* * * När liten kom till jorden * * *

Sammandragningar hade jag som bekant haft väldigt länge, så länge att jag knappt orkade bry mig om hur regelbundet de kom. På Älsklings födelsedag (23 juni) började de kännas annorlunda. Varje sammandragning kändes mer nedåt och bak i ryggen. Då hade bitar av slemproppen släppt lite då och då under veckan, men inte verkade det som att det skulle sätta igång någon förlossning, inte.

Söndagen efter midsommar badade vi i poolen hemma hos B. Jag simmade ett par längder och kände hur det drog i magen, och bestämde mig för att titta på när de andra började spela boll över nätet. Så himla varmt var det faktiskt inte, och nu hade jag ju i alla fall premiärbadat. Jag gnällde lite över sammandragningarna, precis som vanligt kom de tätare som på beställning bara för att jag rört på mig. Ont gjorde de också. Jag ställde mig i ett stakethörn och gjorde cirklar och åttor med höfterna för att kramperna skulle släppa. B kommenterade i vanlig charmant stil bortifrån poolen att jag såg föga sexig ut. Jag muttrade surt något om det exotiska med magdansande flodhästar och återvände till solstolen.

Så småningom började folk prata om att äta pizza. Jag var - förvånande nog - inte alls sugen, men vi följde ändå med. Väl där hade alla mycket roligt åt att jag faktiskt lyckades sätta i mig en hel vuxenpizza själv. Jag flinade och sade

"Tja, det här kan ju vara den sista fasta födan jag får på 48 timmar!"

Det skulle visa sig vara ganska nära överensstämmande med sanningen.

Väl hemma upptäckte jag en liten blodfläck i trosorna, och ringde in till förlossningen för att få råd. De tyckte vi skulle komma in för kontroll, och vid 19-tiden blev jag kopplad till CTG-apparaten. Då var jag öppen två centimeter, och kurvan visade på inte så starka, men dock regelbundna, sammandragningar. Det betydde ju ingenting. Ingen trodde att det skulle hända något under natten, men vi blev ändå inlagda för observation. Älskling tog en vända hem och försäkrade sina föräldrar att ingenting skulle hända. De kunde lugnt ta båten till Finland samma natt. När han kom tillbaka var jag öppen tre centimeter, och nu tyckte barnmorskan att jag skulle prova ett lavendelbad för att se vad som hände. Det var rätt skönt att bada, fast varmt som 17 och inte gjorde det ett dugg för att dämpa de allt tätare sammandragningarna. Efter badet fick vi flytta in i en förlossningssal, och nu började till och med jag inse att det kanske skulle hända något. Ytterligare en ledtråd var blodet som sprutade när jag gick på toaletten. Så här i efterhand har vi insett att det förmodligen var vattnet som gick, men just då stirrade jag bara lite halvchockerat på toalettens helröda insida, spolade och meddelade barnmorskan att "jag blöder visst litegrann igen". Klyftigt.

De nästföljande centimetrarna tog sin modiga tid, och det skar något djävulskt i korsryggen vid varje värk. Snabbkursen i TENS hjälpte precis ingenting alls. Jag hade tiggt i veckor om att få hyra apparaten tidigare, men man får minsann inte hämta ut den förrän i vecka 38. Det är till HEMSKT stor tröst när man ligger med värkar i 36+3 och förtvivlat försöker lära sig hur den fungerar. Älsklings tummar och knogar hjälpte otroligt mycket bättre, men när jag till slut spydde upp resterna av pizzan (så mycket för fast föda...) för att det gjorde så ont tyckte bm att det var dags att kalla in EDA-doktorn.

"Du skall få cocktail, men utan knark - bara vodka-vodka" mumlade den ryska farbrorn som blandade EDA utan morfin när han stack nålen i ryggen på mig. Vid det laget var varje värk som gick över 70 på kurvan outhärdlig. 10 minuter senare skämtade jag med läkaren utan att märka att kurvan gick över 100. Jag älskar EDA-farbrorn. Eftersom min EDA bestod av bara lokalbedövning kunde jag inte resa mig, men det gjorde inget.

Jag öppnade mig från 5 till 7 centimeter på en halvtimme och började nu frukta för den ökända biten 8-10 centimeter som virrpannan på föräldrautbildningen broderat ut som det absolut värsta stadiet. Inte ens med EDA kunde väl det vara uthärdligt, tänkte jag och följde kurvan med blicken.

