Jaha
Så sitter man här
Efter en vecka av snor, hosta, hög feber
och trycker näsan mot rutan
På andra sidan glaset lyser solen gott
Det sitter folk på mitt favoritcafé
De sitter parkerade i solen
med en filt över benen och gestikulerar
pratar
skrattar
Lyckliga i solen
Här sitter jag fortfarande hostig
och lätt darrig
Fy fan vad bittert
Det är enkelt att vara tjurig och bitter
på min sida glaset
De jävlarna lapar MIN sol
dricker MITT kaffe
Osnygg är jag med min röda näsa
mitt bleka ansikte och flagnande läppar

Nu får jag
putsa mina fönster också
Näsavtryck och hakavtryck
blev dagens resultat

Fan vad bittert

Lilla mamma
Så ledsen nu
Allt hår föll av
Tog bara två dygn
Fullständig förtvivlan
över denna vidriga sjukdoms
allra klaraste signal
till både omgivningen
och sig själv
Här är jag nu
en sjuk människa
En människa med cancer
Så mycket sorg
ligger i att börja
se sig i spegeln
som cancersjuk
och inte som Mamma längre
Två dygn av snyftande
ihopplockande av det som varit
En frisk kvinna
En kvinna med hår
Här är jag nu
Det här är min verklighet
En sjuk kvinna utan hår
För mig är du ändå densamma
inuti - mamma
Visserligen blekare
Svag och trött
som en liten fågelunge
Men långt där inne
i ögonens djup
Där väljer jag att leta
efter dig, mamma
Och visst finns du därinne
Visst fan finns du där, mamma!

Alltid varm att lägga kinden mot
Fast mark under min kropp
Sprickor och vrår av åren som gått
Ger skydd åt mig oavsett vindstyrka
Havet slickar kanterna
Jag känner mig trygg
Du är min klippa

Jag blundar och tänker framåt
På Stor som dricker kaffe i trädgården
Nöjd med den nyklippta gräsmattan
På solen som bränner i nacken
Och Litens smutsiga, svettiga lilla hand
Till brädden fylld av solvarma smultron

Vi är snart där igen
Vi är snart där igen

Vad du är stark!
Jag fattar inte hur du orkar!
Hade det varit jag hade jag brutit ihop!
För längesen!

Men?

Det går liksom inte att tänka så.
Inte med sjukdom hos nära och kära.
Man får helt enkelt bita ihop.
Böja ner huvudet och gå vidare i stormen.
Se till att stå framför de svagare
och ta den värsta vinden för dom.

Och fånga skratten när man får chansen.
De är som vindskydd i kaoset.

När vinden sliter i min jacka
Och regnet fuktar mig ända in
När man får gå med huvudet nerböjt
Och axlarna uppdragna
Händerna knutna i fickorna
När allt ser lika grått ut
Husen, ansikten, havet och himlen
Då är jag ändå nöjd
Just då är det balans
Då visar vädret tydligt
Så som jag känner mig inuti

Man skulle ju kunna tänka
nu KAN det inte hända något mer
Inte mer tunga saker
Ingen mer sten på bördan
Det finns liksom inte plats
för negativa händelser
Men varje gång jag tänkt så
händer något mer
Så jag ger fan i det nu
Min nya paroll är
Bring It On, Motherfucker
Jag är redo
Rustad för krig

Visst, det kanske bara är jag.
Visst, det kan bero på att jag är blond.
Visst, en sömndepriverad småbarnsmamma tappar lätt kollen. Men kombinationen stora hål och schampooflaskor funkar inte riktigt för mig.

Man står där i duschen, genomblöt och redo att tvätta håret och ger schampooflaskan ett lätt litet tryck med tanken att få en enkronas storlek i mängd - ja, eller möjligen en femkrona om man inte duschat på två dagar - men vad får man?
Man får schampoo för nästan tio hårtvättar i handen....

Visst, dagens I-landsproblem.
Visst, jag borde kunna komma ihåg att schampooj*veln har ett så stort hål under en 24-timmarsperiod.
Visst, fem koppar kaffe innan dusch hade kanske hjälpt - eller inte.

Men f*n vad jag retar mig ändå....

Tänk att det kan vara så svårt att forma. Med läpparna.
Fast det är så litet?

Innan, så sade jag det sällan.
Då och då, men ändå inte alltid när jag egentligen ville.

Förr, sa jag det nästan aldrig.
Jag var rädd för att inte bli omtyckt. Av andra.
Jag gjorde saker jag ångrade. Istället för att säga det.
Så jag tyckte inte om mig själv. Förr.

Men nu, efter.
Efter mamma blev sjuk, då säger jag det ofta.
Efter sonen fick problem och mammas sambo blev dålig.
Då har jag inte tid. Att vara andra än dem till lags.
Då har jag inte tid. Med oväsentligheter.
Då har jag bara tid åt min familj.
Och saker som gör mig glad.

Vilken befrielse. Att våga. Våga vara besvärlig.

Att säga det lilla ordet är inte så jobbigt längre.
Och jag tycker bättre om mig själv.

Nej. Nej. Nej.

En ren njutning.

När jag skall vara så stark och så stor
Fast jag vill falla ihop i gråt och snor
När mamma blir rädd av cancerns förlopp
Då måste jag ingjuta nytt mod och hopp
Trots att jag darrar av skräck inom mig
Så gör jag det, mamma, jag gör det för dig
Jag slåss, ja jag sliter med näbbar och klor
Vi fixar det här, jag skall vara stor
Du får all min kraft - du kan ta det ur mig
En ständig källa att ösa ur för dig
Att bryta ihop får jag göra sen
När du är bra och vi kan skratta igen