Tantevolutionen fortsätter. Efter att ha svimmat på jobbet i måndags var jag hemma ett par dagar i väntan på det inbokade läkarbesöket. Mitt blodtryck låg på 98/74 och det svartnar fortfarande duktigt framför ögonen när jag reser mig för fort. På läkarinrådan bär jag nu stödstrumpor och försöker att ta det lite lugnt. Det är milsvidd skillnad på mig nu och den alerta vikarien som brukade misstas för elev när hon virvlade fram genom korridoren och fick tusen saker gjorda på en dag. Nu stapplar jag långsamt fram i mina stödstrumpor och är glad om jag hinner fram och tillbaka till lärarrummet under en rast. Folk säger att jag ser mager ut - tror f--n det när jag är tvungen att använda Älsklings tröjor för att dölja min öppna byxgylf! Jag fyller ju inte direkt ut resten av dem, och det FINNS inte långa tröjor i min storlek att köpa. Inte mammkläder heller. Tydligen skall man öka i omfång runt om för att passa in i mammklädessortimentets storleksguide, inte bara få putmage som jag. I ren desperation har jag köpt mönster på mammakläder. Jag blir helt enkelt tvungen att sy egna kläder i storlek 34 och göra plats för magen.

Magen har fått namn också - Potus heter den. Vi tittar kanske för mycket på West Wing, men av någon anledning tycker vi att det är hysteriskt roligt med en egen President of the United States som flyter runt i ett ovalt "kontor". Ingen annan tycker att det är roligt. Svärmor rynkade förbryllat ögonbrynen och bytte samtalsämne. Mamma ringde dagen efter och undrade om det hade något att göra med Bill Clinton och cigarren. Det är hårt att vara missförstådd humorist.

Läkarbesök i torsdags, alltså, och allt såg bra ut. Jag är ju inne i den "läskiga perioden" när man inte känner någonting, och hela graviditetsgrejen har känts väldigt overklig. Därför bad vi att få lyssna på hjärtljuden. Läkaren kände visst att jag var orolig, för har plockade fram den lilla vul apparaten. Och vips dök det upp en liten varelse på skärmen. Det var en helt enorm känsla att se det lilla huvudet, de sparkande fötterna och det pickande hjärtat. Älskling och jag kramade varandras händer hårt och bara försökte ta in det enorma som utspelade sig på skärmen framför oss. Vår bebis mår bra!

På något sätt blev det nästan ännu overkligare efter vul:et. Jag kan för mitt liv inte begripa hur det kan få plats en decimeterlång bebis i min mage utan att jag känner den. Visst, magen putar på eftermiddagarna, men på mornarna är den ju nästan platt! Det snurrar konspirationsteorier i mitt huvud. Tänk om det var en förinspelad video vi fick se? För det kan väl ändå inte vara möjligt att den lilla, sprattlande, alldeles riktiga bebisen verkligen finns därinne? Kan det?

*******

v. 16 (15+4)

Nyårsshopping med gravid kvinna - den äkte makens privilegium.

(Humörsvängningar, jag? Iiiiinte, då!!!)

09.15
Klockan ringer. Vi skall upp tidigt för att hinna före mellandagshandlarna till IKEA, där en ny blandare till köket skall införskaffas. Jag har nämligen tröttnat på att inte ha rinnande vatten i köket. Jag reagerar på klocksignalen genom att - föga hurtigt - dra kudden över huvudet och försöka somna om. Jag har trots allt varit på toaletten fem gånger inatt. Igen. Förmodligen var det också toalettbesöksrelaterad trötthet som fick mig att sova rakt igenom kattens kräkattack tidigare under natten. Med suverän selektivhörsel fortsätter jag att halvsova mig igenom Älsklings målande beskrivning av händelsen, och låtsas inte höra hans skämtsamma utläggning om vilken tur det är att det åtminstone finns EN vuxen i huset som klarar av att ta hand om kräkande bebisar. "Ta hand om" innebär i det här fallet att stappla upp, kontrollera att katten inte befinner sig i eller på någon möbel, slänga hushållspapper över fläcken och sedan dråsa tillbaka i sängen. Mhm. Han skall nog snart bli varse att det är en viss skillnad på detta och att hantera kräkbebisar som INTE spatserar iväg från fläcken med en överlägsen sväng på svansen.

10.00
Mot alla odds är vi faktiskt på väg. Jag har precis tryckt ned frukost, bekämpat lite illamående och sitter nu och funderar på vad jag kan få till lunch och hur snabbt vi kan få tag i det.

