Sjön suger, sägs det. Men det är banne mig inte bara sjön som suger.

Det här var sommaren då allt skulle ordna sig. En lååång och solig ledighet skulle pigga upp min utarbetade kropp och friska upp mitt trötta sinne. För första gången visste jag redan på vårterminen att jag hade tjänst till hösten, och hela långa sommaren skulle ägnas åt att bara återhämta sig från axelskadan, öva magdans och tillverka små naturbarn under stjärnorna. Och jag skulle komma tillbaka till jobbet utvilad, harmonisk och fullkomligt gravid.

VARFÖR I H*LVETE ÄR DET INGEN SOM BRYR SIG OM HUR JAG VILL HA DET?????

Inte nog med att det regnar konstant och att jag drabbas av brusten blindtarm, magkatarr och tandvärk - Älskling hittar en perfekt utbildning 30 mil bort och vi blir förmodligen tvungna att skjuta på vår efterlängtade utredning. För gravida har vi förstås inte blivit, det har lagen om alltings maximala djävlighet sett riktigt ordentligt till. Och inte lär vi bli det heller, när Älskling veckopendlar och jag jobbar sent de dagar han är hemma.

Till råga på allt blir jag tvungen att betala dyra pengar för en gräslig bettskena att ha i munnen när jag sover. Varför? Jo, för att jag gnisslar tänder av stress när jag sover. Märk väl: gnisslar tänder av STRESS under mitt SOMMARLOV. Bettskena skall visst vara skönt och bra på alla sätt, men med min vanliga tur lär jag ju få en med stålvajrar som går runt hela skallen och håller munnen öppen så att jag dreglar nätterna igenom. Och här trodde man att det var svårt nog att få till en bebis redan nu... Inte ens min tåliga Älskling lär ha någon större lust att älska passionerat med bondskurken Jaws på en dregelgenomdränkt kudde.

Så nej, det är inte bara sjön som suger. Det mesta överhuvudtaget suger, faktiskt. Sjukskrivning suger, bettskena suger och Försäkringskassan suger alldeles jättemycket. Och att tillhöra de luttrade, fortfarande barnlösa, veteranerna på en internetsite om familjebildning, medan medlem efter medlem blir på smällen på första försöket och folk bara FORTSÄTTER att vidhålla att det bara handlar om att slappna av - det suger så in i helsicke stenhårt att jag bara vill gråta.

Life´s a bitch and then you die.

Nu gråter jag.

Det känns som om jag genomgått en "instant pregnancy". Det började tisdagen före midsommar med en hel dags kräkningar, och fortsatte med otroliga magsmärtor och ambulansfärd till sjukhuset halv fem på onsdag morgon (Älsklings födelsedag). Där vidtog gynundersökning, ul och vul (medan jag hela tiden vrålskrek av smärta) innan jag blev avklädd, tvättad, drogad och fick magen uppskuren. Nu sitter jag här med ett decimeterlångt hål i min fina mage – för blindtarmen hann förstås brista medan de uteslöt utomkvedshavandeskap – och jag har inte ens en bebis att visa upp för besväret.

Dagarna på sjukhuset är det värsta jag varit med om. Jag reagerade otrevligt på morfinet, men midsommar och slimmad skiftgång gjorde att de aldrig slutade ge mig sprutorna. Det är en enda lång skräckdröm med ormar, psykedeliska mönster och en pinglande turkisk glassbil med ett pårökt oud-band i kylutrymmet. Den asiatiska nattsköterskan (som inte pratade mer än ett par ord svenska) hade förmodligen inte huggtänder egentligen, men i mina lösa minnesbilder blottar hon ett vampyrleende och svänger med en meterlång morfinspruta medan hon vrålar ”Smääääätstillandeeeeeeee?” lika förbindligt som en psykotisk servitris på en kinarestaurang. Hur någon i hela världen kan vilja injicera morfin frivilligt övergår mitt förstånd.

