"Tänk på barnen i Afrika!" var standardkommentaren vid matbordet när jag var liten och inte vill äta upp maten. Och mycket tänkande blev det på de där afrikanska barnen (ända till jag blev gammal nog att föreslå att vi skulle skrapa ner maten i ett kuvert och posta den till Afrika), men inte blev det så mycket uppätet, inte.

Överhuvudtaget minns man ganska många sådana där mer eller mindre pedagogiska uppfostringsmetoder. Vissa har man tagit till sig, andra är man fast besluten att aldrig använda själv. Ytterligare några hade man helt glömt bort tills de dyker upp i de mest bisarra situationer. Jag hoppade en halvmeter bakåt av pur förvåning första gången jag hörde mig själv säga

"Vad är det där för dumheter?"

till en trilskande barngrupp i en nästintill perfekt imitation av min egen pappa. Oj, var det verkligen JAG som stod och sade något sådant? Både formuleringen och tonfallet låg så otäckt naturligt i munnen att jag blev tvungen att inse att de bidat sin tid tills jag skulle hamna i "vuxenläge". Riktigt oväntat, och riktigt läskigt.

"Tänk på barnen i Afrika" hör till kategorin "Uttryck som jag aldrig tänkt tillämpa i min egen barnuppfostran". Så vansinnigt förlegat, intetsägande, skuldframkallande och löjligt. Visst finns det väl bättre sätt att lära sina barn empati och att ge dem ett sunt förhållande till mat?

Så döm om min förvåning när jag efter en hel dags bubbande och bärande skakade på huvudet åt min son, som (för sjuttioelfte gången) ilsket protesterade när jag lade ner honom i babygymet, och suckade:

"Hjärtat, det finns faktiskt barn i Afrika som inte har några babygym."

Ridå. Här faller de goda förutsättningarna som dominobrickor, och ungen är inte ens ett halvår ännu. Det är lika bra att jag köper en trave krigsleksaker på en gång, och börjar bunkra choklad att muta mig igenom treårstrotsen med.

Jösses.

Tio sätt att göra sig impopulär på babysimmet.

1. Kom i tid. Alla som kommer i tid (istället för 30 minuter i förväg) får trängas som sillar i de pyttesmå omklädningsrummen med bebisarna livsfarligt utplacerade på dynor på golvet. Passa på att sprida ut dina tillhörigheter på de tre-fyra lediga krokar som finns runt om i rummet, och ta för all del med dig babysittern in. Om du har barnvagn, ställ den på tvären i det trånga barnvagnsutrymmet, så att ingen annan får plats.

2. Anmäl ditt ganska blyga barn till en kurs som ligger precis när han vanligtvis sover middag. Försök se oberörd ut när barnet sedan tjuter vid anblicken av de övriga bebisarna. Extra pluspoäng om barnet är värmekänsligt och lufttemperaturen på badet är hög nog för att ge dig huvudvärk.

3. Var ouppmärksam under uppropet och vråla förvirrat "Det är VI!" när barnets namn ropas upp istället för att diskret svara "ja" som de andra föräldrarna.

4. Ha ett konstigt namn på barnet som inte alls passar in i den käcka välkomstsången, och som dessutom är svårt för de andra föräldrarna att lära sig.

5. Fokusera så till den milda grad på ditt eget barn att du missar när instruktören vill att alla skall samlas i en ring, och hon med värsta frökenrösten måste fråga om inte ditt barn "också vill vara med och sjunga".

6. Föreviga barnets första dyk med filmkameran utan att först fråga instruktören om du får lov att filma henne.

7. Ta inte barnet ifrån pappan om det börjar storgråta i bassängen, trots de uppfordrande blickarna från andra mammor. Kliv i stället upp ur bassängen och tillbringa ett antal minuter med att blanda till ersättning i omklädningsrummet, medan ditt barns hysteriska skrik ekar genom badhuset. Spill ersättningspulver på någons kläder.

8. Ha barnet i badsjal och kliv direkt in i en av de två duscharna. Duscha i ett par minuter innan du upptäcker det storögda barnet i barnstolen bredvid dig, och den måttligt roade mamman som du råkade smita förbi medan hon tog av sig baddräkten.

9. Sjung badsången "Alla barnen plaskar" - men byt ut "plaskar" mot "gråter" - högt för ditt barn, som råkar vara den enda ungen i omklädningsrummet som inte tjuter.

10. Stöt till en annan mamma i magen med ditt babyskydd när du går.

"Har ni ingen sån där... telefonkatalog?" frågade Mamma när jag efter fyra försök på Hitta.se inte fått fram numret till frisersalongen hon ville ringa. "Jovisst" svarade jag, "men jag kommer inte ihåg hur man använder den!"

Visst, det var lite överdrivet, men faktum är att tillgången till fast uppkoppling har gjort oss lätt socialt handikappade. Häromdagen satt jag och svor över att jag inte kunde ringa till Länsförsäkringar - deras hemsida låg nere, så jag fick inte tag i numret. (Att leta reda på telefonkatalogen, som ligger och dammar i någon låda som inte öppnats sedan de Puniska krigen, var givetvis ingen realistisk lösning.) Vill jag ha reda på vad klockan är tittar jag på datorskärmen. Jag köper aldrig en tidning eftersom jag når oerhört mycket bättre medier än Saftonbladet och Sexpressen med bara ett par musklick. Jag öppnar aldrig en atlas, slår aldrig efter recept i min omfattande kokbokssamling och använder aldrig mina fina lexikon och ordböcker. Varför skulle jag göra det, när jag kan få fram informationen tio gånger snabbare utan att lyfta rumpan från stolen?

