Idag visade sig bli en helt omöjlig dag. Den började bra, för att sedan bli fruktansvärd.
Skulle på magnetröntgen och tog därför bussen som ju gick ända fram till Sabbatsberg dit jag skulle.
Busschauffören var en fantastisk chaufför och körde bussen så bra att jag bara var tvungen att gå fram och säga det till honom. Han blev rörd och tackade så mycket. Alltid kul att kunna ge beröm där det så sällan ges.

Väl framme på Sabbatsbergs röntgenavdelning satt folk och väntade lite här och var.
Det var nämligen datastopp och inga patienter kunde göra nåt mer än vänta.
När väl datorerna var igång igen gick det fort. Jag gick in där jag skulle magnetröntga skallen och sköterskan/röntgen var lite stressad men inte otrevlig även om hon var lite kylig.

Jag var lugn och sansad och helt  på det klara med att jag skulle greja detta trots min extrema klaustrofobi. Detta kallades ju för en ÖPPEN MAGNETKAMERA, men trots det och att jag tagit en för mig utskriven lugnande tablett innan...... gick det bara inte.
Jag försökte tre gånger, men varje gång falerade alltihop och jag bara skakade och grät och trodde jag skulle dö. Jag skakade och grät som ett litet barn vid varje försök och fick panik och blev nästintill hysterisk. Hur jag än stålsatte mig så gick det bara inte.

   


Den panik och den klaustrofobi jag har är mycket extrem och den kommer sig av att jag som litet barn i tre-fyraårs ålder blev instängd i en städskrubb på barnhemmet där jag bodde .
I städskrubben blev jag lämnad ensam i mörkret och med låst dörr. Jag fick sitta där tills att jag slutat skrika att jag ville ut. Det kunde bli långa stunder, vilket passade personalen på barnhemmet som inte tyckte om barn som dels inte såg svenska ut och dels var livliga/oroliga.
Dessa inlåsningar i städskrubben har gjort att jag haft klaustrofobi hela mitt liv nästan.
Jag har provat allt från KBT, regression, affirmering, meditation och så vidare, men utan att bli av med de inre minnesbilderna som etsat sig fast på näthinnan.
Jag har fullt detaljerade minnen från det jag var 2 år gammal och har alltid tyckt om att ha mycket bra minne, men när det kommer till detta med klaustrofobin önskar jag hellre att jag kunde lobotomera bort det.

Som tur var så förstod sköterskan till slut hur illa det var, och istället för att skicka tillbaka remissen i och med att jag var "omöjlig" så sade hon att jag skulle få en ny tid och att jag då skulle se till att jag hade någon anhörig med mig som kunde "hålla handen" och att jag då skulle få lugnande intravenöst. Jag grät ju som ett litet barn där jag satt på britsen och både skämdes och var arg på mig själv och mer därtill.
Jag blev så tacksam över att ha blivit given en andra chans, så att jag kommer kunna genomgå magnetröntgenundersökningen som jag ju måste göra för att få bukt på min Trigeminusneuralgi om möjligt.

På väg hem, med sänkt huvud, var det dags att gå och hämta de blommor jag beställt av Helen på Vitabergens Blommor. En kistbukett och sedan handblommor att lägga på kistan vid defileringen av dotterns pappa.
Det blev en fin uppsättning i kistbuketten. Vita nejlikor och en mörkröd, nästan svart ros i mitten och gröna fina blad likt palmblad. Mycket fint.
Handblommorna blev en röd ros, en rosa ros och en vit ros.

En snabbis in på Konsum för att köpa mjölk innan jag hämtade  hem Caspian som ju sovit över och varit hos sin tjejhundkompis Ella här i närheten.  På Konsum är det ganska äckligt faktiskt. Det hade blivit rejält kallt så jag tänkte att jag skulle värma händerna i deras handfat där det finns varmt vatten, men jag ändrade mig raskt. Fy fan vad där såg ut. Totalstopp i handfatet. Blääääää

    

Hämtade Caspian efter det. Det blev ett glatt återseende. Har saknat Caspian så klart.
Vi tog en sväng i parken och sedan hem. Jag var helt slut både psykiskt och fysiskt.
Det fick bli en Gorby's pirog till halv-middag och en efterlängtad kopp kaffe.

Satte på TV:n och då hände det som man minst av allt önskar sig.....
antennsladdsuttaget på digitalboxen lossnade helt. Den har gjort det en gång tidigare och verkat sitta löst, så jag har tejpat det förut vilket har hållit bra, men nu höll det alltså inte längre. Jaha ja.... kul kul.
Hur jag än höll på och fixade och trixade så blev det inga signaler till TV:n.
Så där sitter man nu utan TV också. Analogt går inte att köra på min stora TV och något sånt där C-modul finns det heller inget uttag för. Skit alltså.

Att laga en inspelningsbar digitalbox som det ju är som jag har, kostar en förmögenhet och det finns verkligen inte pengar till det.
Det värsta av allt är ju att jag har spelat in så mycket bra filmer och har så många roliga grejer lagrade i den hårddisken på digitalboxen,,,,, som nu kommer gå förlorade om jag måste införskaffa en ny digitalbox ( vilket jag inte har råd med ).
Jag gav till slut upp och insåg att jag förmodligen skulle få ett litet frispel om jag fortsatte envisas med att fixa detta själv.
Imorgon kommer jag ringa till Comhem (uttalas KOMBORT) och tvinga hit någon tekniker som får löda fast antennmoduluttaget i apparaten. Annars blir det krig. Någon valuta för de pengar man varje månad betalar till dom måste man ju få tycker man ju.

Sista rundan med Caspian blev en pina.
Trillingnerven började så klart smärta och efter en stund ute kom ett grönstarr skov också.
När vi gick vår runda såg vi i alla fall två lite halvroliga saker.Bara att ta upp mobilen och fota.


     

Väl inne i värmen igen kom migränen också. Kände mig nästan som ett sånt där Kinderegg..... tre överraskningar i en.
Bara att kämpa med värken i plural och ta ögondropparna, migränmedicinen och Alvedon medan jag värmde mina Hot'n Cold pads på spisen.
Då kom nästa lilla chock. En av hot'n Cold padsen sprack. Pang bara. Så nu har jag bara en av de som jag gillar mest. Sååå typiskt.

Nä det var verkligen inte min dag idag.
Kanske är det min dag imorgon ?
Nä det är det inte heller..... för då är det dotterns pappas dag. Begravningsdagen.
Ofattbart och absurt det hela, och otroligt tragiskt.

