Jag vet inte om någon av er är kvar här längre; någon av er alla som såg till att jag fortsatte flytta fötterna framåt. Då, på den tiden.

Tack, i så fall. Tack för att ni fanns och till viss del tack för att ni fortfarande finns hos mig, än idag :D!

Jag klipper gräs - drottningen af Gräshammar.
Idag skiner solen och värmen är som högsommarmässigt obarmhärtig. Jag skall sätta mig i en av de gamla, vackra solstolarna med Jobs-tryck och se ut över mitt hemman ikväll och  nogsamt besinna det faktum

att efter Gräshammar blir det Lövhammar. Hm, låter inte så imponerande, men det som kommer därefter är desto mer romantiskt: Snöhammar.

En gång om året, typ, påminner fina Familjeliv mig om att det var länge sedan jag var här. En gång om året loggar jag in och läser och ser till att det alltid finns här. Det är som en liten födelsedagsritual.

Idag fyller jag snart sju år, faktiskt.
Jag är lycklig, frisk och stark och ingen kommer längre åt mig och barnen. Barnen som alla blivit en massa år längre, starkare, större och ännu mer Hela. Alla gör precis vad de önskar att de skall kunna göra och jag, jag läser på Högskolan nu. Statsvetenskap, och jag har galet roligt, perverst nog. Har inlett en mejldialog med min huvudlärare redan nu, innan lektionerna börjat ens.

Ja. Och så klipper jag gräs, men det gör jag betydligt oftare än

en gång om året.

Grattis på mig, grattis på oss, grattis till alla som tack vare att fått ha varit här inne en liten stund, hittat plattformen för ett nytt och bättre liv - Ja må vi leva!

Gamla familjeliv,
vad snygg du har blivit. Fast det känns lite...främmande. Antar att det här är facebookarnas miljö, som den ser ut liksom. Kan jag tänka mig, alltså, för den världen har jag vägrat och jag tror...jag är en av många kommande Facebook-vägrare.

Ja, 2006...och nu, fyra år senare..."Säg C, tjugo framgångsrika år i reklambranschen och nu detta. Berätta hur du förvaltar din karriär så här i herrgården och i livet utanför stan och efter Stureplan?"

Det var jag själv som tänkte det där, som liksom låtsasintervjuade mig själv medan jag tappert försökte hitta den där fördelningsbrunnen till jordvärmen som jag ju faktiskt inte har en susning om var den finns någonstans, inte ens utan en dryg meter och tjugo centimeter snö ovanför. Solen sken och det var på dagen, så jag tänkte att nu är så god tid som någon att göra det här. Varför? Ja, jag vet faktiskt inte. Det var en rörfirma som jag köpte jordvärmen av och de i sin tur hade med sig en grävare och var den som bäddade ner slingorna en meter under marken här på den här åkern jag just kröp omkring på.

Ja, för det var faktiskt det jag gjorde, när jag låtsasintervjuade mig om livet efter reklambranschen i stan: jag kröp omkring på en fullkomligt snödränkt bakgård till mitt hemman, det gick nämligen inte att gå även om jag tillhör de smidigare människor jag vet faktiskt. Lyfter man ett ben i taget, c:a en och tjugo över marken, och sen sätter ner det "framför" sig, så skall man ganska snabbt bli varse att så där himla långt "framför" sig, blir det nu inte. Jag kom helt enkelt ingen vart.
Jag bestämde mig för att fördela de sextio kilona lite bredare över snöytan, och det var så det kom sig. Om nu någon undrar över det där låååånga spåret som sträcker sig genom fruktträdgården, förbi scenen, över den lilla spången och sen ut på åkern och längst med hela krondiket fram till...ja, där kan man allt se att jag fick en liten adrenalinrush, för där blir det plötslig skottat hejvilt; jag trodde nämligen att jag stött på brunnslocket en stund där. Men det var det där gamla stenröset bara...

Ålade ner i diket igen, tog östra vägen tillbaka genom trädgården, fortfarande på alla fyra dock.

Undrar vad alla andra gamla 80- och 90-tals kreatörer i reklambranschen gör nuförtiden.

Det går bara inte att skriva. Det är tillräckligt att bara vara just nu.

Barnen är tillbaka, vi fick den där helt fantastiska julaftonen vi önskade oss. Världens finaste och snällaste hantverkare lagade cykel och tomtade och tog hand om oss som värsta familjefadern, så...egentligen, vad skall man med en egen till om man kan få låna sådana bra?

Vi sover länge på morgnarna, tittar på film till sent på nätterna - precis som man skall på jullovet. Igår/inatt var det jag och Nicolina som klämde hela 90-tals versionen (den som gick på TV med den RIKTIGE Mr Darcy, för övrigt), uppdelad i sex timslånga avsnitt.
Jodå, vi blev väldigt lättade när de fick varandra på slutet och då var väl klockan framåt halvtre.

Kroppen är lite småspattig för den har inte fått träna på över tio dagar.

Men annars så...

är Sven fortfarande död.

Ja, jag har inte en aning om vad man får och inte får göra när det gäller flaggor, men i vilket fall har jag just nu - mitt i natten - varit ute och satt min på halv stång.
Sen tog jag en calvados och lipade allt vad jag orkade.

Sven...Sven den förste, min farbror Sven, den vackraste, den klokaste, den finaste, är död.

Jag är så arg på mig själv. Varför kan man inte bara vara glad och tacksam för den stund man fick tillsammans med en annan människa? Varför måste man obönhörligen bli ledsen när han går bort? Varför kan inte allt bra bara vara något man tacksamt begrundar och bugar för att man fått, varför måste man bli ledsen när någon går bort? Det är så o-ödmjukt.

Jag tänker hur han skulle ha reagerat själv, och jag tror faktiskt att han gjort sådär rätt som jag skulle vilja göra: le, minnas, vara glad, tacksam och oerhört ödmjukt svindla till för att man faktiskt var en av de utvalda lyckliga som fick gå bredvid honom en stund i livet, hur kort man än tycker att det var.

Och så är jag - såklart - vansinnig på mig själv för att jag inte åkte till honom alldeles innan han skulle iväg med tåget. Jag tänkte ju göra det! Men så var jag så himla lipig över att barnen inte var hos mig och jag vet ju hur ledsen han blir när jag är ledsen, och jag ville helt enkelt inte göra honom ledsen. Inte till jul och allt.
Så han for utan att jag var dit innan.

Och nu är han borta. Död, finns inte mer.