10.30
Vi svänger in mot Stora Köpcentret och förväntar oss en överfull parkering. Det är så gott som tomt. Vi är ändå fulla av tillförsikt - kanske öppnar IKEA klockan 11 på nyårsafton? Älskling parkerar bilen för långt ifrån ingången. Jag blir irriterad.

10.35
Vad i h-e??? IKEA kan väl för f--n inte ha STÄNGT!!! Om IKEA har övervakningskameror utanför ingången torde fredagens band visa en liten, rödhårig kvinna som ilsket hoppar upp och ned och gestikulerar mot skylten med texten "Öppet alla dagar". Finns det mikrofoner torde också en provkarta på obscena svordomar finnas med. I annat fall kanske de små tanterna som förskräckt smyger iväg runt hörnet vara en ledtråd. Älskling låter mig hållas tills jag börjar upprepa mig och avbryter min "ni kan väl för f--n inventera imorgon, helsickes IKEA-muppar!"-tirad med att lugnt föreslå en runda i köpcentrets övriga affärer.

10.50
Coop lever extremt farligt sedan jag fått veta att den enda passande blandaren de saluför inte finns på lager. Endast det faktum att Lillebror arbetar där får mig att avstå från att skrika ut min besvikelse. Jag köper brett resårband och knappar. Här skall tillverkas byxförstorare!

11.45
Vi har dragit runt i alla klädaffärer och införskaffat tröjor som är långa nog att dölja uppknäppta byxknappar. Dessutom har jag smygprovat mammakläder. Humöret är på topp när jag kråmar mig framför spegeln i ett par snickarbyxor som klänger runt min kropp med samma delikata passform som ett tvåmanstält. Vi kramas i provhytten och fyller ut byxornas pösiga magdel med händerna för att se hur det ser ut. Jag blir gråtmild och vill köpa byxorna genast, trots att jag egentligen inte gillar färgen, priset är skyhögt och den rätt höga sannolikheten för att det kommer att vara för varmt för snickarbyxor när jag äntligen kan fylla ut den där påsen.

12.00
Jag blir illamående och tuggar i mig ett av mina allstädes närvarande Ingrid Marie-äpplen medan älskling rusar ett varv i matvaruaffären. Folk tittar konstigt på mig där jag står lutad mot fotoinlämningsdisken. Jag blänger tillbaka. Har ni aldrig sett en dödsblek kvinna på gränsen till offentlig kaskadkräkning och med gylfen öppen äta äpple lutad mot en disk med hjul förut? Dra åt skogen med er!

12.15
Jag mår inte illa längre, men inser plötsligt att det är livsnödvändigt att jag får glass. NU! Jag köper snordyr kulglass medan Älskling kör fram bilen från den dumma parkeringsplatsen.

12.30
På väg hem upptäcker jag att jag faktiskt avskyr jordgubbsglass och försöker bjuda bort den till Älskling så att jag kan hänge mig åt vaniljen. Älskling försöker äta och hålla ögonen på vägen samtidigt, men tvingas fokusera på glassen eftersom jag plötsligt får för mig att en inte helt renslickad sked är täckt av halvfryst saliv - och det är ÄCKLIGT.

Väl hemma glömmer jag sedan bort att äta lunch så att Älskling får panikgöra smörgåsar när mitt blodsocker katastrofsjunker. Det verkar ju verkligen som att den andra trimestern kommer att bli mer harmonisk än den första...

***
v. 13 (12+4)

"Du ser ut som en tant" retades bästis-B när vi stod i trapphuset utanför en kompis. Jag bligade ondskefullt på honom under den fula mössan som jag tryckt fast över mitt blöta, stripiga hår och blåste upp mig till michelinstorlek i den puffiga jackan för att ge svar på tal. Men vaddå - han hade ju rätt.

Jag har väl aldrig varit särskilt noga med att klä mig modernt, tvärtom tycker jag ofta att det rådande modets mest extrema former är hiskeligt fula. Men jag har i alla fall haft en väldefinierad Lady N-klädstil, och den har garanterat lutat mer åt ungdomlig än tantig. Urringat, kort och åtsittande är ord som beskriver min garderob ganska bra. Lågt skurna jeans spelar huvudrollen i så gott som varje ensemble. Är man ful som stryk och har "sarkasm" som mest framträdande personlighetsdrag måste man väl åtminstone ha rätt att skylta med sin 60-centimetersmidja?

