Idag är ju inte slut ännu, men måste berätta att dagen varit helt underbar hittills.
Bortsett från en rebellisk tonårsdotter som vägrar hjälpa till hemma i o för sig.

Vädret har varit okej och det är Loppis i Vitabergen. Gjorde ett litet fynd faktiskt.
En härlig höstkappa med avtagbart foder och med huva av märket ESPRIT.
För en hundralapp ! Underbart !!! Nu behöver jag inte se ut som en slashas längre....

Tog en fika med en gammal underbar vän sedan många år, Anna, och hennes sagolikt härliga lille son William och hunden Capri.
Capri var min förra hund Sixtens bästa kompis men också ärkefiende.
Dom hade någon slags hat-kärlek-förhållande till varandra.
Nu har Caspian axlat manteln från Sixten och gör det med bravur.
Trots att Capri är 10 år och har ont i lederna, finner han sig i Caspian och dom är så fina tillsammans. Jag fullkomligen älskar Capri, han är min favoritrottis.
    


Lille William förresten är nog den gladaste unge jag träffat tror jag. Köpte en liten leksak till honom på loppisen och han blev hur lycklig som helst. 

     

Efter att ha fikat o kollat på loppisen så tog jag mig upp till scenen på Parkteatern och där rockade det minsann. Underbart med musik i det fria.
Satte mig ner en stund med Caspian och lät mig ryckas med i tonerna och sången. Värsta euforin växte inom mig och jag kände mig helt uppslukad av musik. Musik måtte vara den absolut bästa medicinen för alla tänkbara sjukdomar tror jag. Huvudvärken försvann liksom känslan av tomhet (som tyvärr funnits hos mig som en extra ryggsäck den senaste månaden).
Faktum är att jag inte tyckt om musik på länge....musik i alla dess former har irriterat mig vilket inte är likt mig alls.
Men nu som sagt, känner jag mig redo igen att lyssna, sjunga och dansa.
Är det det här som kallas livet ?????? Tror banne mig det.
Disken dignar härhemma men jag skiter i den och sätter på stereon på högsta och bara NJUUUUUTER. Det känns som revolution inom mig....en mkt positiv revolution.




När vi väl lyssnat ett tag så var det dags att gå hemåt....dvs ner för backen bara.
På väg hem, fastnade vi bakom scenen och snackade lite med Stefan Sundström.

Självklart hade jag ju kameran med mig som vanligt, och bad om att få plåta Caspian med honom. Stefan som var hundrädd, var så snäll och ställde upp ändå.
Heder åt den mannen !
Ikväll blir det riktigt ös i parken runt 18-tiden, så då lär jag vara bänkad igen.     


     

För att inte vara sämre än alla andra kändisjagande fotografer, lät jag mig fotograferas med Stefan. Hur töntigt är inte det på en skala så säg ?
Jag bad i alla fall INTE om en autograf.... för där gick gränsen. Ha,ha
   

Nog känns det att sensommaren är på väg att ta slut och ersättas av höst.
Luften är klarare, vindarna kallare och mörkare på kvällarna.
Både trist och skönt på en o samma gång tycker jag.
Trist, mest för att man ju vet vad som komma skall.... men skönt för att man kan sitta inne o uggla utan att få dåligt samvete för att man kanske borde vara utomhus.
       

Igår när Caspian o jag strosade runt i Vitan möttes vi av dinglande män !
Dom dinglade i träden  likt girlanger i en  julgran.
Det var trädklättrande trädfällare som hade övning tror jag. Eller så planerade dom att fälla några av de riktigt gamla och murkna träden. Inte en dag för tidigt kan sägas, för när man gått i parken när höstvindarna dragit fram  har man haft tur att inte träffats i skallen av nedfallande grenar.

         

Ska bli intressant att se om dom kommer fälla några träd eller om dom bara övade som sagt.

Idag har jag varit hos dementa mamma på korttidsboendet.
Caspian och jag startade med att gå till SYSTEMBOLAGET.... ett ställe som jag inte besökt sedan 1996 eller nåt.

                     


Köpte två små piccolo-flaskor rött vin (GatoNegro) till mamma eftersom personalen på boendet bett mig göra detta. Alltid trevligt med lite vin till lördagsmiddagen.

                                                  

Sen blev det en påse marshmallows också och en stor flaska hårshampoo som hon så gärna ville ha. Härligt att kunna komma som jultomten nästan med sakerna.
Caspian var på gott humör och tog sig lite friheter på vägen....

