Men NEJ! Nu minns jag! Han kallade mig "Byfåne"! Inte bonnläpp!
Fy faan vad sjuukt!

Det är alltid folk som kommenterar mig när jag cyklar. Händer nästan varje dag. Mest är det sura och arga kommentarer om att jag inte får cykla där jag cyklar. En gång, för typ tre år sedan, genade jag över en kyrkogård. Då kom det en kärring som rastade sin hund och drog tag i min ärm och skällde och sa att man minsann inte får cykla på kyrkogården! Jag blev så skärrad att jag bara skrek lite okvädningsord till henne. Jag borde ju stigit av cykeln och skrikit att man visst får cykla på kyrkogården, det är dock mindre säkert att man får rasta sin jävla hund där! Idag var det en gubbe med jättemage och träskor som kallade mig Jävla bonnläpp! Eh, han hade träskor! Plus att han såg allmänt efterbliven/psyksjuk ut.
Förra fredagen när jag cyklade hem från krogen var det en full snubbe med backslick som hojtade: -Öööh! Öh! Får jag hoppa på!? ÖÖÖÖÖHHHHH!!! FÅR JAG SKJUTS?!
När jag (såklart) bara cyklade vidare skrek han något efter mig som lät som torris (eller trångis, men det kan han ju bara inte ha sagt). Som att jag borde ha stannat och ba: -Mmmhihihi...jaa, hoppa på så åker vi hem till mig och knullar!
Som att jag liksom bara väntat på att en full kille med ful frisyr ska ropa efter mig.
För några dagar sen var det en annan liknande kille (samma ?) som uttryckte sig något intelligentare när han sa lite halvhögt: -Öhhö, eh cyklaru?!
Och jag befarar att han var nykter.
Det är aldrig någon som kommenterar eller ropar efter Thor när han cyklar. Vi analyserade det då för tre år sedan när tanten, plus en medelålders kvinna hade skällt på mig. Vi kom fram till att det beror på den ständiga rädslan för mäns våld som ligger bakom att sura kärringar/medelålders fittor/kukar i alla åldrar inte ropar efter honom. Att Thor med 100% säkerhet inte skulle kliva av cykeln och puckla på eller våldta dem vet de ju inte. De vet bara att han är man och män är inte att lita på. De kan inte kontrollera sig.
And that's a fact.
Endera dagen skola jag kliva av min Röda Fasanen och låta snubben som skriker få smaka Terrys knogmacka med extra tillbehör. Sen kanske han tänker sig för nästa gång.
Moahahahaha!

Varför måste allt vara så pinsamt? Jag fjärtade i hissen på väg upp från källaren. Så skulle (den enda i hela vårt hus) unga tjejen ut med sin hund och gick in i hissen på min våning. Det var ju liksom så himla obvious att det var jag som hade släppt mig. Varför kunde det inte vara en av de gamla utan luktsinne som skulle in i hissen? Det var liksom kväll och jag trodde inte att folk i mitt hus var uppe vid 22.

Annars är det fint. Thea har fått sin första cykel *sentimentalt sus á la sitcom*
Världen snyggast cyklist. Samt världens minst cyklande cyklist. Hon poserar i och för sig fint, men hon når inte riktigt ner till tramporna....Så gölligt så man nästan dör.

Tydligen bor en av T:s dagisfröknar (förskolepedagoger?) i samma hus som vi. Hon sa det till T som ett sätt att småprata vid lämningen (det är en annan del av dagis, de och T:s avdelning varvar med morgonöppningen). Sen sa hon "...och din mamma hälsar inte i hissen".
Så sjukt pinsamt.
Hon sa det helt snällt och gav mig en liten klapp på kinden och fortsatte "Det är så när man träffar någon i ett helt annat sammanhang. Och jag förstår att du har annat att tänka på". Men ändå!
Jag är lite rädd med tanke på hur lyhört det är.

Åh, idag har jag varit så mild och blid på jobbet. Jag har varit idel sunshine och hjälpsamhet. Jag brukar iochförsig vara en mycket vänlig och leende person. Men idag! Jag har haft låånga samtal med anhöriga, hjälpt vilsna själar nära att ta återfall att få antabus (även utan läkarordination!), ringt socialkontor och boenden. Man skulle kunna säga att jag helt enkelt har gjort mitt jobb i stället för att dumsurfa på familjeliv. Men jag har gjort det så himla rart och fint att patienterna nästan gråter (ja, jag är så viktig och fin).
Det sägs att, efter idag, ska man ändra "What would Jesus do?" till "what would Terry do?". För att jag är er nästa Messias.

Gurglade just med Listerine. Fyttihelvette. Det var bland det värsta jag gjort (och jag har ändå hånglat med en lätt utvecklingstörd kille från Surte).
Ska det verkligen bränna så förjävligt? Jag höll på att dö.
(Min käresta stod bredvid och masserade mina käkmuskler  med lätta fingerrörelser, jag vet verkligen inte varför, men jag lät honom hållas).
Fyfan, men det som inte dödar härdar och i morgon är det på't igen.

Jag bara måste uppmärksamma det här. Man måste klcka sig vidare till "se alla bilder" för att verkligen förstå innebörden av detta. Det är fantastiskt och underbart och jag gråter lyckotårar när jag ser det.Som om Nalle Knutsson och Fabio har flyttat ihop och slgait sina välfriserade skallar ihop. Jag älskar det. Och allt detta alldeles nära!

I vårat sovrum hörs ett mystiskt dunkande. Det är taktfast och lite dovt. Det hörs inte alltid, men rätt så ofta. Jag har alltid undrat vad tusan det är för något (vi har bott där i två år). Thor säger att det är en psyksjuk man som dunkar sin moders gulnade kranie med taktfasta slag mot väggen på våningen under. Pensionärerna som bor i huset har berättat det för honom, tydligen mördar mannen också en kvinna i huset vart femte år. Han riktar in sig på unga kvinnor och behåller deras lik i sin lägenhet. Thor har inte berättat detta för mig innan för han trivs så himla bra i lägenheten och om jag fick veta detta skulle jag säkert vilja flytta.
Skönt ändå att jag äntligen har fått veta varifrån dunkandet kommer.

(Alltså, det är för att det finns hundratusentals [ja, hundratusentals] trådar om det.)

Hur många kommer ihåg sånt som sf-mått och hjärtljud på bebisarna i magen? Är jag en dålig mamma för att jag inte har en aning? Jag kommer iallafall ihåg hur lång hon var, vad hon vägde, vilken tid hon föddes samt vilket datum. Och att det gjorde skitont (I will never forget that och jag kommer låta henne betala för det så småningon)