I natt har jag legat vaken och funderat igen. Anders och jag skulle åka till Östersund idag. Vi skulle hälsa på ett par vänner och sedan på min bror med familj. Brorsan har byggt en ny stuga som utgör centrum i hans universum, och denna skulle han nu äntligen få visa upp för oss. Det är ca.56mil mellan oss och denna stuga, en sträcka som min käre bror inte tyckte att det var något problem att köra när man är gravid och har jobbat hela dagen. Han menade på att det gjorde ju inget om vi kom mitt i natten. Vi skulle ju få sova några timmar när vi kom dit och sedan skulle det ju vara hela söndag dag innan vi skulle fara vidare till Sundsvall(eftersom de skulle åka hem då och vi inte kunde få sova en natt själva där).Det visade sig dock att de vänner vi skulle hälsa på på vägen dit inte är hemma. Jag gjorde min bror gruvligt besviken genom att säga att vi inte kommer. Jag och min man ska fjällvandra som flälledare v.34. Från Abisko till Nikkaloukta. Kungsleden och sova i stugor. Jag är rädd och tvekar på om det är vettigt att gå den turen nu. Om jag följer med så är jag rädd att fungera som släpankare(då blir jag en börda) och om jag inte går så blir Anders besviken(inte på mig...bara på att jag inte är med honom). Om tre veckor flyttar vi och på måndagen efter ska jag börja en kurs på universitetet. Just nu vet jag inte om jag orkar, och det gör mig besviken på mig själv. Jag fyllde år härom veckan. Jag har blivit uppvaktad, men inte haft tid och ork att bjuda hem de vänner som jag vill(lägenheten är ett hav av kartonger). Jag skäms och jag skulle tro att en del av mina vänner är en smula besvikna. Kort sagt så verkar jag inte kunna göra något rätt just nu och att hormonerna gör att mina tårkanaler jobbar för högvarv gör ju knappast saken bättre. Det är tur att jag har ett litet glatt pyre som puffar, buffar, och bökar i magen som om den ville säga: -Hejja mamma!Jag är inte besviken!