Att ha huvudet upp och fötterna ned är ju faktiskt bra. Att ha huvudet under armen är mindre bra och synnerligen knepigt om man ska kunna göra andra saker än att bära omkring på skallen.  Skallen är något som skall undersökas med Magnetröntgen imorgon (idag) för att se om Trillingnerven och närliggande saker och ting är skadade och så vidare. Jag är livrädd för att stoppas in i en sån där tunnel/tub på grund av min minst sagt extrema klaustrofobi, så jag har fått tid i en s.k Öppen magnetkamera. Den är ju inte så öppen som jag skulle vilja ha den, men man får vara glad för det lilla.
Jag hade turen att få hundvakt till Caspian av en nära vän som bor i närheten där han sover över från ikväll. Jätteskönt att kunna slappna av på den punkten.
Slappna av har jag försökt hela kvällen för att inte få ett trillingnervsskov så att jag är helt utpumpad imorgon. Jag har duschat och skött mina fötter, något som sker alldeles för sällan med tanke på att jag ju går mycket varje dag. Skulle helst vilja ha medicinsk fotvård men det är svindyrt, så jag får fixa lite själv efter bästa förmåga.

                                       


Lilla dementa mamma mår som sagt inte speciellt bra. Fick höra idag att hon numera är sängliggande och att hon tydligen har mycket ont i sin rygg och har massa slem som måste upp och så vidare.
Därför tog jag i natt och ringde till boendet för att kolla lite.
Efter att ungefär 25 ringsignaler gått fram var jag nästan på väg att lägga på och istället klä på mig och gå dit. Till slut svarade nån som jobbade natt där. Frågade lite om mamma men det verkar inte som att den personen visste nåt om vad som hänt häromdagen med mamma och sade att det inte stod något i pärmen.  Inget förvånar mig, eftersom jag vet att dokumentationen inte är den bästa på boendet och inte heller av och pårapporteringarna då personal går på och av sina pass.
Det enda man kunde säga var att mamma sov och att hon visst hade varit uppe vid 22-tiden och sedan gått o lagt sig igen. Låter lite märkligt med tanke på vad jag fick veta tidigare idag om att hon faktiskt var sängliggande.

Apropå säng och mammas onda onda rygg, är att hon mycket riktigt fått en sån där slags ergonomisk madrass som är fylld med cirkulerande luft. När jag kände på den madrassen när jag var där häromdagen blev jag nästan arg. Den madrassen var ju än mer hård än någonting annat jag känt. Jag skulle aldrig i mitt liv kunna ligga på en sån och än mindre kunna sova på en.
Mamma måste ju ha en  tjock men MJUK madrass som trots det är tryckavlastande, likt Liljenbergmadrass som är helt i särklass vad gäller sådant. Jag hittade en på Blocket faktiskt och funderar starkt på att köpa en sådan till lilla mamma.







Den ärver jag gärna kan jag säga, så att även jag kan få tryckavlastning för min usla rygg och nacke.

Denna vecka är kantad av tråkiga händelser faktiskt när allt kommer omkring och avslutas med begravning av dotterns pappa på fredag.

Nu är det hög tid att släpa sig till sängen. Känns så konstigt när inte Caspian är hemma .

Sjätte sinnet visade sig vara fullt utvecklat idag. Jag hade inte tänkt att gå till lilla dementa mamma alls idag, men det var något som sade mig att jag visst skulle det.
Tog därför Caspian med mig dit efter att vi varit ute i kylan en stund. Idag var ju kylan överkomlig i alla fall.

      


När jag kom till boendet så kom hennes kontaktman(kvinna) med henne. Mamma var sig inte lik, men det har hon inte varit på länge i och för sig. Idag såg hon medtagen ut och verkade mer "borta" än vanligt. Jag var glad att vi gick dit Caspian och jag.
Det vankades fika men mamma ville gå till sitt rum, så vi följde efter. Hon var så liten och hade blivit så långhårig. Hon såg nästan ut som en lite trollmor.

           
Hon behövde gå på toa och när det var klart så skulle vi gå till fikarummet.
Jag tog mamma under armen och så gick vi mot dörren.
Vid hennes dörr blev det tvärstopp på något underligt sätt.
Hennes hand var iskall och likaså den andra handen. Jag såg att något var mycket fel så jag kände på hennes panna. Hon var iskall. Överallt.
Plötsligt var det som om någon dragit ut proppen liksom, för hon kunde inte stå upprätt.
Det var tur att jag höll i henne.... annars hade hon ramlat i golvet.

Jag tog mamma och ledde henne försiktigt in till hennes säng. Jag lade henne försiktigt ovanpå och bullade upp lite under huvudet.
Hon var verkligen svag, trött och väldigt borta. Hon är ju undernärd men detta var något helt annorlunda. Det såg jag och märkte jag.
När hon låg där i sängen så sprang jag ut i köket och ropade att personalen var tvungen att komma eftersom det hänt mamma något. Ett blodtrycksfall eller nåt.
Alla kom rusande. När vi kom in igen till mamma där hon låg så bubblade det som fradga ur munnen på henne och hon var full med slem och hon hade svårt med andningen.
Sjuksköterskan tog pulsen men hon kan knappast ha känt nåt på de sekunder hon kände på mammas handled. Mammas kontaktman(kvinna) var gullig och gick iväg  efter lite att dricka åt mamma .
Jag såg i mammas ögon att något hade hänt. Var det så att hon faktiskt höll på att försvinna för oss ?
Jag ställde mig en stund vid fönstret och tittade ut, för jag kunde inte hålla tillbaka
tårarna . Var det så här det skulle bli, tänkte jag.
Hur som helst så satte jag mig vid mamma och höll hennes hand och höll om henne.
Sade hur mycket jag älskar henne och att hon är så duktig och att hon faktiskt inte behöver vara orolig. Att hon kunde vara lugn och sluta kämpa och bara släppa allt och att det var helt okej.
Hon lugnade sig och sen somnade hon. Hon snarkade lite och jag lät henne vara och ha det skönt i sängen där hon nu låg och såg ut som en mänsklig fågelholk nästan.




Jag bad sköterskan att gå in varje timma och ta blodtryck och puls osv, och sen traskade Caspian och jag hemåt. Ledsen för det inträffade så klart, men glad ändå för att mitt sjätte sinne talade om för mig att jag skulle gå och besöka henne .
Tänk om jag inte hade gjort det ? Då hade hon kanske ramlat och aldrig mer kommit upp från golvet och så vidare.....

Nu sitter jag här med vetekudden runt hals och nacke i hopp om att slippa Grönstarrvärken i ögat och trillingnervens fula spratt som ju triggas igång av annan smärta när inga andra triggers finns.
Nu ska jag sova och vad som än händer med lilla dementa mamma, så är jag förberedd på det värsta. Det är allt man kan vara i nuläget.

