Idag har jag varit hemma och gosat med gravid myskompis (ca v 10, tror jag), vi har bara tagit det lugnt och babblat och druckit mängder med grönt te och jämfört graviditeter och allt som hänger ihop med det och sett film.

Jag är ordinerad vila och får inte åka till jobbet för då kommer jag för långt från kliniken. Tur att jag gillar att bara skrota runt!!! Jag är sååå tacksam att jag fick åka hem, hade jag varit kvar hade jag blivit helt galen. På slutet där på sjukhuset slet jag bokstavligen mitt hår och hade utbrott!! (Fast lite tyst så inte de andra stördes för mycket...! )

Har pratat med Cura och lugnat dem, de är så goa!!! Hade varit så oroliga men jag har ju inte kunnat ringa eftersom jag aldrig fick några besked.

Igår trodde jag att vi bara väntar på operation, att jag ska få tillräckligt ont för att de ska ta min EVENTUELLA knasboll, men idag har jag fattat att de (vi!) hoppas på att min kropp ska ta hand om detta "misstänkta X" själv och antingen stöta ut det eller absorbera det. Men jag kan inte låta bli att hoppas på ett under och att den lilla filuren självmant skuttar ner och fäster i livmodern istället... Varför skulle den ärva mitt taskiga lokalsinne och tramsa iväg åt fel håll för??!

Är sjukskriven fram till och med onsdag, då ska jag till KK igen och ta blodprov och träffa läkare. Lite långt till dess kan man ju tycka... men dessförinnan ska vi iallafall till Cura för att göra vårt ursprungliga vul, som det var tänkt från början!

Haha, jag fattar ingenting. Att jag kan vara ett så svårt fall?! Vilket otroligt omtumlande dygn.

JAG ÄR HEMMA!!!!!!!!!! Världen är så vacker. Himlen så blå. Blommorna doftar. Hem, ljuva, hem!! Dusch, ljuva dusch!!!

Jag är helt slut. Först besked om utomkvedshavandeskap och order om att åka till akuten direkt. Väl där -- med VÄRK och redan dropp -- konstateras att nä, här finns minsann inget, men vi lägger väl in dig ändå. Sen seeeeeeeeeeegar tiden sig fram, snigel, snigel (förlåt, Essi! ). Shit, vad det är tråkigt på sjukhus!!! Tillbringade kvällen i dagrummet tittande på tv med darling som var en ÄNGEL och ställde in en massa viktiga jobbgrejer i två dagar (han skulle hålla föredrag för massor av folk och var ju nu tvungen att förklara sig för dessa massor av folk!) och har varit med mig på det där urtråkiga sjukhuset... fast han sov ju hemma. Kris var det när han skulle åka hem inatt, då var jag inte stor.

Inatt sov jag knappt en blund och hade massor av svarta tankar. Typ: "Det är nog helt enkelt inte meningen att man någonsin ska få vara helt lycklig!" där jag menade att lycklig betydde med en egen liten familj. Sen tänkte jag: "Tja, min graviditet har ju just börjat, jag får nog helt enkelt vänja mig vid att ligga här!" Ja, så snurrade tankarna hela natten.

Klockan tre vaknade jag av att en sköterska lyste med ficklampa på mig (!) och kollade mitt dropp. Nästan tomt, jag blev urkopplad, tjohooo. Och upp och kissa. Nånting känns konstigt... Hmmmm... Min värk är borta!!!!!

Nu kanske det går bättre att sova? Nähä. Och kl sju var det ljus i taket och två gälla skrikiga sköterskeröster och jättesjuka medpatienter/rumskamrater och allt möjligt, jäklar, vad jobbigt. Inget nytt dropp fick jag heller fast jag var hungrig. Sen kom darling och sen kom ronden och de sa typ "Hmmmmm??" och att jag skulle bli skickad till ultraljudsavdelningen där de har bättre apparater. Sen vidtog v ä n t a n igen. Men jag fick äta!!!! Stor lycka, enorm glädje.

Vi fick veta att ultraljudsavdelningen stängde kl 3. Tio i tre hade vi gett upp hoppet. Då kommer en sköterska och frågar efter mig!!! Tjo. Upp på ultraljudet, läkaren är ett mysigt mumintroll som skrockar för sig själv och mest vill kolla knasbollen som ligger rätt. Försöker se hjärtslagen... men det är min puls vi ser! Nej, embryot är för litet än så länge. Han bökar runt och grejar, kollar lite här och lite där men mest på knasbollen och jag börjar undra om han egentligen vet varför vi är där.