      

I o med att vi satt längst bak, så var det tack o lov ingen som opponerade sig i bussen. Hade det spöregnat hade han givetvis inte fått placera sig där han nu gjorde.

På Södra station var det sig likt.... kallt o trist.
En o annan liten rolighet fanns dock.
En vit plastpåse på perongen.....

             


När vi kom fram till korttidsboendet så fick jag information om att det varit lite turbulent sedan igår. Mamma hade varit mkt upprörd över att en del tanter där hade kommit in på hennes rum. Hon hade fått för sig att hon hade blivit bestulen osv... lilla gumman.
Nåja, nu var hon glad att se Caspian o mig och det var nog vad hon behövde i nuläget tror jag.

         


Vi fikade och hade ganska trevligt, även om mamma idag var ganska frånvarande.
Hon var fortfarande upprörd och brydde sig faktiskt inte så mkt om vare sig mig eller Caspian. Inte som förr o andra gånger vi varit där.
Jag börjar se att det börjar gå utför eller vad man ska säga. Alzheimer och demenssjukdomar är otroligt orättvisa och jobbiga. Både för den som drabbas och för anhöriga.
Jag försöker att inte slås ner helt av att se mamma "tappa taget". Försöker få henne på glatt humör och samtidigt krama henne mycket och säga positiva saker.
En kram och en klapp på kinden kan göra underverk ska gudarna veta.

Önskar att jag kunde vara mer med henne, och önskar mest av allt att tiden  tills det blir klart med det permanenta boendet skall gå fort. När hon väl hamnar där, kan jag ju hälsa på varenda dag i o med att det ligger ungefär ett kvarter bort från mig.

Disken ligger i drivor hemma hos mig förresten.....
och det märkligaste är att det nästan inte är MIN disk, utan dotterns.
Jag är evigt trött på att städa upp efter henne.
Jag går ut i strejk tror jag. Ja, banne mig- det ska jag göra.

Slänger ett getöga in i köket och ser hur diskbänken förvandlats till en enda stor soptipp av porslin,matrester och annat. Rycker på axlarna och suckar.
Passerar och går in i sovrummet..... skiter fullständigt i disken! Så det så !
God natt.

När jag kollade nyheterna  i morse, möttes jag av denna nyhetsartikel:

Polis sköt varningsskott i Segeltorp

Polisen tvingades tidigt på torsdagsmorgonen att avlossa varningsskott mot två personer i en bil som försökte köra över en polisman i Segeltorp i södra Stockholm.

Polisen fick larm klockan 04.29 om att två män försökte ta sig in i en källare på Båtholmsbacken i Skärholmen. När de anlände körde de två männen därifrån och polisen följde efter.

När bilen nådde Segeltorp försökte en polisman stoppa bilen men i stället för att stanna kördes bilen mot polisen som hann undan. Då avfyrade polisen varningsskott och männen kunde gripas, uppger vakthavande vid Söderortspolisen.  Ingen människa skadades i samband med händelsen.

Segeltorp..... denna idylliska plats lite lätt söder om Stockholms innerstad. Förr kanske ja, för nu är det precis som överallt annars tydligen.



Det var där i Segeltorp som jag hade ett av mina barndomskvarter -
Det var där jag plockade massor av vitsippor, hittade min stulna cykel i vattnet och där jag letade efter grodyngel och kopparormar. Det var också där jag som barn rodde i ekan och fångade en gädda på metspö en gång.
Det också  där som jag pussade en kille för första gången i mitt liv.
"Offret" som hette  Göran, var en  kille som bodde längre uppe på gatan och  som hade  brutit sitt ena ben. Trodde väl antagligen att han skulle bli frisk om man pussade honom...ha,ha.


Oj, oj vilka minnen.

