Ensam

(Berättelsen om en gammal kvinna mitt ibland oss)

 

Telefonen ringer envist.

Det tar tid för henne att gå till det lilla bordet där den står.

Det går inte fort inte. Till slut kommer hon ftam och lyfter luren.

I andra änden hör hon en uppskruvad röst säga: - Du vi är på väg nu så du har väl kaffet klart?

Visst har hon det. Sedan klockan sex i morse står kaffet i sin bryggare, klart och svart.

Hon går en runda i lägenheten. Plockar lite med ditt och datt. Ser att hon nog måste vattna blommorna en gång till.

Hon vill ju inte att dom ska tycka att hon låter hemmet förfalla.Fast å andra sidan, det är ju bara dom som tycker det.

Hemtjänsten till exempel, tycker att hon har FÖR städat för att hon skall få ha sin veckohjälp kvar. Dom skulle bara

veta hur många dammråttor som gömmer sig i klädkammaren, tänker hon högt där hon går nmt i sitt lilla bo.

Snart kommer dom. Dom som hon älskar över allt på denna jord, ja bortsett ftån sin man förstås.

Men han är ju inte längre i livet och honom är det ju ingen vits att längta efter.

Tids nog kommer den dagen då de kommer återförenas. Någonstans. Nu hör hon hur hissen åker ned till entréplanet.

Nu är det bråttom minsann. Nu nästan studsar hon in i badrummet och gör några enkla svep med sitt gamla

läppstift över den rynkiga munnen. Man ska inte överdriva skönheten, tänker hon och ler för sig själv.

 

Den ilskna dörrklockan ringer flera gånger. Kakorna ligger framme på det fina fatet och kopparna står fint på rad.

Läsk har hon köpt också. Till dom små.

Hon öppnar dörren och in kommer de till slut. Allihop. Dotter, svärson och två till synes helt ointresserade barn

i undre tonåren. Dom hänger av sig sina kostsamma ytterkläder och går in i vardagsrummet. Så fort dom kommer

in där säger dottern:

- men herre gud så mörkt du har här inne ! Inte konstigt att du har dålig syn.

Maken nickar medhållsamt medan han går runt, ivrigt studerande allehanda konst och andra dyrgripar på svärmoderns väggar och golv.

Barnen står i fönstret och tittar ut och man kan se att dom inte vill vara där.  Dom har ju livet i sig....

Eller så är det så barn beter sig numera, tänker den gamla kvinnan tyst.

Kaffet hälls upp, det pratas om resor, nyår och allt annat som hör säsongen till. Julfirandet är i full gång hos henne, men det känns mer som om hon har mottagning sådär lite i förbifarten.

För inte finns det tid att lyssna till hennes förehavanden, krämpor eller annat som ju faktiskt är en del av hennes liv.

Nej, här pratas om Seychellema, Årestugan och senaste mobiltelefonmodellen. Inget av detta roar henne nämvärt.

Nu sitter de trots allt här och hon kan inget annat göra än bara lyssna och le. Det har hon lärt sig på dagvården hon går till, att bara le när hon inte förstår. Det brukar fungera bra.

Dom är ju hennes allt, men hur kan det komma sig att hon känner sig ännu mer ensam när dom är HOS henne? Ja, säg det....

 

Plötsligt ringer det i den gamla kvinnans telefon. Dottern reser sig och svarar åt henne.  Från hallen där telefonen är placerad hörs nu skratt och fuiss. Hon undrar vad som är så roligt.

Det ska hon strax bli varse. När samtalet är slut kommer dottern in med ett stort leende på läpparna.

Med ens börjar alla skruva på sig och barnen verkar plötsligt mycket gladare än när de kom.

Jo, för nu måste alla plötsligt  iväg. Någonting har kommit emellan som det ju heter.

Så lägligt det kom, tänkte kvinnan ironiskt.
Alla kakorna var ju nästan kvar och läsken var ju inte ens

öppnad. Så mycket besvär för ingenting tänkte hon.