Någon timme senare vaknade jag av att bm kom skyndande in genom dörren med bekymrad min. Det var så mycket att göra, och STACKARS oss som fått vara utan henne så länge precis i det här stadiet, och HUR hade vi klarat oss? Jag erkände generat att vi sovit hela tiden, och bm såg hyggligt förvånad ut när hon upptäckte att det var dags att krysta.

Dittills hade det varit en helt ok förlossning, men nu märktes sidoeffekterna av lokalbedövningen. Jag krystade allt vad jag kunde, men kroppen orkade inte reagera ordentligt. Dessutom gjorde det ONT. Jag har alltid trott att smärtan vid förlossningen liksom skulle ha att göra med underlivsregionen, men icke. Det var ryggen som värkte, och det fullkomligt outhärdligt. Jag vrålade och svor, men det hjälpte föga. Det blev jobbigt och det blev långdraget. Vi märkte inte att bebisens hjärtljud gick ned, men det gjorde personalen och plötsligt blev det bråttom.

Jag förlorade en hel del blod och världen blev lite luddig i kanterna. "Tack gode Gud för EDA" tänkte jag när läkarens båda händer och sugklockan försvann inåt. I nästa sekund blev jag fullkomligt bodyslammad av en kraftig barnmorska. "Aj, mitt bröst!" muttrade jag och sneglade på stället där hon landat. Fem personer gjorde sitt bästa för att få ut barnet med våld, men jag hörde bara Älsklings röst som höll mig kvar vid medvetande. Litegrann förtvivlade jag - ingen sade ett ord om att det gick framåt, och jag kände ingenting. Hur länge kunde det hålla på egenligen?

Plötsligt låg det en bebis på min mage. Var kom den ifrån? Herregud - var det MIN? Vår lilla pojke? Jag höll om den lilla, kladdiga varelsen medan jag svagt noterade att Älskling klippte navelsträngen och att ett hektiskt arbete för att få moderkakan att släppa vidtog. Is, tryck, akupunktur och till slut ett ryck i navelsträngen som skickade läkaren tumlande bakåt som en ivrig rabarberplockare när strängen lossnade från moderkakan med ett ljudligt "plopp".

Jag är inte helt säker på den medicinska termen för "Det spottar på duktigt härnere" sagt av en förlossningsläkare som ser ut som ett offer från Motorsågsmassakern är, men jag vet vad det leder till. Bebisen hystades över till Älskling, och det sista jag såg när jag rullades i ilfart till kirurgen var mina pojkar tillsammans för första gången.

Det fanns några saker jag var riktigt rädd för inför förlossningen. Akutsnitt, sövning och Ketogan låg i topp på den listan. Förlossningspersonalen, som läst min journal, försäkrade hela vägen ned att inget av detta skulle hända. Sedan övertog kirurgpersonalen som lugnande sade "Oroa dig inte, du får morfin medan du sover!". Tack för det. Jag skulle förmodligen ha fått totalpanik om jag inte skymtat min förlossningsläkare i bakgrunden. Det fanns i alla fall någon där som visste att jag inte tål morfin.

Tre timmar senare vaknade jag skakande under en värmefilt, begåvad med två omgångar blod för att ersätta de två liter jag förlorat, tio stygn på diverse ställen i underlivet och - förstås - en liten hutt Ketogan. Jag var fortfarande så pass klar att jag kunde upplysa dem om att anledningen till att jag skakade var att jag behövde socker, och som tur var visade det sig att den lilla morfindosen inte gett värre biverkningar än allmänt illamående och en dags dubbelseende. Jag funderar dock fortfarande på hur tre timmar kunde försvinna medan jag "var sövd en kvart, ungefär". Lös det, den som kan.

Men vad gör det när världens finaste bebis är vår? Caspian föddes 27 juni klockan 8.15 (36+4), vägde 2778 gram och var 47 centimeter lång. Han behövde aldrig ligga i kuvös, men vi har tillbringat en vecka på BB för att behandla gulsoten. Nu ligger han på vår säng och sover, och jag skall strax krypa ned bredvid honom. Älskade lilla bebis, välkommen hem!