Igår fick jag en föraning om vad som komma skall......
Herr Horton har ju hållit sig på betryggande avstånd en tid nu, men igår så knackade han på dörren lite.
Satt o pratade i hundrastgården med lite människor och plötsligt så "försvann" stora delar av synfältet. Den jag pratade med o tittade på, började "sakna" bitar i ansiktet liksom. Mycket märkligt. Som pixel-död ungefär, om man pratar om LCD och sånt.
Sen började det komma som flytande kvicksilver i synfältet och illamåendet var ett faktum. Bara att packa ihop o gå hem o lägga sig. Som tur var hade jag varit ute med Caspian i över två och en halv timme, så det var med gott samvete jag traskade hemåt.
Ett stort glas kallt vatten och en Alvedon Forte blev  cocktailen för dagen.
Sen låg jag där på soffan och inväntade Herr Horton...... som märkligt nog inte visade sig.
Mycket möjligt att det var en slags nack-utlöst migränattack eller nåt.
Jag är ju så infernaliskt dålig på att dricka vatten och äta ordentligt, så det kan mycket väl ha varit det som utlöste det hela. Skit samma....nåt var det ialla fall.
Ska för övrigt på synfältsundersökning inom kort ändå i o med min grönstarr, så då kanske jag får svar på vad det var som hände igår.

Från det ena till det andra.....
Fyndat har jag gjort idag. Fyndat utan att behöva spendera en enda krona !
Inte illa pinkat.
Skulle slänga lite skräp i grovsoprummet ikväll, och till min stora förvåning hittade jag en del saker som var klart användbara och fullt fungerande. Billigt o bra.

En mycket rolig hand-dammsugare faktiskt, som jag på vinst o förlust tog hem.
Den funkade och ska bli riktigt kul att använda.
                 

Det stod inte något  på den så jag vet inte vilket märke det är, för då hade man kunnat googla lite.

Nästa fynd var en mikrovågsugn. Tro det eller ej, men den gick att googla på.
Inte nog med det- den var i toppskick.
Verkligen fantastiskt i o med att den mikro jag har nu, inte är min utan min stora dotters som hon ska ha tillbaka närsomhelst i o med att hon flyttat.
                               
Det var i alla fall en Elextrolux mikro med hela 800 w effekt och roterande tallrik.
Helt underbart. En utgift mindre nu när datorn kostat lite att laga o byta ut delar på.

Ja, ibland kan man bli lycklig för precis vad som helst- och nu är jag nog lite lycklig som hittat dessa fynd. Snacka om recycling.....

I eftermiddags när Caspian o jag var ute på långrunda så gick vi upp bakom våra hus i sedvanligt ordning.
Brukar aldrig reflektera över saker o ting så där direkt, men denna gång blev jag mäkta förvånad.
I gräset längs backen så hade det nämligen ploppat upp svampar stora som paraboler. Till o med nästan större än Caspian själv.
Var tvungen att ta bilder på dessa underverk som stod i rad längs gångvägen.



Naturen är förunderlig och regnet har ju gjort sitt till.....
Man kan ju till o med köpa parabol-stora svampar i affärerna numera.... champignonerna  ser ju numera ut som om dom odlats i Tjernobyltrakten eller nåt .
Men dessa svampar bakom våra hus är gigantiska. Klara vinnare, men säkerligen inte ätbara alls. Spelar roll..... häftiga är dom i alla fall.

Efter denna upptäckt var det dags för nästa....
Caspian nosade upp en ekorre i ett träd inne i hundrastgården.
Han var så söt som ställde sig upp för att se den ordentligt.




Tonårsdottern trivs så bra i skolan och faktum är att jag helt o hållet delar hennes intresse och det känns som en triumf av stora mått.
Frisöryrket kommer passa henne perfekt och hon är så taggad och intresserad.
Duktig är hon också och verkar klart ha fallenhet för detta.
Det enda negativa med det hela är att jag själv är livrädd att hon en vacker dag ska ta och klippa mig medan jag sover......  jag vet att det kliar i fingrarna på henne, ha ha.
Får ta o uppfinna någon slags varningsgrej som gör att jag vaknar om hon kommer på idén att busa med mig.

Nä nu väntar sängen...... och ett korsord.

Tro det eller ej, men nu funkar min dator och det känns mycket märkligt att kunna sitta och skriva i bloggen. Det är med stor tacksamhet jag åter är i cybervärlden igen... och det har jag Peter att tacka för- han som spenderat tid och ork med både min dator och mig.

            

Lite skrajsen, lite "borta" och vilse i pannkakan känner jag mig nästan, efter längre tids bortvaro, bortsett från ett o annat inlägg gjort hos min snälla granne.

Tyvärr har ju allt som jag hade sparat i datorn, men på annan partition, inte kunnat sparats utan nu är allt från scratch s.a.s.
Trist med tanke på att alla bilder osv sedan över tio år är borta för alltid, men samtidigt en känsla av frihet och insikt om att ingenting varar för evigt.