Man vet att man är en produkt av IT-generationen när man använder internet för att få reda på vad det är för väder ute istället för att titta ut genom fönstret, eller när man kommunicerar med sin man via msn, trots att han sitter i samma rum.

Ändå räknar jag mig som totalt ignorant vad det gäller datorer. När Älskling och hans kompisar börjar prata om megabites och RAM-minne fattar jag badboll, och när det dyker upp rutor med diverse hotfulla meddelanden om program som försöker göra saker ropar jag i panik på min tappre riddare, som kan kväsa vilken upprorisk hårddisk som helst bara genom att titta strängt på den.

Fast det är ju det som är det fina i kråksången - att man kan bygga upp rutinerna i sitt liv runt något som man inte begriper ett dugg av. Det globala samhället är här. Även för oss som inte har en aning om hur eller varför.

***

Idag är det precis ett år sedan vi fick det där efterlängtade plusset på stickan. 365 dagar sedan vi fick veta att det fanns en liten levande varelse inuti mig. Det har gått så fort sedan dess, och samtidigt hänt så mycket. Men fortfarande är det samma känsla av overklighet som kommer över mig när ser ned på det fridfullt sovande lilla knytet som vi satt till världen. Så mycket längtan och så många tårar som förbytts i så mycket kärlek och lycka. Älskade lilla bebis, du fyller hela mitt hjärta.

* * * The Annoying Thing * * *

Ibland undrar jag hur folk egentligen uppfattar mig. Skall man döma av folks reaktioner i trådar om manligt och kvinnligt är jag en reaktionär typ som tvingar på sonen rosa polyesterskapelser med kliande tyllunderkjolar varje dag, och målar hans naglar och ögonfransar i syfte att få chansen att hoppa på någon inte ont anande konservatist och skrika

"HaHA! Kom inte här och begränsa min sons möjligheter som individ utifrån dina trångsynta ramar!"

samtidigt som jag flaxar med mina bh-lösa bröst under batiktunikan.

I nästa andetag brukar jag å andra sidan bli anklagad för att förespråka någon slags asexuell feministjugenduniform och vara ute efter att klippa snoppen av allt manfolk som råkar komma i min väg.

Vad har jag då gjort för att förtjäna dylika epitet? Ingenting egentligen. Jag råkar bara tro rätt hårt på att människor är individer snarare än kön och att det är fel att sätta etiketter på folk utifrån vad de har mellan benen. Dessutom tror jag på att delad föräldraledighet är viktigt. Av någon anledning irriterar det tydligen folk.

"Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra" sade Madeleine Albright häromåret. Jag hoppas snarare på att det finns en särskild plats i helvetet för folk som begränsar sina barns möjligheter med hänvisning till förlegade sociala konstruktioner.

The Annoying Thing - det skulle väl liksom vara jag, då. Jag önskar bara att mina antagonister kunde komma överens om vilken sorts tokig feminist jag är. Det vore så mycket lättare att leva upp till stereotypen då.

Det är seriösa vuxenpoäng på att ha ostkupa.

Man trodde ju liksom att det här med att bli förälder skulle innebära att man blev vuxen. För det första är det en rätt stor grej att inte längre tillhöra den yngsta generationen. ”Ni får många julklappar i år, för nästa år är det inte ni som är ”barnen” längre!” skojade Svärmor i julas. Ett hårt slag för den själviska generation som växt upp med curlingföräldrar innan begreppet ens var uppfunnet. För det andra uppstod en hel del tvångstankar om vilka vanor och traditioner man skulle inpränta i barnet. Det fanns så mycket som vi behövde förändra för att kunna kliva in i den magiska rollen som Föräldrar.

Vi måste sluta äta framför TV:n och sluta dricka läsk till maten. Vi måste laga storkok av nyttig mat och äta mer kokt potatis. Vi måste städa bättre och hålla ordning, lära oss att sätta viktiga papper i pärmar och att det finns fler kategorier än ”mörkt” och ”ljust” att sortera tvätten i. Vi måste titta slaviskt på Aktuellt, skaffa julgran, köpa kombi och börja umgås med grannarna. Kort sagt: Det var dags att börja samla vuxenpoäng.

Men allt sånt där kommer väl naturligt när man får barn? Det blir automatiskt familjemiddagar klockan fem, det finns hemliga föräldraavdelningar på bilfirmorna där en Volvo kombi är nästan gratis och i samband med förlossningen utlöses det där latenta mammasinnet som alla är födda med och som gör att man kan köpa julklappar, charma försäkringskassan och hålla reda på var samtliga familjemedlemmars udda strumpor har sina makar – samtidigt. Så fort man kommer hem från BB fungerar allt detta av sig själv. Väl?

Jo, tjena.