Jag tänker att slutet, vårt slut, var det allra finaste av allt. Hur vi gapflabbande lekte bingo på banken med nummerlapparna i kön, jag tänker på hur stolt jag var när jag gick in med honom i rummet på min 85-årings födelsedagskalas. Elva dagar sedan...och nu är han inte mer.
Bilderna är inte ens framkallade ännu.

Fan, vad jag kommer att sakna honom!!!! Fan, fan, fan. Skitdöd, varför måste man nödvändigtvis dö, det är ju så onödigt.

--

Vi hade precis hunnit hem och jag hade burit in mina mest efterlängtade små, vällingen stod på spisen och jag höll på att ta av strumpbyxorna på en mer eller mindre sovande Edvina, när telefonen ringde, mitt i natten.

Det var min mamma som så klokt förstått att jag inget visste eftersom jag suttit i bilen hela dagen.

En gång var det jag som fick göra så för henne. Det var ett flygplan som sprängdes i luften och ombord på det planet fanns hennes käre. Cornelia var bebis och hade oförklarligt vaknat mitt i natten. Jag gjorde som jag läst i böckerna och gick upp och tände några stearinljus och satte på radion lite svagt, då de sa det på nyheterna. Han skulle komma och fira jul med oss tre dagar senare.
Jag ringde mina syskon som bodde närmast, och packade sedan in oss i bilen. När vi kom fram en och en halv timme senare hittade jag henne ute på en snötäckt åkerväg, vandrandes fram och tillbaka i vintermörkret.

Det är 17 år och 5 dagar sedan.
Hon har än idag inte träffat en ny man.

Och jag, jag kommer aldrig att träffa en ny farbror Sven.

Flaggan vajar på halv stång över hemmanet, en midvintermörk natt. Och i själen har det blivit ett litet hålrum efter honom redan.

Det är julafton nu. I mitt huvud spelas det upp filmer, i klippformat, vet inte ens om de är svartvita eller i färg. De kommer som fragment. Ibland är det små bebisar, knappt att jag ser vilken av dem alla det är, ibland är det klapparna i sig själva som jag minns mer än barnen som öppnar dem. Knäppt.

En jul minns jag tydligt, för jag och Martin var i London dagarna innan. Varför var vi där? Hade han bonuspoäng som han behövde göra av med innan ett nytt år började? Ja, för så var det oftast när vi gjorde något. Likadant i Amsterdam, fast då var Edvina med och det VET jag att det var hon. Jag ammade i badkaret på hotellet för det varma badvattnet gjorde att jag var tvungen till det. Och så hon då, alltid så himla nöjd och nödbedd. Jag tror än idag att det berodde på att hon fick ligga alldeles ensam precis när hon blev född - det var den där blodgruppskrocken som krävde det ständiga solandet. Och det var första gången och jag visste inte att jag kunde kriga till mig en annan lösning, annan än den att låta henne ligga där timmar igenom, ensam i den lilla plastsängen under sollampan. Jag låg i en säng bredvid och höll henne i handen, hela tiden, oavbrutet - det var liksom mitt sätt att få vara hos henne. Den tredje dagen kom det in en gammal barnmorska och försökte få mig att äta något samtidigt som hon viskade "överförsiktiga. Beräknat på prematurer. Ta henne till dig, det är säkert ingen fara" - och så gjorde jag det. Jag stal min dotter till mig utan att läkarna visste om det.
Så kom livet tillbaka till mig. Jag blev ett rykte, en legend. Hon som var död men återuppstod. På ett dygn stod jag på benen igen och stal en vagn från en annan avdelning och gick ut och iväg med henne från sjukhuset. Mötte en gammal man som frågade vad det lilla barnet i den jättestora tvillingvagnen (det var den enda som fanns ledig att stjäla) hette. När jag svarade sa den jättegamla mannen:
- När jag var liten fanns det en jättegammal tant i min hemby, som hette så.

Då förstod jag, som först, exakt hur ålderdomligt namnet var som jag givit henne.

Men när vi kom hem var det som hon fortsatte med sin kravlösa existens. Bara sov och sov. Ibland glömde jag att jag hade henne.

När Ruben sedan kom och hade exakt samma blodkrock, var det en helt annan mamma som i samma stund reste sig på bakbenen och krävde mer eller mindre en ombyggnation av hela avdelningen för att få sola MED honom. På min kropp.
Jag menar, vad hände med allt det där om hur viktigt det är för ett nyfött barn att få vara nära och dia när det ville - gäller inte det solbarn?! Klarar de sig helt utan den där livsviktiga kontakten i början, eller?

De byggde om ett helt rum, fixade en lampa som täckte en hel säng, lät honom ligga hos mig helt naken, tog fotografier och hängde upp på väggen. Fenomenet kallades därefter "BilliRuben-metoden" på det sjukhuset. Jag drog ögonbindeln över mina ögon och fortsatte ligga still, dag ut och dag in. När han kissat och bajsat för mycket drog jag sonika lakanen åt sidan, ner på golvet och ropade efter nya. När han var hungrig blinkade han yrvaket och pickade med huvudet efter närmsta bröst, simple as that!

Så har han också blivit en liten man, fullkomligt viss om att det han behöver skall tillgodoses i samma sekund.
Icke så Edvina.
Det var väl därför jag var så skalpellvass i frågan, att hon faktiskt var med oss i Amsterdam.
Hon kan aldrig nog kompenseras för sin usla start.

--

En jul låg det inga julklappar i strumpan på morgonen - det låg en ledtråd. Barnen klädde på sig och gick ut i trädgården, där nästa låg. Ja, och så fortsatte det. Jag tror baske mig att de var ända nere på den bit av världen där vi på somrarna brukar bada, när de hittade ledtråden som ledde tillbaka hem igen.
I duschen, hemma i huset, som först, låg Play Station II - en formidabel nyhet det året, som jag helt otroligt nog fått tag i i en Expert-butik på bystan någonstans.

En annan jul minns jag tydligast att jag kände mig falsk. Det var den vår gemensamma sista. Jag hade mött Den Store, förstått att något var fel men återvänt till min man (läs: mina barn). Och jag var glad att jag var hos dem, men jag visste att jag var så fel ute.

Och det är väl egentligen det jag kommit fram till denna mitt livs värsta bottenmärke bland julaftonar:
Det finns en kväll på hela året då ens val kring livet belyses i skarpaste strålkastarljus. Det finns en kväll på hela vårt usliga människoår då vi verkligen, verkligen rannsakar oss själva och vilka vi är i förhållande till det liv vi lever - och det är julaftonen.
Förmodligen är det konsekvensen av det idoga Kärleksbudskap som vi kanske någonstans innerst inne, till slut inte kan värja oss emot.

