...har gått i samma fälla igen.

F-n vad feg jag har varit, som riktat in mig på att överleva istället för att leva.

Att det måste till en kris för att vakna, men det kanske är enda möjligheten när man gått vilse är att man måste inse det själv.

www.storytel.se/Att-leva-i-gl%C3%A4dje-ljudbo...

Trots den raka högern insikten ger en, så känns det som om det just nu finns det bara möjligheter.

Vårskriker lite....är fortfarande lite feg. Det tar tid att ändra sig.

Imorgon är första dagen på resten av mitt liv. Och jag ser fram emot livet TROTS att det inte är enkelt, smärtfritt men det är ett liv.

Så måste jag säga att jag är oerhört trött på mänskligheten. Särskilt nära och kära, på deras frustrationer på sina nära och kära. Ja ja jag är trött på mig själv med. Så nu kan jag laga middag och sikta in mig på att vara glad att jag överlevt och ta tag i leva!! Upp ur offerträsket och martyrskapet.

Håller på att lyssna på ljudboksversionen av Munken som sålde sin Ferrari

Vet inte hur jag ska förhålla mig till all "livsvisdoms" som presenteras i boken. Det är inte alls fel. I stort sett varenda råd och övningar är etablerade inom vetenskap och används av KBT-terapeuter. Eller läst när man läst någon annan typ Deepak chopra Men formen....romanform.

På ett sätt är den bättre än Alemisten och andra böcker som ger livsvisdoms i romanform. Men jag sitter och bockar av från all fakta jag har läst. Och eleven är så otroligt naiv. Men det är inte så dumt så här på nyåret att få en påminnelse vad som faktiskt ger oss mening och invävda med tekniker. Även om den är lite drastisk.

Absolut tror jag världen skulle bli bättre och vi som människor skulle må bättre. Sen är jag lite kluven till författarens hemsida som är så otroligt amerikansk Bli en vinnare ocm du gört så här...motvikten är flum flum sidor.

Finns det inget läge mitt emellan? Jag saknar någat. Men men i jakten på det så kommer några tips från en av författarens egna böcker.

Rules for Winning Trials or Tough Situations

Excerpted from Robin Sharma’s Discover your Destiny.

Rule# 1: Remember that life is a series of seasons. Every human being will have to endure the harshness of a few winters in order to get the glory of best summers. Never forget that winters do not last.

Rule# 2: Join the Hope Club. Big, beautiful and seemingly impossible goals are superb vehicles to keep you inspired. Da Vinci said: “Fix your course to a star and you can navigate any storm.” When you are reaching for great and noble goals that speak to the best within you, your desire to reach them will pull you through the tough times that you will encounter along the seeker’s path.

Rule# 3: Keep in mind, at all times, that we grow the most from our greatest suffering. As we go through it, it hurts. But as we move through it, it also heals. When a jug of water falls to the floor and cracks, what was hidden within begins to pour out. When life sends you one of its curves, remember that it has come to help crack you open so that all the love, power and potential that had been slumbering within you can be poured into the world outside you.

Rule# 4: Failure is a choice. Nothing can stop a man or a woman who simply refuses to be kept down. The book – The Go-Getter is very helpful on this point. Just make a decision from the center of your heart that, no matter what happens to you, you will keep walking the authentic path. Doing so will ensure you a life of real success.

Rule# 5: During tough times, there is a tendency to let go of yourself. As you encounter adversity, have the discipline to maintain your routine – get up early, do your holy hour, eat very well, exercise, spend time with nature. And make sure that you do all you can to keep all four of your central dimensions – the mind, the body, the emotions and the spirit – in fine operating order.

Rule# 6: Feel your feelings. When you are facing hard times, some people will tell you to “just think positive thoughts.” Such advice is not helpful. While living in the past is unhealthy, one must not rush to reframe a so-called negative event as a positive one. Doing so will throw you into denial. Feel through the feelings of hurt, anger or sadness that will naturally surface. It’s okay to be with them. Processing through them allows you to release them. Just don’t get stuck in them. The key is really to strike a balance.

Rule# 7: Remember that, no matter how hard things get, you are never alone.

städningen är åt h-e men det har inte varit prio jag har en vecka på mig. Knäcken är kokad och presenter ska slås in. Presentpåsar är en underbar påfund.

Tvålar är gjorda, inte vart det bra. Men men. Det är gjort.

Nu är det mest dusch och påklädning, efter kaffet.

Mozartkulorna får vänta till Annandagen. då vi fortsätter med julefirandet.

dotterns pappa försöker nog, dottern är rätt tuff och släpper hon inte in på livet. Jag har sagt varför till honom. Men jag kan ju inte ha rätt. Och det är/var tufft att separera. För det betyder ju att separera. Att inte kunna vara allt.

Tyvärr tror jag att exet backade för mycket, av hänsyn till mig, dottern, till sitt nya förhållande. Men kan inte göra alla lyckliga. Dottern fick det kortaste strået.