Jo, så börjar han titta på mina äggstockar. Svullna fortfarande efter överstimuleringen. Lite vätska i buken. Blodblandad? Nej, det verkar den inte vara. Men inte ser han nåt X inte, nej då, här finns inget... Han tittar vidare. Men vänta... här...?! Ja, där är nåt. Vad är det?? Det ser likadant och lika stort ut som knasbollen i livmodern. Det sitter dumt till, det gör det onekligen. Han muttrar och rotar, det gör ont och jag vrider mig under honom och försöker andas djupt. Jo, visst... ett misstänkt utomkveds. Men han vet inte. Istället vill han gå tillbaka till min livmoder och kika på knasisen där, han fnissar och säger "hihi!" när han tycker sig urskilja ett litet pickande.

Men så ska vi ju få med oss ett papper ner till avdelningen igen, och där står det: Misstänkt X.

Suck, vad är detta?! Vilka antiklimax. Nu igen liksom. Vadå misstänkt, varför kan ingen säga vad det är?! Okej att det bara är en eller två millimeter, men... Vi väntar på rummet igen.

En ung jättetrevlig läkare ber att få tala med oss i ett annat rum och jag skuttar ivrigt ner från sängen. Han ler och säger att han inte är ett dugg orolig när jag är så där hoppig. "Nej, det var ju jäääättelänge sen jag hade ont!" säger jag. "Det var ju igår! Man får så konstig tideräkning på det här stället!"

Japp, jag skuttar lika glatt upp i ytterligare en gynstol och han gräver runt lite men bara med händerna så han kommer ju inte särskilt långt. "Gör det här ont?" "Näpp!" "Det här då?" "Nej." "Här?" "Nix!"

Han förklarar sen ingående och pedagogiskt varför de inte vet på rak arm vad de ska göra med mig. "Det finns två saker som är farliga för unga kvinnor. Det är utomkvedshavandeskap och rökning." Han ser mig allvarligt i ögonen när han säger det. Jag försäkrar att jag är jättetacksam över att de inte skickade hem mig igår utan tar detta på allvar.

Han säger att de inte vill operera mig i onödan, eftersom en operation alltid är en risk och inte bara när man dessutom är gravid. Men låter de mig gå kanske jag inte hinner fram i tid nästa gång jag får ont och då kan det bli verkligt allvarligt. Då blir det inte tal om en liten titthålsoperation utan om en öppning av buken och det är inte särskilt bra med ett foster i och när magen sen ska växa.

Han säger till slut att han ska överlägga med sina överläkare.

Ojojoj. Antiklimac IGEN. Väntan IGEN. Vad är detta?!

Så kommer han igen. Jag ska få skrivas ut!!!!! Vilken lycka. Jag är så TRÖTT på att ligga på sjukhus och nu känner jag dessutom hur otroligt störande jag måste ha varit de senaste timmarna för mina stackars betydligt sjukare rumskamrater, skuttig och kringspringig och pratande alldeles för högt.

Japp. Jag har nu lovat att känna efter jätteordentligt och åka till sjukhuset så fort jag känner av nånting. Jag får inte jobba för jobbet ligger för långt från sjukhuset men jag måste däremot vara tillbaka på KK om en vecka för blodprov och läkardejt.

Pust, pust. Söta Cura-människor hade ringt oss nyss och talat in på darlings mobilsvar, de undrar så hur det går för oss.



... Och det är det ju fler som undrar, har jag sett!!! Ojojoj! Jag blir ju alldeles överväldigad av allt gulligt ni har skrivit till mig. TACK!!!!!!!!!!



FOTNOT: Jag vet att det är Very Important med hierarkier och vem som gör vad inom sjukvården, men jag är ledsen, ofta ser jag inte skillnad på en undersköterska och en sjuksköterska, så därför skriver jag bara "sköterska". Så kanske jag inte gör bort mig LIKA mycket...?!