"Vem är jag, vad är jag, hur lever jag och är jag verkligen där jag skall vara?"

Kanske samma rannsakande som när Döden knackar på...Kärlek och Död. Julafton är som en Nära döden upplevelse, helt enkelt. Den måste till för att vi skall se.

--

De jag älskar är inte hos mig. Men...det gör ingenting. För de skulle VILJA vara hos mig, nämligen. Och det är det som räknas. Inte var man är, utan var man skulle VILJA vara - där är kärleken!

Så plötsligt blir allt så logiskt, så uthärdligt och helt okej. För alternativet, att de skulle vara hos mig men VILJA vara någon annanstans - det är det mest fruktansvärda jag skulle kunna tänka mig.

--

Så kommer det sig, älskade sajbervänner, att jag sitter här mitt i stjärnbelysta julaftonsmorgonen och förlikar mig med det faktum att de jag älskar faktiskt inte är hos mig, och nästan tycker att det är helt okej.

De vet att jag älskar dem, och de kommer att komma tillbaka till mig. Och då vet de att de får den kärleken.

--

Det har inte ett skit med saken att göra egentligen, inte i samma mening som jag talar om mina barn, men nog är det ett ödets pekfinger när sms plingar från Mannen i mitt liv, som skall fira julen tillsammans med sin fru-att-återförenas-med, denna den stjärnbelysta julaftonsmorgon...

Det spelar ingen roll vem man firar julen med: det viktiga är vem man skulle VILJA fira julen med. Det är då man får svaret, liksom.

Och, vet ni, jag föredrar faktiskt att det sitter en människa och plonkar på ett piano i ett litet hus någonstans på västkusten och tycker synd om sig själv. Jag föredrar faktiskt att det ligger en lång och ranglig ordekvilibrist i en säng i Bergslagen någonstans, intill en snusande ex-fru. Jag föredrar till och med att det sitter ett Vemod uppe på ett fjäll i nordligaste Sverige och ser ut över norrskenet.
Jag kan - slutligen - näst intill njuta av att det ligger en bitter och elak människa i ett hus i topptrim i Stockholmstrakten någonstans, med alla mina barn i det.

För alla är de någonstans i något
där man inte vill vara

på julafton.

--

Jag, jag är precis där jag vill vara. I mitt paradis. Det är visserligen synd att mina små älsklingar inte är här, men de vet var jag är och att jag skulle vilja ha dem här.

MEN..i en långsäng inne i stora barnkammaren, inne vid den knastrande brasan, ligger min första - min stora - kärlek och snusar gott. Trygg och hemma.
Så vacker är hon, så trygg, stolt och vacker. Utan både den ena och den andra pappan.

Vi har kommit överens om att inte fejka: det är inte julafton i morgon - den är om några dagar. Likväl har Tomten kommit. Inte i en strumpa vid brasan, dock. Men väl i en vante inne i badrummet. Däri ligger det vackraste smycke jag någonsin hittat och ett långt kärleksfullt rim, till henne.

Jag tror hon är där hon vill vara.
Jag är det i alla fall.

Jag tänker att det inte är bra för mig, att inte skriva menar jag. Men sen när jag tänker att jag ska det, skriva alltså, så blir det alldeles tomt.

Jag kan skriva om en annan dag, den som var igår istället. Jag vaknade och hade funderat i sömnen. Har kanske inte pratat så mycket om det här på FL, men de senaste veckorna här hemma har min stora pojkes ilska accellererat, och jag har allt mer blivit måltavlan. Det där om att jag aldrig kunde komma i tid, ha! det blev bara en bris i sammanhanget, kan jag säga. Till slut var jag helt förtvivlad, förstod inte vad jag skulle göra. Ända tills igår morse. Då jag förstod:

Jag skäms för att jag inte stoppar den här julen sådan den blir. Jag skäms för att jag vet att det här inte är vad barnen vill och hur de vill fira sin julafton, och ändå låter jag det ske.
Och om jag skäms, vad känner Conrad då?

Så jag gjorde mitt jobb den här dagen, 23 jultallrikar från Samhällsbyggnadskontoret kl kvart i tolv, sittning, visning, fika och avslutning. Vi kläckte den så här efteråt så självklara idén att faktiskt offra dubbelt så många tallrikar, och sonika delade upp fisk- jultallriken från kött- jultallriken, så de fick en av vardera.
De rykande heta täljstenarna från Handöl ångade när jag la fram dem på brädan på bordet. Och i samma stund som jag satte ner karotterna med prinskorvar, köttbullar och Jansson så började det puttra i dem - så heta var stenarna! Det var ändå inte 100 grader i ugnen, men de hade fått ligga sedan morgonen.

Cornelia hade bara en lektion så hon var med och hos mig. En av gästerna vid bordet var en man vi träffat på i vårt första liv här uppe - arkitekten som ritade upp det gamla hus vi då köpte, rev och byggde upp likadant. Ja, det hade stått utan nytt tak så länge att t o m innerväggarna på nedervåningen hade börjat ruttna; det fanns inget att göra.

- Känner du igen henne? sa jag till honom och han tittade oförstående på mig. Jag nickade mot Cornelia, han vände huvudet mot henne och sedan tillbaka mot mig.
- Men...är det...den lilla, lilla...?

Jag orsakade väl hans värsta ålderskris där på åtskilliga år. Han var helt tagen, satt bara och tittade på henne under hela lunchen.

Jag ringde Conrads mobiltelefon och lämnade meddelande om att han var en fräck liten slyngel som smitit iväg till skolan trots att vi kommit överens om att dit fick han bara gå om vi inte hade arbete att utföra här på hemmanet! Och så sa jag att jag ville att han skulle komma hem direkt efter skolan, "för att hjälpa mig med en sak".

Jag brydde mig inte om att försöka stapla sådär många tallrikar och bestick som riktiga servitriser gör; det här är jag och så här få tallrikar kan jag bära åt gången, liksom.

När jag kom ut i första köket såg jag plötsligt att jag fått ett sms från Mannen i mitt liv. Ja, det behövs sannerligen inte mycket just nu för att kvala in på den positionen. Sanna mina ord.

Han hade sett en liten blå lastbil och kommit att tänka på mig. Mm, kanske var det så. Å andra sidan kanske det var nästan på minuten, fyra dagar sedan han avslutade sista föreställningen på sin show för att åka hem och fira jul och haft dessa fyra dygn på sig att konstatera att jag faktiskt varken hade hört av mig eller verkade komma att göra det. Jag vet inte. Jag vet bara att jag nästan klockat in sms:et exakt i vad jag misstänkte skulle hända-schemat.

