Efter en helg i huvudstaden som bjöd på både sol och museibesök, hopp i hotellsängar och god frukostbuffé är det helt enkelt  u-n-d-e-r-b-a-r-t  att vara hemma igen. Visst var det roligt och visst är det skoj med ombyte, men jag kan inte låta bli att undra hur jag har kunnat bo där i nästan 17 år. Men det klart, jag var en annan person då, hade annat civilstånd och uppskattade andra saker. Det är inte på något som helst vis så, att jag ångrar de sjutton åren, men... TACK och lov så bor jag här nu med min familj! Mina barn kan springa ut nakna och gunga själva direkt efter frukost. Vi tar en promenad till brevlådan, vi besöker myrstacken, säger hej till hästarna och balanserar på plankan över diket, varje dag om vi kan. I vårt paradis.

När jag kom hem ikväll och barnen hade somnat, satte jag mig på altanen och blickade ut över härligheten. Bergen i väster, solen som strax skulle dala i nordväst, älven som fortsätter att rinna i sin fåra generation efter generation. Som är som mitt blod. Som jag inte kan leva utan. Min dalälv som jag vinkat till så många gånger - alla gånger som jag korsat dess väg på alla otaliga resor tur och retur Stockholm-Dalarna. Och varje gång på väg hem, har jag sagt "jag är tillbaka nu, jag sa ju det att jag skulle komma snart igen".

I mitt paradis drillar storspoven och hans fröken när de tar ett varv över hästhagen och spanar om det är fritt fram att landa en stund. Sädesärlan vippar lite nervöst på altanen och undrar vad jag gör där. Han har bo en trappa upp och vill inte bli störd. Koltrasten sjunger i söder och en kompis svarar i norr. Till och med myggans inande i mitt öra känns okej. Just ikväll hör jag inte göken. Men den brukar ju höra maj månad till, så det kanske inte är en tillfällighet? Tranorna har gett sig av norrut - det blev för varmt här. De kommer tillbaka till hösten med sin nästan förhistoriska uppenbarelse och sina tranljud som håller en vaken, men precis som nu har jag då också i ett sömndrucket tillstånd, ett leende på läpparna.

Jag är så lycklig i mitt paradis. Varje morgon går jag ut på balkongen, ser det-höga-berget i väst, älven hundra meter söderut och hästarna som betar på grannens linda. "Godmorgon hästarna!" ropar jag samtidigt som jag sträcker ut armarna och ett varmt leende sprids i hela mitt ansikte, sprids i hela min kropp, från mitt hjärta.

Jag omfamnar världen, tackar livet och bara älskar. Njuter. Lever. I paradiset.

Jamen jag har faktiskt tappat sex kilo på de här sex veckorna! Trots att jag ballar ur på helgerna och delade på en flaska skumpa med min blivande man (japp, jag ska bli fru i sommar) redan efter en veckas diet.

Egentligen är det fånigt att kalla det diet, för det låter som något man blir satt på, under en begränsad period. Visserligen är hela mitt liv bara en begränsad period men vad jag menar är att det handlar om att ändra sina kostvanor till något som håller resten av livet, inte bara under en tioveckors period eller liknande. Uttjatade ord, ja visst. Men för mig är det på sätt och vis en nyhet, för det är först nu jag fattar det och tror på det. Förtitvå år gammal börjar jag bli klok.

Att balla ur på helgerna är inte så illa som det låter, även om det medfört både ostkrokar, hamburgare, pizza, öl och vin. Eller vänta nu - det låter verligen illa?!

Nåja, jag har lyckats börja komma in i en livsstil som verkar fungera nu. Schysst mat på veckorna då man tänker noga på vad/hur man äter och lite mer avslappnat på helgerna men med tanke. Det gäller att hitta en bra rutin, något som håller i längden. Därför kör jag med Isodieten och champagne. DET kan jag leva med.

Jo, nu har taxen satts på diet. En isodiet närmare bestämt, en lågkolhydratare signerad Paulún. Gårdagen bjöd på lång inhandling då tålamodet sattes på prov där jag sprang för att leta psylliumfrön, granatäpplen och andra dietbeståndsdelar jag knappt hört talas om. Men nu är jag igång och följer recepten till punkt och pricka. Som många före mig sagt som dietat, så äter man gott och mycket. Faktum är att jag tror jag har gått upp ett kilo idag! Morr.

Träning krävs också. Idag blev det styrkepass och promenad. Målet är att komma ur riskmåtten på midja och höfter, vilket innebär många centimetrar och kilon. Taxen lär klaga. Tioveckorsprogrammet utlovar ett kilo minskning per vecka, men jag, som gärna vill balla ur åtminstone på lördagar, ser det som ett mer långsiktigt projekt. Till mitten av maj ska jag senast ha uppnått mitt mål - taxen ska bli en iller. Önska mig lycka till.

Det är vackert ute. Snön ligger djup och det är grymt kallt. Det är som att allt har stelnat, fryst och stannat. Endast småfåglarna rör sig - flyger fort, fort fram och tillbaka. Gör av med mycket energi för att kunna skaffa mer föda. Som tur är har många lagt ut frön och talg till dem.

Jag petar in ett vedträ i köksspisen och tar en till kopp kaffe.