När dom står i hallen i full färd med att klä sig i sina dyra stassar, säger dottern:

- jo du förstår mamma, att om vi skall kunna resa bort över julen och till ett bra pris, då måste vi snabbt till resebyrån.

Annars är det kört. Så, vi sticker nu och hoppas du kommer och hälsar på OSS nästa gång- det gör du väl?

Kvinnan hinner inte svara innan hon hör hissen komma upp till hennes plan. Vips är dom borta. Inte ett spår av dom.

 

Adventsstjärnan hänger i fönstret och nu hänger den snett. Pojkarna har pillat på den så att den hänger så.

Det är ungefär det minne hon nu har av sammankomsten med barn och barnbarn.  Dom hon älskar över allt annat på jorden.

Men frågan är : Älskar dom henne?

 

I sin ensamhet hittar hon ingenstans att gråta ut, ingen att vända sig till när smärtan känns stor o svår.

Smärtan i att vara ensam och att dessutom känna sig mer än ensam fast att alla var där.

Hon ställer sig vid fotografiet av sin käre bortgångne make sedan flera år och säger lite sorgset:

- God Jul på dig Gunnar, tänk så det kan bli.

författare: Lena Dahlberg

...i synnerhet då hon är gammal, har Alzheimer osv.
Man är helt enkelt ute i ogjort väder s.a.s.
Man har ingenting för det och ingenting blir bättre av det heller.

Men vad gör man när ens mamma inte lyssnar, inte förstår och inte minst - VÄGRAR inse saker o ting ?

Har suttit på nätet i natt och pluggat på allt som funnits vad gäller förhållandesättet till sina  anhöriga med Alzheimers sjukdom.
Tyvärr är det nog så att dessa anhörigföreningar inte riktigt förstår att alla familjer inte har flera anhöriga till den sjuke, utan som i min mammas fall--- bara mig.

Avlastning för mig och något trevligt för mamma vore ju toppen,
 och lite av det har ju mamma i o med sin dagvård två dagar i veckan.
Jag erkänner öppet att jag börjat ta avstånd till en del av de tjugotal telefonsamtal som hon ringer till mig varje dag och som jag ser att hon ringer med hjälp av nummerpresentatören.
Hm... jag som lovade mig själv att aldrig bli sådan.
En sådan som tycker ens gamla mamma blev jobbig osv osv
Nu är jag ju nästan likadan som det jag inte ville bli eller vara.
Skammen över detta gör ont, men jag är mänsklig och måste
inse att även jag har ett liv---även om det mesta just nu och sedan länge kretsar kring min mamma och mina barn.

Vart tog jag vägen då?
Ja, det kan man undra.
Man kan nog hitta mig bland soporna tror jag.
En slaggprodukt av livet och dess erfarenheter.
Men sen....rätt var det är, slås jag av min starka självbevarelsedrift som säger:
"Men för fan Lena, tog ditt liv slut bara för att du själv gav liv
och/eller hjälper den som är gammal o sjuk ?
Nej, försök inte. Dags att ta dig i den smutsiga kragen och
titta ut på livet och dess möjligheter.
Du duger Lena.... även  med en ond rygg, trasigt hjärta, smutsigt hår och så långt ifrån mascaramålade ögonfransar man kan komma. "

Men mamma då .... hur ska det bli med henne då?
Denna ständigt naggande fråga som tynger mina redan så värkande  axlar.

Om jag hade möjligheter skulle jag ta hand om min mamma på ett helt annat sätt än vad som är praxis nu för tiden.
Då skulle hon få bo med mig o min lilla familj (eller det som är kvar av den, som jag brukar säga). Lite som man gjorde förr
och som var så bra på alla sätt o vis.
Men nu sitter vi här.
Jag i min lägenhet och mamma i sin.
På gott och ont, och till vilken nytta........

Ikväll har jag o några andra föräldrar varit vakter på 9:ornas Vårbal. Ett till synes roligt jobb, men ack så stressigt.

