"Tänk på barnen i Afrika!" var standardkommentaren vid matbordet när jag var liten och inte vill äta upp maten. Och mycket tänkande blev det på de där afrikanska barnen (ända till jag blev gammal nog att föreslå att vi skulle skrapa ner maten i ett kuvert och posta den till Afrika), men inte blev det så mycket uppätet, inte.

Överhuvudtaget minns man ganska många sådana där mer eller mindre pedagogiska uppfostringsmetoder. Vissa har man tagit till sig, andra är man fast besluten att aldrig använda själv. Ytterligare några hade man helt glömt bort tills de dyker upp i de mest bisarra situationer. Jag hoppade en halvmeter bakåt av pur förvåning första gången jag hörde mig själv säga

"Vad är det där för dumheter?"

till en trilskande barngrupp i en nästintill perfekt imitation av min egen pappa. Oj, var det verkligen JAG som stod och sade något sådant? Både formuleringen och tonfallet låg så otäckt naturligt i munnen att jag blev tvungen att inse att de bidat sin tid tills jag skulle hamna i "vuxenläge". Riktigt oväntat, och riktigt läskigt.

"Tänk på barnen i Afrika" hör till kategorin "Uttryck som jag aldrig tänkt tillämpa i min egen barnuppfostran". Så vansinnigt förlegat, intetsägande, skuldframkallande och löjligt. Visst finns det väl bättre sätt att lära sina barn empati och att ge dem ett sunt förhållande till mat?

Så döm om min förvåning när jag efter en hel dags bubbande och bärande skakade på huvudet åt min son, som (för sjuttioelfte gången) ilsket protesterade när jag lade ner honom i babygymet, och suckade:

"Hjärtat, det finns faktiskt barn i Afrika som inte har några babygym."

Ridå. Här faller de goda förutsättningarna som dominobrickor, och ungen är inte ens ett halvår ännu. Det är lika bra att jag köper en trave krigsleksaker på en gång, och börjar bunkra choklad att muta mig igenom treårstrotsen med.

Jösses.