- Du är här:
- Familjeliv.se
- Bloggar
- Personligt
- Föräldraskap
- Antitanti i Vitabergen, södermalm
- Medlemmarna ansvarar för det de skriver i bloggarna
Sida: 2 av 171
Totalt 1713 inlägg
421972 besök
Antitanti i Vitabergen, södermalm
januari 16
av: antitanti
Idag är mitt hjärta varmare än annars.
Caspian fyllde idag 8 år. Tänk vad tiden gått fort.
Denna underbara varelse som kom in i mitt liv, och som jag aldrig kunnat tro skulle ge mig så mycket värme och kärlek, har verkligen fått mig att tro på själavandring. Han är ju som en Sixten-Blixten men ändå inte. Samma coola stil och kloka sätt.
Trots allt han varit med om i form av sjukdomar, förgiftning osv, har han som sagt hunnit bli 8 år. Visserligen är han lite stelare men är verkligen still going strong. På så sätt är vi ju ganska lika Caspian och jag. Lite stelare med åren, men still going strong.
Nu är vi ju bägge mer lika än annars för nu är vi båda pensionärer.
Idag blev det en födelsedagspresentspromenad till djuraffären där det inhandlades ett stycke älgmärgsben. Caspian har ju inte fått jaga på hela hösten, så vad kunde vara bättre än att ge honom en liten smak av jakt.....
Hans egenhändigt jagade älg som vi hade bitar av i frysen, gick ju åt helvete när ventilationsfirman gjorde så att det blev kortslutning och strömavbrott och allt fick slängas.
Här ligger han nöjd och belåten och gnagaer på älgbenet.
Underbare Spanjoren Caspian. Mitt hjärta sjuder av värme och kärlek när jag ser honom i ögonen. Tack för att du finns och för att du är så underbar.
Caspian fyllde idag 8 år. Tänk vad tiden gått fort.
Denna underbara varelse som kom in i mitt liv, och som jag aldrig kunnat tro skulle ge mig så mycket värme och kärlek, har verkligen fått mig att tro på själavandring. Han är ju som en Sixten-Blixten men ändå inte. Samma coola stil och kloka sätt.
Trots allt han varit med om i form av sjukdomar, förgiftning osv, har han som sagt hunnit bli 8 år. Visserligen är han lite stelare men är verkligen still going strong. På så sätt är vi ju ganska lika Caspian och jag. Lite stelare med åren, men still going strong.
Nu är vi ju bägge mer lika än annars för nu är vi båda pensionärer.
Idag blev det en födelsedagspresentspromenad till djuraffären där det inhandlades ett stycke älgmärgsben. Caspian har ju inte fått jaga på hela hösten, så vad kunde vara bättre än att ge honom en liten smak av jakt.....
Hans egenhändigt jagade älg som vi hade bitar av i frysen, gick ju åt helvete när ventilationsfirman gjorde så att det blev kortslutning och strömavbrott och allt fick slängas.
Här ligger han nöjd och belåten och gnagaer på älgbenet.
Underbare Spanjoren Caspian. Mitt hjärta sjuder av värme och kärlek när jag ser honom i ögonen. Tack för att du finns och för att du är så underbar.
0
januari 15
av: antitanti
I går var det så dags att besöka neurologen på Ersta Utsikten.
Underbara Caroline, som är en härlig tjej på supportgruppen för TN, på Facebook mötte upp mig i sällskap av hennes mamma. Vilka underbara människor. Känns så skönt att det finns fler som har samma problem som jag och att man inte är ensam.
Caroline, denna härliga människa med ett leende som lös upp hela södermalm, satt i rullstol men gick med hjälp av käpp. Vilken eldsjäl och vilken sisu. Hennes mamma var minst lika härlig och fantastisk. Tänk bara det att dom tog sig tid och ork för att vara mitt stöd. Helt ofattbart.
