Några kräkfria timmar och Morden i Midsomer på tv och man känner att livet börjar komma tillbaka igen.

Tänk om det fanns ett vaccin mot vinterkräksjukan. Jag skulle stå först i kön till det vaccinet!   

Jaha, det var den julen. Hoppas att året kan gå riktigt fort så att det blir julafton igen snart. För det här var den garanterat värsta julen någonsin. Fy fan för kräksjukan säger jag bara.


Tycker så synd om barnen som fick en så kass julafton.   

Med bla Anne Hathaway.


Jag har inte läst boken och inte hört så mycket mer om filmen om att det ska vara en bra romantisk komedi.

Den är lite speciellt gjord, man får bara följa personerna en dag om året - 15 juli - från 1988 och fram till i år, 2011.
Dessutom spelas musik från åren det handlar om och det tyckte jag var en rolig detalj.


Ett par träffar varandra på en utekväll och de går hem till henne. Väl hemma vet de inte riktigt om hur de ska förhålla sig till varandra, ska de vara vänner eller ska de ligga med varandra? De väljer att vara vänner och det är deras vänskap och hur den utvecklas filmen handlar om.


Jag tycker filmen var ok, med ett roligt och nytt sätt att berätta på. Men själva historian tycker jag inte var mer än ok. Kanske ska man i alla fall läsa boken?            

Usch, jag tänker ofta på en av mina elever som skolkar väldigt mycket. Inte bara på mina lektioner, utan i det stora hela.


Vid ett tillfälle sa hon till mig: Du tycker inte om mig, du ger mig dåliga omdömen och dåliga betyg. Du är en riktigt bra lärare. (Med en mycket ironisk ton.)

Vad säger man? Nej, jag är en kass lärare som inte kan godkänna en elev som inte är på lektionerna. Som inte kan jag runt hela skolan/ närområdet för att se vart alla av mina elever är när de enligt schemat borde ha lektion. Jag har 20 andra elever som jag måste ta hand om och individanpassa undervisningen till.


Jag tog åt mig mycket av vad hon sa och funderar mycket kring hur man ska göra för att hjälpa henne och andra barn med liknande svårigheter.


Det vore så guld värt att ha en person på skolan (gärna fler, men åtminstine en) som jagade efter alla dessa elever och såg till att de kom till rätt adress.

När jag själv gick i skolan kunde man få en 1:a eller 2:a i betyg, inget direkt hände väl med det, men idag, om man får IG eller F i betyg är det mer svart på vitt; du klarar inte det här. Många tror då givetvis att de är dumma, tröga och fel och den onda cirkeln snurrar vidare.


Nästa år ska vi ge betyg till de som går i sexan. Jag tror att det kan vara bra för en del att tidigt få ett betyg och veta att de måste kämpa mer för att nå högre, eller att de har gjort ett bra jobb. Men för de som kämpar och sliter och ändå bara får ett F. Hur kommer det att bli för dem?           

Jag brukar oftast vara väldigt förlåtande och ha överseende med såväl språkliga fel, grammatiska misstag och stavfel. I alla fall för att vara lärare...
Dessutom gillar jag även Per Gessle och hans musik, även om hans texter och rim kanske inte alltid är de bästa.

Men gårdagens lucka i ICA-kalendern, där går gränsen. Hur tänkte de när de konstruerade det rimmet? undrar jag.


Ska man skratta eller gråta?


I alla kalenderns luckor står ett rim och för säkerhets skull har man fetmarkerat de orden som är tänkta att rimma med varandra. Och jag kan säga att igår var det tur att de var fetmarkerade, så att man vet vad som var tänkt att rimma. Rimmet löd:

Här har Emil helt fräkt klätt aktionmannen i tomtedräkt.           

Jag har under flera dagar nu verkligen önskat att temperaturen ska hålla sig under nollan så att regnet som har strilat ned kan få bli snö och att snön ska få ligga kvar mer än i några sekunder.