Att komma hem blev inte riktigt lika roligt som jag trott. Jag fick förstås massor av penicillin – 2200 mg om dygnet, uppdelat på två sorter. Av den ena spydde jag som en kalv. Sjukvårdsupplysningen skällde för att jag inte tog tabletterna ”som man skulle”, dvs tillsammans med A-fil (i bipacksedeln står det att medicinen inte bör tas med mjölkprodukter…), men jag fick sluta med just den sorten. Den andra sortens penicillin hade en hel rad roliga ”extremt ovanliga” biverkningar. Gissa vem som råkade ut för dem? Smakförändringar, yrsel, mardrömmar, svettningar, hjärtklappning… När händerna började domna bort på nätterna fick jag sluta med den sorten också. Nu börjar jag nästan känna mig som en människa igen.

Två saker har jag verkligen lärt mig av den här historien. Det första är att man får en HELT annan uppfattning av hur tarmarna arbetar när varje liten rörelse känns i operationssåret. Aj, aj, aj… Det andra är att man banne mig använder magmusklerna till ALLT. Försök sträcka upp armarna, hosta, snyta dig, ta på dig strumporna eller ens skratta utan att använda en uppsättning uppskurna magmuskler. Försök inte nysa eller kräkas – bara ta mig på mitt ord när jag säger att det är MYCKET obehagligt.

En ordentlig tankeställare har jag också fått. Jag har alltid varit så där smått förlossningsrädd – tanken på att pressa ut ett bowlingklot genom ett hål stort som en femkrona har aldrig slagit mig som särskilt lustig – och jag har alltid småskojat om att jag vill föda med planerat kejsarsnitt och massor av bedövning. Men att komma hem från sjukhuset och må som jag gjort den senaste veckan, och dessutom ha en liten bebis att ta hand om? Herregud, jag orkar knappt lyfta katten, och bara tanken på att behöva amma ett barn var tredje timme medan man samtidigt försöker läka ett hål i magen gör mig kallsvettig av skräck. Jag är fortfarande en stark förespråkare för alla kvinnors rätt att välja kejsarsnitt, men jag personligen ploppar hellre ut tre vattenmeloner på en kvart en låter någon komma i närheten av min mage med en kniv igen. Och aldrig, aldrig mer vill jag bli så snurrig i huvudet som morfinet gjorde mig. Jag vill överhuvudtaget aldrig mer ha med sjukvården att göra – jag skall föda mina barn framför öppen eld i en tältpaviljong till tonerna av luta och benflöjt! Tillbaka till naturen – Lady N goes medieval on you!

Pah, jag hinner väl ångra mig. Men just nu känns en graviditet överhuvudtaget väldigt avlägsen. Jag behöver väl knappast nämna att midsommarhelgens ägglossning var lätt lågprioriterad?

Till alla vänner: Brusten blindtarm och allehanda komplikationer håller mig tyvärr härifrån. Saknar er och återkommer snart! Hoppas att ni hade en bättre midsommar än jag!

*kram*

Har ni hört ramsan? Den som börjar med "Måndagsbarn tvättar tvätt" och slutar med "Söndagsbarn äter mat, mat på silverfat"? Ibland tror jag att sådana där ramsor har alldeles rätt. Jag menar, det måste ju finnas någon förklaring till att människor som är så nära släkt med varandra kan tyckas ha så olika förutsättningar i livet.

Min lillebror är ett sådant där tvättäkta söndagsbarn. Jag vet faktiskt inte om det verkligen var en söndag han föddes på, men det var en RÖD dag, och hela den långa raddan av söndagsfödelsedagar har gnussat av en helt oproportionerlig portion levnadslycka och tursamhet på honom. Det är liksom gräddfilen hela vägen, medan jag tycks slita mig fram i den trögflytande havregrynsgröt som fyller dikena längs motortrafikleden som utgör alla andras liv.

Jag mobbades genom hela grundskolan, han var populärast i klassen. Jag hade superfina betyg och begynnande magsår, han hade vänner. Jag har slitit mig igenom över sex års högskoleutbildning för att bli underbetald vikarie, han har läst bara det han tyckt varit roligt och har ÄNDÅ jobb. Allt jag rör vid blir till damm, allt han rör vid blir till guld.