I förmiddags innan Caspian och jag skulle ut, tittade jag ut genom köksfönstret. Till min stora förvåning var det fullt med ungar och föräldrar i backarna i Vitan med sina pulkor och kälkar. Plötsligt såg jag hur en liten flicka satte sig i sin pulka och for iväg i hundraåttio ned för den branta backen ned mot vårt hus. UTAN HJÄLM. Pappan stod uppe och bara tittade. Flickan for rätt mot vår husfasad. (liknande olycka hände för många år sedan och då gick det inte bra kan jag säga ). Jag kunde inte låta bli, utan öppnade köksfönstret och skrek till pappan, som var på väg ned mot flickan som skrek i högan sky av smärta :
--  Hur i helvete kan du låta flickan åka UTAN HJÄLM, är du inte riktigt klok i huvudet ???? 
Pappan som hade kommit ned tillsammans med en annan pappa, började tillrättavisa sin dotter som ju var cirka 5 år gammal. Var det någon som skulle tillrättavisas så var det väl för i helvete pappan själv. Det är väl ändå förälderns ansvar, eller ??? Även om dottern kanske gjort tvärtom vad pappan sagt, så åligger det honom som vuxen och förälder att ta sitt ansvar vad gäller att se till att sitt barn har HJÄLM.  Man blir så förbannad att så många föräldrar hellre väljer att köpa dyra tekniska prylar än hjälmar och annan skyddsutrustning till sina barn. Det är ju likadant med cykelhjälmar och flytvästar..... prioriteringarna är mycket märkliga hos föräldrar numera. Man häpnar verkligen.


I Vitabergsparken vid Sofia Kyrka är det härliga backar att åka i och där har de flesta hjälm tack och lov.

Idag den 4 februari är det lilla dementa mammas och pappas bröllopsdag. För vilken i ordningen kommer jag faktiskt inte ihåg, men det skulle varit massvis med år så mycket är säkert. Har tyvärr inte varit uppe hos lilla mamma på boendet idag som jag hade tänkt för det var så himla kallt att jag bara gick ut med Caspian och sen raka vägen hem.
Apropå mamma ja.......  tyvärr så har hon gått ned otroligt mycket i vikt de tre senaste månaderna. Från att ha vägt drygt 59 kilo i början av november månad, är hon nu nere på oroväckande 47,8 kilo. Inte acceptabelt, även om jag är mycket väl medveten om att äldre människor i slutskedet går ner i vikt och till och med vägrar äta. Mamma är inte en matvägrare, snarare tvärtom.  Hon älskar godsaker och god mat. Men, det är inte konstigt alls egentligen att hon gått ned i vikt då hon ju inte kan äta den vanliga maten utan sina tänder i överkäken och att bitarna som skurits upp till henne inte varit tillräckligt små. Nu har man dock fått sätta in sk näringsdryck  och jag hoppas verkligen att det ska ge resultat. Pratade med sjuksköterskan och hon pratade om grädde och så vidare, vilket ju kan vara en lösning men långt ifrån allt man kan göra anser nog jag. Att mata mamma är också något som kanske blir det som kommer att förbli.  Får se om jag kommer iväg till henne imorgon, för hon om någon måste ju kramas lite.

Annars har det väl inte hänt så mycket mer än att det är förbaskat kallt. Jag byltar på mig allt vad jag bara orkar och förmår och ser ut som en livs levande Michelingubbe när jag är ute. Man behöver inte vara vare sig trendig, snygg eller modemedveten när det är kallt anser jag. Huvudsaken är ju att man inte fryser.

                               

Fryser gör nog stadens alla hemlösa och uteliggare. Mina tankar går allt som oftast till dom när jag skriver om vår ventilation och alla problem med det. Faktum är ju att jag HAR tak över huvudet och behöver inte frysa om jag inte vill. Något de hemlösa inte kan. Värt att tänka på lite oftare, helt klart.



Döttrarna skulle ut ikväll en sväng och det blir nog nedåt cirka minus 20 i natt, så dom lär nog inte bli alltför sena. Busstrafiken är ju inte helt hundra om man säger så, utan bussarna går lite som dom vill och kan på grund av väderleken.
Väderleken nu är banne mig ingen lek alls....




Eftersom vädret inte är någon lek, struntade jag till och med att gå till affären och köpa mjölk då all mjölk var slut. Jag ser nämligen alltid till att jag har torrmjölk hemma just för sådana tillfällen när man inte hinner till affären innan dom stänger eller av annan anledning. Känns skönt att slippa gå ut i onödan så att säga.



Nåja, sista rundan är inte klar än så den är i högsta grad nödig...

Härom kvällen sov lille Fritiof, Caspians hundkompis,  över hos oss. Det var kul och han är så gosig och söt. Han är helt annorlunda utomhus, för då är han visserligen söt och gosig MEN går likt en Diracellkanin- i hundraåttio. Inomhus ligger han ihopkurad antingen i soffan eller i mitt eller dotterns knä. En riktig livsnjutare.
På kvällen gick vi en långpromenad till Eriksdal och på väg hem kom jag på att jag ju var tvungen att köpa mjölk bland annat, så jag stannade till vid ICA på Ringvägen. Eftersom jag bara skulle springa in en snabbis och visste vad jag skulle ha, tittade jag lite ifall att det skulle komma någon förbipasserande som kunde passa hundarna. Ville absolut inte sätta hundarna utanför ICA själva för där har det just stulits hundar förr. Ut från ICA kom det en tjej som såg förtroendeingivande ut, så jag frågade henne rakt av ifall hon skulle kunna tänka sig att hålla hundarna en liten stund. Absolut, sade hon och tog kopplena. Jättetrevlig tjej som visste precis hur jag tänkte och som verkade veta en del om att hundar som är kopplade utanför affärer titt som tätt.
På mindre än fem minuter hade jag handlat och när jag kom ut igen frågade jag om jag fick ta en bild på henne och hundarna och det fick jag.

     



På sista rundan så fick han vara med om Caspians näst roligaste syssla. Att gräva i sandhögen, den  som finns nere vid Gaveliusgatan där dom tar sand för att sanda gångvägarna med i Vitan.
Att hoppa runt i sanden och gräva där är bland det bästa Caspian vet, så Fritiof lät sig väl frestas att prova på, även om han kanske inte riktigt förstod vitsen....




Följetongen Ventilation och vindsluckan har fortsatt.
Ett litet genombrott dock, genom att HH Ventilations chef ringde upp mig och faktiskt bad om ursäkt. Vi diskuterade länge i telefonen och jag fick ur mig en hel del och frågade till slut var dessa inhyrda utländska arbetare hade för anställningsvillkor och om dom jobbade vitt. Javisst jobbade dom vitt OCH hade någonstans att bo medan dom jobbade här i Stockholm. Vad bra, sade jag. Frågade då vilket utbildning dessa arbetare hade men då blev det helt tyst i luren. Inte bra. Jag frågade en gång till och sade att jag ville veta det. Då berättade chefen att dom var SNICKARE !
SNICKARE som jobbar med ventilationsjobb..... det säger ju allt liksom.
Inte en siffra rätt alltså. Nu säger jag inte att snickare är mindre bra än tex något annat skrå, men när det gäller ventilationsjobb så ska det nog helst vara någon med auktoriserad utbildning på just det.