Har upptäckt att värken blir som värst just när jag har ätit. Har kunnat gå på toa flera ggr idag men det blir inte så mycket bättre efteråt. Värken blir egentligen nästan som lindrigast om jag försöker röra på mig men jag är så trött och slut av förkylningen att jag bara vill sova, sova, sova... Har just haft ett anfall igen när det gjorde så ont att jag bara skrek. Hmm, hur känns gallsten egentligen?!

Konstigt det här, på kliniken kände de inte igen symtomen men de trodde inte det var någon risk för utomkvedshavandeskap, och jag håller med, SÅ ont så att det känns om om jag håller på att dö, har jag ju inte. Sjuksköterskan själv hade haft nåt nervgrejs som hade strålat ner i benet när hon var runt vecka 20, kanske är det något sånt? Hon tyckte att jag skulle försöka röra på mig och "skaka loss" det. Hmmm.

Nu gör det i alla fall inte lika ont som tidigt imorse.

Har så himla ont, som jag nämnde igår, långt ner till vänster och det strålar ut som kramp i ljumsken och liksom ilar ända ner i vänster lår ner till knät. Ajaj, gör så ont, sov knappt inatt men det lindrade lite med vetekudde.

Idag är jag hemma, gick upp imorse men var alldeles dimmig i huvudet av allt snor, rinnande näsa och ögon, det var jättejobbigt att gå uppe och så hade jag så himla ont i magen/ljumsken också. Ringde sjukvårdsupplysningen och där frågade de om jag vet var mitt embryo sitter, så att det inte håller på och expanderar hela äggstocken nu... Ring din klinik! sa sjuksköterskan.

Och nu har de äntligen öppnat och jag sitter i telefonkö...

Wow, jag upptäckte i helgen att jag har en linea negra! Coooolt.


Dagens tillstånd: genomförkyld. Och ikväll har jag jäkligt ont i vänster äggstock eller vad det är, långt ner till vänster precis ovanför ljumsken. Aj.




Och så vågar jag inte sluta med proggisarna!!!!!!!!!! Nojar som fan när det gäller dem. Samtidigt tänker jag att vad fasen, om jag ska få mf så är det väl lika bra att jag får det nu så får jag det överstökat och så gör det väl mindre fysiskt ont ju mindre embryot är. Knäppa tankar!!!

Lidingölopp för darling. Jag gjorde mitt eget Lidingövarv: GICK i hettan uppför i ca 6 km till högst upp i Sticklinge där jag träffade en släkting och hennes uuurgulliga barn (som blir mina barns kusinkusiner): två och ett halvt-årig lockig sprallig babblig kicka och hennes urgoa ettåriga lillebror med solskensleende och två bissingar.

Vi myste och fikade och sen gjorde vi flaggor till min darling (och hans kollega! ) som vi gick ner till båtarna med och så satt vi där vid en skogsstig och hejade för fullt på alla löpare. Flickan var så ljuvlig där hon ivrigt skuttade så lockarna hoppade och ropade Heja heja och viftade med flaggan. Tror många fick en exta skjuts uppför den beryktade Abborrbacken efter det! Och söööte lille killen satt och visade de två risgrynen och vinkade, och så gungade han i takt till allas löpsteg! Gosisar!!!!

Vi hade tur och prickade in när darling sprang förbi och han blev så glad att han kutade av banan och sprang runt oss lite! Kollegan missade vi tyvärr men darling ska ta med hans flagga till jobbet imorgon!

Idag har vi myst på Djurgården, älskling och jag. Vi var sugna på Nationalmuseum och Stig Lindberg-utställningen men älskling var lite förvirrad (han har ändå bott i Sthlm och är rätt ofta där!) och tog mig istället till Nordiska museet. Eeh... Okej. Folk art. Nä, usch. En modeutställning. Isch. Strindberg. Jaha... då är det ju roligare i Blå tornet där han bodde. En same berättar. Gäääsp.

Nä, det blev det nya akvariet istället (det var roligt!) och sen Vasamuseet. Rätt coolt att de har lyckats rekomnstruera även färgerna på skeppet och figurerna längs sidan. Men jag fick lite svindel och blev yr när jag gjorde misstaget att uppe på en hög våning luta mig ut och se ner på skeppet. Aaah... hjälp.

Känner att jag blir oerhört trött av att ha mycket folk runt mig, att resa och alla intryck överallt. Sov som en liten gris både i taxin på väg till Bromma och sen i bilen på väg hem från Sturup.