Vet inte vad som ryms i exet huvud ibland. Senast trodde han att jag höll kvar henne. Jag som i många år i stort sett tvingat iväg henne. Och de gånger jag inte gjort det. Så är det förståss bara mitt fel. Nu går jag ju och hoppas att sista mejlet tog skruv. Fast pratar han med sin mamma eller fru, så målar de nog upp att jag spelar något spel. Och jag tycker inte om att spela spel. Ofta har inte han och jag jag haft problem. Utan när han har blivit itutat saker från andra. Och ska köra någons annan linje. För då blir det inte samtal. Och hitta lösningar. Och fast varken han eller jag vill det så hör jag det direkt. Då skär det sig. Det funkade hyfsat så länge vi bodde ihop. Att jag hela tiden fick leta det som sas bakom. Men jag orkar inte det. Har inget för det. Vi har inte tid med den kommunkationen längre. Han påstår att han är rak. Tjosan.

Alla som säger att de är raka. Tror jag sällan är det. Sorry. Det är inte mitt sätt att vara rak. Mitt sätt att vara rak är inte att ge order. Utan prata om känslor, rädslor, uppmuntrande saker. Men jag är yrkesskadad. Man ska inte bara tänka på vad man vill säga utan hur mottagaren uppfattar det man säger. Och inte bli arg på den andra bara för att han/hon inte (vill) fattar. Då gäller det att vara envis. Formulera om.

Jag har inte svaren. Jag skriver så kanske jag ser svaren tydligare för mig själv. Och det som var fel i våras kan vara rätt nu, och tvärt om. Man vet aldrig.

Vad ska jag ge pappa och farfar? undrade dottern.

Som skulle till sin pappa i helgen, på en icke pappa helg. Eftersom han förra helgen åkte bort på hennes helg utan att meddela mig, inte meddela mig heller att han bjöd in henne denna helg. Han tror att jag motabetar att de träffas. Men jag hoppas sista mailet i vår mailväxling som varit rätt hård under året.

En pappa som vägrar betala underhåll hävdar hårt i teorin att han har vv boende, i verkligheten sämre än de som har vh. Ska absolut ha del i barnbidraget. Tjänar betydligt mer än mig. Skriver elaka (fast det finns de som är värre). Köper inget åt dotter längre när hon är på besök. Inga kläder, fyller inte på mobil eller betalar resor så hon kan åka hem.
Har ingen äkta relation till dottern. Hon ska bara finnas när hon vill. Och han blir arg när hon som är sin fars dotter. Inte ställer upp på det. Kan han, kan jag....

Värd att fira, nja....om det finns hopp att det skulle bli bättre. Bitter, jag? Nä. Ledsen, och ledsen och åter ledsen. Jag har inga problem att skratta och tycka om honom. Men att aldrig få veta, aldrig kunna är planera. Eller få frågan. Eftersom jag var förvarnad att dottern skulle till sin pappa i helgen. Så sa jag att jag förutsätter att hon är hos honom nästa helg med. Till dem båda. Vi är överens om ett schema.

Och jag blir knäppa på att de får mig att känna mig dum i huvudet för att jag vill ha lite koll på mitt liv. Kunna planera aktiviteter både med och utan barn.

Visst ska man fira pappor! Det finns underbara pappor. Men särbon som ställer upp för sina barn i vått och torrt. Trots ett rätt stort ego med eget liv och mig vid sidan av i vår i sänderfallande särbofamilj. En stor orsak. Vårt engagemang som föräldrar. Han för barnen är hans allt. Och jag för jag tvingas vara allt för mitt barn (med glädje).

Så pappor, ni som firas att barn som mer firar drömmen av en pappa. Kanske läge och sätta er ner och prata med era barn. Så ni nästa år kan firas med äkthet.

Ska på tripp med Gullet. Borde vara glad. men nej. Usch jag har gnällt så mycket i sommar. Gnällt på alla som gnäller. Resultatet är att jag blivit som dem. Längtar till att vara glad, njuta. Tycker ju om att se allt fin, roligt positiv i livet. Ändå känns allt trist just nu. Och så har jag börjat på en deckare. Död, död, död. Inte så uppmuntrande.

Börjar kännas som man lever instängd i tvångströja. DEN känslan vill jag inte ha. Kan man sätta allt och alla på vänteläge, medan man hittar ifatt sig själv. Dessvärre kan jag inte göra det heller utan att få dåligt samvetet.

Får bli packning imorgon bitti. Borde åtminstone skriva en lista. För blir jag stressad så försvinner minnet. Min rest från att ha levt med panikångest och varit nästan helt utan minne.

Igår när jag skulle till särbon, förut benämnd som Gullet, i denna blogg så ramlar jag över styvbarnen och deras mamma.
- hej, hej....

Lite tystnad och lite pinsamt. Bäst att fyra av ett leende. Ett vänligt. Var lite överraskande. Styvbarnen var på väg till sin pappa. Hmm, han hade sagt att barnen skulle vara med mamman. Nåväl. Denna gången gjorde det inte så mycket. Det är inte barnen jag har så mycket emot som aldrig få veta vad som gäller.

