På jobbet är vi tre fyra tjejer i ungefär samma ålder som jobbar på olika avdelningar men med likartade uppgifter som inte har barn.

Gissa hur många av dem som är höggravida nu i höst och som snart går på mammaledighet?

Rätt gissat. Givetvis ALLA utom Knase.









Jobbigt.

En rätt kul grej:

När jag efter missfallet sen kom till jobbet tyckte en ung manlig kollega att jag var morbid (!) som hade ett döskalleskärp, hahahaha.



Humor ju.

Hos doktorn idag, har sprutat 300 E Gonal-F sen i onsdags, i eftermiddag måste jag börja med Orgalutranet så fort jag kommer hem. Orgalutran h sida, sen Gonal kl 21 v sida.

Slemhinnan tjock och fin, 9 mm, 5 äggblåsor på v sida, 6 på höger, den största 14 mm. Nytt läkarbesök på fredag, ÄP antagligen i början av nästa vecka. (Typiskt, på tisdag skulle jag annars ha varit på en rolig grej med jobbet hela dagen!)

Ja... sen väntar väl då två jobbiga veckor i ett vakuum då jag MÅSTE TA HAND OM MIG SJÄLV!!!

Andra sprutan tagen. Visserligen tjugo minuter för sent men... Fasen också, att vimspannan Knase REDAN slår till. Måste försöka hålla 24-timmarsregeln i fortsätningen! Vilket imorgon innebär att vi måste kuta ifrån vår gatufest...

Japp, där satt den. Klockan nio på kvällarna är det spruttid hemma hos oss i ett par veckor framöver. (Vi smet ifrån gästerna ikväll, hihi!) Den första var seg, inte förrän fjärde hålet jag gjorde i huden kändes det bra, de första tre gångerna kom det blod och gjorde ont, mesig jag har blivit. Vad fan, nu så. Nu gäller det.

Hej hormoner som gör mig lynnig, välkommen till mig igen.

Hej hormoner som gör mig gråtmild, välkommen till mig igen.

Hej hormoner som gör mig hungrig, välkommen till mig igen.

Hej hormoner som gör mig svullen, välkommen till mig igen.

Hej hormoner som gör mig tjock, välkommen till mig igen.

Hej hormoner som gör mig argsint, välkommen till mig igen.

Hej hormoner som gör mig ledsen, välkommen till mig igen.

Hej hormoner som gör mig deppig, välkommen till mig igen.

Hej hormoner som gör mig överkänslig, välkommen till mig igen.

Hej hormoner som gör mig kåt, välkommen till mig igen.

Hej hormoner som ger mig kort stubin, välkommen till mig igen.

Hej hormoner som gör mig till ett freak, välkommen till mig igen.




Ikväll börjas det om igen. Det är dags.

Nu har jag skickat sexton jobbannonser till lillebror.

Sitter och rensar bland en massa gamla mejl och hittar ett riktigt deppigt ett, som jag skrev i slutet av juni till en kompis, klipper lite ur det:

"Bara allt som samlas på hög nu: det har börjat gå in att det inte blir några biobarn... ingen som får ärva älsklings gosiga örsnibbar, ingen som får ärva våra supergener (ha)... Midsommarchocken kom när vi var nästan framme där vi skulle fira, då berättade vi för holländarna om min gamla kompis som skulle vara med och bla, bla, bla, och att hon är gravid så därför skulle vi inte få se henne snapsa, "det är jag med!" sa tjejen bredvid mig i bilen, "jag också!" sa den andra tjejen som var med. Kul jul, det blev jag och alla killarna som festade på alltså. Kändes skapligt ensamt när det givetvis pratades graviditeter och jämfördes barnledigheter i de olika länderna vid bordet, och så hatar man sig själv för att man inte till hundra procent kan glädja sig åt andra... Och du vet XX och YY, de ska ha ny bebis igen, de också... Jag orkade inte ens svara på hennes senaste mejl när hon berättade det. *evil* Och så all denna förbannade stress kring allt vi höll och håller med med (bröllopet och allt runt det, midsommargrejen etc); på midsommardagen i Sthlm blev det asjobbigt, allt slog bara slint i hjärnan och sen dess har jag haft sån där dundrande huvudvärk i bakhuvudet och jättevärk i lederna. Extremt jobbig mens också ovanpå allt; huvud- och ledvärken beror ju till viss del på den också, och humöret kanske. Har ju trappat ner på antidepp och vill absolut inte ta mer sånt. Nu väntar jättejobbiga saker med adoption etc, vi ska iaf påbörja det så får vi se om vi orkar göra sista ivf:et i höst, men jag är jättebitter på kliniken och bemötandet så jag orkar inte höra av mig till dem just nu. Så sliter det ju på kroppen med alla hormonjävlar också och det är faktiskt oerhört jobbigt att gå omkring och känna sig asful och jättefet och vidrig. Så... jag hatar mig själv och hatar livet och måste försöka bromsa och har börjat säga nej till saker nu, sjukskrev mig dessutom igår halva dan och åkte hem och sov, ska sova halva dagen idag också och jobba lite sen i eftermiddag.

Efter bröllopet (8/7) är vi i alla fall lediga i två veckor, hurra liksom.
Jag vill vara ledig i två månader, eller två år."


Vad kan jag säga, så här, drygt en månad efteråt? Bara att jag känner precis likadant fortfarande, om inte värre. Har dessutom just haft influensa, migrän och maginfluensa (?) samtidigt och det hjälper till att trycka ner en ordentligt. När sen dessutom darling ska åka ifrån mig nu i några dagar... och han har upptäckt att han ska åka på konferens på Kanarieöarna i en hel vecka på min födelsedag, och dessutom bekänner att det är HAN som har bokat in datumet... då fattar nog nästan vem som helst att jag inte är på topp...

Ja... Läs detta. Det talar väl för sig självt.

crrly.blogspot.com/2006/07/infertila-inte-vrd...

... och det känns inte så kul, vi som verkigen trodde att vi fick till det senast!

Har börjat fundera på varför tampongerna man petar i sig ett antal av varje månad måste vara blekta och vad de innehåller egentligen... Måste spara ett par länkar här. www.tlc-pads.com/ (läste först om dem här: www.geocities.com/angua_nemi/alt_review.html (står på svenska under det engelska) och www.mooncup.co.uk/menstrual_cup_en_svenska.ht... (hittade först www.esencia.se/mooncup.html, ååh, ett sånt företag skulle jag vilja ha!!).

och godnatt.