Undrar hur man bäst informerar bebis om detta??!

Varsel om vräkning!

Bäste bebis,

Härmed varslar jag, i egenskap av hyresvärd, Dig om vräkning.

Vräkningen kommer äga rum snarast, dock senast inom 3 veckor. Till grund för vräkningen föreligger totalt ointresse från Din sida att följa sedan tidigare överenskommen hyresperiod med slutdatum 2008-04-12 (se bilaga 1, UL rapport).

För att underlätta för alla berörda parter ber jag Dig att flytta ut självmant.

Igår var vi på första kurstillfället av Annas Profylax i Lund. Jag kanske inte borde utvärdera en hel kurs efter att bara 50 % är avklarat, men jag är helt lyrisk redan nu! Jag är så himla GLAD att vi valde att gå kursen och bara efter 3 timmar känner jag mig full av självförtroende - både i mig själv och i min relation till Henrik - och ser verkligen fram emot dagen F i april!

Kursen i sig innehåller inga nyheter, och det mesta kan man läsa i böcker - t.ex. "Att Föda" av Gudrun Abascal. Men att läsa är en sak, och dessutom när man läser den var för sig. Man får säkert olika bilder och det krävs nog väldigt mycket för att man ska sätta sig ner och verkligen diskutera, planera och prata om känslorna inför förlossningen. Bara att sitta tillsammans med Henrik på en kurs och få hela förlossningen genomgången i detalj var guld värt.

Vi gick dessutom igenom de tre olika andningsteknikerna, som verkligen kräver sin träning, och det kändes superbra. Som kontrollfreak känns det SÅ värdefullt att få verktyg och att kunna föreställa sig att jag faktiskt kan ta mig igenom smärta och rädsla bara genom att koncentrera sig på andningen. Att dessutom se Henrik så engagerad och hans ivriga uppmananden att träna mer på mellanandningen och hans förmåga att peppa gjorde mig SÅ förvånad!!! Jag har nog underskattat honom, åtminstone i den här kommande situationen, och att få se och känna detta gjorde mig genast oerhört mycket mer trygg och lugn. En stor portion oro som bara försvann. Jag kommer inte att behöva vara ensam i detta!

Vi tränade dessutom krystteknik som gav mig värsta AHA-upplevelsen. Så enkelt, men ändå sån skillnad till tekniken som barnmorskan tydligen ofta säger "ta i som om du skulle gå på toaletten". Och att redan nu vara inställd på hur - och att - man bromsar upp krystningen för att bl.a. minska sprickor.

Att ha målbilder, delmål, orosmoln och en visualisering låter ju självklart, men det känns ändå bra att ha fått dem presenterade konkret och att faktiskt fundera över och skriva ner dem så att vi båda vet vad vi funderar över och hur målbilderna ser ut. Jag kände att vår relation stärktes massor på dessa korta timmar och det är långt mycket mer värt än alla pengar vi betalt för kursen (1790:- för båda)!

Nästa gång ska vi gå igenom utdrivningsskedet mer och massagetekniker som pappan kan använda sig av. Men innan dess ska vi minsann träna andning varje kväll!

Jag undrar om man helt plötsligt brutalt rycks upp en vacker dag och ser den där verkligheten som man innerst inne förstår existerar, men som man inte alls kan föreställa sig. Tröttheten, spyorna, skriken, tidspressen, relationspåfrestandet...ja allt. När allt just nu bara bleknar av tanken att över huvud taget få ha en bebis hos sig, som är ENS EGEN.

Läser just nu Annika Lantz 9 1/2 månad och jag kan knappt le åt den. Visst är den putslustig, men just nu skiter jag högaktningsfullt i hur jobbigt mammalivet kan vara. Det enda jag önskar är att det kommer ut en frisk bebis i april. SEN kanske jag har tid att fokusera, men det får bli då. Ska jag kanske t.o.m. sluta läsa boken och ge den en nytt försök i sommar eller så? Ingen dum idé faktiskt. Nu har jag nämligen bara tid till att längta, önska, hoppas och njuta. Den lilla korta tid man får tillbringa på de fluffiga bebismolnen gäller nog att ta tillvara på.

Vi var och tittade på barnvagnar igår. Det blev så mycket mer verkligt då på något vis. Fast ändå inte. Men jäklar vad fina vagnar är nuförtiden! Minns bara syrrans Emmaljungavagn för sisådär 20 år sedan. I blå manchester. Och inte fasen fanns det duo och kombi då? Inte heller fluffig stoppning och annat gulligt.