                                    


Känns lite som om man till exempel skulle anställa en korvgubbe istället för en bagare på ett bageri.... lite det tänket.

Nåväl, en ursäkt har givits och lite förklaringar om saker och ting som vi hyresgäster vill veta och faktiskt bör bli informerade om. Vilket jag också nämnde för chefen, att kommunikation och information är A och O.  Vi får se om dom bättrar sig.

I hundrastgården är det full rulle mest hela tiden och fullt med hundar. Nu när det blivit kyligt så är det många hundar som fryser och då har små kreationer på sig för att värmas.
Det blir lite som en fyrbent modevisning nästan.



Mopsar börjar verkligen bli trendigt när det kommer till valet av hundras numera.
En liten söt mopsvalp vid namn Sonja har nu fått mopskompisarna Stella och igår dök det upp ytterligare en liten mops. En liten trio söt som få.




Från det ena till det andra....

Blev så arg idag när jag såg en artikel om skidåkerskan som inte fick åka för att hon var för smal. På samma sida fanns en annons om bantning. Men herre gud, finns det ingen som korrekturläser det som läggs ut på nätupplagan av tidningarna?????? Moral och etik är som bortblåst och sunt förnuft var det nog mycket länge sedan det fanns någon som hade.

                      
Fortfarande är den så kallade Yxmannen på fri fot här på Södermalm. En helt vanlig, propert klädd, välfriserad kille i 30-35 års åldern handlar det om så det lär nog bli svårt att hitta honom då det ju vimlar av sådana häromkring. Läskigt !

           


Man kanske måste beväpna sig själv med en yxa eller kastsstjärnor för att överleva i dagens och nattens hårda miljö? Helt sjukt är det ialla fall att man inte fått fast förövaren och än mer märkligt att man väntade en hel vecka innan man på polisen gick ut till allmänheten med information om det inträffade.
Vad väntade dom på kan man undra...... fler incidenter eller ? Nä, det är faktiskt inte kul att känna sig otrygg i sina egna kvarter.




Snart är det dags för mig att sova..... hoppas det kommer funka, för jag känner att ett Trillingnervsskov är på intågande. Such NOT fun.

Man hade önskat att det var en dålig dröm, men dessvärre är det dagens sanning och verklighet. Att man tar sig för pannan är ju inte konstigt, för verkligheten överträffar dikten med råge.




Så här såg det ju ut när luckan var färdigplacerad, vilket är helt sanslöst.

Sen blev det ju så att dom tvingades "sänka" ned luckan eftersom stegen tydligen inte räckte ända ned till golvet när man fått upp luckan. Man hade alltså inte mätt avstånd och  sådant innan man satte dit den. Smart .....Var ju bara tur att den inte HADE  trillat ner som man ju trodde.




I  morse / förmiddags när  dels dottern skulle till sin skola och jag skulle ut med Caspian så gick det inte att komma ut genom dörren !
Anledningen var  att stegen,  som tillhör den nya s.k vindsluckan som ju placerats i det rektangulära hål som ventilationsfirman  borrat upp precis ovanför min dörr, var neddragen och luckan  tog i min dörr och så vidare. Helt sanslöst med andra ord. Panik !
Dottern ropade och hade sig tills att en kille kom ner och sade: I don't know so much English.
Som om det hjälpte !!!! Efter mycket om och men fick han upp stegen ( en till synes enkel stege av vitmålad aliminium modell Claes Ohlsson eller nåt ) och dottern kunde passera med nöd och näppe.  Det är nämligen så att om stegen och luckan är nere, så kan man bara öppna min dörr MAX 10 CENTIMETER !
Tänk om det skulle börja brinna till exempel, då skulle vi helt klart inte kunna komma ut och rädda oss. Ur brandsäkerhetssynpunkt torde det vara olagligt att ha en vindslucka som blockerar en lägenhets dörr. Rätta mig om jag har fel.

När jag sen skulle ut med Caspian var det likadant. Jag fick ropa och skrika i hopp om att någon skulle höra så att jag kunde ta mig ut. Är det så konstigt att man blir förbannad eller ?
Det  senaste i skandallistan över hur det har gjorts med ventilationen och luckan som placerats i taket utanför dörren kom ii eftermiddags vilket var  att man nu "lagat" det mellanrum som blivit mellan taket och luckan.
MED SILVERTEJP !!!!!
Man tror inte sina ögon. Helt åt helvete alltså.




Man kan ju knappast kalla detta för FACKMANNAMÄSSIGT utfört arbete. Stockholmshem borde skämmas massor för att ha anlitat en firma som helt klart inte  håller måttet.
Dom kanske skulle hållit måttet om dom hade tagit mått på saker och ting INNAN dom gjort saker och ting eller ens tänkt tanken på det dom tänkt göra.

Allt detta med denna ventilationsinstallering och allt som har med den att göra, är åt helvete rent ut sagt.  Ett helvete som vi hyresgäster nu tröttnat på och protesterar mot. Vi borde bli kompenserade flera gånger om.

Nere i vår port sitter det flera lappar från både Stockholmshem och HH Ventilation som intygar att vi hyregäster inte alls kommer bli störda osv osv. Påståenden som är rena rama lögnerna ju.




Vi kommer nu att sammanställa en slags enkät till alla hushållen där dom får skriva vilka problem och så vidare som de haft med ventilationsfirmans minst sagt oproffessionella lösningar osv.
Dessa enkäter kommer vi skicka in sedan till berörda chefer och där vi också kräver kompensation, kanske hyresreducering  om inte annat.

Nu är måttet inte rågat...... Nu har det  runnit över !

  


Söndag, blodiga söndag.

Hur som helst så har jag ju dragits med en misstänkt UVI ett tag nu och så sent som i torsdags var jag ju och tog urinprov som påvisade blod i urinnen men dock inge bakterier sade dom. Detta trots grumlig urin, mörkfärgad och ett springande  på toa i tid och otid. Mest otid.
Mådde illa redan i natt, men på ett sådant där lite udda sätt. Inte dålig i magen eller så utan bara olustkänsla liksom.
Anledningen kom som ett brev på posten när jag gick på toa.
Jag kissade rent blod.

