* * * The Annoying Thing * * *

Ibland undrar jag hur folk egentligen uppfattar mig. Skall man döma av folks reaktioner i trådar om manligt och kvinnligt är jag en reaktionär typ som tvingar på sonen rosa polyesterskapelser med kliande tyllunderkjolar varje dag, och målar hans naglar och ögonfransar i syfte att få chansen att hoppa på någon inte ont anande konservatist och skrika

"HaHA! Kom inte här och begränsa min sons möjligheter som individ utifrån dina trångsynta ramar!"

samtidigt som jag flaxar med mina bh-lösa bröst under batiktunikan.

I nästa andetag brukar jag å andra sidan bli anklagad för att förespråka någon slags asexuell feministjugenduniform och vara ute efter att klippa snoppen av allt manfolk som råkar komma i min väg.

Vad har jag då gjort för att förtjäna dylika epitet? Ingenting egentligen. Jag råkar bara tro rätt hårt på att människor är individer snarare än kön och att det är fel att sätta etiketter på folk utifrån vad de har mellan benen. Dessutom tror jag på att delad föräldraledighet är viktigt. Av någon anledning irriterar det tydligen folk.

"Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra" sade Madeleine Albright häromåret. Jag hoppas snarare på att det finns en särskild plats i helvetet för folk som begränsar sina barns möjligheter med hänvisning till förlegade sociala konstruktioner.

The Annoying Thing - det skulle väl liksom vara jag, då. Jag önskar bara att mina antagonister kunde komma överens om vilken sorts tokig feminist jag är. Det vore så mycket lättare att leva upp till stereotypen då.