Vi har nog nästan bestämt oss för en Emmaljunga City Cross kombi. Svart med vita prickar. Färgen är ju det absolut svåraste annars - 22 hela färger att välja emellan! Jag som inte ens kan välja färg på skötväska. Hur tråkigt är det inte med en svart väska till en svart vagn? Men ack så matchigt. Tål att funderas på en stund till. Kanske en röd?

Bebis har levt loppan idag förresten, mer än jag tidigare har känt på en och samma gång. Hur mysigt som helst!

Det låter som om jag borde få en oxe-bebis. Mer som jag var när jag var liten iaf. Men å andra sidan, som jag är idag lär jag väl lyckas producera en liten vädur! Det stämmer exakt in på Älva iaf, som är född 18 april. Den som orkar vänta får se... *det är en eeeeevighet till april 2008*

Väduren

21 mars - 20 april

Din vädurbaby är otroligt pigg från start. Han är en riktig äventyrare som inte kan vänta länge nog innan han börjar upptäcka sin egen förmåga och världen runt omkring. Det är full fart hela tiden, han kryper tidigt, och han springer nästan innan han ens kan gå så bråttom är det. Och var inte orolig för att han inte säger ifrån. Även det gör han så det riktigt märks, ibland bara för att retas.



Oxen

21 april - 21 maj

Även du som får en Oxebaby möter inga större problem. Hon är oftast väldigt nöjd och lugn. Hon äter ordentligt och sover länge och stadigt. Humöret är förvånansvärt jämt och med ett imponerande tålamod. Men när det väl tar slut så lär du märka det. Det visar hon med en kraftfull stämma och en tjurighet som håller i sig en bra stund. Men sen är allt glömt och förlåtet, och livet fortsätter i samma lugna takt som innan.

I förrgår fick jag ett telefonsamtal från KK i Lund som erbjöd mig en avbokad tid redan igår morse. Jag visste att jag stod på väntelistan och tog tiden direkt - det har inte varit roligt att behöva gå och vännta på...

Henrik följde med mig, tackolov. För det var HEMSKT!! Jag hade ju en otäck upplevelse från biopsi-provet som jag inte alls var beredd på och som gjorde så jävla ont. Jag blödde i en hel vecka efteråt dessutom - trots att det var såna yttepyttebitar de tog bort...

Fick en manlig gynekolog igen. Har inget emot att han är man egentligen, men det känns som om de har alldeles för liten empati för det som görs. De kan ju inte för sin värld förstå hur det känns att ligga med benen i vädret och med en massa instrument som gör ont. Fy vad liten och försvarslös man känner sig...

Så. Mina ben skakade. Och skakade. Och jag hyperventilerade. Fy fan. Det gick inte att sluta. Bedövningssprutorna (FYRA stycken!) innehöll dessutom adrenalin för att minska blodflödet och då fick jag ännu mer hjärtklappning. Usch usch. Ont gjorde det och obehagligt var det. Vet inte om jag hade överlevt utan Henriks hand och klappar på huvudet...

Själva laserborttagningen av slemhinnan kändes inte direkt, men det luktade ju härligt bränt... :-/ För att inte missa något område brände han av ganska mycket blodkärl dessutom - jag hade tydligen utbredda cellförändringar. Mina ben skakade hela ingreppet igenom och jag var helt slut efteråt.

Men nu är det gjort. Har lite ont och kan blöda i upp till 6 veckor. Sexförbud i en hel månad. Och jag hoppas hoppas hoppas att de fick bort allt, för det där gör jag inte om utan att de söver ned mig...

Igår skarvade jag en sladd. Fattar ni vad grymt det ÄR? Jag nästan hörde den pampiga musiken sakta tonas upp i bakgrunden när jag gjorde en segergest med sladden och tillhörande lampa.

[Visste ni förresten att ordet pampig egentligen bara får användas i sammanhanget "aftonklänningar på Nobelfesten" eller "histologiföreläsningar med Yvonne Ridderstråle på SLU", exempel: "pampiga parietalceller"]

Jag har alltså helt SJÄLV inhandlat en s.k. skarvbox och har sedan kapat sladd och pillat fram koppartrådar som jag sedan pillat in i skarvboxen (som behövde öppnas genom att skruva bort 4 skruvar) och som jag sedan fäst med en mikroskruvmejsel (ytterligare 4 skruvar) och fått ett resultat med en lampsladd i precis förväntad längd!! Och dessutom hänger lampan numera i taket (med lite hjälp från lillasyrran på en vinglig hylla i en säng...).