Caroline var så snäll och följde med in i rummet där neurologläkaren tog emot. Läkaren var försenad och var en man i max 40-årsåldern. Brunbränd och lite av en Top Notch-kille.
Han var ytterst fåordig, stressad och verkade inte speciellt intresserad alls.
Nåväl, jag hade gjort en lista över vilka slags kroppsliga trauman jag varit med om sedan 1980 och fram till dagens dato, samt gjort en medicinlista. Allt för att förenkla för honom.
Han ögnade snabbt igenom remissen han fått och frågade sedan om jag arbetade. Jag berättade att jag inte gjorde det men berättade vad jag jobbat med, var och vilka utbildningar jag har. Han var lite imponerad faktiskt.
Han gjorde inga undersökningar alls, utan det lilla han sade handlade bara om tabletter som kunde lindra smärtorna. Jag frågade om operation och så och han nämnde en sort som jag defintivt inte skulle rekommendera min värsta fiende tror jag. En sådan operation är ingen garanti för att man blir smärtfri och kan dessutom leda till andra svårigheter som förlamningar och annat. Så tack, men nej tack.
Jag sade att jag ville ha en röntgen. Magnetröntgen, för att se vad som var fel därinne i skallen. Man kan ju inte käka piller om man inte vet varför eller vad felet är anser jag.
Han lyckades i alla fall fixa en remiss till Magnetröntgen så nu får jag vänta på kallelse dit.
Jag tycker gott och väl att han kunde ha gjort en sensibilitets eller sensorisk undersökning av mig för att liksom konstatera TN, men inte ens det gjorde han. Han verkade väldigt forcerad trots att han var allt annat än pratsam.
När vi skulle gå Caroline och jag, så reste sig Caroline mödosamt från stolen och då såg läkaren att hon skakade och hade mycket svårt med balans och så vidare, varpå han utbrast: - Men, har du ataxi ? och verkade genast intresserad av det.
Att Caroline är som hon är beror ju till stor del just på den operation hon genomgått samt hennes medicinering..... och som jag klart överväger att inte göra.
Mitt i det avslutande besöket ringde hans mobiltelefon.
Han sade då bara : - jag MÅSTE ta det här.
Han sade varken adjö eller nåt utan började prata i mobilen.
Det var inte svårt att förstå att det samtalet var ett privatsamtal, somman lätt hörde.
Snacka om totalt ointresse för sin patient.
På det stora hela kändes det väldigt snöpligt alltihop och som om jag nästan var där i onödan, för att inte tala om att läkaren hellre hade velat slippa ha patienter över huvudtaget den dagen.
Carolines mamma, som hade suttit och stickat strumpor under tiden vi var inne hos läkaren, sade att hon ville bjuda på fika där på Ersta. Vilken underbar människa.
Så fick det bli och det hade börjat snöa mitt i alltihop. Rena rama snöstormen och knappast trevligt när man har ansiktsnervssmärtor.
Det blev en trevlig stund med fika och det blev många härliga skratt också.
Jag ser verkligen framemot våren och sommaren får då får jag bjuda igen här i Vitabergen bland blommor och blad.
Jag somnade igår efter mycket om och men. Klockan hade nog hunnit bli halv tre i natt innan ögonen stängdes. Kände lite hugg men inte mer än att det gick att överkomma.
Vaknade några timmar senare, klockan 07 av att helvetet hade satt igång.
En djävulusisk smärta som inte gick över hur jag än gjorde.
Jag kokade mina Hot Pads, stack in huvudet i frysen och varvade detta plus tog ett hett bad för att bli smärtfri, tills jag trodde jag skulle hoppa ut från balkongen av ren smärta.
Jag vankade av och an, skrek, grät och slog nävarna i dörrposterna så ont gjorde det.
Caspian tittade på mig oroligt när jag hade så ont och undrade säkerligen om jag blivit tokig helt o hållet. Usch jag tyckte verkligen synd om honom.