Tänk er till exempel att jag och Lillebror skall byta ut varsin identisk, trasig glödlampa:

Jag slår av huvudströmbrytaren, hämtar en hopfällbar stege, klättrar upp, passar på att dammtorka lampan, upptäcker att jag glömt den nya glödlampan, klättrar ner, åker till affären och köper en miljövänlig lågenergilampa, får bilen stulen och tvingas ta bussen hem, ringer låssmeden och får hjälp att öppna dörren eftersom jag tappat nyckeln på bussen, klättrar upp på stegen, skruvar ur den gamla lampan, får en stöt eftersom Älskling kommit hem och slagit på strömmen, källsorterar den gamla glödlampan, skruvar i den nya lampan, klämmer fingret när jag viker ihop stegen, ställer undan stegen och trycker på lysknappen - bara för att upptäcka att det nya lamph*lvetet inte heller fungerar och bli tvungen att börja om från början igen.

Lillebror upptäcker att lampan är trasig, tänder en annan lampa istället, knäpper lite frånvarande på gitarren, hittar en bortglömd femhundring bakom notstället, bjuder ut sin flickvän på middag - och när han kommer hem har mamma varit förbi och bytt lampan åt honom.

*suck*

Lampmetaforen är överförbar på precis varenda situation i våra liv. Allting är så svårt och jobbigt för mig, och går så lätt och smidigt för honom. Hur kan det vara sådan skillnad? Vi har samma föräldrar, har växt upp tillsammans, har gått i samma skolor och haft samma förutsättningar i allt. Så vad i all världen är orsaken? Det är inte så att jag är missunnsam - Herregud, jag älskar ju Lillebror och unnar honnom allt gott i världen! Men jag är helt fascinerad över att allting han tar sig för faller så väl ut.

Och då börjar jag fundera på det där med söndagsbarn igen. För det som egentligen skiljer mig och Lillebror åt är inställningen till livet. Jag är neurotisk och oroar mig för saker som ligger tio år framåt i tiden, medan han tar dagen som den kommer i full förvissning om att allt ordnar sig. Och minsann, det gör det ju! Och om det är det som menas med silverskedar och silverfat - ja, då är Lillebror rikast i världen.

Idag har jag fått nej till ett jobb som jag verkligen ville ha, mensen har gett sig tillkänna trots att det bara är dag 24 och jag har precis insett att min nästa ägglossning sammanfaller med familjeresan till Finland (tänk "sex personer i en husbil").

Vad jag är? Måndagsbarn, förstås....

Hörni, ni som rabblar mantrat ”Det är bara att slappna av, så blir man gravid” eller ”försök att inte tänka på det, bara”. Ni finns inte bara på nätet, utan överallt runt omkring mig, och tillhör vanligtvis en av följande kategorier:

A. Ni blev gravida på första eller andra försöket.
B. Ni blev gravida utan att det var meningen. Bägge gångerna.
C. Ni har inte ens börjat planera egna barn ännu.

Skulle ni kunna stanna upp en lite stund och försöka ta till er en sak? Jag önskar att ni allihop kunde förstå hur otroligt respektlöst och sårande det är att kläcka ur sig något dylikt till människor som längtar så att hjärtat värker efter ett litet barn. Försök att förstå att ett sådant skuldbeläggande av en ofrivilligt barnlös kvinna inte leder till något som helst gott – bara till gråt och ångest. Många av er menar kanske bara väl och då hoppas jag att ni bara tänker efter en gång extra innan ni öppnar munnen nästa gång. Men ni andra, ni som gång på gång och på fullt allvar hävdar att man lättare blir gravid för att man ”slappnar av” och ”inte tänker på det” – hur i helskotta resonerar ni?

VAD är det som skall ske i min kropp och underlättar befruktning bara för att jag ”slappnar av” och ”slutar tänka på” att jag vill bli gravid? Jag som har en klockren menscykel, och får utslag på ägglossningsstickorna nio gånger av tio, HUR kan det underlätta för mig att ”slappna av” och ”sluta tänka på det”? Jag kan bara dra slutsatsen att ni vet något som jag inte vet. Går det till så här, kanske:

SCENARIO 1
*utlösning på sedvanligt sätt*
Generalspermien: HALT! Vi har just fått in nya rapporter från vår utplacerade agent i hjärnbarken. Den här kvinnan har tydligen tänkt på att bli gravid i samband med samlaget.
Spermiepatrullen: *stöööön*
Anonym spermiesoldat: Vilken idiot!
Korpral S. Perm: TYSTNAD! Rättning i leden!
Generalspermien: Tyvärr mannar och kvinnor! Vi visste alla att detta kunde vara ett självmordsuppdrag. Den som inte var beredd på detta skulle ha stannat hemma i bitestikeln. Korpral! Slå läger vid livmoderhalsen. Vi inväntar bleka dödens minut tillsammans.
Korpral S. Perm: Skall bli, general! Och hur gör vi med eventuella desertörer?
Generalspermien: Placera ut vakter. Den som försöker passera Cervix arkebuseras på fläcken!
Korpral S. Perm: Ja, general!
*sorgsen trumpetfanfar klingar mellan slidväggarna* Taa-taa-taaaaaaaa, taa-taa-taaaaaa…..

SCENARIO 2
*ring, ring*
Telefonist: Sambandscentralen, vänster äggstock.
Röst i luren: Detta är Hjärnkontoret. Kan jag få bli kopplad till Äggledningen?
Telefonist: Varsågod.
Äggledningen: Godmiddag.
Hjärnkontoret: Tjenare, Ägda! Goda nyheter! Häruppe har det inte längtats efter barn alls den senaste månaden.
Ägda: Nej, vad säger du? Är det dags då?
Hjärnkontoret: Ja, trots att vi hade ett litet bakslag i reptilhjärnan när hon råkade träffa grannens bebis förra veckan. Det var vår smala lycka att ungen kräktes precis då.
Ägda: Ibland har man tur.
Hjärnkontoret: Ja, verkligen. Men nu är bollen i rullning, så det är bara att köra på där nere. Sätt igång med ert, du, så skall jag ringa spermielagret och dubbelkolla leveransen.
Ägda: Ja, tjingeling, då! *trycker på alarmknappen*
Ägda: Grönt ljus allihop!! Detta är ingen övning! Lisa, du springer till den stora kartan livmoderfoajen och flyttar ”Hit skall du”-punkten från magsäcken till äggledaren, och Anna, du kilar ner till flickorna vid löpande bandet och ber dem skruva loss stålhöljet från månadens ägg. Nu kör vi så det ryker!
*alla sätter igång att arbeta till tonerna av mössens sång från Askungen*
”Sätt igång nu, skynda, ila, vi har ingen tid att vila! Den stora galakvällen – nu skall hon bli på smällen…”

Jag skulle inte tro det…

Skämt åsido. Ingen har någonsin lyckats ge mig en bra förklaring till hur jag lättare skulle bli gravid om jag slutade tänka på att jag vill ha barn. Däremot kommer många dragandes med ovetenskapliga ”bevis” i form av solskenshistorier om folk som adopterat och sedan blivit gravida själva. Det brukar låta ungefär så här: ”Joo, jag har läst om det i Allers en gång, så det är jättevaaaaanligt!” Mhm. Säkert. För damtidningarnas artiklar är ju fullt jämställbara med seriös forskning. *ironi*

Nej, gör mig en tjänst, alla välmenande och mindre välmenande avslappningsförespråkare: Ge tusan i att skuldbelägga mig för att jag längtar efter barn! Var snälla och sluta missunna mig mina drömmar!

* * *

En dröm ger åt tanken vingar,
den blir verklig då,
I drömmen du allt betvingar
och allt du vill ha kan du få.
Och om du på lyckan väntar,
så kan du finna den en gång.
Fastän ditt hjärta kanske gråter
så kommer drömmen åter
och kärleken vaknar en gång.

(när vi ändå är inne på Askungens möss… )

****Meet Crazy Cat Lady!****


Min framtid är ett skräckscenario in progress. Andra må undra vad den bär i sitt sköte, men jag vet hur den kommer att se ut. Om 30 år, när jag närmar mig de 60, har världen sprungit ifrån mig. Jag har gått från att vara byns enda blondin (blondin är ett tillstånd, inte en hårfärg) till att vara byns största original. Min kropp har glatt uppfyllt mormors gamla förutsägelse, och jag är numera lika bred som jag är lång. Jag är böjd och krokig, med långa, kloliknande naglar. Mitt hår är grått och platt, och sticker fram i små tunna testar under den snusbruna schaletten när jag knatar gatan fram iförd kläder som bara kan härröra från ett illa planerat inbrott i en UFF-låda. Jag bär stödstrumpor som inte matchar och en maläten kofta som någons moster Berit stickade i syslöjden 1972. Jag använder träskor året runt. Jag pratar för mig själv och skrämmer små barn som möter mig på gatan.