Conrad och jag i bilen, på väg till skräddaren som gjort underverk med hans favoritjeans, och detta redan FÖRE julafton!!!
Jag sa som det var, hur jag kände, att det var som att jag svek dem - och det var mitt i prick.
Han började hulka i samma sekund som jag sa det, och sen kom allt, alla känslor och alla tankar som bråkade med varandra om vad som var vad han skulle vilja och vad som var möjligt och inte möjligt att göra åt det, och för vem.

När vi kom hem igen var det en helt omvänd liten pojke, som verkade ha slutit fred med hela situationen. Jag hade dessutom utnämnt honom till Edvinas skyddsängel, i det att han är den av oss som bara genom en spelomgång eller en bokläsning, kan läka henne och avlasta henne hela hennes tapperhet under helgen. Han är ju hennes eftertraktade Gud och uppmärksamhet från honom är mer effektivt än hundra mamma-minuter!

Nicolina hummar nöjt omkring, trygg i förvissningen om att en akustisk gitarr med allra största sannolikhet kommer att dyka upp i hennes liv inom en väldigt snar framtid.
Ruben, ungefär lika, fast kanske inte en gitarr då.
Edvina och Conrad...de är mer sentimentala, mer noga med ritualer och människor.



På kvällen ringlade sig ett hundratals meter långt fackeltåg från vår skola ner till kyrkan på stan.
I det gick en mamma och alla hennes fem barn.
Och alla sjöng de för full hals i kyrkan, när takkronornas alla ljus brann och rektorn pratade med bruten stämma, om julen. Julen som de skulle ha.

Sen.

jävla skitjul!

Förlåt. Men du kan lika gärna inte finnas. Faktiskt.
Ett tag tänkte jag att barnens förmåga att kunna njuta av nuet, skulle komma att överskugga min saknad efter dem, då på själva aftonen.

Men igår, i köket, så sa Nicolina det. Och sen även Conrad. De små säger det hela tiden.
De hade helst velat vara hemma, här.
Och då känns det så himla meningslöst - julen är väl liksom barnens högtid, det är väl på deras villkor den skall firas?!
Nu gör de något de inte vill - på julafton - för att pappa vill det.
Och knäppast av allt: jag med.

En hel familj.

Jag tänker att det inte är mer än rätt, en pappa måste också få fira jul med sina barn, han har också en längtan. Allt det där som jag tänker när det handlar om någon annan man, någon annan pappa.

Men vi alla vet ju, att det är inte det det handlar om i det här fallet. Det är någonting helt annat, och det är väl därför det känns så fullkomligt meningslöst.
Nu är det hans första jul MED barn, men utan mig. Och jag förstår precis vad som skall hända. Det är ungefär som att ge sig ut och åka båt utan någon som sitter på stolen bredvid - det måste sitta någon där så att hålet inte syns!!!

Det blir sålunda inte bara hans nya flickvän, det blir med allra största sannolikhet hela hennes antennlösa (det är de som skall krama barnen hela tiden) familj också.

För barnen blir det alltså en julafton utan mig - den personifierade julen (jag älskar den, verkligen) - men tillsammans med en konstant lätt agressiv och tämligen främmande pappa, som dessutom kommer att ha totalfokus på en samling andra människor (ja, det är här han bekräftar sig, genom att bli i andras ögon det han önskar att han vore: den perfekta helyllen),

och detta är deras heliga julafton.

--

Jag är jätteduktig och peppar och säger bra saker till de små typ "men NU kommer faktiskt en av de BRA grejerna med att ha skilda föräldrar: Ni kommer att få inte bara en, utan TVÅ, julaftonar med klappar och godis och julmust och lekar - och DET är det inte alla som får, minsann."

Fast alla vet vi ju
att det bara finns en julafton.
Och den är vi inte tillsammans på i år.

Jag är en småaktig, ogin, missunnsam och självisk människa -

Jag är en småaktig, ogin, missunnsam, självisk och

lessen människa.

Ni är så snälla, och ja, jag vet att det här är bra och att det kommer att bli bra och allt det där som kommer...med tiden.

Men när man trattar ner allt, själva kärnan i oron, så handlar det om - jag hatar att säga det här - pengar.

Jag försöker och försöker, så gott jag kan, att inte tänka på det. Jo, alltså - såklart jag måste tänka på det, i den stund jag inte har några och därmed behöver iaktta största fösiktighet så gott som dagligdags. Men med tanke på att jag inte egentligen kan kapa utgifterna mer än jag gjort, så finns det ju egentligen heller inte mer att grubbla över: det är ju bara att köra och tänka att det kommer att hålla.

--

Han var uppe i helgen. Ja, jag vet, även det en genombrott. Att han sätter sig på tåget och hälsar på "hos Barnen", och inte alltid och som vanligt kräver motsatsen.
Jag har inte frågat ut dem om vad de gjorde, absolut inte. De berättar om det är något de tänkte på. Men igår sa Nicolina att han tog dem till musikaffären och lät henne prova ut en gitarr, en ny alltså. Så med allra största sannolikhet kommer hon att få en dyrgrip i julklapp.

Ja, och vad är det med det då?

Det var bara det att jag hade hittat en begagnad, ett jättefint instrument av finskt märke. Gammal, alltså. Och så skulle jag stränga om den och vi - jag och några av syskonen - köpte ett nytt fodral så sent som i fredags.

Och nu vet jag inte riktigt vad jag skall göra.
Och så blir jag så trött på hela situationen - varför kan det inte vara så att vi pratar med varandra och kommer överens om saker, julklappar och när de skall hämtas för att han skall hinna till tåget och allt...det skulle ju kunna vara så enkelt!!!

Och då kommer det igen: reflektionen över nutiden här på hemmanet, den ekonomiska nutiden - den skulle också ha kunnat vara så enkel!

--

Jag kan inte anställa någon vice-Vera, det finns ingen vinst att dela med någon, liksom. Men en stor, stor tröst är att "storasyster" C är på väg att flytta hit till trakterna. Det är sånt som skänker en viss sinnesro inför framtiden. Men icke desto mindre finns inga löner att ta ut. Än.

Och det är då, när jag sitter här och tittar på sammanhanget/ekvationen

affärsidé + personer + hemmanet = succé

och undrar varför det ÄNDÅ är så oroligt och "tungt" - det kan ju inte ha gått bättre - som jag inser vilket skillnad hälften av en bodelning faktiskt hade gjort.

--


Jag frågade Conrad - igen - vad han önskade sig i julklapp om han inte fick säga "t-tröjor att träna i".
- Att få mina jeans lagade, svarade han då.