Det var bara att ringa till närakuten och be om en tid och hade turen ( efter att ha suttit i telefonkö i säkerligen tjugo minuter förstås) att få komma på eftermiddagen. Jäkla tur.
Läkaren var ovanligt vettig och bra för att jobba på Ringens Vårdcentral, som ju var det enda stället som jag kunde komma till fort nog. Sitta på SöS-akuten var ju en utopi och sjukhus vill man ju helst undvika där smittorna hoppar som loppor överallt. För mer sjuk vill man ju knappst bli.

Fick recept på UVI-medicin och nu är det bara att hålla tummarna att det inte gått för långt och upp i njurarna eller så.
Ska ringa min husläkare imorgon, som ju tyvärr går efter regelboken vad gäller just UVI. Det vill säga Socialsstyrelsens nya stränga regelverk för medicinering av UVI.  Har man inte över 39 graders feber och allmäntillståndet inte är mkt dåligt eller man inte döende, så får man inte medicinera med antibiotika för UVI nämligen, utan det ska läka ut av sig självt tycker Socialstyrelsen. Vad fan vet dom om UVI kan man ju lätt undra. Är det så att man har införskaffat nya dialysapparater som man vill prova nu på folk som fått gå för länge med UVI som förstört njurarna eller vad är det frågan om ?
Man tar sig för pannan.

Det härjar en yxman på södermalm. Det har det tydligen gjort ett tag,utan att man skrivit om det förrän nu. Mycket konstigt att polisen inte gått ut med information och signalement på denne vettvilling  förrän nu. Än mer konstigt är att man inte fått fast idioten, då han enligt vittnen lär ha vankat iväg i lugn och ro efter att ha utfört sitt illdåd. Häpnadsväckande och klart oroväckande. Det står att polisen jagar en yxman... men några poliser har vi då rakt inte sett till häromkring.


                 



  Hela världen är fanimej skruvad nu för tiden !


                      

JAG skruvar på mig  och undrar vad det hela kommer sluta med.

Morgonen var en riktig rysare !  Allt var förmodligen Herr Ahlgrens fel..... det vill säga Ahlgrens bilar som jag inte kunde hålla fingrarna borta från igår kväll.
Socker verkar vara en trigger vad gäller min trillingnervsvärk, så nu är det nöjet inte heller nåt att se framemot. Jag som älskar Ahlgrens bilar.


                                               


Smärtorna var så svåra att jag genast tog mig till köket och stoppade in skallen i frysen tills att det började pipa frenetiskt av larmet som går på om dörren är öppen för länge.
Då tog jag en kylklamp istället och tryckte mot käken och skallen.                                          
                                   

Hela vänster ansiktshalva och skallen ända bak i nacken var som igenkorkad kändes det som på något obehagligt sätt också. Hörseln var dov och värken höll på att ta kål på mig.
Då fick jag för mig att jag skulle fördriva det onda med just detsamma.
Jag gick in i badrummet, tog fram tandborsten och tog en gnutta tandkräm på den och började borsta för allt vad jag var värd. Trodde skallen skulle gå i bitar. Efter denna självplågande sysselsättning tog jag en kylklamp igen och tryckte hårt hårt mot ansikte, käke och skalle tills att jag var totalt frusen i huvudet.

                



Succesivt började värken avta. Helt otroligt.  Hoppas nu att denna metod funkar ett tag så att jag kan ha detta som smärtlindring åtminstone tills att jag ska på magnetröntgen den 9 debruari.

Dagen spenderades utomhus till större delen. Caspian i släptåg som vanligt. En runda till hundrastgården blev det också.
Stack iväg till lite ner " på stan" och kollade i lite affärer ( där man får ta med hunden) och slutade på Wirströms Järnaffär där jag inhandlade ett stycke badkarshylla som man kan ha schampoflaskor och tvål på.

             


Jag handlade faktiskt också ett nytt duschmunstycke som jag tänkt göra såååå länge. Det gamla har gjort sitt och har varit tejpad med silvertejp hur länge som helst, så det inköpet var inte en dag för tidigt.

                                   


När vi kom hem så slocknade jag i soffan och jag misstänker att min stora trötthet beror på att jag hela tiden går omkring med smärtor för det har jag läst någonstans att smärta är väldigt påfrestande på kroppen på alla sätt och vis. Jo tack, jag vet det.

Kvällen blev lugn och efter middagsturen ute blev det dags att äntligen schamponera och trimma Caspian.  Han var så nöjd och glad när han blev tvättad och höll nästan på att somna i badkaret med nosen på badkarskanten. Lilla gubben.




Som en slickad katt blev han och då kan man ju se att han inte är tjock som så många tycker och tror. Grejen är den att hans underull lär så otroligt tjock efter det att han rakades förra gången eftersom underullen växer snabbare än stickhåren.



Jag klippte honom lite grann när han var blöt, men fortsatte klippningen när han torkat nästan helt.  En bra sax införskaffade jag förut, så det gick fort och bra. Han blev sååå fin, len och ren. Luktade underbart gott dessutom.

Sista rundan blev en riktig nöjesrunda för Caspian blir alltid så euforisk när han är nybadad. Han sprang runt som en tok överallt. Han nästan studsade fram i Vitabergsparken. Vilken lycka. Vi kastade lite pinnar och struntade helt i att titta efter mårdhunden eller eventuella harar.

Sen bar det hemåt och nu är vi så trötta igen bägge två att vi nog somnar snart.

Jag har alltid tyckt om mitt huvud, hur narcissistiskt den än kan låta. Det är väl den enda kroppsdelen som jag tycker har fungerat bäst, men som nu  börjat ge mig mer problem än önskvärt.
Pratar givetvis om mina förbannade Trillingnervssmärtor. Igår var inget undantag utan smärtorna kom än mer starkt än på ett tag. Oj oj oj säger jag bara. Inte blev det bättre av att dom höll på och stampade och borrade uppe på den sk vinden vi har ventilationen utan snarare bara värre. Kvällen var olidlig och då fick båda döttrarna se hur illa det var ställt med mig.
Jag kunde inte hålla emot utan grät och skrek ut mina smärtor varvat med mitt vankande av och an med Hot Pads tryckta mot ansiktet, käkarna och huvudet.
Smärtorna är ju som att ha stark migrän, Hortons,  tandvärk, bihåleinflammation och svår öroninflammation på en och samma gång. Inte att leka med alltså.

Jag var tvungen att gå ut med Caspian oavsett vad och stapplade iväg stel som en pinne för att inte få mer ont. Huvudet hade två mössor och balaclavan så klart. Redan på gångvägen  upp mot Sofiaskolan  kände jag att det kanske inte skulle gå att genomföra denna hundrunda. Då hörde jag att någon ropade på mig och sedan visslade. Jag hörde vem det var och kunde inte svara så ont hade jag. Jag bara gick och gick med huvudet sänkt mot marken och tårarna sprutade ur ögonen av smärtorna.
Till slut kom rösten närmre och jag kunde inte annat än sträcka upp ena handen som i en slags protestgest och ropa: Jag har ONT ! Sedan fortsatte jag till hudnrastgården.
Jag led av att ha behövt bete mig så mot en väninna vars sällskap jag  tycker om, men kunde inte lägga mer vikt vid det. Tänkte att jag nog fick ta o ringa upp henne sen o förklara varför jag var så brysk.