Jag bor i en gammal dragig stuga med utedass och sommarvatten. Det gör mig ingenting, eftersom jag bara badar vid midsommar. I stugan bor också 50 katter i olika storlekar, och tillsammans med dem utgör jag en sanitär olägenhet av dimensioner. Min uppfattning av en lyxig lördagskväll är att öppna en burk Whiskas framför TV:n. I veckorna äter jag bara torrfoder. Jag drar alltid runt på en gammal barnvagn, en billig modell som jag blev tipsad om på fl i början av 2000-talet. I vagnen ligger en tjock katt i rosa rysh-klänning och spetsmössa nedbäddad. Jag kallar honom "Bebis". Han är en kompensation för de barn jag aldrig fick, en livssorg som till slut gjorde mig helskruvad. Det måste ha varit 2025 eller så som den sista muttern gick. Det var då mina gamla skolkompisar och fl-vänner började få barnbarn, medan jag fortfarande slogs för ett tionde ivf-försök.

Ingen vet längre vem jag är eller vad jag heter. Barnen på gatan (och i hemlighet deras föräldrar) kallar mig "Crazy Cat Lady". Små barn drömmer mardrömmar om mig och kommunen vill riva mitt hus för att göra rum för vägen som skall byggas enligt 1964 års detaljplan.

O, ja, jag har mycket att se fram emot.

"Ingen sörjer när du dör, ingen skall minnas det du gör nananananananananana..."

*
*
*

ELLER så ser framtiden annorlunda ut. Que sera, sera.

*********

Idag är det 10 månader sedan vi gifte oss. Älskling, jag hade trott att vi skulle ha en liten bebis här hos oss vid det här laget, men så blev det inte. Men vi har varandra, och jag älskar dig hela vägen till stjärnorna och tillbaka. Och jag kommer fortfarande att älska dig om 30 år, oavsett om jag blir en "Crazy Cat Lady" eller inte.

*********

Den verkliga världen saknar inga fel och brister. Jordens resurser är ojämnt fördelade, samhället är ojämlikt på de allra flesta plan och människor bedöms dagligen på godtyckliga - ofta felaktiga - grunder. Tänk, så mycket lättare allt vore om vi lånade in några drag från dataspelsvärlden. Tänk om vi helt enkelt skulle applicera ett rollspel av typen Neverwinter Nights eller Baldur´s Gate på den verkliga världen?

Ta det här med erfarenhet, till exempel. Idag pillar vi med våra CV:n, studieintyg, referenser och meriter. Låt oss istället införa ett klassikt level-system baserat på xp (erfarenhetspoäng)! Varje handling vi utför ger ett bestämt antal xp, och efter 15 000 xp eller så levlar vi upp och får möjlighet att välja attribut och kunskaper utifrån våra egna inriktningar. I nacken opererar vi in ett chip så att folk kan studera våra Character Sheets och se vad vi är för typer egentligen. Där skulle också våra "ability scores" finnas tillgängliga.

Alla situationer som innefattar bedömning skulle underlättas avsevärt. Den ångestskapande körkortsprocessen skulle reduceras till en riktad jakt på xp. Högersväng: 2xp. Fickparkering: 25xp. Fortkörningsböter: -200xp. När korrekt antal xp uppnåtts är körkortet automatiskt fixat.

Lediga arbeten skulle enkelt kunna matchas mot lämpliga sökande. "Vi söker en tandläkare (minst level 11) med höga poäng inom karisma (minst 16) och intelligens (minst 14). Föredragen alignment: Lawful Evil."

Det här med alignment är förstås också väldigt användbart i verkliga livet. Man bestämmer sig helt enkelt för att försöka vara till exempel True Neutral, och varje gång man avviker från detta dyker det upp en gul varningstext: reser man sig för en höftledsopererad tant på bussen står det "Your actions have shifted your alignment two points towards Good", och att stjäla godis av små barn eller att bli politiker flyttar en genast 10 poäng mot Evil.