Alvedonet gjorde ingen verkan och klockan blev elva på förmiddagen. Det var bara att klä sig ordentligt och gå ut i stormen och kylan med Caspian. Med tunga steg, helt tyst och stelt gick jag mycket motvilligt upp mot hundrastgården. Jag hade stoppan in Hot Pads i mössan vid vänster käke och upp mot örat. Allt för att kunna överleva promenaden.
Det var mycket folk och hundar i hundrastgården vilket var bra. Jag höll mig en bit ifrån och försökte fokusera på att verka normal..... Sen gick vi en liten runda i Vitan och sen hem. Hem till värmen och soffan.
Av ren utmattning och smärta, somnade jag i soffan sittande med helöppen mun. Allt för att nerverna skulle slappna av så mkt som möjligt.
Stora dottern kom förbi efter sitt jobbpass och hon var så himla gullig. Hon såg hur ont jag hade och tog sen Caspian på en extra runda vid sextiden. Det var en stor hjälp.
Nu har Caspian och jag varit ute sista rundan och det gick hyfsat trots allt.
Han fick springa lite lös i Vitan och fick därigenom lite kvalitetstid han också.
Nu är klockan massor och jag hoppas att jag kommer kunna få lite sömn i natt och att jag slipper vakna av att smärtorna tar överhanden. Att vakna så är inte mänskligt.
Underbara Caroline, som är en härlig tjej på supportgruppen för TN, på Facebook mötte upp mig i sällskap av hennes mamma. Vilka underbara människor. Känns så skönt att det finns fler som har samma problem som jag och att man inte är ensam.
Caroline, denna härliga människa med ett leende som lös upp hela södermalm, satt i rullstol men gick med hjälp av käpp. Vilken eldsjäl och vilken sisu. Hennes mamma var minst lika härlig och fantastisk. Tänk bara det att dom tog sig tid och ork för att vara mitt stöd. Helt ofattbart.
Caroline var så snäll och följde med in i rummet där neurologläkaren tog emot. Läkaren var försenad och var en man i max 40-årsåldern. Brunbränd och lite av en Top Notch-kille.
Han var ytterst fåordig, stressad och verkade inte speciellt intresserad alls.
Nåväl, jag hade gjort en lista över vilka slags kroppsliga trauman jag varit med om sedan 1980 och fram till dagens dato, samt gjort en medicinlista. Allt för att förenkla för honom.
Han ögnade snabbt igenom remissen han fått och frågade sedan om jag arbetade. Jag berättade att jag inte gjorde det men berättade vad jag jobbat med, var och vilka utbildningar jag har. Han var lite imponerad faktiskt.
Han gjorde inga undersökningar alls, utan det lilla han sade handlade bara om tabletter som kunde lindra smärtorna. Jag frågade om operation och så och han nämnde en sort som jag defintivt inte skulle rekommendera min värsta fiende tror jag. En sådan operation är ingen garanti för att man blir smärtfri och kan dessutom leda till andra svårigheter som förlamningar och annat. Så tack, men nej tack.
Jag sade att jag ville ha en röntgen. Magnetröntgen, för att se vad som var fel därinne i skallen. Man kan ju inte käka piller om man inte vet varför eller vad felet är anser jag.
Han lyckades i alla fall fixa en remiss till Magnetröntgen så nu får jag vänta på kallelse dit.
Jag tycker gott och väl att han kunde ha gjort en sensibilitets eller sensorisk undersökning av mig för att liksom konstatera TN, men inte ens det gjorde han. Han verkade väldigt forcerad trots att han var allt annat än pratsam.
När vi skulle gå Caroline och jag, så reste sig Caroline mödosamt från stolen och då såg läkaren att hon skakade och hade mycket svårt med balans och så vidare, varpå han utbrast: - Men, har du ataxi ? och verkade genast intresserad av det.
Att Caroline är som hon är beror ju till stor del just på den operation hon genomgått samt hennes medicinering..... och som jag klart överväger att inte göra.
Mitt i det avslutande besöket ringde hans mobiltelefon.