Jag avskyr att det är så här, att han inte törs önska sig något som kostar pengar. Jag avskyr att jag inte rent och skärt, bara kan njuta av detta veritabla segertåg som vi rusar fram i.



Och jag tänker att jag ju aldrig någonsin förr lidit av att inte ha pengar, men nu - bara för att det skulle ha varit så - bara för att jag skulle kunna ha haft, nu är det jättejobbigt.

Och så inser jag: det är ju precis det han vill att jag skall känna.


Förlåt Världen, förlåt mig för min usla otacksamhet när jag har precis allt som andra människor - även de med pengar - bara kan drömma om.
Förlåt, men det hade varit skönt att haft dem.

Och grattis till dig, före detta make - det verkar som du lyckats.

säger han på skivan, efter att ha rivit av värsta livslyckohyllningen i afrobeat. Det är sen, efter det, som han framför "De vilda gässen", ensam med en frikyrkoorgel, ihopfällbar.

Jag, jag säger "Lycklig, men rädd".

?

Ja, jag vet inte vad jag skall säga, men nu kan vi pricka av det sista formatet av tillställningar vi provat oss på (förutom det fullkomligt skräckinjagande Bröllopet, då...) - ett eget, privat, och synnerligen motiverat, födelsedagskalas för en människa som levt ett långt liv.

Det har inte varit särskilt ansträngande: hon ringde självmant - varken hon eller jag har hittat något rimligt skäl till att hon ringde just mig, det verkar fullkomligt obegripligt - och det jag gjort därefter är väl att kontakta köksavdelningen, fått tre alternativa förslag på menyer, ringt tillbaka till jubilaren och presenterat dessa, samt ringt en gång till för att höra om hon ville ha en rundtur på övervåningen innan kaffet samt om hon ev skulle motsätta sig ett eget initiativ från mig i termer av uppvaktning.

Klockan halvfyra var de här. Hela hennes fina lilla familj var precis lika älskvärda som hon själv. Hake nummer ett var att förrätten var en soppa. Den skulle vi - jag och Cornelia - hälla upp ute i köket och sedan galoppera igenom halva hemmanet med, två tallrikar i taget (vi fattar ju att vi inte nått den nivå där man kan riskera hemskheter med att försöka sig på att få med sig flera åt gången), till tjugo personer utan att soppan hunnit kallna åt de första två, innan de sista fått sin tallrik framför sig.

En logistisk övning så god som någon.

Stearinljusen brann, människorna log så förstående. Så var äntligen den sista sopptallriken på plats, med persiljekvist och allt.

DÅ var det dags för skinksteken, rotfruktsbakelsen, salladen och den alternativa kokta potatisen. Gud ske pris att sällskapet var absolutister och höll sig till den redan framdukade lingondrickan och julmusten!!!

Sen var det sagt att vi FÖRST skulle gå visningsrundan, och SEN äta hjortronparfaiten. Men då var födelsedagsbarnet så himla sugen, att hon ville ha deserten först och SEN gå.
Men...den måste ju stå framme i en kvart först, innan det ens gick att få ner en sked i ytterkanten av glaset...

Hjälptes inte, så ville hon ha det.

Vi maskade, och maskade, bad till Gud att vårt hus skulle smälta allt utanför en frys på nolltid. Gud hörde inte bön.
Sakteliga, som någonsin värsta Luciatåget, skred vi in med våra silverbrickor knökafulla av fullkomligt kryodjupfrysta parfaiter. När jag hunnit förbi honnörsbordet, hade glassglasen börjat fatta galoppen såpass att viss kondens infunnit sig under fotens yta.

Nä, han fick inte de femton hasande glasen i nacken, jag stoppade katastrofen genom att helt enkelt stoppa det skenande ekipaget i min vänsterhand mot hans breda rygg. Klirr, klirr, klirr, sa det i glasen när de fann stutt.

- Där ser man! sa jag hurtigt. Så kan glas bete sig på en silverbricka - det hade man ingen aning om!

Vi diskade(!) emellan serveringarna.

Uppe i tingssalen slog jag på amatörfotografens subtila charm och erbjöd mig avporträttera sällskapet mot de obeskrivliga fonderna. Galopp, sa det när halva klungan tog trappstegen ner för att hämta uppsättningen av digitala kameror.

Jag drog fram empirsoffan, den lilla svarta, och de långa fick stå längst bak, de äldsta sitta i mitten, och de unga, böjliga fick knäa i förgrunden. Jag tittade i displayen på första kameran och konstaterade att jag inte såg en människa, men bestämde mig för att lita på blixten och "radera"funktionen, och...tryckte av.

Ja, och så gjorde jag med den ena kameran efter den andra. Gud vet vad de fick med sig hem, jag är bara ofantligt glad om husspöket gav fasen i att göra kaninöron eller - fasa - moona, framför sällskapet.

När vi kom ner hade min födelsedagspresent anlänt. Jag smugglade in honom i köket och satte honom utan något i händerna mer än hans textbok, på en stol tills familjens presentutdelning var avklarad.
Ljusen brann så vackert i vår fina, alltjämt levande, gran.

- Tar jag för lång tid på mig? undrade födelsedagsbarnet oroligt och såg på mig.

- Inte, protesterade jag, det var en sån njutning att stå och se på när en familj som tyckte så mycket om, fick läsa, hylla och dyrka sina dagars upphov.

Så till slut var paketen öppnade, jag berättade om det vi brukar hålla på med här på hemmanet, stora upplevelser i såväl toner som ord och att det finaste jag kunde tänka mig att avsluta hennes dag med, var det här.

Så gick jag ut i köket och, med öppen dörr, hämtade jag världens snyggaste 88-åring. Stilig, skall jag nog säga. Arm i arm gick vi in i rummet och det gick ett sus genom församlingen och jubilaren flög upp från sin stol:
- MEN!!!! Det är ju min idol!!!!!

- Mm, sa jag, hade jag fyllt 85, då hade jag önskat mig en Sven!

Så satte han sig på en stol intill henne, alldeles nära, hela församlingen var knäpptyst. Jag tog en kandelaber med tre ljus och ställde mig intill honom, och så läste han.
Han läste "Det lider mot jul", den där jag/vi/alla så många gånger sjungit i olika körer.
Men aldrig någonsin tidigare har jag hört orden.
Inte som jag gör när han läser.

