moster gick bort.. Man sörjer fram och tillbaka.... ibland känns allt som vanligt och ibland drunknar man nästan i sin egen sorg.

Vissa dagar kan jag besöka min familj, min mormor och så där andra dagar vill jag knappt svara när dom ringer, vilket får mig att känna mig som en dålig person. Men jag orkar bara inte alltid med mer sorg än min egen.. Kanske egoistiskt tänkt, men jag kan ge dom mer av mig själv och jag själv mår hyffsat...


Fick igår veta att min barndomsvän pappa är väldigt sjuk och det kom som en chock.... Han är min pappas bästa vän... och jag vågar inte ens ringa pappa nu... han är knäckt tror jag.. Min syster är hos honom i helgen så jag hoppas de stöttar varandra lite grann...


Jag är så trött på all sorg, varför händer allt nästan samtidigt.. Man hinner inte komma upp mer än i knä höjd så dras mattan bort under fötterna igen... *suck*

Inte nog med de så är jag sjuk, snuvig och jävlig, med feber frossa och hosta.... Är trött i hela kroppen och alla muskler i rygg och axlar värker som bara den....

Ja hade tänkt få gjort såå mkt i helgen men de verkar ganska så kört... ingen ide att börja något man inte har kraft att slutföra....

tjingeling så länge

Kvinnan som lärde mig gjuta gips figurer, som satt och målade dom ihop med mig, men hobbyfärger i alla kulörer..

Kvinnan vars stuvade makaroner alltid varit de godaste jag ätit..

Kvinnan som liksom mig tog tre veckor på sig för en storstädning... men då var de banne mig rent i varenda låda också..

Kvinnan som nästan alltid hade en kanna kaffe på och en bulle att doppa till..

Kvinnan som gav mig mina första pums.. hon lärde mig gå i dom också, balanserandes på en planka i hennes vardagsrum..

Kvinnan var min moster, den enda jag hade, nu finns hon inte mer och det skär i hjärta och själ.. Hon som nästan alltid ville alla oss andra så väl...

Farväl....

Läget med moster är de samma.. Hon skulle in på en operation till.. det är allt jag vet...

Efter ett halvförvirrat nyvaket samtal med mormor... Mormor skulle åka dit idag, så hon undrade om jag kunde ta hennes hund på en runda vid 3-4 tiden...

Vilket är en självklarhet.. Vi brukar skoja om att hennes hund är mitt arvegods.. Låter kanske barockt i andras ögon... Men det är för att mormor vet att jag och hunden kommer så bra överens och har gjort från första början... HOn har själv sagt till alla i familjen att hunden är min om hon går bort...

Jag håller dock tummarna för att mormor hänger kvar länge ännu. Men jag tror en del av hennes gnista försvinner om min moster går bort....

Vi pratar mycket om döden jag och min mormor, det naturligaste hade ju varit att hon går bort före oss andra.... iaf är de så vi resonerar när vi pratar. Jag tror att många är rädda för attt prata om döden, många vill inte tänka på det... och jag vill väl heller inte tänka på den jämt, men man måste också vara lite realistiskt och inse att den faktiskt finns där och lurar... Man skall inte blunda för det och man skall sluta vara så rädd för att visa andra att man bryr sig...

Min mormor sa några kloka ord en gång när min ena morbror började bråka om blommor till en grav... Då sa hon till honom att om du började bry dig om dom som lever istället för att tjaffsa om blommor på en grav....

Nu ska jag logga ut.... kanske tittar in senare idag...