Arrangerade möten på mobiler mellan elever och andra utomstående  undgomar, där alkoholhaltiga drycker skulle överlämnas eller gömmas osv, och  ett evigt springande ut för att hinna röka lite hasch.
Det är en bråkdel av vad som ägde rum denna Vårbals-kväll.

Hunden Caspian var givetvis på plats. Skötte sig exemplariskt
i sitt sökande efter narkotiska preparat och höll ungdomarna lite lagomt oroliga.



Eftersom vädret var i kyligaste laget för utomhusaktiviteter som ungdomar kan tänkas syssla med på fyllan, kommer det förhoppningsvis bli en någotsålunda lugn natt.
Själv är jag stelfrusen och hungrig.....

sådana saker man inte riktigt tror är sant.

Har blivit nerringda här ikväll av dottern Emelies kompisar, som säger att dom sett bilder på henne  på TV nyheterna.
Va? blev min reaktion.  Jag har själv inte sett inslaget, men ett som är säkert är att det verkar konstigt hur TV kan visa bilder på min dotter UTAN min eller hennes egen vetskap.

Måste undersöka detta imorgon, för det strider väl ändå mot allt vad lagar heter .

Snart så förvånar ingenting mig längre..... (negativt sett)

och den anden hade irrat sig lite fel.
Närmare bestämt till Ringens köpcentra idag  vid Skanstull.
Det var en andhona som dessutom var skadad.
Hon vankade av och an och såg verkligen orolig och lidande ut.

Jag hade Caspian (vovven) med mig men beslöt ändå att försöka
hjälpa denna stackars and till bättre o mer passande omgivning.
Hon höll nämligen på att bli överkörd av alla bilar o bussar flera gånger då hon stapplade ut i gatan stackars liten.
Ingen visste om hon kunde flyga eller ej, och vid närmare titt på henne så hade hon skadat sig vid bogen på höger sida...såg ut som om hon hade fått en pil in där som också gjorde att hon haltade väldigt märkligt. Måste ha gjort jätteont.

Jag tog upp mobilen och ringde polisen och bad dom komma och hjälpa till. Dom förstod problemet men kunde inte hjälpa till, men hänvisade till Gatukontoret (!?!). Ringde då dom som i sin tur hänvisade till Natur o Viltansvariga. Till slut pratade jag med dom, alltmedan andhonan blev alltmer orolig. Tyvärr kunde dom inget göra mer än komma och avliva henne, sade dom.
Nä, nä tänkte jag, så jag gjorde mig beredd. Tog av mig min kofta som jag tänkte ta andhonan i och åka till veterinären.
Caspian var otroligt lugn och duktig, trots att han ju är en jagande fågelhund till hälften. Det var något som fick honom lugn, men jag kan inte säga exakt vad det var.

Skaran av människor växte sig stor kring denna söta andhona, men ingen vågade göra nåt.
Då tog jag min kofta och skulle precis till att sakta o fint lägga den över henne...då hon tog sitt mod till sig och FLÖG iväg.
Åh vilken lycka för henne !
Samtidigt en sorg eftersom hon ju behövde veterinärhjälp för att slippa sina smärtor.
Hellre flyga än att bli avlivad i och för sig.

Detta skulle lika gärna kunna bli en metafor för det som hänt Berat igår, och kanske är det så att andhonan representerade honom och hans färd uppåt.

God natt Berat
Tille finns där för dig
Nu kan ni skina ikapp bland fjärilar, moln och allt det fluffiga.

och gick ned på vårdcentralen för att ta urinprov och blodprov.
Börjar ju misstänka att njurarna tagit stryk av att inte blivit behandlad alls för det blod i urinen man hittat tidigare men som man ju inte alls kommit på det klara med hur det kommer sig.