Jag lämnade sällskapet efteråt, gick tillbaka in och diskade det sista - glasen - och ställde dem upp och ner på en ren handduk.
I säkert en halvtimme satt de där inne och småpratade och kuttrade, min jubilar och hennes följe.
Jag plockade upp en förflugen My little Pony, ett spår av den veritabla hit leksaksrummet kommit att bli, det som egentligen är artisternas green-room. Cornelia sa efteråt att hon räknat med att något ju skulle ha gått på tok, men att inte ens ett hårstrå dök upp i en sopptallrik.
- Nä, inte ens den minsta My little Pony, fyllde jag i.

För så är det här: det skulle kunna ha hänt.
Men det gjorde det inte.

--

Jag åkte och hämtade barnen på teatern, där de varit med sin pappa(!) innan han gick tillbaka till tåget för vidare transport till stan. Han kom upp för att se Nicolinas stora triumf och fick alla barnen för sig själv från klockan elva i förmiddags.
De hade visat honom sin lilla hemstad, pepparkakshuset på det lokala konditoriet, den pepparkaksversion de gjort på vårt hemman, vårt hus. De hade ätit lunch på den kolgrillande favoritrestaurangen (dit mamma aldrig har råd att ta med dem) och de hade handlat julklappar tillsammans.

Jag tog med Nicolinas övernattningsgrejer, fast jag sagt att hon inte fick sova över sista natten med gänget eftersom hon varit sjuk sista veckan. Hon blev så glad! Jag kom till och med ihåg att ta med de skivor hon älskar och som jag vet att hon vill spela för de andra i gruppen.

De små hoppade in i baksätet, Conrad där fram.
Han såg trött men sammanbitet nöjd ut.
- Är allt ok? frågade jag.
- Mm, sa han nöjt.

Jag gjorde välling och läste tre sagor för de små innan den på tre röda somnade djupt snusande. Återvände in till soffan och dök ner mellan Conrad och Cornelia, godisskålen och en helt underbar hyllning till lördagsunderhållningen signerad Anders och Måns. Och äntligen fick mina barn se sketchen där det sas: Vem fan är Nisse Hult?! Något jag brukar haspla ur mig i tid och otid.

Conrad var mjuk som en färdigjäst bulldeg och vi pratade ingenting egentligen. Såg en amerikansk film. Klockan blev natt. Han gick och la sig.
Jag gick ut med soporna och satte mig på trappen en stund. Det började snöa lite lätt. Huset glimrade i kapp med ljusstakarna uppe i vindskuporna. Det är ett så vackert hus!

Så kom rädslan: Vad är det jag gjort?

Nu kan vi pricka av precis varenda en av alla olika typer av evenemang man kan försöka sig på, och alla - ALLA - har blivit sådana succéer.
Och alla har byggt på det här otroligt personliga engagemanget och glädjen.

Men hur blir det då när det skall ökas på, bli fler och oftare, mera?
Jag är ju bara jag, och jag är en, 44-årig, knappa 60-kilos, 5-barns mamma...

Och jag skall räcka till åt dem, de där fem.

Jag har ännu inte satt mig ner och räknat en rejäl kalkyl på exakt hur många evenemang vi måste ha per månad, och av vilken typ, för att intäkterna skall vara maximerade i förhållande till insatser och då reellt genomförbara i hänseende till dagishämtningar och heliga helgkvällar.
Det törs jag banne mig inte.

När hela den här resan började tänkte jag i termer av att "tjäna ett hacka extra på huset vi ändå måste betala för att ha någonstans att bo".

Men nu har det ju blivit någonting helt annat. Nu har det blivit en riktig affärsidé, och inte vilken affärsidé som helst - utan en riktigt, riktigt bra affärsidé som verkar ha hur stor potential, efterfrågan och växtkraft och bärighet som helst.

Det är som att det visserligen skulle kunna vara värsta grejen, men också vara "bara" det där extra. Och nu gäller det att hålla tungan rätt i mun och välja mellan gaspedal eller bara trampa vatten.

Men det här har jag ju gjort förr, det skall väl inte vara så himla krångligt: man börjar litet och så ökar man vartefter man märker att det håller.

Mm.
Men nu kommer det:
jag är ensam.
Det är precis som att allt det jag gjort förut, gick så lätt för att det stod någon bredvid mig som jag kunde fördela ansvaret på. Det totala, mellan mig och honom. Det kan jag inte nu. Hur duktig Cornelia än är, så är hon en ung kvinna som skall kunna dra iväg till stan och träffa kompisar när som helst.
Och visserligen var det så här även när hennes föräldrar var gifta, men nu är det...definitivt så.

Och då blev det så himla stort allting.
Det är jag och möjligheterna, liksom.
Och ansvaret.

Jag är lycklig.
Men rädd.

det var väl mest så jag lät, när jag tänkte på de ohemult bortskämda spolingarna från skolan som skulle ha sin konsert här. Inte orka fixa glögg åt sin egen publik?! Det var det enda uppdrag de hade, ja förutom att sedan spela under själva konserten, då.
Och det hann de inte!

Jisses, ungdomen av idag. Tänkte jag som en äkta surkärring och dukade sittningen för kvällen medan jag tänkte jättefula tankar om att den musiker som inte hinner ta hand om sin publik, den musikern har inte fattat ett jota.
I vilket fall är det inte en musiker jag ser mig boka i framtiden för min Arena. Här, här vill jag bara ha de äkta, de som ödmjukt uppskattar människor som vill lyssna. Se dem, ta hand om dem och vagga in dem i bomullen av Lycka.

Det var ett fantastisk lussefirande i morse, och ett ännu häftigare idag på kvällen. Då var det dagiståget, med hysteriska föräldrar och snurriga halvbebisar som komplett inramning. Jag var så lycklig att jag inte kunde låta bli att skratta högt.
Ruben var såklart gudomlig, febermatt och blank, men väldigt...närvarande. Dansen de tränat in gick i - hör och häpna - polsketakt.
Fast den handlade om kråkor.

På hemmanet lyste träd och facklor, gästerna strömmade in, Jansson doftade i hela huset och människor jag aldrig tidigare sett till, bokstavligt talat vällde in. Aldrig har en större församling vallats runt de öfvre gemaken och aldrig har en lika stor församling samtidigt samlats i de nedre regionerna för kaffe, öl, vin och allt. Än värre blev det efter konsertslutet då våra Jansson gick åt som det berömda smöret. Det var helt hysteriskt! Och mitt i alltihopa blev ALLA barnen jättetrötta, hungriga och mammiga.
Jag löpte gatlopp mellan öl som var beställda men inte serverade, utspillt kaffe, två ätande barn vid serveringsbordet och gäster som bara älskade att stå...i köket!!!

Då kom eleven X:
- Får vi äta, ja, jag menar som tack för att vi spelat här?