Alltså, absolut ingen modefluga, men definitivt klädd för att dra blickarna till sig. Den typen av kläder som blir lätt patetiska när man passerat 35, men som är acceptabla för tillfället. Åtminstone på fritiden. Och där har vi det första steget på väg mot dagens miserabla situation: jobbet.

Alla vet att man som lärare på högstadiet eller gymnasiet ständigt granskas under elevernas kritiska lupp. Säg den som INTE kan minnas någon gammal lärares hysteriskt fula klädstil? Själv vårdar jag ömt minnen av karaktärer som "Rektorn med pullovern", "Tyskafröken med den orangea kurbitsvästen" och den engelska grammatiklärarinnan som satt med benen i kors på katedern och visade malhålen i de stickade mameluckerna.

Eftersom man som nybakad lärare själv minns detta är man noga med att inte falla i samma fälla själv. Man klär sig snyggt, men ungdomligt. Man BYTER kläder varje dag. Man går inte till jobbet i urtvättad t-shirt med "Mallorca 1985"-tryck. Allt som allt liknar en nyutbildad lärares klädstil kanske mer elevernas än den övriga lärarkårens. Så småningom jämnar det ut sig, och man kan bara hoppas på att behålla så pass mycket fokus att man inte omedvetet hamnar i "gammalt original"-kategorin en dag.

Det ovanstående gäller alltså lärare på högstadiet och gymnasiet, och däri ligger mitt stora problem. Det är fullkomligt omöjligt att bibehålla sina klädvanor när man får jobb på fritids. Jag försökte, tro mig, men det fanns för många faktorer som motarbetade mig. Mina snygga, högklackade stövlar fick lämnas vid dörrens skogränslinje, och helt plötsligt avslutades min läckra outfit med ett par fotriktiga sandaler. Otaliga ljusa små toppar pryddes vid hemkomsten av blåbärssoppa, kaviar och marmelad. Luslarmet kom redan i september, och jag har haft håret uppsatt i knut varenda dag i över tre månader.

Men det är inte bara min klädstil som förändrats. Nej, hela min attityd till kläder har fått en rejäl knäpp. Helt plötsligt väljer jag kläder efter helt nya kriterier. "Galonbyxor är bara såååå praktiskt, för man kan rada upp mackorna längs benet när man gör mellis utomhus!" En fryslort har jag alltid varit, och mitt i smällkalla vintern brukar jag alltid smyga på mig långkallingar, men nu står jag ogenerat på skolgården hela dagarna iklädd enorma överdragsbyxor och gamla snowjoggare bara temperaturen kryper under nollstrecket. Vad 17 är det som har hänt?

Fritids är vad som hände. Jag älskar mitt jobb, men min klädstil gick från 23 till 47 på mindre än en termin.

Nåja, jag antar att jag kan stå ut med det.


****
v. 9 (8+4)
****

Katten är ute ur påsen, som det så vackert heter (om man har för vana att direktöversätta engelska idiom, vill säga). I samband med fars dag berättade vi för våra föräldrar att vi, som är vana att fira våra högtidsdagar i sjukhusmiljö, spikat våra aktiviteter för nästa bröllopsdag. På BB. Svärmor fattade direkt och hann gratulera en massa gånger innan Svärfar fick ur sig sitt första "Vaddå?". "Du skall bli farfar" översatte Svärmor och hans min var fullkomligt obetalbar. "Hur länge har ni vetat det?" var hans första kommentar. Lite oväntad, det skall erkännas.

Mamma blev förstås alldeles till sig, och förstörde helt överraskningen för Pappa, som satt bredvid. Hans reaktion var ändå speciell. Jag riktigt hörde, via telefonen, hur de små kugghjulen snurrade på plats när han plötsligt, helt oignorerbart, insåg att hans lilla dotter haft S-E-X. Med en MAN. Mamma gjorde inte saken bättre genom att hojta "Ja, men de är ju i alla fall gifta!" i bakgrunden. Nåja, när blivande Morfar fått smälta det hela lät det faktiskt som om stoltheten började pösa fram. Förnekelse är en underbar mekanism, och jag är säker på att tanken på jungfrufödsel muntrar upp honom.

Vi berättade alltså för våra föräldrar tidigt, med stränga order om att saken skulle hållas hemlig till jul. Svärmor tog det på blodigt allvar och vågade knappt fråga om vi inte kunde låta Svåger få veta när han kommer hem om ett par veckor. Mamma ringde redan dagen efter och beklagade sig över hur svåååårt det var att hålla tyst om saken inför personalen. Kanske kunde hon få berätta för EN av dem? Sedan berättade hon för Lillebror. Visst, helt OK, även om jag helst velat berätta själv. Lillebror blev tydligen glad. Ja, enligt Mamma i alla fall. Inte för att han har gjort sig omaket att ringa eller skicka ett sms eller så. Man kan ju inte begära allt.