Att komma hem från BB innebär noll rutiner, skiftgång vid matbordet (eller ja, matbordet är ju ockuperat av en babysitter, 14 pärmar som BORDE fyllas med viktiga papper och en aningen förbannad katt, så maten intas som vanligt framför TV:n – det går bara lite snabbare nu) och den bistra insikten att man varken har råd med större bil eller större boende just nu.

Och inte fan känner man sig vuxen. Var är det självklara och allvetande som ens egna föräldrar utstrålade när man var barn? För de kan inte ha känt sig så här osäkra och hjälplösa. Hur skulle vi då ha överlevt – de hade ju för 17 inte ens Internet att söka information på om prickar, pip och panik som uppstår. Inte behandlar de oss som vuxna idag heller. De tror fortfarande att vi inte klarar av vare sig gräsklippning eller toalettstädning. Däremot verkar de helt säkra på att vi klarar av att ta hand om en bebis alldeles själva. Är de inte riktigt kloka?

Det är i det här läget det är gudomligt skönt att inhandla en ostkupa i plast på ICA Maxi. Det är bara vuxna människor som har ostkupa. Till skillnad från sunkiga plastpåsar är ostkupan något man faktiskt ställer fram på bordet. Den är ett löfte om att vi också en dag kommer att ha tid att duka bordet.

Annars är det väl bara att inse att vi blir tvungna att omdefiniera föräldrarollen så att den passar vår egen generation. Våra vuxenattribut kanske inte blir just eftermiddagskaffet och adventsljusstaken. Jag kanske får lov att vara Mamma på mina egna villkor?

Det är ju en rätt skön tanke. Fast jag behåller nog ostkupan ändå, bara utifall.


***

Barnmorskan har höga tankar om Älskling, minsann. Jag var (äntligen) på efterkontroll idag och fick ett gratispaket kondomer - av största storleken. Himla tur att det inte var Smurfkondomer, för då hade jag förmodligen skrattat ihjäl mig.

Lies my parents told me*

Det här med att få barn är omgärdat av en massa hysteriskt vetande, och det allra mesta är fokuserat på förlossningen, som liksom ses som något slags målsnöre. Vaddå mål - detär ju EFTER förlossningen som det nya livet börjar. Men det talas det minsann tyst om. Och det som sägs är om inte lögn så i alla fall väldigt skönmålat. "Man kan ju känna sig lite öm i stjärten ett par dagar" sade barnmorskan på föräldrautbildningen. Öm i stjärten? Jaha, tack för varningen. Inte ett ord om att 10 stygn ger en svullnad i klass med en halv tennisboll i mellangården, vilket inte direkt underlättar en BB-vistelse full av stenhårda trästolar och sängar där man känner ribbotten tvärs igenom skumgummimadrassen. Rövhalt är bara förnamnet, och jag gjorde av med ett oändligt antal handdukar i mina försök att bygga improviserade sittringar för att överhuvudtaget kunna sitta upprätt.

Nästa lögn stod svart på vitt i en liten välmenande broschyr. "Du behöver inte vara orolig för att stygnen skall gå upp...". Nehej, då låter jag väl bli att vara orolig då, och nöjer mig med att konstatera att det gör förbannat ont när stygnen råkar släppa två dagar efter förlossningen. "Ja, det är ju som att ha en öppen såryta som skavs mot bindan hela tiden" sade barnmorskan tröstande, men inte f-n fanns det något annat att göra än att knapra Panodil för att stå ut med eländet.

Om barnet får gulsot måste det ligga under sollampa dygnet runt. Har ni någonsin försökt sova i samma rum som ett solarium? När vi äntligen kom hem låg jag ungefär nio dygn efter med sömnen, vilket är en kanonbra utgångspunkt för att orka mata bebis fyra gånger per natt. Hade vi hört något om det innan? Nej, jag skulle inte tro det.

En vän till mig förklarade en gång nackdelen med att bära riktiga hosor och brokor på medeltidsevent: Toalettbesöken. Tydligen är det så att när man väl ser själva toaletten inbillar sig kroppen att den inte kommer att behöva hålla sig särskilt länge till, och man blir fruktansvärt akutkissnödig. Råkar man då bära hosor och brokor med femtioelva snören att knyta upp innan man kommer åt sina vitala delar får man det tydligen lite jobbigt en stund. Det där har jag skrattat åt ett tag, men jag hade inte en aning om att man kunde råka ut för samma sak på BB. Innan man kan sätta sig måste man nämligen torka duschen (och förmodligen toalettringen, eftersom den kejsarsnittsförlösta kvinnan man delar toalett med är morfindrogad och inte har en aning om hur mycket blod hon lämnar efter sig) med bakteriedödande våtservett, trycka dit ett engångsmunstycke i plast och sedan ägna en stund åt att ställa in duschstrålen. Alla engångsmunstycken är nämligen tillverkade av synskadade sadister i Taiwan, och sprutar lite hej vilt åt olika håll. En vinkel som fungerade utmärkt förra gången kan vid ett nytt toalettbesök skicka en stenhård stråle rätt upp i tidigare nämnda tennisboll, och DET är inte särskilt trevligt. Allt detta måste man göra med benen i kors, eftersom man - förstås - blev akutkissnödig i samma ögonblick man öppnade toalettdörren. När man så äntligen kan sätta sig lyssnar man skräckslaget efter minsta ljud från sin solande bebis, som förstås är kvar inne på rummet (Gud förbjude att personalen skulle höra honom skrika och hitta honom alldeles ensam, då kanske de tar tillbaka honom?) och så skyndar man sig allt man kan. Följden av det hela blir urinvägsinfektion som vanligt penicillin inte biter på. Hipp hurra.

