Jag har fått min egen lägenhet nu och första dagen där ensam,var ett helvete! Jag bara grät och saknade mitt ex och min dotter. Hon var snäll och kom dit senare på dagen så det kändes lättare. Jag vill verkligen vara med min familj! Det känns helt off att bo själv. Jag vet inte vad hon känner men jag tror inte att det är helt dött. Hon verkar fått lusten tillbaka i sitt liv igen och det är skönt att se. Eftersom det var jag som blev lämnad så är det svårare för mig att hantera.
Jag har sökt utlandstjäst i Afganistan! Det är inom försvaret som mekaniker. Det ska bli spännande om jag blir antagen och får åka iväg i 6 månader. Kanske jag kan spara undan till insatsen till ett hus då! Jag tänker på min dotter och hur hon kommer att ha det när jag är borta och riskerna med jobbet! Jag är inte rädd, mer osäker. Kanske mitt ex förstår värdet i vår relation, och oss som familj att hon ser saker lite annorlunda! Jag älskar mitt ex och min dotter, och jag kan inte känna mig hel utan dom i mitt liv!
Tänk på konsekvenserna innan ni bestämmer er för att bryta upp, priset kan bli högre än ni har råd med!
Kram till er all..

Denna reprisen är något jag inte längtat efter. Jag är ensam nu. Sitter i min lägenhet och tårarna har forsat efter ett samtal med min före detta sambo och ett samtal till min far. Jag kände att jag inte ville leva för några minuter. Nu efter stormen så vet jag inte längre? Hon var tjejen jag gav upp hela mitt liv för. Och nu när hon valt att lämna mig så känns allt till ingen nytta. Jag har gått igenom så himmla mycket dessa 4 åren så jag vet inte om jag orkar mer! Var går gränsen?

Jag väntar på att bli utredd av en läkare, ifall jag har adhd eller add? Det har varit svårt för mig att leva ett socialt liv så länge jag minns. Det finns inte många stunder jag känt att jag varit älskad eller passat in någonstans. Nu gick det illa igen, och denna gången kostade det mer än någonsin! Jag förlorade rätten att leva med min älskade och våran dotter.

Min nya lägenhet är jättefin men opraktisk. Det finns en liten garderod och sen är det slut! Inget städskåp elle överskåp i köket att ställa tallrik och glas i. Jag hör inte hemma här! Jag har jätteångest och panikkänslor! Gråten kommer och går, snoret rinner ikapp med tårarna.
Vad ska jag ta mej till? Jag vill inte andas längre...

Nu känns allvaret mer tydligt än tidigare. Jag har fått lägenhet och kommer flytta vid månadsslutet! Det är en skrämmande tanke. Jag har ju inte bott själv på över 4 år, och nu har jag dessutom ett litet barn att ta hand om. Jag tror inte att det blir svårt men det ororar mig lite hur min dotter kommer klara sig. Om hon ens vill vara i min nya lägenhet? Jag hoppas det i alla fall.

Detta kan ju bli bätter än jag tror så jag måste vara positiv och inte avslöja min ängslighet för min dotter. Jag tror inte att jag kommer dejta på ett väldigt bra tag! Jag känner mig ganska värdelös och mitt självförtroende sviker kraftigt. Det minns ingen tro på 2våsamhet i min framtid! Det är inte första gången som ett förhållande kraschar för mig! Det börjar bli en dålig vana. Vad ska jag ta mig till? Jag vill inte leva ensam utan en kvinna. Men samtidigt så önskar jag så innerligt att jag träffar någon som är som jag!

Inte en spegelbild av mig, men någon som tycker det är viktigt att ta hand om sig! Sporta och äta bra. Någon som kan förstå mig som den jag är och varför jag blivit den jag är. Som person är jag fruktansvärt lojal mot dem som visar mig respekt och kärlek. Det finns inte någon gräns för hur långt jag kan gå för att hjälpa de som jag håller av!

Jag hoppas att gud hör mina böner och ger mig en ny chans att bli kär och kunna leva i ett förhållande där jag är nöjd och trygg. Jag vill inte känna oro och ångest längre, jag tycker att jag är värd att få lugn och ro i mitt liv!