Vi kunde förstås inte hålla våra egna mormödrar utanför, heller. Åtminstone inte jag, som via Mamma fortfarande är navelsträngad ihop med min älskade Mormor. Vi är en helknepig, väl sammansvetsad trio med oändligt mycket kärlek och en god nypa mycket intern humor mellan oss. Mormor greppade inte riktigt det här med graviditetstest, utan slog bestämt fast att jag inte kunde vara säker på att vara gravid förrän jag träffat en doktor. Sedan dess har hon ringt tre gånger och frågat hur det är med bebisen.

Nästa steg är närmaste vännerna. Bästis-L i Finland vet redan, och hennes pojkvän anlände dagen efter med en blombukett och en stor påse saltlakrits (undrar om han kan banka lite vett i Lillebror?). Nu är det Älsklings bästis-B kvar, killen som säger sig avsky barn och halvt på allvar ger sin flickvän "göra-slut-blicken" när hon föreslår att de skall passa hennes syskonbarn. Här duger det inte med telefonkontakt. En överslätande middag med mycket efterrätt kanske gör susen. Sedan var planen att hålla det hemligt för alla andra fram till nyår.

Häromdagen ringde dock Mamma och bekände ångerfyllt att hon råkat slinta med tungan. Pappas barndomsvän, tillika revisor, hade annonserat att han skulle bli farfar i juli, och då kunde Mamma förstås inte låta bli att kontra med sin blivande mormorsroll. *suck* Så där satt nu de distingerade barndomsvännerna och planerade för ett gemensamt BB-besök nästa sommar, förmodligen med grandiosa cigarr- och champagnefestligheter i sinnet. Rätt charmigt faktiskt, om det inte vore för att revisorns fru jobbar ihop med en av mina kompisar. Katten är ute ur påsen, gott folk, och vi räknar med att resten av världen vet inom en vecka.

~~~~~~~~~~~~~~

19/11-04 vecka 6+2

Horace, var är du? Det är ju min tur att ropa ÄNTLIGEN!

Det tog ett par dagar att smälta. Det tog ett par dagar och hela fyra graviditetstest innan jag ens vågade tro på det. Men nu vågar jag säga det: Det finns en liten i min mage! Vi skall få en bebis!

I söndags morse, fem dagar efter beräknad mens dök det upp ett svagt, svagt streck på det billiga köpt-över-internet-testet. Jag hade redan ett negativt test bakom mig och hade verkligen inte förväntat mig något resultat. Jag väckte inte ens Älskling innan jag klev upp och testade. Det var liksom ingen mening med att göra honom besviken också. Tio minuter senare kröp jag ner bakom honom i sängen och viskade med darrig röst:

"Jag är inte säker, men jag tror att vi skall bli föräldrar!" En halvhysterisk stund senare hade vi kramats, småsnyftat av lycka, fotat testet (och magen, på Älsklings enträgna begäran) och mailat bilden till Mumu för expertutlåtande. Trots det bestämt jakande svaret från henne vågade jag inte tro på testet. Två dagar tidigare hade vi enhälligt dömt ut det som "billigt skräptest" (i bebisverkstan betygsätter man produkterna efter helt egna kriterier...). Gick det verkligen att lita på nu? Ett cb-test på jobbet dagen efter gav samma resultat - svagt, men definitivt positivt.

Vi har äntligen lyckats! Vi, som har en tid för inledning av ivf inbokad i december. Jag kan inte fatta det. Just den månad vi enligt tidigare planer skulle använt skydd för att inte riskera att jag var gravid vid genomspolningen av äggledarna som vi egentligen skulle ha gjort. Just den månad jag chockat killen i bästa kompis-paret genom att hotfullt hytta med pekfingret och väsa "NI får ha vårdnaden om X (gemensam vän på långväga besök) för jag har ÄGGLOSSNING!". Just den månad jag skrev till mina föräldrar att det banne mig vad dags för en högvinst efter all otur jag haft i år. Och här är den, högvinsten. En guldklimp av allra värdefullaste sort.

Ingenting är som jag väntat mig. Molvärken i magen går inte att på villkorsvis skilja från mensvärk. Jag blir fortfarande förvånad varenda gång jag går på toaletten och mensen inte dykt upp. Och vart är de berömda, hastigt uppförstorade brösten? Jag är tydligen dömd att vara planka resten av mitt liv, graviditet eller inte. Men so what?

