"Har ni ingen sån där... telefonkatalog?" frågade Mamma när jag efter fyra försök på Hitta.se inte fått fram numret till frisersalongen hon ville ringa. "Jovisst" svarade jag, "men jag kommer inte ihåg hur man använder den!"

Visst, det var lite överdrivet, men faktum är att tillgången till fast uppkoppling har gjort oss lätt socialt handikappade. Häromdagen satt jag och svor över att jag inte kunde ringa till Länsförsäkringar - deras hemsida låg nere, så jag fick inte tag i numret. (Att leta reda på telefonkatalogen, som ligger och dammar i någon låda som inte öppnats sedan de Puniska krigen, var givetvis ingen realistisk lösning.) Vill jag ha reda på vad klockan är tittar jag på datorskärmen. Jag köper aldrig en tidning eftersom jag når oerhört mycket bättre medier än Saftonbladet och Sexpressen med bara ett par musklick. Jag öppnar aldrig en atlas, slår aldrig efter recept i min omfattande kokbokssamling och använder aldrig mina fina lexikon och ordböcker. Varför skulle jag göra det, när jag kan få fram informationen tio gånger snabbare utan att lyfta rumpan från stolen?

Man vet att man är en produkt av IT-generationen när man använder internet för att få reda på vad det är för väder ute istället för att titta ut genom fönstret, eller när man kommunicerar med sin man via msn, trots att han sitter i samma rum.

Ändå räknar jag mig som totalt ignorant vad det gäller datorer. När Älskling och hans kompisar börjar prata om megabites och RAM-minne fattar jag badboll, och när det dyker upp rutor med diverse hotfulla meddelanden om program som försöker göra saker ropar jag i panik på min tappre riddare, som kan kväsa vilken upprorisk hårddisk som helst bara genom att titta strängt på den.

Fast det är ju det som är det fina i kråksången - att man kan bygga upp rutinerna i sitt liv runt något som man inte begriper ett dugg av. Det globala samhället är här. Även för oss som inte har en aning om hur eller varför.

***

Idag är det precis ett år sedan vi fick det där efterlängtade plusset på stickan. 365 dagar sedan vi fick veta att det fanns en liten levande varelse inuti mig. Det har gått så fort sedan dess, och samtidigt hänt så mycket. Men fortfarande är det samma känsla av overklighet som kommer över mig när ser ned på det fridfullt sovande lilla knytet som vi satt till världen. Så mycket längtan och så många tårar som förbytts i så mycket kärlek och lycka. Älskade lilla bebis, du fyller hela mitt hjärta.