Jag hankar mig fram i min värld som nu krympt drastiskt!
Visst pratar vi men det är svårt att föra en intellektuell diskussion eftersom det liksom ligger i bakhuvet på mig att hon gjort mej illa genom att göra slut och ta min dotter ifrån mig. Jag känner stor ilska så fort vi pratar med andra om läget, vet inte varför men så är det.

Hon gör saker på sitt håll och jag gör mitt. Eventuellt har jag fått en lägenhet nu, får reda på det på måndag! helt nyrenoverad 2á i ett villaområde. Hyran är lite salt men det får gå. Jobb har jag också på g men inte säkert ännu. I slutändan kommer allt att bli bra och jag kommer gå vidare, kanske inte med en ny partner utan jag kommer nog bara skaffa mig någon att roa mig med och leva själv! Det är väl okay?

Det kom smygande bit för bit. Olikheterna som jag inte såg i början. Då var både hon och jag kära. Efter 4 år och ett barn så har allt eskalerat till något så infekterat att det är ohållbart att fortsätta. Det är svårt för mig som haft en ganska svår tid här! Mycket sjukdomar och svårt att få ett fast arbete, och att klara av att behålla ett arbete. Kanske vi möts igen, kanske var hon inte redo för detta. Vad vet jag? Det verkar bara så. orden är slut nu och jag vill inte skriva mer...
Ledsen...

JO! SÅ ÄR DET. DET NÄRMAR SIG FÖR VARJE DAG, SLUTET FÖR MITT FÖRHÅLLANDE OCH MIN FAMILJ. JAG VAR IVÄG IDAG OCH KOLLADE PÅ EN LÄGENHET PÅ 40 KVADRAT. DET ÄR SKILLNAD PÅ 170 OCH 40 KVDR!
VAR PÅ EN ARBETSINTERVJU MED. VERKAR INTE SÅ TILLDRAGANDE ATT ARBETA PÅ EN FABRIK SOM HÅLLER PÅ MED KOL! MEN VAD FAN SKA JAG GÖRA? DEG MÅSTE JAG JU HA ANNARS KAN JAG INTE GE MIN ÄNGEL VARKEN TRYGGHET ELLER FRAMTID.SEN FÖR DEN DELEN SÅ ÄR JAG INGEN VEKLING.KROPPSARBETE HÄRDAR OCH GÖR MÄN AV SMÅ POJKAR MEN DET SER MAN INTE MYCKET AV I DAGENS SAMHÄLLE!

MIN SAMBO HAR INTE FÖRSTÅTT ENTERBÖRDAN AV HENNES HANDLING. NU FÅR HON TA ALLA PROBLEM SJÄLV SOM VI VAR 2 OM TIDIGARE. BILEN MÅSTE PÅ VERKSTAD OM DEN GÅR SÖNDER OCH ALLA ANDRA SAKER HON HAFT HJÄLP MED TIDIGARE OCH TAGIT FÖRGIVET. JAG SER FRAMEMOT ETT NYTT LIV MED NYA UTMANINGAR, DET KAN JU BLI BRA!

Hur mycket man ibland än tror på sig själv och sitt förhållande så går det inte att hålla ihop familjen. Vi är helt enkelt för olika! Jag undrar om det alltid varit så eller om det blev så när vi fått barn? Vi gjorde ju alltid saker ihop innan. Nu finns det ingen tid. Med facit i hand så tror jag att vi överlevt om vi inte skaffat barn. Men kanske inte. Hon håller på att gå på pysselkvällar, inte ofta och inte för att jag missunnar henne det men hur skulle det va om hon ville göra något med mig någon gång! Men den frågan kommer aldrig, och det känns kass! Hon kommer väl att fatta när vi har flyttat isär. Kanske kan hon tänka klarare då, eller not!

En sak är säker!  LOVE HURTS...