Idag fick jag ett inte alldeles obefogat, men aningen överdrivet utbrott på elever som betedde sig illa i matsalen. Två sekunder senare började jag nästan gråta av lycka över att jag hade en bebis att tänka på när jag valde mat. En stund senare kom tårarna igen när jag plötsligt blev rädd och orolig för allt som kan hända. Och jag tyckte att själva bebisverkstaden var en emotionell berg- och dalbana. Välkommen till Disneyland, Lady N.

Men ingenting tråkigt spelar någon roll längre, för lite då och då hamnar jag för mig själv i ett hörn, lyckligt fånleende med en hand på magen. Det bor någon därinne. Det finns ett litet liv där som är en förlängning av oss. Älskade bebis, du kan inte ana vad vi har längtat!

Jag är så himla dum. Jag vet ju hur det blir. Jag borde i alla fall veta det.

Ränderna går aldrig ur, det är svårt att lära gamla hundar sitta och dåliga vanor är inte lätta att bryta. Speciellt inte de dåliga vanor man skaffar sig genom att hänga på graviditetssidor på internet.

Vi hade varit utan preventivmedel ett bra tag när vi äntligen tog steget och började satsa aktivt på att faktiskt försöka få till en bebis. P-pillerstopp på grund av biverkningar ledde till en kortare, bökig period med kondomer som övergick i avbrutna samlag vilket i sin tur övergick till en händer-det-så-händer-det-attityd. Någonstans i samband med att kondomerna började samla damm visste vi vart det barkade hän. Avbrutna samlag är inget preventivmedel, det har jag inpräntat i alldeles för många elever och yngre syskon för att kunna glömma själv. "Det finns ett ord för folk som använder den preventivmedelsmetoden: Föräldrar!" har jag skanderat med varningens berömda pekfinger i högsta hugg. För oss fungerade det dock fantastiskt bra. Jag var övertygad om att det berodde på Älsklings oerhörda självkontroll. Mycket insiktsfullt, Lady N.

Det fanns månader då vi faktiskt passade oss extra noga. Jag gjorde fullkomligt klart att jag varken ville vara kräksjuk eller höggravid när vi gifte oss i juli 2003. Inga problem, det fixade vi lätt. Himla tur att vi var så försiktiga, inte sant?

Strax efter bröllopet öppnade Bröllopstorgets systersite Familjeliv. BT är en fantastisk inkörsport till tyngre missbruk av den här typen av forum, och det tog inte lång stund innan jag var fast. Fortfarande var jag fylld av nybörjarens entusiasm och blinda tro på att det skulle gå vägen. För om man VET att man prickat ägglossningen blir man självklart gravid. Eller hur? Jag trillade nästan baklänges av förvåning när mensen dök upp. Igen. Och igen. Sedan dess har jag vandrat hela vägen från ägglossningsstickor via tappskådning till de första bittra stegen in på fertilitetskliniken. Man kan tycka att jag borde ha lärt mig något vid det här laget.

Men inte. Här sitter jag och blir exalterad över två ynka dagar över tiden och en teskedsstor blödning en vecka efter ägglossningen. Två dagar, och jag tycker mig redan se tydligare blodådror under huden och inbillar mig att mina humörsvängningar kanske ändå inte beror på PMS. Jag borde inte låta mig själv tro något, jag borde inte ens hoppas. Jag borde för Guds skull ha lärt mig hur sådant här slutar. Så varför vänder mungiporna oemotståndligt uppåt varje gång jag konstaterar att mensen inte dykt upp ännu? Varför fladdrar det till i magen varje gång jag ser att jag klarat mig ytterligare en stund?

Jag är så himla dum. Jag vet ju hur det blir. Jag borde i alla fall veta det.

Borde.

Jag har precis testat positivt - på streptokocktestet. Ja, inte trodde ni väl att det var ett positivt graviditetstest som på magisk väg uppstått här hemma? Nej då, måndagsbarnseffekten håller i sig, och jag har tappat rösten IGEN. Så voilà! Jag är sjukskriven IGEN för samma problem, med undantaget att de faktiskt hittade bakterierna den här gången och att de dessutom misstänker knutor på stämbanden. *suck* Det var ju inte en öron-näsa-halsspecialist som vi ville träffa i höst... Läkaren höll på att trilla av stolen av pur förvåning när han såg testresultatet. Tydligen är det väldigt ovanligt att det finns halsflussbakterier utan att man har andra symptom än heshet. Ja, ja, vissa vinner på Lotto, andra får ta del av livets en-på-miljonen-chanser på andra sätt.

