Jag har alltid haft en... facination? (kanske är fel ord?) men intresse för deckargåtor och kriminalfall. Jag har alltid berörts mycket av mord och våldsgärningar som har hänt.
Det som berört mig mest var när Olof Palme blev skjuten. Jag var LIVRÄDD att mördaren skulle mörda mig också. Jag vet inte hur länge det pågick, men jag minns att jag tänkte varje kväll innan jag gick och la mig...tänk om Olof Palmes mördare kommer och mördar mig också.
Jag minns även en liten flicka som blev bortrövad av en tant som ströp henne med ett jackskärp. Och så klart Helen Nilsson i Hörby. Flickor som var i min ålder då och som blev mördade. Det var så ofattbart och så hemskt.
En sak som jag också minns att det pratades mycket om och som jag funderade mycket över var Åmselemorden. Jag minns jakten på Juha Valjakkala och minns de fruktansvärda morden. Och jag har fortsatt att tänka på honom vid varje tillfälle det har stått i pressen om att Valjakkala har rymt ifrån fängelset och/eller han har varit upp i rätten för att få bli frigiven och alltid har jag fått kalla kårar på ryggen.
Jag minns att han skulle friges förra året, men jag har inte tänkt/ hört mer om det sedan dess. Jag antar att jag har koncentrerat mig mer på bebisen detta året...
Tills igår när jag läste i Aftonbladet:
Juha släptes vid midsommar i fjol. Och kort efter mördade han sin flickvän.http://www.aftonbladet.se/nyheter/153kvin
nordodade/article7107658.ab
Det visar sig även att beslutet att frige honom inte var korrekt??? och inte undersökt ordentligt. Fy fasen vad hemskt!