JAG VAKNADE IMORSE, HELT TOM I SJÄLEN. KANSKE DÄR VAR NÅGOT SOM FUNKADE MEN JAG KÄNDE INGET. HON SA BARA HEJ OCH SEN VAR HON BORTA. VI VAR JÄTTEKÄRA EN GÅNG! FÖR BARA 4 ÅR SEDAN. VI KUNDE INTE HÅLLA FINGRARNA ELLER VÅRA VARMA LÄPPAR FRÅN VARANDRA. MIN VARMA KROPP MOT HENNES. STÖN OCH GNY EKADE MELLAN VÅRA SJÄLARS STRÖMMAR! HENNER ÖGON UTSATTE MIG FÖR FARA VARJE GÅNG JAG SÅG IN I DOM. JAG GAV ALLT JAG HADE FÖR ATT FÅ VARA MED HENNE! DET FINNS INGET ATT ÅNGRA! VI GAV VARANDRA ETT LITET LIV SOM FINNS MED OSS SÅ LÄNGE VI LEVER.

JAG HAR STOR SORG NU, DET ÄR SVÅRT ATT VARA HÅRD OCH TUFF NÄR HJÄRTAT BULTAR OCH SAKTA BLÖDER. HON ÄR MIN KVINNA OCH KOMMER ALLTID ATT VARA DET! TROR INTE ATT HON FÖRMÅR SIG ATT TÄNKA DESSA TANKAR SOM JAG SÄTTER PÅ PAPPER HÄR OCH NU! HON HÅLLER ALLT INOM SIG FÖR ATT INTE VISA SIG SÅRBAR. DET ÄR ETT BETEENDE JAG INTE FÖRSTÅR.

SKA VI NÅNSIN FÖRSTÅ VARANN ELLER SKA VI GÅ SIDA VID SIDA SOM TVÅ SKUGGOR UTAN ATT VIDRÖRA VARANDRAS HÄNDER. VAD ÄR VI RÄDDA FÖR? JAG VET HENNES RÄDSLA! ATT BLÅTTA SIG FÖR MIG. ATT JAG SKA FÅ SE VEM HON VERKLIGEN ÄR! MEN JAG VILL HENNE INGET ILLA! BARA KOMMA NÄRA OCH FÅ BLI ÄLSKAD. ATT BLI SEDD OCH INTE BORTGLÖMD. ENSAMHET ÄR EN SORG TYCKER JAG. INGEN BORDE FÅ GÅ GENOM LIVET ENSAM!
JAG ÄLSKAR DIG FORTFARANDE OCH VILL KÄMPA VIDARE, ÄLSKAR DU MEJ?

För fjärde gången har min sambo gjort slut med mig. Och det under en månads tid! Jag vet inte om hon försöker sätta rekord eller vad fan hon håller på med. Hon måste ju i alla fall mena allvar för annars är hon bra velig. Jag har inte så mycket känslor just nu! JO det har jag. Det känns piss och apa. Det är inte kul att bli lämnad i en stad man inte känner så många männskor i! Jag är ju inte härifrån och har inga vänner att vända mig till men jag måste vara stark för min dotter. Hade jag inte haft henne så hade jag dragit som en avlöning från denna guds glömda håla!

Vilket gnäll va? Vad ska jag göra då! Det känns bra hårt att bli lämnad. Sambon och min dotter är min enda trygghet här. Jag kan inte ens tillåta mig att tänka på det för då är jag rädd att jag bryter ihop...

Finns det någon som varit med om samma?

Det går lite trögt i livet just nu. Vi har inte mycket kärlek för varandra, bara tjat och gnabb! Varför? Vi är olika och kommer från olika världar. Det skiljer 10 år mellan oss och det märks. Jag är pedanten som vill ha ordning i hemmet och hon är den som trilskas och skiter i allt bara för att...

Ibland känns det som att jag vill flytta själv men djupt innanför skyddsmuren jag byggt upp så älskar jag henne fortfarande. Vi har ju en dotter också så det finns liksom en hel del att kämpa för. Jag är inte felfri själv, men ibland får jag känslan av att hon är det! Hon kan komma hem och bara  slänga jackan på golvet och låta maten stå framme efter att vi ätit. Då går hon istället och leker med vårat barn. Det retar gallfeber på mig! Vi har en regel i huset och det är att kocken inte diskar! Jag tycker det är ett omoget beteende men det tycker inte hon! Vad göra?