Så nu är vi tillbaka till mimandets och lappskrivandets fantastiska värld. Jag avskyr det. Jag pratar JÄMT. Och jag gestikulerar när jag pratar. Min personlighet ligger i min verbala förmåga. Jag hatar att vara tyst! Älskling är till föga stöd. Nej, nu ljög jag, han är världens mest omtänksamme, kärlkesfulle och hjälpsamme man, men han kan inte låta bli att retas lite. "Det är ju lugnt och skönt i alla fall, hehe" flinar han. Dessutom är han fullkomligt oduglig på charader (misstänker att han fånar sig lite här också). Är det inte rätt uppenbart att simulering av ett par djävulshorn i pannan i kombination med ett förföriskt leende och kroppen pressad mot hans betyder att jag är "horn-y", inte "tjur-ig"? Pah! Fortsätter han så här blir det en sträng nöjesdiet bestående av enbart gamla repriser av "Gäster med gester" tills han fixar meningar av typen "Pömsig japan kinesar i växthus, blir bekant med fikus" på under en minut.

GAAAAAH! Jag vill ha rösten tillbaka! NUUU!!

När vi varit på fertilitetsmottagningen och liksom fått svart på vitt att vi faktiskt har problem att bli gravida fick jag ett rätt stort behov av att bearbeta saken i tysthet. Jag orkar inte vara med på hoppfulla listor, orkar inte prata så mycket om det fast jag egentligen skulle behöva, och jag orkar inte läsa om alla som blivit gravida. På ett sätt har jag liksom tappat sugen nu. Inte på det där värkande sorgsna sättet, utan mer på ett verkligt resignerat, avståndstagande vis. Jag kan inte få barn - och jag orkar inte bry mig just nu. Att älskling var borta över ägglossningen gjorde liksom ingenting - jag menar, chansen att det skulle ha funkat var ju ändå obefintlig. Kanske är den här apatin trots allt bara en rökridå, ett sätt att skydda mig själv från den smärta det trots allt innebär att dagligen se andra människors barn och magar, men om jag inte rycker upp mig snart tvivlar jag på att förutsättningarna för en ivf höst är särskilt goda.

Jag må vara apatisk just nu, men dagarna precis efter besöket på fertilitetsmottagningen var jag väldigt ledsen. Älskling och jag åkte till Stora Köpcentret för att komma på andra tankar - men tji fick vi. För det första har barnfamiljer uppenbarligen ingenting annat att göra på lördagarna än att åka till IKEA och resten av butikerna där. Hela köpcentret fullkomligt drällde av barn och bebisar. För det andra pågick det antingen ett hemligt graviditetskonvent eller en nationell "bära badboll"-tävling på köpcentret. Vart jag än vände mig såg jag magar. Att titta ner i golvet hjälpte föga. Först förirrade jag mig in på Lindex mammaavdelning och hittade inte ut, sedan skyfflade jag snabbt iväg till Hippa Klädbutiken runt hörnet, bara för att upptäcka att den flyttat och att lokalen numera ockuperas av en affär med bebiskläder. Behöver jag berätta hurdant klientelet såg ut? Vid disken på hälsokostaffären stod en barnvagn, och det kom små späda skrik från det bakre rummet. På inredningsaffären fällde jag en komplimang om expeditens navelsmycke och fick till svar att hon snart skulle plocka ut det eftersom "magen börjat puta". Kan inte någon enda människa bara vara lite fläskig längre??

Trött på allt gömde jag mig vid hyllan för exotisk mat i matvaruaffären. Gravida och ammande mödrar äter i alla fall INTE sushi eller obskyra livsmedel som till 65% består av färgämnen. Jag granskade lugnad varorna medan den mycket ogravida människan i 50-årsåldern bredvid mig blippade på sin mobiltelefon. Gudars, så skönt att få andas ut en stund. Plötsligt skriker tanten bredvid mig allt vad hon orkar i mobiltelefonen (mottagningen inne på köpcentret är - överraskande nog - inte särskilt god): "Men hallååå Sara! GRATTIS!! Var det jobbigt? Vad vägde han? Vad skall han heta?"

Herregud! Kan man inte få vara ifred med sin sorg någonstans? Tur för tanten att Älskling var där och kunde leda iväg mig, för hon löpte rätt stor risk att få en 10-kilossäck med extrabesprutat ceylonte i skallen.