Problem som uppstod i samband med ovan lyckad övning:
1. En sjukt ful klisterremsa i taket efter den förra kabelhållaren. HUR tar man bort sånt??
2. Två (ja två...fråga exet hur det gick till... *mutter*) fula hål i taket. Borde gå att lösa med vitt spackel
3. En överbliven IKEA-lampa. Kommer jag att vilja inreda med den någon gång i framtiden? Tål att funderas på. Den är skrymmande.

Konklusion kolon: Jag är sjukt kaxig över mina framgångar och har stolt berättat det vid fikabordet idag. Mina kollegor ser verkligen fram emot att höra hur jag ska lösa problemet med klisterremsan. Vill inte påstå att någon av dem hade bra idéer.

[Fick precis mailsvar från min favorit-supply-chain-kollega-konkurrent i Tyskland. Jäklar vad det kan göra mycket att samarbeta med personer som har humor!!!]

Ikväll ska jag mysa hos H och hoppas att han förstår min passion för kvällens TV-program: Bonde söker fru (som agronom är detta ett MÅSTE!!!) och Top Model 6. Amerikanska Top Model är svårslaget, I say.

Jag insåg nyss (ja, verkligen nyss) att det är kul att läsa vardagliga bloggar. Jag brukar alltid känna mig tvungen att komma med något insiktsfullt, djupt, glatt eller ledsamt, men det är ju egentligen mer som...en dagbok. Jag tänkte från och med nu försöka mig på en blogg med vardagsbetraktelser istället. Som min goda vän Ylva är en hejare på, även om hon ha slutat att skriva ner det... *pika*

Sen om nån läser det är en annan sak förstås. Mamma ställer säkert upp i värsta fall.

Tja, det låter ju onekligen ganska bra. Och jag ska inte sticka under stol med att jag trivs väldigt bra för det mesta, men det går inte att undvika tanken "är det värt det?"

Igår kväll var första kvällen på nästan 2 veckor som jag kom hem klockan 18, lagade middag (pasta med pesto som jag hittade långt bak i kylskåpet) och kunde sitta en stund framför TV:n. Mitt kylskåp är ekande tomt, mitt dåliga samvete för hundarna är enormt stort, min sömnbrist är alltför stor och min hy är under all kritik av all stress och som grädde på moset har jag herpes (ser ut som Rudolf med röda mulen ungefär - jag får det alltid på näsan!). Herpesen kommer alltid som ett brev på posten när jag är sönderstressad och har lågt immunförsvar. *yeay* Ge mig en papperspåse som jag kan ha på huvudet när jag visar mig för folk...

Det jag önskar mest av allt just nu är en HELT vanlig vecka. En vecka utan resor, och en vecka då jag slipper lämna mina hundar på pensionat på nätterna. En vecka med vardagsrutiner, TV-tittande och normal sömn. En vecka utan alkohol (som "måste" drickas i socialt syfte). En vecka då jag hinner umgås med mina hundar och kanske oxå träna min lilla valp? En vecka som de flesta andra tycker är tråkig och händelselös...det är precis vad jag vill ha!

Just nu befinner jag mig i sommarstugan på ett krassligt modem, så jag ska bara ge ifrån mig ett lite livstecken och säga att jag saknar er alla!

Och så måste jag ju berätta att Robbie var HELT, HELT, HELT jävla SUVERÄN!!! I särklass den bästa konserten jag varit på (Håkans konsert på Norrlands nation i U-a faller lite utanför ramarna... *hihi*) och det var nära till tårarna emellanåt. Han är en helt fantastisk entertainer, charmig, en otrolig sångröst och levererar hit på hit efter varann. Men så är det ju - varenda skiva med honom känns som en best of! Så - det var en grym dag och kväll (hann med en massa kanonbra shopping på Freeport i Kungsbacka och i Gbg dessutom!) och jag är fortfarande lite kär i Robbie...

Annars - jäklar vad lättad jag är. Jag mår så bra, livet leker. Hemskt att säga, men så är det. Efter att beslutet togs så har många stenar lyfts från mitt bröst... Okej, att bara umgås med "gamlingarna" i sommarstugan känns liiite asocialt, men jag tror det behövs det oxå. En solstol och en bra bok kommer man långt med. Och det är ju inte så långt in till stan och vännerna, och snart kommer dessutom syrran hem från Frankrike. Det enda tålamodsprövande är det lilla svarta monstret som inte verkar kunna tröttas ut av något alls! Varenda vaken sekund ägnas åt att hitta något man kan äta/bita/tugga på/bära. Senast imorse - en halvt förmultnad skogsmus. *yäck*

Hoppas ni alla har en underbar sommar!