Amning pratas det däremot massor om. Det ÄR ju så mysigt och fantastiskt och enkelt och naturligt att amma! Och bröstmjölk är ju bara SÅ underbart. Skall man tro på alla små käcka anslag som BB tapetserats med går det banne mig att använda bröstmjölk till allting. Utslag? Använd bröstmjölk! Täppt näsa? Använd bröstmjölk! Såriga bröstvårtor? Använd bröstmjölk! Skorv eller vidbrända kastruller eller oljeläckage i bilen? Använd för helskotta bröstmjölk! Bröstmjölk är i själva verket så extremt multifunktionellt att det borde säljas som universalmedel av TV-shop.

Ja, ja, jag VET att amning och bröstmjölk är jättebra för små barn, men det var faktiskt lögn i helsicke att få det att fungera. Jag handmjölkade (och blev handmjölkad) så att jag fick blåsvarta märken på brösten och använde gång på gång den otäcka mördarmaskinen till elektrisk mjölkpump, som gjorde bröstvårtorna decimeterlånga och alldeles skinnflådda. Sammanlagda ansträngningar producerade varje gång ca 2,5 milliliter mjölk per 45 minuters arbete och vid det laget hade Caspian redan fått ersättning och somnat under lampan, där han fick tvångsmatas de dyrbara dropparna med sked. Dag fem bölade jag varje gång Caspian gjorde det, eftersom jag visste vad som väntade - och inte f-n var det något mysigt och fantastiskt. Sedan gav jag upp. Jag stammar från en lång linje av ersättningsbarn, och inte tusan är det några större fel på oss. Resultat: Mätt unge, glad (sovande) mamma och nattmatande pappa. Helt OK för mig.

Är det lögn då, det där med hur mysigt amning är? Nej, förmodligen inte, men den käcka devisen "Alla kan amma" är faktiskt det. Jag sade innan förlossningen att jag inte skulle känna mig usel om amningen inte fungerade, men jag var faktiskt oförberedd på trycket att man skall amma till varje pris. Visst, man skall absolut försöka, och inte ge upp för tidigt. Och visst, BB-personalen var helt på min sida när jag till slut sade ifrån. Men bara att gå genom korridoren var att utsättas för propaganda i klass med Nazi-Tysklands. "Brösten är huvudsaken!" "Du vill väl att ditt barn skall ha det bästa?" Och sedan jag kom hem har jag fått den förskräckta frågan "AMMAR du inte?" ett otal gånger. Och någonstans inom mig finns tyvärr ett litet gryn av dåligt samvete som får mig att gå i försvarsställning och generat svara "Nej, det gick inte". Varför gör jag så? Jag är ju nöjd med det beslut jag tagit. Nej, lägg ned. Min unge mår inte dåligt av ersättning, och det skall inte jag behöva göra heller.

Jag förmodar att vi kommer att upptäcka ytterligare fem miljoner lögner och skönmålningar om föräldraskapet. (Jag hade till exempel ingen aning om med vilken kraft en tvåveckors bebis kan projektilkräkas. Var köper jag tre meter långa haklappar?) Men en sak består: Det är trots allt underbart att vara förälder!



*"Lies My Parents Told Me" - BtVS episode 139

* * * När liten kom till jorden * * *

Sammandragningar hade jag som bekant haft väldigt länge, så länge att jag knappt orkade bry mig om hur regelbundet de kom. På Älsklings födelsedag (23 juni) började de kännas annorlunda. Varje sammandragning kändes mer nedåt och bak i ryggen. Då hade bitar av slemproppen släppt lite då och då under veckan, men inte verkade det som att det skulle sätta igång någon förlossning, inte.

Söndagen efter midsommar badade vi i poolen hemma hos B. Jag simmade ett par längder och kände hur det drog i magen, och bestämde mig för att titta på när de andra började spela boll över nätet. Så himla varmt var det faktiskt inte, och nu hade jag ju i alla fall premiärbadat. Jag gnällde lite över sammandragningarna, precis som vanligt kom de tätare som på beställning bara för att jag rört på mig. Ont gjorde de också. Jag ställde mig i ett stakethörn och gjorde cirklar och åttor med höfterna för att kramperna skulle släppa. B kommenterade i vanlig charmant stil bortifrån poolen att jag såg föga sexig ut. Jag muttrade surt något om det exotiska med magdansande flodhästar och återvände till solstolen.

Så småningom började folk prata om att äta pizza. Jag var - förvånande nog - inte alls sugen, men vi följde ändå med. Väl där hade alla mycket roligt åt att jag faktiskt lyckades sätta i mig en hel vuxenpizza själv. Jag flinade och sade

"Tja, det här kan ju vara den sista fasta födan jag får på 48 timmar!"

Det skulle visa sig vara ganska nära överensstämmande med sanningen.