Jag tror de var 20 stycken som uppträtt, och de fick odelat hela entré avgiften till sig. "Äta för att de spelat här"?!
Det var Cornelia som utdelade den sista dödande blicken.



Min älskade farbror Sven var här. Vägrade gå, satt i säkert två timmar och lyssnade när spelmännen jammade efteråt och bara tindrade.
- Säg till när du är trött, sa Cornelia och fyllde på ett glas till.
- Vaddå? undrade han.
- Ja, men då kör mamma hem dig, det är ju så mörkt och eländigt nu.

Det gjorde jag ju såklart, med glädje.
Medan hon räknade kassan och skötte alla delar av redovisningen, diskade jag i alla fall upp alla glas.
Sen satte vi oss på trappen ett tag.

Norrsken.

Och så ett stjärnfall, och ett till, och så ytterligare ett!

Då infann sig den stora frågan:
Varför är det aldrig en av de "viktiga" stjärnorna som faller, en ur Karlavagnen typ?

--

En ur publiken kom ut i köket och rosade upplevelsen. Jag sa att det var roligt, han menade att det var väl självklart. Nä, sa jag, det finns faktiskt människor som inte tycker om folkmusik.

Då

citerade han Sven Sting.

Cornelia höll på att flabba ihjäl sig.

Det var ur en monolog, på bredaste dalmål, som han brukar hålla över de där människorna som inte kan, men önskar att de kunde.

Vi stod emot impulsen att utantill fortsätta hela avslutningen på den.

--

Tre stjärnfall.
Jag säger bara det.

Ja, svaret på den här mystiska orkeslösheten som plötsligt kom smygande - helt omotiverad, dessutom - när man var intet ont anande.

Nicolina har feber, Ruben har ännu högre feber, jag - min vana och låga kroppstemperatur trogen - är bara...påverkad. Grus i ögonen, en loj kropp, vill bara soooooova. Bestämde mig för att lyda när jag förstod att det var virusattack och inte någon mystisk Latmask som satt in.
Ja men förstår ni?! Jag kunde inte ens tänka tanken att lyfta en skivstång, fast jag inte hade hosta, ont i halsen eller ens snuva. Det blir lite spökigt för min del, med sådana nära-döden-upplevelser.

Men framåt lunchtid tvingade Nicolinas hunger upp mig ur sängen (som Ruben väldigt ordentligt kissade ner i natt) där jag låg på den torra sidan.

Sen lagade jag mat, dammsög, letade reda på lucia-linnen, beställde Jansson till i morgon och allt sånt.

Och så fick jag världens finaste julklapp i brevlådan! Det var en väggdekoration med en liten svävande ballerina ute på en blomstrande äng, och i bakgrunden tronar...Bollnäs kyrka.

Vi är i trance. Ja, Ruben i glädje- OCH febertrance.

Nu lägger sig decembermörkret och vi gottar oss i morgonens fina luciafirande från någon norrbottnisk gruva någonstans. Det var jättefint, tyckte vi. Och så fick man hela berättelsen om Lucia och varför och allt det där som man under åren undrat över. "Varför vi, och varför hon?", liksom.
Kan ni, så försök se reprisen på TV lite senare ikväll. Ja, om ni missade det i morse, alltså.


Julkonsert i morgon. Fast först luciatåg på Edvinas skola. Jag kanske är jättelarvig, men jag älskar det här.


--
Och Cina sliter med nästa annons, inte helt lätt med en virusanfrätt copyhjärna som enda samarbetspartner.
Hon förtjänar medalj.

En utan baciller på.

Ja, det är säkert: de ligger där! Bredvid guldskärpet, bägge prylarna inköpta i början på augusti 2004. På Gotland.

Hmm, låt mig se...det var...Den Helige Fransiskus! I någon nikolausslottsruin, eller nåt. Och jag skulle bevista det stora. Hade läst texter med honom två nätter i rad.
Själva scenbelysningen var facklor. Endast. Men solen höll fortfarande på att gå ner när föreställningen började, så den första timmen utspelade sig i något slags fackelupplyst motljus.
Jag hade blivit ivägkörd hemifrånutan packning och mitt bankomatkort var spärrat. Sandaletterna, skärpet och ett vitt linne gick tillsammans på mindre än 170 kr, vilket var vad jag hade i samlade kontanter. Om han inte kunde lagt ut?
Ha, ha, ha, ha, ha, ha...det var skojigt.

Jag var olycklig men väldigt vacker.
Ja, och två år senare tog de med mig ut på en ny och annan resa..lite knepigt det här, med de här skorna, alltså. "Användes med stor återhållsamhet", borde det stå tryckt på dem.
Eller varför det? Det går ju fasen inte att göra något annat! Hur skulle det se ut: Hälsingland 12:e december, 5-barns mamma ute i platta guldsandaletter?!

Nä, de får nog stå där, i fönstret. Där gör de ingen skada i alla fall.

-

Delegationen från Katalonien kom och erövrades. Jäpp, mark my word, jag erövrade dem. Inte för att jag har en susning om huruvida det var min uppgift - ärligt talat så fattade jag inte om det var den svenska skolan som ville åt dem, deras lärare eller deras elever eller om det var precis tvärtom. Men jag tänkte att det är bäst att ta det säkra före det osäkra och se till att de tyckte Sverige, och i synnerhet min lilla stad, var väldans så trevligt.
Så jag bredde på.

Det hade jag gjort i flera timmar innan de kom också. Med chefen för kommunens näringslivsenhet. Faktiskt en otroligt klipsk och insiktsfull människa. Ja, man blir lite förvånad eftersom han ändå har någon slags väldigt uppsatt plats, och där brukar det inte krylla av snillen direkt. Säger jag, fördomsfullt.

Framåt kvällen sökte jag ett jobb(!). Ja, jag vet, jag var lika förvånad jag med. Att det finns några att söka, alltså.
Det är ett som går ut på att jag skall göra det jag brukade göra i mitt gamla liv, och för en bestämd period. Och som ekonomin är som den är, så tänkte jag att det nog är bäst att prova i alla fall.
Fast det är ju verkligen inte bra för självkänslan om man får nobben, det är det inte. Då är det betydligt trevligare att gömma sig bakom möjligheten att söka någonting helt annat - som personlig assistent till exempel. De är mina stora hjältar, idoler och förebilder. De och så de som arbetar inom långvården och hemtjänsten.
Faktum är att man borde inte få bli statsminister om man inte arbetat med någon eller några av de här uppgifterna. Och nej, då skulle inte jag kunna bli statsminister heller. Jag skulle så gärna vilja kunna, men jag vet ju att jag är för emotionell. Jag blir för engagerad, jag blir för mycket av allt. Herregud, varenda gamling jag träffar adopterar jag ju! Jag kan tänka mig hur jag skulle bli som personlig assistent - utbränd efter en kvart.
Men mina hjältar, är ni, tappra kvinnor och män som finns där för de allra svagaste i vårt samhälle.