Så sent som igår travade jag runt i geggamoja och förbannade regnet. Idag faller fluffiga vackra snöflingor ned och vad det verkar som, inifrån, får de stanna kvar ett tag i alla fall. Hoppet om en vit vinter börjar nästan kännas överkomlig.

Får man dessutom tro på väderleksrapporten, ska temperaturen i alla fall till onsdagen hålla sig runt nollan.

Nu var det inte många månader sedan som jag förbannade kylan och bad till högre makter om att snön skulle försvinna och att termometern skulle visa varmare än -10.

Nej, jag är ingen jättefan av vintern och kylan. Men över jul och nyår vore det mysigt med snö och pulkaåkning. Men sen kan den få försvinna. För sen längtar jag efter vårblommor och värme igen!

Efter Så mycket bättre och nu också Musikhjälpen (för tredje året i rad!) måste jag säga att jag har fått en ny idol i Jason Diakité. 
Jag har gillat hans musik tidigare men nu framstår han även som en riktigt, riktigt trevlig person. Så varm och go' verkar han vara!
Och som grädden på moset har han ju även gjort en cover nu på min barndoms favoritsång - Flickan och kråkan. 


En sådan härlig kille!

Nu var det ett tag sen som jag var ute på liknande ställen...


Men alltså, rökmaskinerna som gick varma under 80-talets mellanstadiediscon. Eller i alla fall där jag kommer ifrån.

Jag kan vid tillfällen fortfarande känna lukten av det. Och lukten satt i kläderna man hade på discot bra länge efteråt!

Ok, jag tycker att det är jättebra att bussarna är kontantlösa. Det tog sjukt mycket tid för busschaufförerna att växla pengar till resenärerna och det var inte heller tryggt med pengarna på bussen. Det är därför bra att det numera finns fler erbjudanaden till busskort, eller att man till och med kan köpa en enkelbiljett på perrongerna innan man åker iväg. Vill man kan man till och med lösa en sms-biljett.

MEN. I tanken är det bra att man kan betala med kort på bussen. Men i praktiken är det fruktansvärt. Det tar 100 år om endast en person ska betala. Är det fler som ska betala är det snudd på outhärdligt. Och vill man hålla tidtabellen är det helt förkastligt.

Snälla, kom på ett sätt där det går snabbare att betala ombord på bussarna, eller ta bort den helt så folk får betala innan eller via sms

Mina allra strörsta svårigheter i mig själv är:

- Att kunna leva i nuet.
Jag längtar alltför ofta bort, det kan vara till en tid, till en plats eller ett tillstånd. Jag har så svårt att stanna till tänka hur lycklig jag är och verkligen njuta av att ha roligt och skratta utan att oroa mig för att det komma skall. Och det kan vara något som ska hända om en timme, en dag, en vecka eller ett år. Inget är för långt bort för min hjärna att oroa sig för det.

- Att skjuta upp saker till morgondagen.
Man kan tycka att det ena borde ta bort det andra. Oroar man sig så mycket för vad som händer imorgondagen, borde man vara så pass logisk att man tar tag i problemet så att man inte står oförberedd när man väl når till det där jobbiga momenten. Men nej. Icke. Jag fungerar inte så. Alltför ofta är jag i stort sett oförberedd, eller löser problemet sekunderna innan det är dags. Och jag lär mig aldrig.

- Total avsaknad av ordningssinne.
Min mamma brukar alltid säga: Lägg alltid viktiga saker på samma ställe varje gång så vet du var du har lagt det. Och det är en bra idé, det håller jag med om. Speciellt när man står där i fullbordat faktum: Nycklarna, glasögonen, datorn, busskortet eller någon annan viktig sak ligger helt enkelt inte där de ska. Min hjärna stänger liksom av sig när det gäller sådana här saker. Det blev dessutom ännu värre när jag skaffade barn. 


Det här är problem som jag ältar, funderar och försöker arbeta med varje dag. Och det är ingenting som jag är stolt över eller saker som man bör nämna i ett CV. Men det verkar vara svårt att bli av med dem. Old habits die hard heter det. Eller så är det bara så att jag återigen skjuter upp problemen till imorgon eller ännu senare.