I hudnrastgården fanns det hundar och hundägare så klart. Jag gick in men fick lägga mitt onda huvud på bordet därinne som var täckt med snö. Allt för att kyla ner i förhoppning om en slags smärtlindring. Efter mycket om och men var det nog och jag tvingades gå hem igen med Caspian, som turligt nog gjort ifrån sig och lufsat runt lite. Folk såg att jag hade ont och jag förklarade att jag inte var mig själv s.a.s.

Natten igår blev något bättre, så sista rundan igår blev en mycket djurlik upplevelse.
Caspian och jag fick se både hare, räv, katt och mårdhunden igen.
Räven, som var och är väldigt domesticerad var faktiskt precis utanför vår port och såg nöjd ut. Han kanske ville bosätta sig där. Något som Caspian verkade tycka var lite kul.

Uppe i Vitabergsparken fick Caspian vittring på Mårdhunden och jag gjorde slag i saken och släppte honom, i hopp om att han kunde söka upp den och ställa den.
Caspian jobbade på jättebra och var mycket fokuserad. Älskar att se honom "jobba" på det sättet. Vi såg till sist baken på Mårdhunden när det försvann bortår lusthuset uppe i parken, men jag kallade då in Caspian och vi fortsatte ner mot Malmgårdsvägen. Haren som satt mittemot verkade Caspian inte bry sig om konstigt nog.
När vi kom hem så var räven återigen på vår gata och strök omkring kring vår port. Anledningen var nog den katt som också fanns där.

Fick ett trevlig snack med en personal från ett omvårdnadsföretag som stod o väntade i sin bil och vi pratade om alla vilda djur som finns här på södermalm. Riktig givande samtal.
Även han hade sett denna räv på Södermannagatan och Kocksgatan flera gånger sade han, och mårdhundar ansåg han heller inte vara någon ovanlig syn numera och hade hört andra som sett dom.

I morse så var det ett jädrans bankande och borrande ovanpå och utanför vår dörr.
Ventilationsfirman var igång igen..... att dom aldrig blir färdiga är för mig en gåta.
Dottern som hade bråttom till sin praktik, kom inte ut genom dörren på grund av den lucka som man satt upp precis utanför vår dörr. Hon fick därför, likt Papphammar, knacka på dörren inifrån för att fråga om hon möjligtvis kunde få komma ut.
Det var som en fars alltihop.

Jag kom iväg ut med Caspian senare och var ute i kylan flera timmar. SKönt att röra på sig och att vara bland hundvänner också så klart.
När vi kom in igen blev det en smärre chock !
Den lucka som ventilationsfirman satt dit igår, hängde nu på trekvart.
Herre gud....  Nu skulle man få den i skallen också var det första jag tänkte.





Nähä glöm det tänkte jag sen, och ringde till firmans chef direkt.
Hade turen att få prata med chefen som inte gått för dagen och han i sin tur pratade med sina mannar om vad som hänt med luckan. Det var ett samtal som jag med glädje hade spelat in och spelat upp . Oj oj..... chefen var inte nöjd eller glad med hur det hela skötts, men å andra sidan verkade det inte som om han hade en susning om vad de gjorde och inte över huvud taget. Vilket i sig verkar mycket konstigt.
På bristfällig engelska frågade han vad mannarna gjort och varför det nu var som det var med luckan.
Hör och häpnad hade luckan placerats rätt, även om hålet blivit uppborrat för stort (!!!) men man hade tydligen inte mätt innan, så nu hade man fått en lucka vars stege inte nådde ner till golvet ens en gång när den blev nedfirad.  Snacka om klantigt.
Sunt förnuft torde ju vara att mäta INNAN man beställt luckan och så vidare... eller ?
Ja ja, än är inte den sista idioten född helt uppenbart.
Nu får man väl ta och leta upp sin gamla hjälm i källaren och sätta på sig så att huvudet inte får sig mer skador än innan.....för rätt var det är får man den där luckan i skallen.

Ikväll blev det en långpromenad och vi valde Blecktornsparken  och runt ikring Franz Chartaus skola. Där i buskarna satt en liten söt hare minsann och Caspian hade känt vittring. Jag såg den lilla haren och konstigt nog så rörde den sig inte en centimeter.
Jag gick ännu närmre och den var verkligen söt. Caspian satt och darrade som ett asplöv och bara väntade på att få jaga den, men fann sig i mitt kommando att sitta still och vara helt tyst. Han är duktig på sånt.




Jag satt mig på huk och tog några bilder på lilla haren och sedan filmade jag lite. När jag filmade så var det inte så lätt att hålla i Caspian samtidigt och resultatet på den lilla filmsnutten blev ganska rolig, för Caspian for iväg som en kanonkula och ville ta haren och jag for iväg jag med. En syn för gudar säkerligen och man kan inte annat än skratta åt filmen.

www.familjeliv.se/hem/antitanten/video.php?v=...

I natt när det var nästintill omöjligt att somna om klockan 04.20, tittade jag ut genom mitt sovrumsfönster. På den lilla gångvägen i Vitabergsparken, intill Parkteatern, spatserade ett fyrfota djur. Det var ingen grävling. Det var ingen räv. Det var ingen hund. Det var ingen katt och definitivt inget rådjur. Alla dessa nämnda fyrfotingar kan man annars se lite då och då i Vitabergsparken om nätterna.
Det här var något helt annat. Rörelsemönstret liknade en grävlings, men ändå inte. Utseendet var hundliknande, men ändå inte. Det var inget annat än en MÅRDHUND.



(Bilden från internet)

Jag tittade på den i cirka fem minuter innan jag kom på idén att fota den, men då hade den redan lufsat iväg i riktning mot Sofia Kyrka. Tyyypiskt.
Jag tog istället och googlade lite på MÅRDHUND och mycket riktigt, exakt en sån var det jag hade sett.
Jag ringde Polisen och frågade vart man skulle vända sig i sådana här fall, eftersom MÅRDHUND ju är klassat som rovdjur och som dessutom bär på bra mycket mer smittor än tex både räv, grävling och rådjur.
Man upplyste mig om att jag skulle ringa Länsstyrelsen.