Väl hemma upptäckte jag en liten blodfläck i trosorna, och ringde in till förlossningen för att få råd. De tyckte vi skulle komma in för kontroll, och vid 19-tiden blev jag kopplad till CTG-apparaten. Då var jag öppen två centimeter, och kurvan visade på inte så starka, men dock regelbundna, sammandragningar. Det betydde ju ingenting. Ingen trodde att det skulle hända något under natten, men vi blev ändå inlagda för observation. Älskling tog en vända hem och försäkrade sina föräldrar att ingenting skulle hända. De kunde lugnt ta båten till Finland samma natt. När han kom tillbaka var jag öppen tre centimeter, och nu tyckte barnmorskan att jag skulle prova ett lavendelbad för att se vad som hände. Det var rätt skönt att bada, fast varmt som 17 och inte gjorde det ett dugg för att dämpa de allt tätare sammandragningarna. Efter badet fick vi flytta in i en förlossningssal, och nu började till och med jag inse att det kanske skulle hända något. Ytterligare en ledtråd var blodet som sprutade när jag gick på toaletten. Så här i efterhand har vi insett att det förmodligen var vattnet som gick, men just då stirrade jag bara lite halvchockerat på toalettens helröda insida, spolade och meddelade barnmorskan att "jag blöder visst litegrann igen". Klyftigt.

De nästföljande centimetrarna tog sin modiga tid, och det skar något djävulskt i korsryggen vid varje värk. Snabbkursen i TENS hjälpte precis ingenting alls. Jag hade tiggt i veckor om att få hyra apparaten tidigare, men man får minsann inte hämta ut den förrän i vecka 38. Det är till HEMSKT stor tröst när man ligger med värkar i 36+3 och förtvivlat försöker lära sig hur den fungerar. Älsklings tummar och knogar hjälpte otroligt mycket bättre, men när jag till slut spydde upp resterna av pizzan (så mycket för fast föda...) för att det gjorde så ont tyckte bm att det var dags att kalla in EDA-doktorn.

"Du skall få cocktail, men utan knark - bara vodka-vodka" mumlade den ryska farbrorn som blandade EDA utan morfin när han stack nålen i ryggen på mig. Vid det laget var varje värk som gick över 70 på kurvan outhärdlig. 10 minuter senare skämtade jag med läkaren utan att märka att kurvan gick över 100. Jag älskar EDA-farbrorn. Eftersom min EDA bestod av bara lokalbedövning kunde jag inte resa mig, men det gjorde inget.

Jag öppnade mig från 5 till 7 centimeter på en halvtimme och började nu frukta för den ökända biten 8-10 centimeter som virrpannan på föräldrautbildningen broderat ut som det absolut värsta stadiet. Inte ens med EDA kunde väl det vara uthärdligt, tänkte jag och följde kurvan med blicken.

Någon timme senare vaknade jag av att bm kom skyndande in genom dörren med bekymrad min. Det var så mycket att göra, och STACKARS oss som fått vara utan henne så länge precis i det här stadiet, och HUR hade vi klarat oss? Jag erkände generat att vi sovit hela tiden, och bm såg hyggligt förvånad ut när hon upptäckte att det var dags att krysta.

Dittills hade det varit en helt ok förlossning, men nu märktes sidoeffekterna av lokalbedövningen. Jag krystade allt vad jag kunde, men kroppen orkade inte reagera ordentligt. Dessutom gjorde det ONT. Jag har alltid trott att smärtan vid förlossningen liksom skulle ha att göra med underlivsregionen, men icke. Det var ryggen som värkte, och det fullkomligt outhärdligt. Jag vrålade och svor, men det hjälpte föga. Det blev jobbigt och det blev långdraget. Vi märkte inte att bebisens hjärtljud gick ned, men det gjorde personalen och plötsligt blev det bråttom.

Jag förlorade en hel del blod och världen blev lite luddig i kanterna. "Tack gode Gud för EDA" tänkte jag när läkarens båda händer och sugklockan försvann inåt. I nästa sekund blev jag fullkomligt bodyslammad av en kraftig barnmorska. "Aj, mitt bröst!" muttrade jag och sneglade på stället där hon landat. Fem personer gjorde sitt bästa för att få ut barnet med våld, men jag hörde bara Älsklings röst som höll mig kvar vid medvetande. Litegrann förtvivlade jag - ingen sade ett ord om att det gick framåt, och jag kände ingenting. Hur länge kunde det hålla på egenligen?

Plötsligt låg det en bebis på min mage. Var kom den ifrån? Herregud - var det MIN? Vår lilla pojke? Jag höll om den lilla, kladdiga varelsen medan jag svagt noterade att Älskling klippte navelsträngen och att ett hektiskt arbete för att få moderkakan att släppa vidtog. Is, tryck, akupunktur och till slut ett ryck i navelsträngen som skickade läkaren tumlande bakåt som en ivrig rabarberplockare när strängen lossnade från moderkakan med ett ljudligt "plopp".

Jag är inte helt säker på den medicinska termen för "Det spottar på duktigt härnere" sagt av en förlossningsläkare som ser ut som ett offer från Motorsågsmassakern är, men jag vet vad det leder till. Bebisen hystades över till Älskling, och det sista jag såg när jag rullades i ilfart till kirurgen var mina pojkar tillsammans för första gången.

