Ultraljud igår! Och det blev liiite mer dramatiskt än vi väntat oss.

Vi hade tid klockan 10, och jag hade tagit ledigt på förmiddagen. Barnmorskan gjorde ett långt, härligt ultraljud, där vår lilla bebis for runt som bara den. Den rullade ihop sig som en katt, kickade med fötterna, vinkade och tittade rakt på oss. Det var otroligt häftigt och vi fick flera jättefina bilder.

Sedan stängde bm av skärmen och berättade med allvarlig röst att hon sett två "markörer" på bebisen, och därför ville skicka oss vidare till läkare och ännu ett ul med en bättre apparat. Trots att hon var väldigt noga med att framhålla att risken för att ågot skulle vara fel var oerhört liten blev vi kalla av skräck. Vår lilla vildbasare hade en prick på hjärtat och tarmar som var ljusare än normalt!

Läkaren kunde inte träffa oss förrän klockan ett, och väntetiden var några av de värsta timmarna i mitt liv. Jag blev tvungen att ringa till jobbet och förklara läget, och sedan gällde det att hålla modet uppe. Vi åt lunch, handlade, gjorde normala saker för att slippa tänka på vad som skulle hända. Samtidigt var det förstås skönt att vi skulle få komma tillbaka samma dag, för jag tror inte jag hade klarat av flera dagars ovissshet.

När klockan äntligen blev ett fick vi ytterligare 45 minuters ul-tid, den här gången med en enormt skarp apparat som kunde göra ordentliga förstoringar. Läkaren kunde snabbt utesluta någon avvikelse vad gällde tarmarna, och pricken i hjärtat påverkade inte alls dess funktion. Alla andra tecken på eventuella kromosomfel lyste med sin frånvaro. Vi andades ut så kraftigt att vi skakade, och kunde sedan njuta av en full genomgång av bebisen på den stora skärmen.

Det var helt enormt att se. Små fingrar och tår som var så tydliga att jag ville röra vid dem, ett litet ansikte som grimaserade åt oss... Mot slutet tyckte nog bebisen att vi bökat för mycket med den, för då började den se riktigt förbaskad ut.

Vår lilla raring mår bra!! Vi blev flyttade ungefär en vecka, till 18-20 juli någon gång, moderkakan ligger i bakvägg och allt ser bra ut. Hurra!!!

Med den stora apparaten blev det förstås ganska enkelt att se vad det var för sort som gömde sig där inne. Redan barnmorskan tyckte sig se en liten pung, och läkaren visade oss hela paketet i förstoring. Vi skall med sisådär 85 procents säkerhet få en liten kille! Inte för att det spelar någon som helst roll - vårt barn är en person, inte ett kön - men det blev plötsligt så mycket verkligare att vi snart kommer att bli föräldrar. Älskling blev dock överlycklig över att hans favoritnamn är tillämpligt, och diktade genast ihop en liten kampsång:

"Ooooeeeooo, Zlatan hela dagen!
Ooooeeeooo, Zlatan i magen!"

Hmm, magen får gärna heta Zlatan men det skall mycket till innan Älskling lyckas övertala mig till att faktisk överväga det som bebisnamn...

Igår kväll, 11 februari 2005, satt jag och bläddrade i mina dagboksanteckningar. Precis ett år tidigare, på mormors 85-årsdag, spydde jag ut min sorg över att ha fått mens igen här i dagboken. Igår kväll satt jag med handen tryckt mot magen och fick plötsligt en rejäl sprak av den lilla där inne. Sedan bökade han runt ända tills vi gick och lade oss, sparkade, vände sig och till och med buffade till så att Älskling kände det. Lilla bebis, vad jag är glad att du finns!

****

17+5 enl. ul (18+4 enl. SM)


****

18.51

Hahaha, jag är uppskattad!

Jag hittade den här tråden och blev lite ställd:
www.familjeliv.se/Forum-1-32/m2098966.html

Skall man bli mallig över att ens alster är ute och snurrar på internet, eller putt över att ingen respekterar upphovsrätten? Hehe, för tillfället är jag nog mest smickrad!