Somnade om runt sex-tiden på morgonkulan och vaknade två timmar senare eftersom klockan var ställd på åtta.
Idag skulle ju nämligen den nya spisen anlända. Härligt.
Medan jag inväntade spisen tog jag och ringde till Länsstyrelsen som först blev förvånade och nästan inte trodde på mig men som sedan hänvisade mig  till Jägarförbundet, där man tydligen hade en speciell avdelning just för observationer av MÅRDHUND. Se där ja.....

www.jagareforbundet.se/Mardhundsprojektet/


Fick lämna namn och telefonnummer, för dom kommer höra av sig om det jag sett.
Till historien hör att en man som bor vid  Nytorget också sett MÅRDHUNDAR för lite mindre än ett år sedan och även han ringde , men att man där hade skrattat åt honom.
Detta trots att han sett från sitt fönster hur två stycken MÅRDHUNDAR parat sig dessutom.  Inte underligt att dom finns då kanske ja..... och inte bara uppe i Norrland.

Ska bli mycket intressant att höra vad Jägarförbundet har att säga om händelsen.
Frågan är om inte Caspian och jag ska ut och sitta vakt i helgen för att om möjligt få en bild på MÅRDHUNDEN som stryker omkring här.

Spisen anlände nästan på klockslaget som var bestämt och nu i denna stund håller jag på med att "bränna ur" ugnen som man ska göra innan man använder den.
Det luktar otroligt starkt och ventilationen är ju inte att lita på numera, så jag har öppnat köksfönstret för att inte storkna.
Spisen är en helt vanlig spis utan finesser. Ny och fin dock. Knapparna/vreden är placerade annorlunda mot vad man är van vid, så det lär nog ta ett tag innan man vänjer sig. Har faktiskt aldrig sett en spis med fyra plattor som har knapparna placerade som på denna spis. Märkligt. 




Ska bli intressant att se hur effektiv spisen är ikväll när middagen ska göras. Förhoppningsvis går matlagningen fort som attan.....

Får jag lov att ställa några frågor ?
Får jag lov att be om några vettiga svar på frågorna?

Jag har länge undrat över saker och ting som jag ibland glömmer bort att skriva om, som till exempel de fenomen som uppenbarar sig i vardagslivet.

1.  Varför måste många prata i mobilen samtidigt som dom joggar, istället för att passa på att vara s.a.s. mobilfri  ?

2.  Varför måste många prata i mobilen samtidigt som dom drar sina barn i vagn, istället för att prata med barnet eller så ?

3.  Varför finns de dem som joggar, drar barnvagn OCH pratar i mobil samtidigt ?
Såg en man iklädd spandex-tights som gjorde det. Så himla töntigt och fånigt. Herre gud, han hade väl kunnat springa UTAN vagn åtminstone.

4.  Varför används det salt i sanden när det sandas ute på gator och trottoarer när det är halt, trots att det ju inte ska/får saltas ?

5.  Varför är människor så sura och buttra fast man säger nåt trevligt till dom ?

6.  Varför är det så svårt för vissa att inse att man inte behöver vara modemedveten samtidigt som man försöker hålla sig varm ?

7.  Varför är det så förbannat mycket reklam i TV, och SAMMA reklam hela tiden i ett och samma TVprogram/film ?

8.  Varför tas det för givet att man som medelålders kvinna inte  gillar samma  musik som dagens 20-åringar, bara för att man är äldre ?

9.  Varför är det fult att erkänna att man inte mår bra en del dagar ?

10.  Varför vill folk inbilla sig att det existerar något som kallas för Lyckliga Skilsmässor , när barnen undrar varför mamma och pappa skiljer sig fast dom  är sams i alla fall liksom ? Inte konstigt att barnen undrar.....och tycker att då skulle ju lika gärna mamma och pappa inte skilja sig alls. Ambivalensen hos de barnen blir enorm och begreppen svårbegripliga för barn.



Många frågor har olika svar givetvis. Beroende på vem som svarar.

Det är långt ifrån roligt när ens rentvättade kläder hänger på tork i badrummet när det fullkomligen forsar in FISK-lukt genom ventilationen. Inte vilken fiskstank som helst utan LUTFISK. Alla kläder luktar nu lutfisk och inte bara det, utan stanken finns i hela lägenheten. Ja, i hela trapphuset också för den delen.

                Ventilationsfirman kan knappast ha gjort ett bra jobb, utan snarare ett sämre jobb än de som gjorde ventilationen  vid fastighetsrenoveringen 1996.Man tar sig ånyo för pannan och inser att snålhet bedrar vishet återigen...... för jag misstänker att Stockholmshem valt den billigaste lösningen som vanligt. De som förlorar på detta är ju vi hyresgäster, som bara får sitta och betala mer och mer i hyra för till synes sämre kvalitet och så vidare.

Kommande Magnetröntgenundersökning är nära förestående och kallelsen inkom häromdagen. Tid var ordnad på Medicinsk Röntgen på Odenplan.  Ringde dom för säkerhets skull och frågade om dom hade en sk ÖPPEN magnetkamera eftersom jag ju är extremt klaustrofobisk. Det hade dom inte, MEN den underbara sköterskan i telefonluren var så förstående att hon sade: - Du, jag tar och faxar över den här remissen till Sabbatsbergs sjukhus, så går det fortare, för där har dom en öppen magnetkamera. Den enda i sitt slag och så tar du och ringer dit imorgon och kollar om dom fått remissen så att du får en tid på en gång.



Vilken underbar människa hon var sköterskan som var så hjälpsam och serviceminded.    Jag tackade och grät en skvätt av ren o skär lycka.

Vaknade i morse klockan halv sju av att helvetet var igång. Både min trillingnervssmärta OCH ventilationsgubbarna som borrade och borrade . Herre gud, hur mycket ska man tåla egentligen ? Tydligen hur mycket som helst, för nästa grej kom också som en blixt från klar himmel.
Skulle värma mina  Hot Pads i kokande vatten som vanlig när smärtan är som värst, och satte kastrullen på spisen. Plötsligt började det knäppa och spraka i plattan och under den.
Undertill innan vreden så rann det nån svart sörja. Mycket konstigt och otroligt läskigt.
Det var bara att gå till proppskåpet och trycka ned de propparna som hörde till spisen. Man kan inte vara nog så försiktig, för eljobben har dom ju verkligen inte lyckats med någon gång, vare sig före ventilationsgubbarnas fadäser eller innan. Elen leddes för övrigt helt fel vid renoveringen 1996 och det var inte lite fel kan sägas.