Den viktigaste fördelen är förstås möjligheten att göra en savning innan man gör något viktigt. Går det åt helsicke loadar man från senaste savningen och testar igen. Och igen. Inför tentor, anställningsintervjuer och telefonsamtal till försäkringskassan kickar givetvis Autosaven in, och man kan utan betänkligheter vråla "Formulärfascist!!!" och slänga på luren om samtalet tar en tråkigare vändning. Det är ju trots allt bara att ladda om och försöka igen.

Visst låter det fantastiskt? På det stora hela kan jag bara se ett enda problem: det verkliga livet kör så gott som alltid med D&D Hardcore Rules...

/Lady N, Chaotic Good
Lärare (lvl 7)
Bitsk dagboksförfattare (lvl 19)



*********

"I had my car´s alignment checked out. it came back chaotic evil..."

*********

I hate the world today.

*
*
*

Jag hatar allt och alla. Jag hatar att behöva sitta emellan på jobbet när olika instanser inte kommer överens. Jag hatar att jag kommer att få jobba över imorgon för att den ordinarie vikarien fått ett annat jobb. Jag hatar att jag efter 200 högskolepoäng och massiva studielån kan titulera mig "vikarierande vikarie". Jag hatar att jag inte hinner äta lunch på dagarna så att jag är på dåligt humör när jag kommer hem. Jag hatar de dj*vla idioterna som satt upp reklamskyltar om fyrverkerier bredvid utfarten på 90-vägen så att sikten skyms. Jag hatar ICA-affären som säljer äckelmjuk, groddad sparrispotatis maskerad i papperspåsar med bra bäst före-datum. Jag hatar stekpannan, som brände mig på handen när jag stekte pannkakor. Jag hatar hur potatisskivorna suger sig fast mot knivbladet bara för att reta mig. Jag hatar tvättmaskinen, som spyr ut blöt tvätt som jag måste hänga upp. Jag hatar diskmaskinen, som läcker vatten under köksskåpen. Jag hatar att gräsmattan behöver krattas och rosorna klippas. Jag hatar grannarnas asfula, värdelösa pygméäppelträd. Jag hatar dammråttorna under sängen. Jag hatar kommunens idiotiska, obsoleta detaljplan från 1964.

Jag hatar att jag är mager och ful och inte har några tuttar. Jag hatar att jag är blek och har blå ringar under ögonen. Jag hatar att mitt hår är fett och äckligt och tunnt och risigt och ofärgat och i desperat behov av en klippning. Jag hatar att jag gör situps varje kväll och fortfarande inte har några magrutor. Jag hatar att alla andra är bättre på allting än jag. Jag hatar min värdelösa axel som gör ont, ont, ont. Jag hatar att jag lade pengar som jag egentligen inte hade på ett snordyrt läppstift som visade sig ha helt fel färg. Jag hatar den trasiga, omoderna, urtvättade högen med kläder som jag pressar in i det alldeles för lilla klädskåpet och kallar "min garderob".

Jag hatar att jag inte är gravid. Jag hatar att jag är tom och ofruktsam och värdelös. Jag hatar den där lilla, otäcka rösten inom mig som viskar att jag aldrig kommer att bli mamma. Jag hatar att jag gråter när jag hör Carola sjunga vaggvisor på radion. Jag hatar att min bästa vän inte svarar i telefonen precis just nu.

*
*
*

Rest assured that
When I start to make you nervous
And I'm going to extremes
Tomorrow I will change
And today won't mean a thing

Jag lever med en liten, men ständig och konstant skräck för att bli avslöjad. En vacker dag kommer de på mig. En vacker dag är det någon som snubblar över min fasansfulla hemlighet och låter hela världen veta att jag lurats hela tiden. En vacker dag kommer världen att inse att jag inte alls är vuxen.

Javisst, jag har lyckats ganska bra med mina utlagda dimridåer. Jag har studielån, akademisk examen, bil, villa och (åtminstone periodvis) arbete. Jag ansvarar dagligen för en hoper ungdomars utbildning och säkerhet. För tusan, jag lyckades till och med gifta mig förra året. På avstånd är det inget som skiljer mig från andra "vuxna".