Det fanns några saker jag var riktigt rädd för inför förlossningen. Akutsnitt, sövning och Ketogan låg i topp på den listan. Förlossningspersonalen, som läst min journal, försäkrade hela vägen ned att inget av detta skulle hända. Sedan övertog kirurgpersonalen som lugnande sade "Oroa dig inte, du får morfin medan du sover!". Tack för det. Jag skulle förmodligen ha fått totalpanik om jag inte skymtat min förlossningsläkare i bakgrunden. Det fanns i alla fall någon där som visste att jag inte tål morfin.

Tre timmar senare vaknade jag skakande under en värmefilt, begåvad med två omgångar blod för att ersätta de två liter jag förlorat, tio stygn på diverse ställen i underlivet och - förstås - en liten hutt Ketogan. Jag var fortfarande så pass klar att jag kunde upplysa dem om att anledningen till att jag skakade var att jag behövde socker, och som tur var visade det sig att den lilla morfindosen inte gett värre biverkningar än allmänt illamående och en dags dubbelseende. Jag funderar dock fortfarande på hur tre timmar kunde försvinna medan jag "var sövd en kvart, ungefär". Lös det, den som kan.

Men vad gör det när världens finaste bebis är vår? Caspian föddes 27 juni klockan 8.15 (36+4), vägde 2778 gram och var 47 centimeter lång. Han behövde aldrig ligga i kuvös, men vi har tillbringat en vecka på BB för att behandla gulsoten. Nu ligger han på vår säng och sover, och jag skall strax krypa ned bredvid honom. Älskade lilla bebis, välkommen hem!

Jag vill leva i en Emmaljungakatalog! Eller i vilken som helst av de påkostade, glassiga reklammagasinen som barnvagnstillverkarna förser oss med, förresten. Det är inte bara utsikten att få kunna allt om Super High Tech-finesser och klädslar döpta efter aristokratbesudlade brittiska lokaler som lockar, o nej. Det är själva livsstilen som drar, inte sant?

Katalogföräldrarna är inte bara utsökt vackra och stilfulla, de njuter givetvis av allt livet har att erbjuda också. De parkerar sin Landrover vid det exklusiva hyrstallet och låter - med ett avslappnat leende där de nyblekta tänderna blixtrar - vagnen med den vita klädseln stå oövervakad på stallbacken. Det är ingen fara, för stallbacken är lika välansad och fläckfri som en balsal på kungliga slottet. Här har ingen känt lukten av hästbajs på år och dag.

Den välanpassade katalogfamiljen stannar sin sprillans nya Mercedes vid en alldeles perfekt offentlig gräsmatta, och rullar det kromade chassit med extra fjädring över den alldeles platta ytan. Pappa lirar boll med storebror, medan mamma i ljus långklänning hissar bebisen upp och ned utan risk för vare sig gråt eller spyor.

När katalogföräldrarna inte rider eller spelar boll tar de en tur till marinan, eller fikar en latte som turister i en trendig storstad med barnvagnen bredvid. Katalogmammor är förresten gräsligt sportiga, och har fått magrutorna tillbaka en månad efter förlossningen.

Man kan förresten titta i vilken babykatalog som helst för att bilda sig en uppfattning om hur det ”borde” vara. Bebisar är alltid lyckliga och glada, att använda bröstpumpar är ett rent nöje och det går alldeles utmärkt att känna sig sexig i trosor som slutar alldeles under brösten. Huvudsaken är att du köper, köper, köper!

Är det konstigt då, att kvinnor som Charlotte Perelli gör urkorkade uttalanden om småbarnsmammors utseende? Och är det konstigt att folk på fullt allvar tror att plattången och fönen är nödvändig utrustning på BB? Jag kanske inte borde bli arg, utan tycka synd om Charlotte istället. Hennes världsbild är ju förvriden, en produkt av reklam som hon inte förmår se igenom. Det är rent ut sagt sorgligt.

Om ett par månader anländer ett skrikigt litet bajsknyte hit, och jag skall utan förvåning stå inför vaknätter, spyor, mjölkfläckar och avslag. Hålögd och trött tänker jag gå till brevlådan – svimma inte av chocken nu – UTAN att sminka mig först. Inte tänker jag anställa någon barnflicka heller. Gud, vad Charlotte Perelli (och de som ger ut barnvagns-/babykataloger) måste tycka att jag är konstig!

Vår vagn är en (begagnad) Emmaljunga. Den tänker jag knöka ned i bakluckan på vår halvgamla Hyundai, och göra exklusiva utflykter till Konsum med. La Dolce Vita i Byhåla! Länge leve kromchassit.


*
v. 31 (30+6)
Det är tråkigt att vara sjukskriven. Jag skulle klättra på väggarna om jag inte fick sammandragningar av det.

Först hände det ingenting, och ingenting, och ingenting... JAG tyckte att jag var tjock, och svankade på magbilderna så att folk kom med gliringar och retsamma tillmälen när jag visade upp dem. Herregud, jag kände ju hur det sparkade därinne och var sedan länge förvisad till de två par mjuka träningsbyxor från Ellos som jag i ett infall av ren genialitet införskaffade i höstas. Nog måste väl folk SE att jag var gravid? Men icke...

Och så *plopp* så dök det upp en riktig kula på magen någon gång mellan vecka 21 och 24. Inte jättestor från början, men stadigt växande. Äntligen kunde jag med gott samvete investera i de efterlängtade snickarbyxorna. Sedan travade jag till jobbet i dem, och struntade högaktningsfullt i att byxbaken hängde och slängde som en gammal potatissäck bakom mig.