Nu blir det nya tag.

I veckan som varit har det ju hänt en del......
Fortfarande ingen fungerande dator dessvärre.
Att dessutöver inte ha kunnat spara något av allt det gamla som ju låg på
den ena hårddisken är en katastrof som gör att jag är mycket ledsen.
Stort affektionsvärde på allt som var där.
Antagligen betyder det något..... att jag kanske ska börja om på ny kula och lägga allt gammalt bakom mig, vad vet jag, men nu blir det så även om det är högst ofrivilligt.
Förlitar mig till min underbara granne som låter mig komma förbi och knappa
på tangentbordet när blogg-abstinensen träder in.

Fick samtal att lilla gamla dementa mamma "rymt" från sitt korttidsboende i veckan.
Det var nu inte korttidsboendet som ringde o upplyste mig om detta utan en vilt främmande person som HITTAT mamma i en annan del av stan.
Jag ringde upp korttidsboendet som glatt svarade. Jag frågade om dom inte möjligtvis saknade mamma, och på den frågan svarade personalen:
Jo visst, tre polisbilar är ute o letar efter henne.
Jag upplyste dom om att en kvinna hittat mamma och att dom förslagsvis kunde upplysa polisen om var hon nu befann sig----innan kvinnan tröttnade på att stå och passa mamma.
Ständig oro trots att hon har ett bra korttidsboende alltså.

Som plåster på såren för den lilla rymningen, blev jag så glad över att min stora son skjutsade mig och tonårsdottern till mormor på korttidsboendet.
Lilla mamma blev så glad att hon grät floder då hon fick se sina barnbarn.



Sen  var det så dags för Blandrasutställningen. Det var igår det.
Det kunde dock ha blivit en tur till Sös istället, i och med att jag blev getingstungen då vi stod och skulle skriva in oss o kolla vaccinationsintyget osv.
Som tur är har jag ju alltid med mig Betapred-tabletterna vart jag än går, så det var bara att hiva upp dom och lägga i den redan vattenfyllda lilla glasburken jag tagit med.  Efter dom 15 tabletterna var det dags för en Clarityn och sedan en Sotacor som efterrätt.  Rena rama groggen....
Allt för att slippa åka in på sös o få mer kortison intravenöst i o med att jag ju är anafylaktiker. Adrenalin är jag tyvärr inte förtjänt av då jag är allergisk mot det och har hjärtrytmrubbning osv.

     

I och med att Caspian nu tillhör den Öppna Klassen så slapp vi vänta så länge och det var riktigt skönt.
Vi fick skjuts av våra vänner Daniel o Elsa som med sin underbare hund Bob skulle närvara och vara med för första gången på utställningen.

  

Bob, en underbart vacker hund. Blandras, Dobermann, Rottweiller och Dalmatin- men ser ut mer som en renrasig Dobermann. Det enda som avslöjar att han är blandras är en liten vit fläck på bogen.




Många fick vänta länge och det fina vädret höll i sig otroligt nog som tur var.

Caspian lyckades förvärva en medalj i år. Hurra Hurra.

   


Hinner inte skriva mer nu för tvättstugan skriker på mig.....

Sitter hos grannen som är så snäll o låter mig låna hennes dator.
Är så avundsjuk på henne som har en fullt fungerande dator.

Hemma hos mig står min dator och bara tar plats och skapar damm.....
trots många timmars nedlagd tid från bekant som är dataspecialist.
Han har aldrig varit med om maken faktiskt att en dator betett sig så som
min gör. Vi till o med ringde en annan dataspecialist och inte ens dom förstod varför datorn gör som den gör....eller snarare INTE GÖR.

Har ju köpt nya delar till den och ändå funkar det inte......
 

Ett nytt moderbord.




                  
Ett nytt nätaggregat på 450 w.

                       

Och mera ram minne också.....

Men inte fan vill datorn funka som den ska inte !
Snacka om att man blir sur. Sur som surströmming, men surströmming är i alla fall gott......


Jag kunde ju lika gärna ha köpt en begagnad dator för 1,100:- som det faktiskt kostatat mig med de tre sakerna jag köpt redan s.a.s.

Imorgon lördag bär det ialla fall iväg till Farsta Gård och blandrasutställningen....om vädret tillåter förstås.
Caspian skall schamponeras o göras fin ikväll så att han kanske har turen att komma bland de 5 bästa i år.