Tänkte hela tiden på Tille, Kristoffer och Berat med sina fina familjer..... tänkte att : här går jag och oroar mig och gnyr för ingenting. Fast å andra sidan, blod i urinen o ont i njurtrakten kanske inte är ingenting förstås.... men ändå.
Det finns klart mycket värre saker som drabbar människan- så när jag väl kom till vårdcentralen var jag lugn och samlad.
Tittade upp mot himlen, denna tunga sky idag, liksom igår, som
på något sätt kändes som bomull som höll om mig som en enda stor kram. Kände en sorts samhörighet med himlen och med tanken på att proverna kanske inte skulle motsvara mina förväntningar.

Säga vad man vill om mirakel.....men dom FINNS !!!!!
Proven togs och jag fick sitta och vänta på svaren.
Inte ens väntan kändes svårt utan mer som en bekräftelse på att jag hade vuxit in i situationen.

Läkaren kom ut och visade mig papperet med provsvaren.
Känslan som då kom över mig går inte att beskriva..... min tårar kom helt utan förvarning.
Somliga blir lyckliga över stora ting....jag blev euforisk över så små ting som ett par siffror på ett vitt papper.
Min sänka hade återfått normal status.
I min urin fanns bara mkt lite blod.
Som den allra bästa av gåvor.... gåvor jag idag hade fått.

Som jag hade oroat mig i natt då jag mådde mkt dåligt. Faktiskt sämre än på länge. Stormen före lugnet liksom....

Idag kommer jag därför, som en hyllning till De tre musketörerna Tille, Kristoffer och Berat- att bege mig till Fåfängan med min hund Caspian. Tänker sätta mig där och bara VARA.
Ett tillstånd som är värt mycket mer än allt annat.

Tack Tille..... du fanns där för mig idag.

Natten har varit jobbig.
Magkramper, migrän och ett hjärta som fladdrat hej vilt.
Trots medikament börjar jag undra om det kan ha varit något jag ätit, men kan inte komma på att jag ätit något annorlunda eller så.
Emelie har ju ätit detsamma, men hon är ju frisk.
Hm...fast så klart- jag åt lite gammal filmjölk igår förmiddag som luktade allt annat än gott. Slängde halva portionen, men skadan kanske redan var gjord. Annars brukar ju filmjölk vara hur bra som helst, och då oavsett ålder på den.

Jag är nog lite ur balans helt enkelt.
Klart jag undrar vad det kan vara,och det enda jag kan komma på, är att jag känner  att jag inte räcker till.
Och visst.... jodå, ångesten smyger sig  inpå som en objuden gäst.

Länge sedan jag hade ångest...men inatt kom den på besök med besked. Dags att lägga om livsstil, helt klart.
Inga goda wienerbröd till kaffet, mindre kaffe, mindre pastarätter och mera fibrer och grönt. Och mycket mera vatten (kokt).

Om man lever hälsosamt, har man i alla fall  ryggen fri s.a.s. och kan eliminera eventuella orsaker till varför man mår dåligt.
Men å andra sidan..... min förmodade njurinflammation, som ju aldrig tycks bli undersökt osv....häcklar givetvis i bakgrunden.
Hur länge kan man gå med sådant utan att man tar skada riktigt ordentligt tro ?

Innan min mamma kom på besök med två goda tårtor, var jag tvungen att gå ut med vovven så klart.
Vädret var inte det bästa, men ut måste man ju.
Det mullrade hemskt däruppe i himlen och mörkare himmel fick man nog leta efter.
Bilar är säkra grejer när det kommer till att ta skydd för åska o blixtar sägs det. Hm.... men bara om bilen inte står i vatten sägs det från välunderrättat expertis-håll.
Inte lätt att hitta en bil som INTE står i vatten, när det fullkomligen öser ner....
Nåväl, himlen var nästintill blåsvart och det var banne mig inte nådigt att vara ute i detta väder.
Har man hund så har man och då måste man ju ut oavsett hur vädret är.

