Varför känner jag mig så otroligt ensam? Ensam med mina tankar och känslor, men det går ju inte att älta det som har hänt fram och tillbaka hela tiden...
Ibland vet jag bara inte hur jag ska hantera allt det här...
Jag vet bara inte hur...

Nu är det väl dags att ta sig igenom allt som hänt sedan de bekräftade MA...
Många tankar och många känslor...
Först är man oerhört ledsen, man sörjer barnet som aldrig blev, alla förhoppningar raseras i beskedsögonblicket....
Sen kommer den olidliga väntan...väntan att få bort det döda fostret som varje minut, varje sekund påminner sig...Sen kommer dagen då man är på sjukhuset...alla känslor överväldigar en när man väl kommer underfund med vad det är som väntar....Efteråt känner man sin oerhört tom...Nu kommer bitterheten...bitterheten över att just vi råkade ut för detta, att just vi inte kommer att få nåt barn i oktober och att just vi inte är gravida längre...
Hit har jag kommit i min bearbetningsfas på en vecka...den lär fortsätta...

I Tisdags var jag inne och tog bort det, orkar egentligen inte skriva så mycket mer än att det verkade ha gått bra!
Men dom gjorde ingen efterkontroll och det stör mig! Ska in om fyra veckor för att se hur det ser ut, men funderar på att ringa till min privata gynekolog och se vad hon har att säga om det...
Tomheten är stor!

Efter i torsdags, har jag självklart upplevt en massa stöd, främst från min sambo och mina föräldrar och även min sambos föräldrar...De vänner som visste om graviditeten meddelades om MA.et och vissa av dem hörde själva av sig och vissa har jag själv ringt upp...men efter det har det varit tyst på telefonen...nästan tystare än vanligt...Börjar inse att man så sällan pratar om MA och MF att när det väl sker har folk svårt att veta hur det ska bemötas...Att de inte hör av sig handlar ju inte om att det inte är bryr sig, utan antagligen tycker de att är jobbigt och att det kanske tror att jag uppskattar lite lugn och ro...vad vet jag...vet endast att jag just nu har ett behov av att prata med andra och inte för att älta utan för att höra om massa annat skoj, bli distraherad och få tiden att gå lite snabbare...samtidigt blir det själv betungande för mig att lyfta på luren...har inte riktigt den orken...
Vet i alla fall hur jag ska bemöta den nästkommande som drabbas av ett MA/MF....

Här på Fl har jag fått ett enormt stöd, omtanke, värmande ord och uppmuntrande kommentarer, är helt överväldigad, hur varma och känslomässiga personer som man inte ens känner kan vara...
Är det så att det är lättare att stötta nån man inte känner?
Blir det lättare när det är mer distans och inte så nära relation?
Eller handlar det mest om okunskap kontra kunskap?
Att det är lättare för dem som själva varit med om det? Att de vet vilket stöd de behövde och ger av sig själva till dem som är drabbade?

Vet inte, men jag funderar en del runt det....

Idag känner jag mig ganska lugn, har märkt att mornarna är den jobbigaste stunden, strax efter det släpper ledsamheten och jag försöker tänka positivt så mkt det bara går!

Känner idag att jag verkligen vill blicka framåt och att jag vill försöka snart igen...Försöker komma på så många positiva saker som möjligt med det som har hänt....

* Vi hinner spara mer pengar innan en ny bebis kommer
* Jag hinner prova mina vingar som nyexad sjuksköterska
* Vi hinner åka på en till sol och badsemester i sommar
* Vi hinner köpa alla möbler och möblera om så det blir mer bebis och barnvänligt här hemma
* Vi behöver inte fundera på om bilen måste säljas redan den här våren
* Vi hinner gosa och ägna oss åt varandra extra mycket nu när vi ska försöka igen!

Visst känns det fortfarande tungt och det kommer det säkert att göra vissa dagar, och särskilt på tisdag när man återigen blir påmind om att man faktiskt varit gravid....
Just nu kan man ibland lägga det bakom sig och nästan glömma bort det och då känns det ganska bra....

Det är väl som ett litet öppet sår, det läker med tiden...

I torsdags fick vi veta att fostret avstannat i graviditeten och att vi råkat ut för ett sk MA- missed abortion... Sen dess har känslorna varit totalt omtumlande...ena sekunden kan jag vara logisk och tänka att nånting var ju fel och det här är kroppens sätt att säga till om det...medan jag i nästa sekund är totalt förstörd...det är så svårt att på nåt sätt känna glädje över nånting...och även om man läser här på Fl om flera som råkat ut för samma sak, känner man sig ändå så ensam...Har familj och vänner som stöttar mig, men det är ju tungt för dem också...
Tror att det jag tycker är mest jobbigt är att fostret är kvar i min kropp....och att jag måste in på sjukhuset för att få bort det...

Usch nu måste jag verkligen lägga hela min kraft och makt på att inte gå ner mig så totalt så att jag blir deprimerad...det skulle verkligen inte vara bra på nått sätt..
Kanske låter som jag bara tänker på mig själv, men jag lider oerhört mkt med min sambo som också är ledsen över det som hänt...

Nu blir det många timmar och många dagar fram till sjukhusbesöket på tisdag....

allt för denna gång