Äsch, ni har rätt. Lady N är alldeles för bitchig för att hålla sig apatisk särskilt länge. Får jag bara tillbaka rösten (två veckors total tystnad på grund av virus på stämbanden bidrar INTE till en käck och peppad attityd) skall jag nog hitta tillbaka till min gamla vanliga bitterhet. This is not over yet...

Att få komma till den lokala fertilitetsmottagningen är ungefär lika krångligt som att lyckas bli gravid på naturlig väg. Mottagningen har inga telefontider, utan bara en beskäftig röst på telefonsvararen som ber om namn och personnummer och säger att de kommer att ringa upp "när det finns tid". Sedan ringer Fertilitetstanten (undrar om hon är släkt med Flourtanten?) upp medan man är på jobbet och talar in ett meddelande på vår telefonsvarare om att vi får höra av oss igen, och så är det bara att börja från början.

Så där höll vi på i flera turer i våras. Till slut fick tanten tag på mig på mobiltelefonen när jag satt på bussen på väg till jobbet. Trots dålig mottagning och mina försiktiga kommentarer om att "jag sitter på bussen och har lite svårt att prata just nu..." tyckte hon att jag skulle berätta om saker som ägglossning, spermier och samlagsfrekvens. OK, vid det laget var man ju desperat nog att prata om sådant på en fullsatt buss - kruxet är bara att jag åker samma buss som mina högstadieelever, och de behöver banne mig INTE veta vilken cykeldag jag ägglossar.

Så småningom fick vi i alla fall ett brev med remisser, och en tid inbokad före sommaren. Alla samtal med kliniken fördes via telefonsvararen. *piiip* "Hej, det här är Lady N, vi undrar när cyt.-labbet har telefontid för tidsbokning." *piiip* "Hej, det här är Fertilitetstanten. Det är öppet mellan 8 och 9." Och så vidare i all oändlighet. Desutom ville vi ändra på tiden vi tilldelats, eftersom den krockade med Älsklings exjobbs-redovisning. Efter många samtal kom beskedet att vi då skulle bli kallade efter sommaren. Kliniken sommarstänger nämligen helt och hållet mellan juni och september. (Tänk om alla hade så långa somrar...)

Prover skulle vi i alla fall ordna före sommaren, och sedan jag cyklat som en idiot på skolans enorma lånecykel (anno 1842) till jourmottagningen och tappats på blod tills jag nästan svimmat var det dags för det fruktade spermaprovet. Vi hade fått hem en minimal burk, otroligt grund (undrar hur klinikens referenspersoner egentligen är funtade anatomiskt) och med lock i en oaptitlig kräkgul färg. Älskling skyggade som en skräckslagen hingst när han gick förbi hyllan där den stod, och inte blev det bättre när vi satte oss in i villkoren.

Provet skall åstadkommas efter tre-fem dagars avhållsamhet och inlämnas på laboratoriet inom en halvtimme - och man måste boka tid för inlämning. Eftersom vi bor 25 minuters bilresa från sjukhuset säger det sig självt att vi hade ganska snålt om tid. Vi såg VERKLIGEN fram emot att stiga upp tidigt, göra oss i ordning för att åka, vänta, vänta, vääääänta, jättesnabbt producera ett spermaprov (OCH pricka den förbaskade burken) och sedan köra som dårar till sjukhuset. Men allt går om man ger sig attan på det, och ingen av oss hade någon större lust att fixa provet på sjukhustoaletten. Offentlig sex i utrymmen med provinlämningslucka på väggen är bara inte vår grej...

Sedan stängde kliniken för sommaren, och tro inte att vi fick några provsvar innan dess. Labbet lämnar minsann inte ut sådan viktig information till vem som helst. Det var bara att gå hem och bita på naglarna och hoppas på att simmarna inte kolat vippen av vansinnesfärden till sjukhuset.

Under sommaren fick vi en ny kallelse med inbokad tid. Så fort jag fick mitt schema för hösten ringde jag för att flytta lite på den. Telefonsvararen upplyste mig vänligt om att det inte gick att lämna några meddelanden förrän kliniken öppnade - i september. *suck* Första öppna dagen ringde jag och påbörjade min dialog med telefonsvararen igen. Och kors i taket - det gick bra att skjuta på tiden en timme!

Jag fasade för gårdagen. Vad innebär egentligen en tid hos fertilitetsmottagningen? Prover, svabbning av livmodertappen med rotborste och stålull och långa förmaningstal om att "slappna aaaaaav"? Hua, jag var redo att ge upp alltihop. Dessutom kändes det rent ut sagt för djä*ligt att riktigt offentligt erkänna (och därmed själv verkligen inse) att vi inte kan få barn på egen hand.