Vi gick ut i solsken.... och fem minuter senare kröp vi längs fasaden av rädsla för åskan o blixtarna som avlöste varandra på ett skrämmande nära avstånd.
Man behöver inte vara rädd för blixtar i en storstad säger många, men se där har dom så fel dom kan.
"Hemma på min gata i stan..." har blixten slagit ned mången gång kan sägas. Man blir liksom i "ett med naturen" på ett högst ofrivilligt sätt.
Jag hyser stor respekt för åska o blixtar och drar mig inte för att erkänna att jag tar till extrema åtgärder som att stänger av strömmen helt o drar ur telefonjacket om så är.
Sen finns det dom som tycker om oväder och till och med blir sk "lightning-chasers" osv...  givetvis har dom hemsidor man kan kolla :

www.stormtracker.se/

artech.se/~bpark54/trackerindex.htm

www.wetterzentrale.de/pics/Rsfloc.html


När vi äntligen, vovven och jag, kommit upp till hundrastgården så brakade allt löst. Himlen var nu nästan kolsvart. Regnet avstannade och blixtarna däremot stod som spön i backen.
Vi hade tur och fick sitta och ta skydd i en bekants bil under en halvtimma och det  var nog tur det. 
Det mörka molntäcket var tungt som bly verkade det som och allt fågelliv och annat hade stannat av helt. Det var ingen vind som ens kunde blåsa bort molntäcket. Det var där för att stanna....
Tiden gick och imman låg som en hinna av Gladpack på rutorna av våra flämtande hundar.
Sen  kom haglet blandat med regn och det var ju nästan väntat.

Efter ovädret kom det ett behagligt väder om än kallt.
Frisk härlig luft och doften av syren spred sig i Vitabergen.
Och så lite Tille-strålar på det....Härligt !

Jag trivs med att vara frivilligt "ensam" men ibland skulle det ju vara trevligt med sällskap. Någon att kunna skratta med men också gråta med.
Som sliten trebarnsmor har man nog inte så mkt att komma med i och för sig  på dating-marknaden antar jag.... misstänker att min eventuella kontaktannons skulle lyda som följer (ärlighet varar ju längst heter det  )  :

Ensamstående, 50-årig, krasslig, sliten o något begagnad trebarnsmamma med stor portion humor, självbevarelsedrift (trots allt) och hår likt Ronja Rövardotter fast i trasselsudds-modell, söker en man med bra hälsa, sunt förnuft och fungerande hjärna och plånbok. Ingen mansgris men heller ej någon mes.
Han får gärna ha bil och får absolut inte vara allergisk mot vare sig djur, damm  eller tonårsbarn.
Han ska dessutom helst tycka om att massera trötta fötter, onda ryggar och inte bli sur om man somnar i soffan en fredagskväll.

Efter en sådan annons, skulle ju vem som helst av det motsatta könet dra öronen åt sig och springa långt bort.

Så....det är nog bäst att jag förblir ensam tror jag.

Nu har vi varit hos min mamma, hunden Caspian och jag.
Emelie sov ju sin skönhetssömn då, så henne vågade man ju inte väcka....

Var lite orolig för Caspian som ju inte är helt återställt i magen, men det gick fint hela vägen.
Han charmade alla inne hos optikern så det var inga problem.

Mamma provade ut nya fina bågar och allt hon nu behöver betala själv är en  summa på 260:- kronor. En liten summa kanske i mångas öron, men för henne är det en jättesumma (mig med för den delen) och därför har jag bestämt att bekosta detta åt henne.
Hon blev så glad och kommer väl antagligen att rusa till optikern den dagen dom är klara att hämta. Det gläder mig så att kunna hjälpa henne, hon är ju som ett litet barn som får glass om sommaren.

Nu är jag helt slut... och tänker nog lägga mig på soffan.
Måste nog ställa klockan på ringning tror jag, för igår somnade
jag också och då vilade jag alldeles på tok för länge- med den påföljd att jag inte kunde sova på natten.

Världens bästa recept när vädret är trist:

1 st soffa
1 st filt
1 st kudde
1 st Tv
(som får stå på med ljudet lågt)
1 st hund
(bredvid på golvet som är gosig att klappa)

Resultat:
1 st utvilad mamma med laddade batterier