Det har nu gått några månader o begravningen är över o nu skulle vi ju komma vidare i livet, men det blir inte så.
Åtal mot carina ska väckas inom 3 veckor o sedan är det en lång jobbig rättegång att ta sej igenom.
Har inte mycket lust att skriva överhuvudtaget, känner mej avstängd tom o innehållslös.
Pigge har kommit till mej i mina drömmar några gånger o det enda han ber om är att vi ska förlåta carina.
Jag kan med lätthet säga att jag inte hyser något hat för det kostar för mycket energi,men därifrån till att förlåta det hon gjort mot oss alla är inte så enkelt. Det är inte så lätt att passera huset där dom bodde varje dag o låta bli att känna hur ont det gör i själen.
Media ringer o undrar ifall vi har några teorier om vad som hänt o det får mej att undra om dom är helt dumma i huvudet??
Vi kommer ald o det kan man lätt fatta att dom inte vill rig få veta hela sanningen eftersom hon envisas med att ljugas o hitta på historier som inte är sanna .
Mitt liv känns som ett långt straff o jag börjar undra om jag var en riktig mardröm i mitt förra liv??
Det har inte funnits så långa stunder som varit lugna o sköna (transportsträckor) i mitt liv. Visst har jag många erfarenheter som inte andra har men till vilken nytta.
Jag sitter härt i min lägenhet sjuk o ömklig kan inte komma ut o berätta o ge av mina erfarenheter.
Jag kan göra det här o hoppas att någon har någon nytta av det som jag skriver om.
Nu lagom till rättegång ska dom komma igång med mina operationer oxå så jag hoppas det inte ska krocka hela tiden.
Vill verkligen se carina i ögonen när hon ska berätta sin historia. Det finns flera ögonvittnen som hon talat om vad hon gjor för.
Hon har ju inte bara skadat min familj för all framtid utan det är många människor i huset som blivit skadade på ett eller annat sätt.
många varken kan eller vill tillbaks till sin bostad vilket inte är så svårt att fatta.
Tänk vilken ångest!!!!!!!
Nej många är vi som blivit sargade för livet även om såren kanske läker lite med tiden.
Min önskan är att carina tog sej i hampan o erkände vad hon gjort, skulle vilja att hon såg mej i ögonen o sa att hon gjorde det o varför. tyvärr kommer det aldrig att ske.
Nu orkar jag inte skriva mer, jag vet att det har dröjt ett tag sedan jag hörde av mej men livet har varit så tyst o tomt att det inte funnits något att skriva om.
kommer nog igång snart igen på riktigt...
tack för nu....
Många kan inte flytta tillbaka till sina bostäder
mammaigen