Snickarbyxorna är dock det enda riktiga inköpet av mammkläder jag gjort. Det FINNS helt enkelt inte mammakläder för folk som jag - inte ens nu när jag fått rejäl mage! Jag kommer att vara förvisad till mjukisbyxor och hemsytt hela vägen upp på BB. Inte mig emot, förresten, mammakläder är i mångt och mycket både fula och dyra.

Så här ca två tredjedelar in i graviditeten börjar det dyka upp lite krämpor också. De värsta för tillfället är kraftiga sammandragningar och förkortad livmodertapp, vilket har gjort att jag nu är sjukskriven från jobbet en månad. Mindre allvarlliga komplikationer dyker ju också upp här och var. Jag har till exempel ganska svårt att vänja mig vid mina nya yttermått. Bara att röra sig normalt är ungefär lika komplicerat som att fickparkera pappas Volvo när man är van vid en liten Hyundai.

Ett annat problem är nämnda yttermåtts fördelning. Graviditeten är ju bara mage, så trots att jag helt plötsligt rakar bikinilinjen i uppförsbacke är det inte mycket som hänt med resten av kroppen. Jag kan fortfarande ha mina vanliga underkläder - billigt och bra! Problem uppstår dock i situationer där man är van vid att det är brösten som putar mest. Jag kan till exempel inte glida runt i bara badhanduk efter duschen längre, eftersom magen ofelbart förhindrar en säker fastsättning av handduken. Nåja, jag får väl gå halvnäck, då.

"Shit, vad gravid du är!" kan Älskling säga med ett förundrat leende när jag gör just det och magen putar värre än vanligt efter den varma duschen, och så knuffar vi på magen och får en retsam spark tillbaka av det lilla sprattlet därinne. Sedan dansar busungen träskopolska på blåsan så att jag får springa tillbaka in på toaletten.

"Shit, vad gravid du är!"

Ja, jag är faktiskt det!


*****

v. 27 (26+0) - 97 dagar till bf!

Historien om Smurfkondomen - en sedelärande saga om problem i det EU-normativa Sverige.

När jag, framför allt på grund av hälsoskäl, slutade med P-piller var vi båda trots ansenlig ålder noviser i kondomträsket. Det första problemet uppstod mycket snart: Var i hela världen får man överhuvudtaget tag i kondomer? Att beställa en storpack över internet kändes inte aktuellt sådär i utprövarstadiet. Att köpa dem hemma i Byhåla var förstås uteslutet. Den lokala butiken har inte "sånt" hängande framme, och att fråga efter dem i kassan när man hamnat mellan grannarnas fjortonåring och Älsklings gamla lågstadielärarinna var bara inte möjligt. Vi betedde oss som fåniga tonåringar där vi smög mellan hyllorna och försökte påkalla kassörskans uppmärksamhet innan Tant Elsa på hörnet fick korn på oss. Men icke. Och att försöka med samma sak i Tråkköping där jag jobbar var bara dödfött. Tant Elsa kan jag väl nästan hantera, men jag vill inte handla kondomer inför mina elever och deras föräldrar. Lite privatliv har även en lärare rätt till.

Till slut slank jag in på en bensinmack och hasplade nervöst ur mig mitt ärende. De hade EN sort. Jag upprepar: EN. Opretentiösa saker med ett diskret lager glidmedel och upplysningen att de var av "standardiserad EU-storlek" tryckt på asken. Fine. Vi var inte direkt kräsna.

Med rekvisitan införskaffad var det alltså dags för amorösa äventyr. Som jag nämnde tidigare var ingen av oss särskilt hemma på detta med kondomanvändning, men själva grunderna har man ju tillskansat sig. Älskling satte igång med förberedelserna - och plötsligt gick det åt skogen. För att skona känsliga läsare övergår vi här till en talande metafor där Älskling försöker ta på sig en tröja som är ca sex nummer för liten. Genom att allvarligt misshandla näsbenet hade han lyckats pressa huvudet genom halsöppningen, och nu kom "tröjan" varken av eller på. Hjälpsam som jag är lyckades jag lirka in ett finger under... resåren och satte igång att försöka töja ut den lite. Tyvärr slant jag på den halkiga ytan, och "tröjan" snärtade tillbaka mot huden med en obehaglig smäll, tätt följd av ett tjut av smärta. Det var här någonstans som vi började fundera på om inte det "finska rycket" vore en bättre lösning för oss.

Jaha, där satt vi i all fall, med nästan ett helt paket kondomer. Vad göra? Vi drog oss till minnes att Älsklings bäste vän just denna helg skulle få besök för första gången av tjejen han träffat på internet. "Hjälpsamma" som vi är smög vi oss under mycket fniss upp i trapphuset och petade in kondompaketet genom brevinkastet medan han hämtade henne på tåget. I bekantskapskretsen är det numera en uppskattad historia hur hon var nära att vända i dörren när hon såg honom desperat försöka gömma ett paket kondomer under hallmattan. Han var inte alltför översvallande när han ringde för att "tacka" oss. Så småningom övervann de i alla fall sin första blyghet, för rätt vad det var en dag slängde bäste vännen ut frågan "Hörni, de där kondomerna, kunde ni använda dem?" Vi skrattade så vi nästan ramlade ur soffan och förklarade läget. Inte bara vårt problem, tydligen.