Eeh..hur hamnade jag här?

Nå - delegationen har gett sig iväg, föreberedelserna för torsdagens konsert är i full gång. Och nu skall ni få en nöt att knäcka, en rejäl en:

Jag har lagt vår egen konsert den 14:e för att kunna vara helt med alla barn, i alla stadier, på själva Lucia.
Hur i hela fridens dar, kommer det sig då att såväl förskolan som skolan firar Lucia den 14:e - förskolan på kvällen - när den 13:e även den dagen är en alldeles vanlig vardagsveckodag?!?!?!?!?

Svar till frustrerad
i Freluga

(nä, jag bor inte där, men jag behövde en liten pikant alitteration där - okej?)

Eller trött ensamhet, eller...tröttsam ensamhet.

Man borde väl ta sig en älskare. Antar jag.

En gång, i min gamla hemstad, satt traktens ständigt orerande klagosångare på det lokala fiket och ondgjorde sig över...ja, vad var det den här gången? Reklamen av idag, eller nåt sånt.
Det var ett väldigt klagande i alla fall. Och han höll på och höll på, i oändlighet. Alla vi runtomkring rörde väl lite tyst i våra kaffekoppar, alla utom stor-Lars, han läste utan att låtsas lyssna eller ens se ut som om han lyssnade, dagens utgåva av den lokala tidningen.

Klaga, klaga, klaga. Tystnad, tystnad.
- (harkel) Ja, jä gå fäl då.

Han gick. Vi satt kvar. I tystnad.

Plötsligt vek han - stor-Lars, den tyste, store, starke, ganska ordkarge - ner ett hörn av tidningen och sa på brett mål:
- Han va klent knullad, Lindström.

Det är väl det jag är, antar jag.
Lite svårt att ragga på gästerna på ett julbord, får man väl ändå lite tyst protestera. Skulle se ut det...

--

Jag står här ute på hemmanet, lite handfallet, och tittar på stjärnhimlen. Jag VET att det är full sula igen, från och med måndag och mer eller mindre fram till julafton. Och jag VET att jag inte skall fira jul med mina barn.
Jag VET, okej?!

Det är liksom inget mer att göra åt den saken.

Ikväll låg jag i soffan med de två små ihopknölade i famnen, då Edvina sa:
- Jag är ledsen för att tomten inte kommer att komma i år.
- Men varför skulle inte han komma?
- Jamen, vi är ju inte här, ju! Vi är ju hos pappa.

Hon vill inte åka. Jag har plockat fram finkläderna och provat och kollat att allt är ok. Hon svassade omkring i Cornelias gamla röda fina, den med vita oket och rosetten, stolt som en primadonna.

- Men han kommer att komma, sa jag moderligt. Han kommer både till Värmdö och sen hit, fast först när ni kommit hem igen.
- Men hur vet han det, vart vi är?
- Pja, sa jag, han är väl som Gud - han fattar allt, liksom. Ser allt, fattar allt.

(Jag har faktiskt läst att det är bra med Barnatro, den gör stor nytta senare i livet om inte annat. Det finns vetenskapliga belägg för det, minsann.)

Sen gjorde vi i ordning en skiva åt Moster M. Det var första gången för både mig och Edvina, så det vete katten vad som hamnade på den skivan. Men kul hade vi.

Sen kom Ruben med två vällingflaskor som Nicolina gjort i ordning. Vi ritade lite på datorn innan vi kröp i säng och läste...Mästerkatten i stövlarna. Knäpp saga, för övrigt.

Conrad har ställt klockan på sin mobil, skall upp och titta på avskjutningen av den evige väntande astronauten.
Jag tittade på ett roligt program om en gammal fransk symfoniker, en violinist, som åkte till Marocko. Han hade ett g-dur ackord i huvudet som tinnitus.
De spelade Mendelsohns violinkonsert, den där som alltid campar ihop med Max Bruch på varenda skiva som spelas in. Spelar liksom ingen roll om det är Menuhin eller Perlman eller Stern - Mendelsohn OCH Bruch. Jag vet tamigtusan inte vilken som börjar och slutar var, så tight har de följt varandra i mitt skivliv.

Varför är det så? undrar jag plötsligt. Vem bestämde att de alltid skulle spelas in samtidigt och på samma platta/konsert? Var det en pakt mellan tonsättarna, var Mendelsohn "dragare" åt Bruch? Eller tvärtom?

Bestämde mig för att införskaffa ovan nämna verk på CD, har inte lyssnat sen kassettbandens tid. då hade jag dem i min Sony Walkman, inköpt på Statoil på Bolidenplan. Tror det hade något med avbetalning och konto att göra. Statoil...tänka sig. Kulturens riddare, minsann.

Den Store har gjort något slags återtåg i mitt medvetande, vete fasen varför det heller...
Det kanske är jultiden, det kanske är åldern, det kanske är facit.
?
Ja, det här är liksom det som blev i slutänden, efter att vi möttes den där gången, en frusen natt i maj uppe i Hälsingland.

En tanke som kommit så många gånger den senaste tiden. "Hur började det här? Hur hamnade jag här?" Ja, och så tänker jag och så slutar det alltid med honom. Och det var ju så. Och nu när jag passerat vågen av tacksamhet, så kommer nästa våg: ilska. "Vad f-n, vart tog du vägen?! Jämrans fegis!" liksom.

Nu är jag själv. Och nu är jag baske mig trött. Och nu handlar det inte om tröst och axel att luta sig mot i någon stridens hetta. Nu handlar det bara om att börja leva det här nya livet som jag fått rakt i händerna.
Och då blir det väldigt, väldigt tydligt - att jag faktiskt är själv.

Det är som när Cornelia lärde sig att gå; det var den allra första gången som jag faktiskt saknade den andre föräldern. Inte när hon var liten, behövande, ibland kanske förkyld och bökig på nätterna - inte då. Det var när något stort och fantastiskt hände, det var då jag märkte att jag faktiskt var ensam.

Och det är väl det som sker nu med. Nu är det dags, och hur många barn jag än satt till jorden, så är det ofrånkomligen så

att jag är själv om det här stora fantastiska.

Och tröttsamma, emellanåt.

---

Förlåt, jag är väl bara klent k-ad.