Förresten, apropå sova, hade ni vägarna förbi Sticklinge golfbana i lördags mitt på dagen och såg en rätt späd tjej klädd i svart ligga hopkurad på en gräsmatta vid vägen med sin ryggsäck som huvudkudde så var det nog jag! Skulle pausa lite, jag hade för tusan vandrat typ tre kilometer och var varm och törstig, ville dricka lite lagom men inte för mycket för jag var ju ändå så kissnödig hela tiden och var tvungen att kuta in i skogen överallt, men om jag drack lite ur min vattenflaska skulle den inte vara så tung och så skulle jag inte ha så mycket att bära på. Satte mig, drack lite, la mig, ååh, så skönt... zzzomnade. Mysigt!

Sov sen igen idag när jag kom hem... och snart är det sovdags igen.

Nä, det är faktiskt inga gravtecken, ajg brukar funka så här!


Förresten: Berättade för tjejen jag var hos om graviditeten. Ville dock förstås inte att mitt gravida syskon skulle få reda på det genom att de har pratat med henne, så jag funderade lite på hur jag skulle göra. När jag vaknade på gräsmattan på Lidingö tog jag upp mobilen för att ringa och önska darling lycka till. Just då ringer den! Det är mitt syskon. "Det är ett tecken", tänker jag. Och berättar. De blir förstås jätteglada. Själva har de just gjort ett första, lyckat, ul. Lättnad! Det var skönt att prata med dem.

Sen kommer jag då hem till tjejen, släkt-till-släktingen. Hon öppnar ytterdörren, och säger senare, när jag väl har berättat för henne, att hon då kände det första hon gjorde att jag var gravid!! Hon brukar ofta känna på sig saker och är väldigt intuitiv. Min mage syntes inte så det berodde inte alls på det. Hon bara kände det direkt, starkt, och kunde inte förklara varifrån känslan kom. Men jag tolkar den som ett gott tecken!

Här hemma har orden "Ska vi se på PLUS nu?" fått en helt annan betydelse!!













Ja, vi har sparat testerna, vi är väl lite äckliga. De ligger så fint bredvid varann och lyser! Man blir så glad varje morgon när man går upp och tittar på dem och varje eftermiddag när man kommer hem och går och tittar på dem! Dt har blivit en ritual, hand i hand går vi in i tvättstugan och fånler mot dem.

Gick ner i arbetstid nu i september, året ut, efter sex och ett halvt år på heltid. Heltid + pendling + saker på fritiden = inte bra alls för Knase, har hållit på att krascha flera gånger. Och mina hobbyer är livsnödvändiga för mig, jag kan inte bara leva för jobbet!! Jag läser mina kurser på universitetet, jag pluggar språk på folkuniversitetet, jag spelar teater, jag gör en massa... men bara en sak i taget per termin.

Nu fick jag alltså beviljat att jobba 80 procent, dvs vara ledig en dag i veckan september till och med december, alltså året ut. HURRA!!!

...Och så går jag och blir gravid!!! Fasen, vilken jäkla otajmad ledighet. Andra som blir gravida ser till att jobba heltid sex månader före BF för att få sin föräldrapenning så hög som möjligt, Knase gör... tvärtom...?! Det är så krångligt!!!!!!!!!!! Hur sjutton ska jag göra??????????? Jobba 80 procent och må bra men plågas psykiskt av ekonomiskt grubbel eller gå upp till heltid igen och kanske inte orka med livet och mig själv och graviditeten och adoptionskursen så bra...????

Jag grubblar hela nätterna, det är jobbigt faktiskt.

SKÖNT! Yogaanordnarmänniskan ringde för ett tag sen och var Martyr som bara den. Hon berättade att vi slipper betala för kursen, att vi kan hoppa av mot en symbolisk administrationskostnad. Gött. Men vilket tjat om "vi är ju ett vinstdrivande företag..." "Det här blir ju inte bra för oss..." *djup suck* "Nu kanske vi får ställa in kursen..." etc, etc. Staaackars henne. Vem fan bryr sig, inte jag i alla fall! Och hade de lagt gravidyogan på en bättre tid än en vardag mitt på dagen så hade jag väl kunnat gå den istället.