Ändå fasar jag ibland för att rektorn skall kliva in i klassrummet iförd en bister min och flankerad av två muskulösa, svartklädda, solglasögonprydda agenter från Statliga Vuxenmyndigheten. Jag ser framför mig hur hon skakar på huvudet, och med ett föraktfullt "T-t-t-t-t" ger order om att avlägsna mig från skolområdet, ja från hela vuxenvärlden.

Så kommer de att ta ifrån mig rätten att rösta, att köra bil och att dricka alkohol. Mina akdemiska poäng arkiveras tills jag uppnått en mer mogen ålder och bevisat att jag förtjänar dem, mitt hus beslagtas och jag tvingas flytta hem till flickrummet igen. Jag blir tvungen att spara veckopengen i en "Hello Kitty"-låda för att kunna köpa min livsnödvändiga choklad (som hädanefter bara får intas på lördagar), och att lyssna på Hits for Kids hela dagarna. Och värst av allt - jag kommer att få gå igenom högstadiet igen.

Mamma är mig förstås på spåren. Hon vet med moderns osvikliga intuition att jag bara städar huset riktigt ordentligt när hon skall hälsa på, att min chips- och läskonsumtion påminner om ett pyjamasparty anno 1989, att jag inte använder långkalsonger mellan augusti och maj och att jag fortfarande somnar varje kväll med näsan nerborrad i pälsen på ett gosedjur - även om gosedjuret nuförtiden är en livs levande katt. Jag kan bara hoppas att hon inte avslöjar mig helt och hållet.

Men jag skall lura dem alla! Jag skall bli gravid och få egna barn, jag skall bli en fullkomligt normal mamma som lämnar barnen på dagis, har fullständig koll på AD-droppar och mässlingssymptom och tvättar tygblöjor helgerna igenom. Ingen kan misstänka mig då!

Men Herregud så rädd jag kommer att vara för att bli avslöjad...

Generationsskillnader manifesterar sig oerhört tydligt på vissa, utvalda ställen. Det lokala bibliotekets nedre våning har en avdelning där man kan läsa dagstidningar och en avdelning där man kan surfa på internet. Det går som en osynlig, men mycket tydlig skiljelinje mellan dessa avdelningar. I den förstnämnda sitter alla 50+-are och bläddrar i dagstidningarna över en kopp kaffe och en mazarin. De läser lokaltidningen, Aftonbladet och Dagens Nyheter, och rynkar ogillande på näsan om någon glömt stänga av mobiltelefonen. På andra sidan gränsen sitter den yngre generationen och starrbligar dumt på datorskärmarna med cocacola och snickers på bekvämt avstånd. Det lustiga är att sidorna som flimrar förbi på skärmarna tillhör lokaltidningen, Aftonbladet och Dagens Nyheter. Så nära, och ändå så fjärran...

Jag tillhör inte den där väluppfostrade generationen som lärt sig att följa grusgångarna istället för att snedda över gräsmattan. Generationskrocken blir pinsamt uppenbar på väg till matsalen ihop med äldre kollegor. Helt plötsligt befinner jag mig alldeles ensam på en gräsmatta, medan den övriga klungan artigt rundar ett elskåp och en lyktstolpe på sin betydligt längre vandring. Ibland får jag förstås sällskap av en eller annan kepsklädd elev, som markerar sitt oberoende genom att bryta mot de implicita reglerna. Då kan det bli sura blickar från kollegorna - där kommer jag och raserar alla fina normer och uppfostrande värderingar som skolan står för. Det är samma blickar som pensionärerna i stadsallén kastar när man genar genom någon miserabelt planerad rabatt eller går mot röd gubbe eftersom det inte finns en bil inom kilometeravstånd från övergångsstället.

I ljuset av generationsklyftan är jag en upprorsmakare i det tysta, en petitessernas rebell. Här kommer jag, och inga outtalade regler om gräsmattebeträdning skall stoppa mig! Ibland kräver mitt engagemang sin tribut i form av en lerig byxkant, eller en improviserad föreställning av Bambi på Högskolans campusområde. Det kostar att vara rebell, men jag är beredd att betala priset.