Vi skulle ha träffats hos mig (barnledig) men eftersom jag jobbar och han är ledig så tyckte jag att det denna gång var bättre hos honom. Förövrigt början han köra med att Ikväll kan jag inte träffa er för jag ska träffa M (undertecknad). Fy, jag vall inte ställas mot hans barn. Det vore enklare om han gjorde upp när han är hemma eller inte. Dessutom så försöker jag ställa in mig på att är vi hos honom. Även om han säger att han är barnledig. Så går det inte att räkna med att vi är barnlediga. Som sagt var inget fel på barnen. Bara att jag vill undvika pinsamma situationer.

Och så tycker jag att det gått överstyr. Vi har inte haft en hel barnledig helg på över ett år. Och då har vi vv boende och är barnlediga samma veckor. En helg på ett år är inte riktigt ok. Å andra sidan börjar vi nu bli så gamla, och det gått så långt att man nästan fasar för att vara själva...den trenden måste försås ändras. Får se nästa vecka då vi ska bort tillsammans i två dygn.

Åter till gårdagen: På bussen frågar ungdomarna: "Vet du som händer när pappa fyller år?" Särbon har en kommande födelsedag i antågande. "Nej, jag får veta allt sist", säger jag med glimten i ögat för det går inte att baktala en förälder för det stöter barn bort ifrån en. Då, svarar sonen: "Nehej du, det är faktiskt jag som får veta saken sist". Och dottern utbrast i en suck: "Ja man får reda på dagen innan att det eller det gäller". Nu vet jag att de inte är ett dugg bättre. Undrar vad de har fått det beteendet ifrån?

Gullet önskar att vi flyttar ihop, och jag har fått en frist på ett par år. Levde med en sådan här karl tidigare. Och jag utvecklade ett enormt kontrollbehov. Och det var såååå skönt att slippa det. Jag har till vissa delar släppt det med särbon. Men att inte bli informerad är att inte känna sig respekterad eller rentav älskad.

Dessutom så lider jag fortfarande av exets brist på att säga saker. Som när dottern kommer hem ifrån honom igen. Jag vet hur länge han har semester. Men innebär det att dottern är där hela tiden? Så det blir till att alltid räkna med henne. Att ständigt planera för alla eventualiteter. Och för särbons och hans barns.

Inte underligt att man önskar sig till en öde ö och fick råda sig själv ibland. Dessutom har jag samma situation på jobbet.

Nå skönt att ha bundsförvanter. Kanske utarbeta en strategi att bli kontrollfanatiker igen och må bra av det, eller bli som alla andra och rycka på axlarna och låtsas att jag inte hör.

Så hur löser man kommunikationsproblem, där en inte ens vill förstå vad andra behöver för information. Fast han gärna vill ha den av alla andra. Detta snack har vi haft hundra gånger. Och är det så bra att ha koll alla gånger?

Finns en rätt rolig tråd för oss som upplever oss som tråddödare. Usch nu känns det så som jag for iväg så att ts tog bort tråden. Eller så är jag blind....(nåja jag är kraftigt närsynt)

Ämnet: varför är kvinnostorlekar så små, men inte mäns.

Det är skit tycker jag. Nu var ts ledsen och jag mötte inte upp henne. Själv blir jag mer arg på systemet även om jag inte agerar - kontaktar företagen.

Jag vet att lilla sverige är en liten marknad och jag förstår att postordern ökar och går med vinst. Men det är för dj-ligt. Det är ju samma med oss som inte bara vill ha bästsäljar boken. vifår inte tag i BRA men smala böcker längre.

Mångfalden och massproduktion och jakten på vinster tror jag gör oss dumma.

Jag blir även arg eller irriterad på mina kollegor ibland som t ex inte tar hänsyn till röd/blindhet. Förutom att det är respektlöst så gör man sig själv en otjänst. Man får inte sin vara såld. Man utesluter ju kunder.

Sen är vi flockdjur som har flockbeteende som gör att vi gärna köper det grannen har. Vilket med minskar utbudet. Och vi tror att vi är så fruktansvärt unika för att vi köper en gul tröjja detta år istället för förra årets gröna....*suck*

Ber om ursäkt till ts om hon ramlar in här. Och jag vågar mig inte in i tråddödar tråden. Då går den i graven....

Efter turbulenta tonår så börjar vi uppskatta våra föräldrar.

Skriver aftonbladet efter en brittisk undersökening
www.aftonbladet.se/wendela/barn/article422685...

Skrattar gott. För jag tror att det just var på 22 års dagen jag insåg att jag trots 10 arga ändå älskade min mamma. Och sen följde 15 år då jag älskade henne men var rätt turbulent ändå.

Just nu är det rätt lugnt på hemmafronten. Det slås mer i dörrar som häromkvällen då dottern trott hon tappat bort ett papper som var läxa från skolan. Men efter en stund på toaletten så kom hon på vad pappret själv. Hon håller på att lära sig på riktigt att ta ansvar själv för läxor. Och hon är duktig. Kan bli bättre, och gärna göra läxor tidigare. För att jag rättar inte matteläxor 22.10 som igår kväll. Min hjärna är slut vid den tidpunkten på kvällen. Läste igenom det jag kunde på morgonen.

"Annars kommar jag hata dig hela dagen...." De är söta de små liven.