Till mina döttrar och min son

Jag begär inte att Ni ska förstå, jag ber er bara att försöka. Jag begär inte att ni ska tycka synd om mig eller så, bara ha lite empati och sympati.
Jag begär inte att ni ska göra det omöjliga, bara att försöka göra så gott ni kan.
Jag känner mig hatad, ratad och oönskad i allra högsta grad. Vårt hem är inte det finaste eller vackraste i världen, det vet jag.
Jag är heller inte så rolig, pigg och glad som ni vill att jag ska vara.

Jag är glad dom dagar jag vaknar och inte har värk eller mår skit helt o hållet. Dom dagarna är få men dom finns när solen skiner och det är varmt ute. Jag är glad att vi har någonstans att bo, någonstans att ta vägen. Det finns de som förlorar allt inom loppet av en sekund men ändå inte gnäller. Jag vet hur de känner det, för det har vi upplevt när lägenheten brann ner/upp för många år sedan och vi tvingades bo i en etta på 27 kvadrat och ändå tejpa upp mungiporna och försöka få allt att fungera ändå. När hjälpen behövdes som mest, då fanns den inte, utan det var bara att kämpa på som om ingenting hade hänt. Hur eländigt det än var.

Jag kämpar fortfarande. Varje dag. Jag gör det gärna för jag tror att någon gång, någonstans kommer en dag då allt blir bättre även om det inte ser ut så just i nuläget.
Var sak har sin tid, och än är det mycket som måste göras och så vidare. Tiden är många gånger min största fiende. Allt tar tid och tiden är knapp. Helst av allt skulle jag önska att allt ordnade sig på en gång i ett nafs – men verkligheten ser annorlunda ut. Tungrott och svårt. Praktiskt omöjligt och så vidare. Mirakel händer ju knappast.

Därför ber jag er att inte döma, fördöma, gnälla, klaga, eller tro att jag orkar med hur mycket skit som helst bara för att jag gjort det i så många år hittills. En dag tar det stopp. En dag 1996 tog det riktigt stopp – hjärtat orkade inte mer rent fysiskt. I och med hjärtoperation och medicin orkar hjärtat fysiskt, men inte psyksikt (dvs själen) . Det är svårare att medicinera ett psykiskt dåligt hjärta än ett fysiskt. Så är det bara.

Jag vet att jag inte är en jätterolig mamma eller på alerten numera. Jag vet också, och ni med, att jag inte blir yngre för varje år. Ändå begär ni att allt ska vara som förr… Det ÄR inte möjligt kan jag säga er. Min humor har jag kvar men även den börjar avta – i takt med att ni gnäller och klagar på mig och hur vårt hem är och ser ut osv hela tiden. Jag vet inte, men JAG är i alla fall tacksam över att ha tak över huvudet, kläder på kroppen och mat för dagen.
Något som inte alls är självklart för en del människor.

Jag hoppas därför att Ni kan visa respekt och ta hänsyn och tänka er för när ni slänger ur er elakheter till mig. Jag som inte gjort annat än satt er före allt annat.

Jag har till och med valt mina barn före kärleken.

Jag är inte egoistisk och därför har jag självfallet satt mina barn i främsta rummet som det heter. Undrar hur det hade gått och sett ut om jag bara hade brytt mig om mig själv…. Det finns faktiskt mammor som gör så. Som sticker ifrån allt och allt ansvar. Lämnar barnen i sticket s.a.s.  Sådana mammor har jag aldrig förstått mig på och inte heller de mammor som förbjuder sina barn att träffa sina pappor. Jag är raka motsatsen och har i alla år kämpat för att ni barn och era pappor ska ha en så bra relation som möjligt.

Att sedan era pappor inte "vaknat" förrän nu när ni är äldre är synd, men jag är evigt tacksam över att dom nu bryr sig. Och varför har jag då skilt mig från era pappor då? Jo, för att mina barn har gått före allt annat. Era pappor däremot, valde nästan precis motsatsen.

Jag hyser inte vare sig ogillande eller något negativt till era pappor, tvärtom har jag i alla år försökt få dom att ta sitt ansvar gentemot er och när ni velat träffa dom osv. Har till o med erbjudit delad vårdnad, men tyvärr har dom inte ansett sig ha tid osv pga jobb, studier osv osv. Självklart har jag tagit hand om er barn efter bästa förmåga utifrån omständigheterna.

Därför förstår jag inte hur ni kan klaga på mig , som inte gjort annat än försökt så gott jag kunnat. Både praktiskt, ekonomiskt och känslomässigt.
Ni barn har alltid haft tak över huvudet, mat för dagen och kläder på kroppen samt en himla massa annat som kan tyckas lyx till o med. Fanns inte en gång som jag inte tänkte på er först. Alltid och självklart för mig.

Jag har alltid funnits där för er, oavsett vad och hur.

Nu när ni alla är vuxna och jag själv är över 50 år gammal och har mormor att bry mig om också…. Tycker inte ni att det är dags att jag kan få bry mig lite om mig själv och få lite omtanke i form av empati om inte annat ? Eller jag kanske inte är värd det ?

Inget jag begär som sagt, utan ber om.

Mamma

10/11-2008

-------------

På söders höjder är det till och med vackert mitt i natten...hur mörkt det än är.
Man kan dessutom få upplysningar mitt i natten .... bara att spärra upp ögonen. Ett riktigt skådespel.
Ett av upplysningarna är gratis, medan de andra två kostar skjortan antar jag...



Imorgon (läs idag) är det en ny dag.
Nya tag, nya förhoppningar och nya intryck.