Ringde direkt till hyresvärdens felanmälan  och fick prata med en kvinna där. Hon var verkligen vaken för hon sade att hon kände till mig och alla våra elproblem osv osv. Kändes tryggt att snacka med någon som visste vad allt handlade om. Hon såg ju  i sina papper att snabbplattan fick kortslutning i och med att blixten slog ner här för något år sen och att man bara bytte ut spisplattan trots att det brunnit i ledningarna. Hon sade att det ju var rent livsfarligt att ha spisen igång och att jag handlat helt rätt som stängt av spisens proppar. Hon skrev felanmälan på spisen och sade att elfirman skulle höra av sig på måndag. Jag hade vid det här laget så jäkla ont av min förbannade värk att jag knappt kunde svara när hon undrade om vi behövde en lånespis modell två spisplattor över helgen. Vet inte vad jag svarade men jag tror att jag nämde att vi ju har en mikro. Samtalet avslutades. Nöjd med att vi kommer få spisen lagad efter helgen.

Det gick nog inte mer än tio minuter så ringde telefonen . Kände inte igen numret så jag svarade bara hallå.
- Hej, det är jag från felanmälan. Hörru du, jag har faktiskt pratat med fastighetsförvaltningen och nu har vi beställt en helt ny spis till dig. Trots att era spisar i huset inte ska bytas förrän nästa eller näst nästa år. För så där kan ni ju inte ha det.
Gissa om jag blev glad och gissa om jag fick nypa mig i armen för att kolla att jag inte drömde. Jag grät av lycka och tackade henne såååå mycket.
Lyckokänslan plus ett vankande med min heta hotpad över skallen och käken gjorde att skovet med värken avtog successivt ganska fort denna gång. Lycklig så klart även för detta. Skovet fortsatte dock men med något minskad styrka så jag kunde gå ut med Caspian i alla fall.

I hundrastgården var det rena rama konståkningsisen. Hundar och ägare gled omkring och det såg nästan lite kul ut. Jag har ju mina älskade broddar, så jag står än så länge hyfsat stadigt på isen, men skulle jag bli omkullsprungen av en hund vet i sjutton om jag står mig slätt. När vi kom in igen kom jag ju på att hur i helskotta skulle vi kunna laga mat enbart i mikron..... så jag ringde upp felnmälan igen för att höra mig för om den där lånespishällen/plattorna. Typiskt hade felanmälans avdelning redan stängd för dagen. Tog då och ringde upp deras Jour och förklarade hur allt låg till. Den underbare karl som svarade sade att man kunde komma med lånehällen men visste bara inte när. Jag godtog detta och tro det eller ej, men inte mer än en halvtimme hade gått så ringde det på dörren och där stod killen med lånehällen. Vilken tur. Så nu leker vi campingliv här hemma och det ser riktigt kul ut där den står ovanpå den gamla skruttiga spisen.

   


Lade mig en stund på kvällen innan middagen för kroppen och knoppen var helt slut.
Att ha stark smärta har sitt pris, både psykiskt och fysiskt. Caspian låg vid mina fötter och det var så mysigt för han brukar aldrig ligga i min säng.

Imorgon är det lördags och då måste jag gå upp en sväng till lilla dementa mamma.
Har så dåligt samvete att jag inte kunnat hälsa på henne så ofta som jag skulle velat och samtidigt så vet jag ju att hon inte minns.

Det är inte utan att jag ibland kan finna mig i tankar om att ..... tänk om det kunde vara som för 10 år sen.... när allt var som vanligt och lite bättre, lite roligare.
Men jag  trillar raskt ned i verklighetens tidsrum när värken kommer.

Allt ÄR inte som för 10 år sen.
På gott och ont.
Mest ont dessvärre.

Säga vad man vill, men den ventilationsinstallation och så vidare som våra fastigheter "drabbats" av börjar snart bli lite väl enerverande. För det första så verkar dom ju inte veta vad dom gör och än mindre verkar dom kunna informera om saker och ting NÄR dom väl gör något. Det enda man med säkerhet kan veta är att det är jobbigt för oss hyresgäster. På alla sätt och vis.

Matoset stinker i hela lägenheten, och då är det inte vårt eget matos och odörer som stinker, utan andra grannars. Ofattbart att man ska behöva ha det så här. Hänga tvätt i badrummet är en utopi för all ren tvätt som man hänger  upp på tork där stinker matos.

Om dom menar att detta nya ventilationssystem är bra, så undrar jag hur dom anser att dåliga ventilationssystem är beskaffade.


Apropå bra och dåligt, så är det ju så "fint" att bo på södermalm nu för tiden.
Fint och fint.... beror på hur man ser det och hur man bor kanske.
Att bo på söders höjder har sitt pris och då menar jag inte själva bostadsrättspriserna utan de eventuella nackdelar det kan föra med sig. Som till exempel det att rörsystem och annat i dessa gamla delar av Sthlm  inte är så värst bra.



Idag var jag tvungen att  beställa tågbiljetter för att dottern och jag ska på begravningen av hennes pappa sen i februari. Höll på att trilla av stolen när slutsumman blev nästintill 1,000:- för att åka tåg och sen behöva byta till en buss.  Trots att dottern ju åker på sk studentbiljett. Herre min gud, jag hade kunnat flyga till Paris för mindre pengar ju !!!!!

           


Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna bekosta detta, men vi måste ju dit, så det är bara att bita ihop och äta nudlar resten av månaderna fram till vår.

Det har tagit slut mellan dottern och hennes flickvän. Som om det inte räckte med att dottern pappa dött..... allt på en gång. Hur mycket ska hon orka egentligen min dotter ?
Skinn på näsan är inte riktigt detsamma som att orka med motgångar..... även om man oftast kommer stark ur sådant som tar emot. Det finns gränser.

Min trillingnervssmärta är där den är och jag går som på nålar mestadels. Försöker att göra så att inte värken blir värre och bara hoppas att jag inte ligger konstigt då jag somnat och så vidare. Tandborstningen har fått ersättas av Fluorskölj och mat som inte fastnar i tänderna . Allt för att slippa skov och att smärtorna triggas igång. Likaså hårtvätt och ansiktstvätt sker med ytterst varsam hand. Minsta lilla grej triggar ju igång de mest djävulusiska smärtor, så jag tar inga risker i onödan så att säga.
Livskvalitén är klart negativt påverkad och enormt limiterad. Man blir dessutom osocial på kuppen och känner sig minst sagt utanför.

Från det ena till det andra....
När jag var på Tvångsum (Konsum) idag och skulle betala i kassan, såg jag att kassörskan såg allt annat än frisk ut. Frågade lite försiktigt hur det var och hon berättade att hon hade hög feber, ont i kroppen och var jättesjuk och skulle gå hem och lägga sig.
Jippie, vad kul att hon satt där och smittade ned alla som handlade. Herre min skapare, hur kan dom låta en jättesjuk personal sitta och handskas med mat och pengar direkt till kunderna ? Man kan ju bara hoppas att hon inte hade hållit på med mathanteringen i charken eller nåt också......

När jag kom hem så tog jag faktiskt och torkade av alla varor med handsprit. Allt för att slippa bli smittad med flunsan, som hon uppenbarligen hade. Usch.