Sedan började kondompaketet vandra runt i bekantskapskretsen som ett slags djävulskt Svarte Petter. De fick namnet "Smurfkondomerna" - inte på grund av den blå asken, utan av den blå färg som utvalda delar av den manliga anatomin antog vid försök till användning. Vi väntade med spänning på att paketet skulle hamna hos någon som INTE kommenterade storleken efteråt. Till slut landade de hos en kompis syster och hennes nya pojkvän, och sedan har vi inte hört något. Vi skrattar fortfarande åt saken ibland.

Så där ser man: Det här med kondomer är svåra grejer, och inte ens en EU-stämpel besparar dig lidande och besvär.

***
v. 20 (19+6)
***

Dagens roligaste och mest morbida trådtitel:

"Nacka bebbar höst 04"
www.familjeliv.se/Forum-3-28/m2265992.html

Undrar i mitt stilla sinna om detta är relaterat till den klassiska gamla uppmaningen "Nacka naprapaterna"...

Ultraljud igår! Och det blev liiite mer dramatiskt än vi väntat oss.

Vi hade tid klockan 10, och jag hade tagit ledigt på förmiddagen. Barnmorskan gjorde ett långt, härligt ultraljud, där vår lilla bebis for runt som bara den. Den rullade ihop sig som en katt, kickade med fötterna, vinkade och tittade rakt på oss. Det var otroligt häftigt och vi fick flera jättefina bilder.

Sedan stängde bm av skärmen och berättade med allvarlig röst att hon sett två "markörer" på bebisen, och därför ville skicka oss vidare till läkare och ännu ett ul med en bättre apparat. Trots att hon var väldigt noga med att framhålla att risken för att ågot skulle vara fel var oerhört liten blev vi kalla av skräck. Vår lilla vildbasare hade en prick på hjärtat och tarmar som var ljusare än normalt!

Läkaren kunde inte träffa oss förrän klockan ett, och väntetiden var några av de värsta timmarna i mitt liv. Jag blev tvungen att ringa till jobbet och förklara läget, och sedan gällde det att hålla modet uppe. Vi åt lunch, handlade, gjorde normala saker för att slippa tänka på vad som skulle hända. Samtidigt var det förstås skönt att vi skulle få komma tillbaka samma dag, för jag tror inte jag hade klarat av flera dagars ovissshet.

När klockan äntligen blev ett fick vi ytterligare 45 minuters ul-tid, den här gången med en enormt skarp apparat som kunde göra ordentliga förstoringar. Läkaren kunde snabbt utesluta någon avvikelse vad gällde tarmarna, och pricken i hjärtat påverkade inte alls dess funktion. Alla andra tecken på eventuella kromosomfel lyste med sin frånvaro. Vi andades ut så kraftigt att vi skakade, och kunde sedan njuta av en full genomgång av bebisen på den stora skärmen.

Det var helt enormt att se. Små fingrar och tår som var så tydliga att jag ville röra vid dem, ett litet ansikte som grimaserade åt oss... Mot slutet tyckte nog bebisen att vi bökat för mycket med den, för då började den se riktigt förbaskad ut.

Vår lilla raring mår bra!! Vi blev flyttade ungefär en vecka, till 18-20 juli någon gång, moderkakan ligger i bakvägg och allt ser bra ut. Hurra!!!

Med den stora apparaten blev det förstås ganska enkelt att se vad det var för sort som gömde sig där inne. Redan barnmorskan tyckte sig se en liten pung, och läkaren visade oss hela paketet i förstoring. Vi skall med sisådär 85 procents säkerhet få en liten kille! Inte för att det spelar någon som helst roll - vårt barn är en person, inte ett kön - men det blev plötsligt så mycket verkligare att vi snart kommer att bli föräldrar. Älskling blev dock överlycklig över att hans favoritnamn är tillämpligt, och diktade genast ihop en liten kampsång:

"Ooooeeeooo, Zlatan hela dagen!
Ooooeeeooo, Zlatan i magen!"

Hmm, magen får gärna heta Zlatan men det skall mycket till innan Älskling lyckas övertala mig till att faktisk överväga det som bebisnamn...

Igår kväll, 11 februari 2005, satt jag och bläddrade i mina dagboksanteckningar. Precis ett år tidigare, på mormors 85-årsdag, spydde jag ut min sorg över att ha fått mens igen här i dagboken. Igår kväll satt jag med handen tryckt mot magen och fick plötsligt en rejäl sprak av den lilla där inne. Sedan bökade han runt ända tills vi gick och lade oss, sparkade, vände sig och till och med buffade till så att Älskling kände det. Lilla bebis, vad jag är glad att du finns!

****

17+5 enl. ul (18+4 enl. SM)


****

18.51

Hahaha, jag är uppskattad!

Jag hittade den här tråden och blev lite ställd:
www.familjeliv.se/Forum-1-32/m2098966.html

Skall man bli mallig över att ens alster är ute och snurrar på internet, eller putt över att ingen respekterar upphovsrätten? Hehe, för tillfället är jag nog mest smickrad!