Vi borde ha städat. Och köpt klart julklappar. Hm. Men vet ni hur det är att starta en bil i minus 25? Vet ni hur det låter? Och jag har ju länge haft problem med Audins dörrar som studsar när jag försöker stänga dem, vintertid. Nu är det problemet löst i varje fall - förardörren går nämligen inte att öppna längre. Så att lämna/hämta på dagis, tanka, handla och lämna varor hemma igår innebar inte mindre än tjugo klättringar över växelspak och handbroms med ben som inte längre har samma böjkapacitet som tidigare märkte jag. Tjugo klättringar.

Så vi tar jullov från och med nu. Ingen vettig människa går ut i den här kylan till en bil vars dörrar man inte kan öppna.

Jag petar in ett till vedträ i köksspisen och tackar oss själva för att vi la in golvvärme i hela huset, där jag sitter barfota och myser. I juletid.

Efter tre och ett halvt års mammaledighet med noll träning men desto mer onyttigheter i form av livräddande stunder i skafferiet där jag står och frossar av diverse delikatesser när barnen somnat, är det inte alls orimligt att sonen klämmer och boxar i min naveltrakt och förundrat säger ”Mamma, varför har du så stor mage?”. Kanske, kanske tror han att det är en bebis där inne, men jag slår genast ner de eventuella förhoppningarna och förklarar att det är för många mackor och bullar och för lite träning helt enkelt. Jag har ju alltid haft en mjuk mage i och för sig, men nu är den… ja, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den. Den är kort sagt stor.

Idag när vi bakade lussebullar fick degen jäsa riktigt länge. Jag tror att det är hemligheten med att lyckas med bak. När degen vuxit ordentligt under handduken sa jag till barnen medan jag sakta drog bort tyget, som en trollkarl som magiskt trollar fram en kanin i stället för en tygbit, ”Titta, hörrni, kolla hur degen ser ut NU” och vips så slet jag bort handduken.
”Oj!” sa barnen, ”oj, vad stor den är – som din mage, mamma, och lika mjuk!”.

Ja. Så lite i taget har jag samlat styrka till att börja göra något åt min kropp. Det är ju inte lite mjukt bara längre utan stora kostcirklar, som någon så fint benämnde bilringarna, där midjan en gång var. Eller som en kamrats faster så lämpligt deklarerade i ett tal om ålder, det är mer som om en tax lagt sig till ro att sova i ens knä. Det där brukar A och jag skämta om. ”Tänk idag tiggde taxen till sig en Plopp på lunchen!” kan A säga och låta helt förvånad över taxens oförskämdhet, varpå jag kontrar med vad min tax gjorde medan jag lagade middag – åt CHIPS i skafferiet! Har ni hört på maken?! Ouppfostrade jyckar, säger jag bara. Jag ska skicka brukshundsklubben på dem.

Idag var vi taxägare till ett gympapass. Japp, nu var det dags. Just det här passet beskrevs inte på hemsidan om vad för typ av gympa det var, så jag ringde och frågade. Det visade sig vara en herrgrupp. En gympagrupp som funnits sen 60-talet och herrarna brukade vara cirka 55 och äldre sades det. Ibland var någon yngre dam med också. Hm, verkar vara lagom nivå för oss, tänkte jag. Sagt och gjort, vi åkte dit. Jag säger ju att jag är i dålig form?

Merparten av herrarna i gänget hade väldigt mycket mindre hår än jag, väldigt många fler rynkor än jag och några enstaka hade passerat 80 års strecket. Jag hade långärmat på mig för det här skulle ju vara lugnt. Jag hade inte ens vatten med mig. Men gott folk, ni förstår ju redan hur det slutade. Herrarna hängde med i passet, rörelserna, höger arm, vänster ben, två steg hit, ett hopp dit, medan jag stod och viftade med höger arm när de andra knähukade, hoppade upp när de andra slog ut med armarna osv. Många rörelser orkade jag inte ens att göra. Situps och armhävningar och gud vet vad. De försökte ta livet av mig! Åttio-plus-mannen tuggade tuggummi under hela passet och såg cool ut, till skillnad från mig.

När vi skulle börja varva ner uppmanades vi att ta av skor och strumpor. Oj då, tänkte jag och försökte att inte titta så mycket på de andras omplåstrade tår och förhårdnader. Det är lite känsligt det där med fötter tycker jag. Åtminstone herr-fötter. Sen var det dags för balansakt på hög nivå; nån slags yoga-ställning på ett ben som skulle kunna heta Tranan om jag fick bestämma, och som var en syn för gudarna förstås. Ståendes på ett ben med armarna uppåt skulle vi böja oss framåt med andra benet rakt bakåt och armarna som vingar. Sen ner mot golvet och upp igen. Ho-ho-ho! Det här var ju kulmen. Där stod jag och svajade medan de andra såg ut som de jobbade på Balettakademien. Enda gången jag har varit på yoga, för övrigt, så fick jag nästan lämna lokalen pga fnitteranfall, så det här krävde mental koncentration på flera nivåer.

Jag gick därifrån på skakiga ben. Tacksam att vi gick dit. Förvånad att det var så hårt. Överraskad över herrarnas förmågor. Well done, gubbs - I'll be back!