Jag vill leva i en Emmaljungakatalog! Eller i vilken som helst av de påkostade, glassiga reklammagasinen som barnvagnstillverkarna förser oss med, förresten. Det är inte bara utsikten att få kunna allt om Super High Tech-finesser och klädslar döpta efter aristokratbesudlade brittiska lokaler som lockar, o nej. Det är själva livsstilen som drar, inte sant?

Katalogföräldrarna är inte bara utsökt vackra och stilfulla, de njuter givetvis av allt livet har att erbjuda också. De parkerar sin Landrover vid det exklusiva hyrstallet och låter - med ett avslappnat leende där de nyblekta tänderna blixtrar - vagnen med den vita klädseln stå oövervakad på stallbacken. Det är ingen fara, för stallbacken är lika välansad och fläckfri som en balsal på kungliga slottet. Här har ingen känt lukten av hästbajs på år och dag.

Den välanpassade katalogfamiljen stannar sin sprillans nya Mercedes vid en alldeles perfekt offentlig gräsmatta, och rullar det kromade chassit med extra fjädring över den alldeles platta ytan. Pappa lirar boll med storebror, medan mamma i ljus långklänning hissar bebisen upp och ned utan risk för vare sig gråt eller spyor.

När katalogföräldrarna inte rider eller spelar boll tar de en tur till marinan, eller fikar en latte som turister i en trendig storstad med barnvagnen bredvid. Katalogmammor är förresten gräsligt sportiga, och har fått magrutorna tillbaka en månad efter förlossningen.

Man kan förresten titta i vilken babykatalog som helst för att bilda sig en uppfattning om hur det ”borde” vara. Bebisar är alltid lyckliga och glada, att använda bröstpumpar är ett rent nöje och det går alldeles utmärkt att känna sig sexig i trosor som slutar alldeles under brösten. Huvudsaken är att du köper, köper, köper!

Är det konstigt då, att kvinnor som Charlotte Perelli gör urkorkade uttalanden om småbarnsmammors utseende? Och är det konstigt att folk på fullt allvar tror att plattången och fönen är nödvändig utrustning på BB? Jag kanske inte borde bli arg, utan tycka synd om Charlotte istället. Hennes världsbild är ju förvriden, en produkt av reklam som hon inte förmår se igenom. Det är rent ut sagt sorgligt.

Om ett par månader anländer ett skrikigt litet bajsknyte hit, och jag skall utan förvåning stå inför vaknätter, spyor, mjölkfläckar och avslag. Hålögd och trött tänker jag gå till brevlådan – svimma inte av chocken nu – UTAN att sminka mig först. Inte tänker jag anställa någon barnflicka heller. Gud, vad Charlotte Perelli (och de som ger ut barnvagns-/babykataloger) måste tycka att jag är konstig!

Vår vagn är en (begagnad) Emmaljunga. Den tänker jag knöka ned i bakluckan på vår halvgamla Hyundai, och göra exklusiva utflykter till Konsum med. La Dolce Vita i Byhåla! Länge leve kromchassit.


*
v. 31 (30+6)
Det är tråkigt att vara sjukskriven. Jag skulle klättra på väggarna om jag inte fick sammandragningar av det.