Nä nu är det bäst att jag avslutar här så att inte grannen blir trött på mig.....

Stängt  pga  datafel...

                                



Moderbord o nätaggregatet har gjort sitt tydligen.

Skulle behöva ta lite ledigt från allt.
Men herre gud, tänker nog många...... och en del till och med säger rent ut :
" men du som är sjukpensionär är ju fanimej ledig jämt ".
Men jag ÄR inte ledig. Jag är ju sjuk.

Att vara hemma och sjuk är väl ändå inte detsamma som att vara ledig och tex ha semester ? Är det så vi uppfattas, vi som är sjukpensionärer eller sjukskrivna ?
Tydligen.

 



Bara för att vi, trots krämpor, går upp om morgnarna, brygger vårt kaffe, tvättar i tvättstugan, diskar, lagar mat  och betalar räkningar - är vi inte fullt friska.
Vi är definitivt inte hemma " och drar benen efter oss" som man tydligen tror eller tror sig veta. Vi kanske gör precis som friska, men till ett mkt högt pris och med mindre i plånboken så klart.
Vi har inte valt att vara eller bli sjuka, men blir lik förbannat "straffade" dubbelt upp s.a.s.
Alltmedan vi kämpar med och mot krämporna, med kanske skyhöga medicin- och läkarkostnader, har vi bara en bråkdel av likvida medel att röra oss med.
OM vi kan röra oss ....

Dessutom syns inte alla sjukdomar utanpå. Många av oss lider av fysiska sjukdomar invärtes som så klart inte syns. Vi lider inte mindre för det.
Kanske snarare tvärtom - just för att vi är så missförstådda och hånade.
Men så klart.... det som inte syns - finns ju inte. En gammal konstig och mycket "ingenjörisk" uppfattning.

Att ha en eller flera sjukdomar som inte syns utanpå kommer till slut att även synas utanpå. Var så säkra. Vi blir trötta, vi blir irriterade och griniga. Vi får en uppgiven gångstil och ser allmänt blasé ut - har jag hört.
Är det så konstigt ? Nej inte alls. Det är fullt förståeligt faktiskt.
Men så länge vi inte har rullstol, rullator, permobil,blindkäpp eller liknande accesoarer kommer vi förbli missförstådda och hånade antagligen.


         

Låt oss bygga lådor som vi sjuka,  likt Pudas,  kan  gömma oss i.
Komma bort från livet lite, ta lite ledigt.
För.... det som inte syns, finns ju inte. Eller hur.

Jag saknar min tonårsdotter som alltjämt håller sig borta. Frågan är bara varför.
Jag håller mig dock uppdaterad via hennes blogg, men det är ju långt ifrån
detsamma som att ha henne hemma.

Jag saknar min stora dotter trots motgångar o bråk. Hon har återigen valt att inte umgås med mig.
Jag saknar henne som den dotter hon är. Nu känns hon mer som en främmande människa som jag knappt känner. Märkligt och mycket tragiskt.

Jag saknar min son som tyvärr alltid har för mycket att göra.
Saknar hans tokiga humor och lite laid-back-stil.
När han väl kommer förbi har han alltid bråttom och ringer gör han ju oftast bara då han vill ha min hjälp.
Borde inte vara lite tvärtom...eller är jag bara egoistisk som tänker så ?

Jag saknar det att kunna sitta i lugn o ro och prata med , skratta och lyssna på mina barn - hur vuxna dom än är. Lyssna till deras berättelser och händelser i deras liv. Inte för att på något sätt leva genom barnen, utan för att se och höra att dom har kvalitativt innehåll i sina liv.

Tänk vad mysigt det skulle vara om man kunde ha tid och råd att åka till en ö mitt i skärgården med alla barnen och bara umgås.



Precis en sådan ö som i Grumme tvättsåpa-reklamen...... som på bilden här ovan visar.

Tänk om man kunde sitta där o grilla vid en öppen eld på kvällen, prata minnenm skratta  och  ha jättetrevligt. Komma närmare varann. Jag känner att detta är något jag mer än gärna skulle vilja göra och som jag hoppas blir verklighet någon gång.
Det är ju ingen utopi egentligen, utan fullt genomförbart.
Om man bara ger sig den på det s.a.s..... och om man hittar en ö,  och om man har pengar så klart. För tyvärr är det ju så att det är pengarna som styr valet av fritiden  och sysselsättningen.
Så borde det inte vara.