Om det bara kunde vända snart... Det här senaste året (framför allt halvåret) har varit kantat av så mycket olycka, otur och gudvetallt. Jag orkar snart inte mer - jag hoppashoppas att turen snart är på min sida.

Allt började med (förutom det som hände för ett år sedan, behöver jag knappt nämna) flytten då Bilbo blev påflugen av en annan hund. 2 svåra operationer och tassen i bandage i nästan 2 månader. I december blev mitt egenuppfödda marsvin Hilma (numer Himla ) sjuk och efter två vetbesök, behandlingar och massa jobb så fick vi avliva henne till slut. Tumörer på flera ställen...

Bilbo har fortsatt med dålig hälsa, hans päls blev hemskt dålig i januari, något som dock avhjälptes med viacutan. Men kort därefter tappade han en klo - än en gång tassbandage och inställd träning och tävling. De senaste tre veckorna har vi dessutom besökt veterinären tre gånger, varav två på jourtid (=extra dyrt) till en kostnad av 3500:-... Förra fredagen med Hedda som fått lunginflammation (hon överlevde dock, mot alla odds!) och imorse med Bilbo som fått UVI med mycket blod i urinen. Dessutom hände det mitt under en agilitytävling...så de här senaste veckorna har varit minst sagt kaosartade. Att jag dessutom har en arbetsbelastning motsvarande tre tjänster och känt mig nära utbrändhet har inte direkt gjort livet lättare...och det resulterade bl.a. i hög feber och sängliggande förra helgen. *tjoho*

Nog med gnäll nu tror jag. Den här helgen har jag trots allt fått sova lite (det blir inga hela nätter med en tokig liten valp hemma...) och när antibiotikabehandlingen av Hedda och Bilbo är klar kan det väl vara slut på det jobbiga? Jag önskar mig bara en sommar med friska djur, en frisk Helena och ordentligt med vila. Kan det gå att ordna tro?

Nu är hon här - vår lilla Älva!! Efter ett strul som jag inte ens kunde föreställa mig i min vildaste fantasi är hon äntligen hemma hos oss. Hon är helt och hållet vår och det med besked!

En tuffare valp kunde jag nog inte föreställa mig...eller så har jag bara helt och totalt skönmålat Bilbos tid som valp... Hon är nyfiken, framåt och tuff. Får hon inte som hon vill så säger hon ifrån - och det med besked!! Högljutt skällande och med krokodiltänderna i högsta hugg...men jag är rädd att jag förtjänat det efter att ha fått världens snällaste och lydigaste Bilbo.

Storebror är skeptisk som få och vill inte ha den lilla prylen alltför nära. Och helt plötsligt är tuggben högintressanta - är det vi som inte har förstått att han helst av allt velat ha valpstorlek på tuggisar?? Jag tycker att han borde försöka komma ihåg när han själv var valp, för han hängde minsann i Lukas boxerläppar och pungkulor mest hela dagarna!!

Nu ska jag fortsätta med mina hundböcker. Det hjälper inte ett dugg att vara instruktör när det gäller ens egen hund tyvärr...

Jag kunde inte hitta ett lämpligt svenskt ord...men breathtaking, det är precis så vackert som det är i Skåne just nu.

Varje dag passerar jag Skäralids naturreservat, på Söderåsen i Skåne. Jag trodde att mina 14 mil varje dag, till och från jobbet i 3 års tid, hade trubbat av mina känslor längs resvägen helt, men icke. Det är helt OTROLIGT VACKERT!!!

Det är öppna fält, blandat med kuperad terräng. Bokskogen fullkomligt exploderar i grönska och mellan träden ligger en matta av löv, och ovanpå den den vackraste av mattor - vitt och vårgrönt av vitsippor. Jag kan knappt få nog av att se runtomkring mig och jag tittar allra minst på vägen. Tidigt på morgonen händer det ibland att det står stora flockar av rådjur eller hjort och betar på åkrarna.

Ibland är man bara så lycklig över att få leva i den här världen, i det här landet. Jag ska försöka etsa fast de här bilderna, lukterna och ljuset i mitt minne och plocka fram när jag allra mest behöver det. Just nu hjälper det mig oerhört.