Den kvinnliga läkaren hälsade oss med orden: "Jag har en kollega med mig, det gör väl inget?" och nickade mot den flintskallige mannen bredvid henne. Varför frågar de ens? Är det någon kvinna i min situation som skulle säga vad de känner (dvs. "Ut härifrån, karlhelv*te!!!") i det läget? Vad tror de egentligen? "Neej, då, jag har INGENTING ALLS emot att TVÅ personer petar mig i muttan samtidigt! Ju fler desto roligare!" *suck*

Efter denna mindre uppmuntrande start gick det faktiskt riktigt bra. Läkaren var förtroendeingivande och ställde vettiga frågor, och tyckte inte alls att min låga vikt var något att prata om. "Det viktiga är att man har en regelbunden cykel" sade hon, och jag kunde ha kramat henne. Alla prover såg bra ut, utom ett förhöjt värde någonstans i mina blodprov, vilket förmodligen berodde på att det togs fel dag i cykeln (för mensen hade ju inte vett att börja på rätt veckodag). Spermieprovet var toppen, och det hade ju varit höjden av ironi om just Älskling skulle ha haft lata och slöa spermier (här snackar vi om killen som gör armhävningar i fullrustning). Sedan vidtog en mindre upplyftande, 15 minuters vaginal ultraljudsundersökning, en upplevelse som förvisso var avsevärt trevligare när man inte lider av en rutten blindtarm, med som ändå mest måste liknas vid happy hour i arkadhallen. Aj, aj, aj...

Nu har vi några saker att välja på. Antingen gör vi en genomspolning av äggledarna (ett stopp innebär ivf, men inget stopp innebär också ivf eftersom vi försökt så länge), eller så går vi direkt på ivf. I sån´t fall kan vi starta redan under hösten.

Valet är inte helt problemfritt. Älskling skall plugga borta i veckorna, och jag är inte helt säker på att jag fixar känslomässigt att stå ensam en stor del av processen. Jag pratade med en arbetskompis som gått igenom ivf-behandling flera gånger, och hon sade att hon fått värre biverkningar av hormonerna ju mer hon har gått ner i vikt. Det bådar inte gott för mina 45 kilo...

Jag grät när vi åkte från kliniken. Visst var det skönt att få veta att det förmodligen inte är något fel på någon av oss, men samtidigt känns det urjobbigt att ge sig in i en ivf-cirkus. Jag vet inte, någonstans inombords hade jag väl hoppats på att läkaren skulle säga "Titta, vilket fånigt litet fel! Ta några sådana här tabletter så ordnar det sig genast!". Jag är rädd för sprutor, rädd för hormoner och biverkningar, och riktigt, riktigt rädd för besvikelsen om det inte lyckas.

Sedan tog Älskling min hand och sade att han längtar tills vi får gå på ultraljud och se vår bebis i magen istället för bara livmoder och äggstockar. Då grät jag ännu mer. Gud, vad jag älskar honom, och Gud, vad jag längtar jag också.

Mumu har fått sin Abbe nu. (Grattis, gumman!) Förlossningsberättelsen i hennes dagbok är milslång, och man läser den med en tår i ögonvrån och andan i halsen trots att man vet att det går bra till slut. Livets mirakel. Jag tror att det var Carl Hamilton som skrev att BB är krigets motpol - där kvinnor kämpar i blod och smärta, och återvänder från fronten med nya liv i famnen. Det är en otäck liknelse, men jag tycker om den. Och jag önskar att jag fick vara en del av den.

Nu är Mumu också en del av samhörigheten. Det hemliga systerskapet av kvinnor som skapat liv, som delar upplevelsen av evolutionens primära syfte. Nästan alla kvinnor i världen hör dit. Men inte jag. Jag ekar ihåligt, jag är en evolutionär avart, ett Eliotskt wasteland.

Ibland blir jag så oresonligt arg över hur orättvist livets gracer fördelas. "Alla" kan få barn - knarkare, pedofiler, trettonåringar, män som "inte har lust" att vara föräldralediga och kvinnor som tycker att den inställningen är helt ok - men inte vi. Inte jag och Älskling, som skulle göra precis allt för att ge ett litet barn de allra bästa möjliga förutsättningarna i livet.

Jag är så full av kärlek och längtan. Vem är det som har bestämt att jag skall förnekas möjligheten att ge liv?