Han sade då bara : - jag MÅSTE ta det här.
Han sade varken adjö eller nåt utan började prata i mobilen.
Det var inte svårt att förstå att det samtalet var ett privatsamtal, somman lätt hörde.
Snacka om totalt ointresse för sin patient.
På det stora hela kändes det väldigt snöpligt alltihop och som om jag nästan var där i onödan, för att inte tala om att läkaren hellre hade velat slippa ha patienter över huvudtaget den dagen.
Carolines mamma, som hade suttit och stickat strumpor under tiden vi var inne hos läkaren, sade att hon ville bjuda på fika där på Ersta. Vilken underbar människa.
Så fick det bli och det hade börjat snöa mitt i alltihop. Rena rama snöstormen och knappast trevligt när man har ansiktsnervssmärtor.
Det blev en trevlig stund med fika och det blev många härliga skratt också.
Jag ser verkligen framemot våren och sommaren får då får jag bjuda igen här i Vitabergen bland blommor och blad.
Jag somnade igår efter mycket om och men. Klockan hade nog hunnit bli halv tre i natt innan ögonen stängdes. Kände lite hugg men inte mer än att det gick att överkomma.
Vaknade några timmar senare, klockan 07 av att helvetet hade satt igång.
En djävulusisk smärta som inte gick över hur jag än gjorde.
Jag kokade mina Hot Pads, stack in huvudet i frysen och varvade detta plus tog ett hett bad för att bli smärtfri, tills jag trodde jag skulle hoppa ut från balkongen av ren smärta.
Jag vankade av och an, skrek, grät och slog nävarna i dörrposterna så ont gjorde det.
Caspian tittade på mig oroligt när jag hade så ont och undrade säkerligen om jag blivit tokig helt o hållet. Usch jag tyckte verkligen synd om honom.
Alvedonet gjorde ingen verkan och klockan blev elva på förmiddagen. Det var bara att klä sig ordentligt och gå ut i stormen och kylan med Caspian. Med tunga steg, helt tyst och stelt gick jag mycket motvilligt upp mot hundrastgården. Jag hade stoppan in Hot Pads i mössan vid vänster käke och upp mot örat. Allt för att kunna överleva promenaden.
Det var mycket folk och hundar i hundrastgården vilket var bra. Jag höll mig en bit ifrån och försökte fokusera på att verka normal..... Sen gick vi en liten runda i Vitan och sen hem. Hem till värmen och soffan.
Av ren utmattning och smärta, somnade jag i soffan sittande med helöppen mun. Allt för att nerverna skulle slappna av så mkt som möjligt.
Stora dottern kom förbi efter sitt jobbpass och hon var så himla gullig. Hon såg hur ont jag hade och tog sen Caspian på en extra runda vid sextiden. Det var en stor hjälp.
Nu har Caspian och jag varit ute sista rundan och det gick hyfsat trots allt.
Han fick springa lite lös i Vitan och fick därigenom lite kvalitetstid han också.
Nu är klockan massor och jag hoppas att jag kommer kunna få lite sömn i natt och att jag slipper vakna av att smärtorna tar överhanden. Att vakna så är inte mänskligt.
0
januari 8
av: antitanti
Fullmåne och kyla är definitivt ingen bra kombination för mig. Jag som alltid älskat fullmånen och sett den som en ledstjärna mer eller mindre, börjar tycka mycket illa om den istället.
Just för att den påverkar min smärta negativt. Det vill säga att min trilingnervssmärta blir än värre när det är fullmåne. Kylan gör också saken etter värre. Konstigt i och med att man brukar bedöva med just kyla och rimligtvis torde kylan funka som just bedövning men så är inte fallet, utan snarare tvärtom i mitt fall.
Det är som om all livskvalité försvinner successivt och kvar blir bara smärtan. Undrar verkligen vad jag gjort för ont i livet som ska behöva ha det så här, men vill absolut inte verka martyrisk på något sätt för martyrer är något jag ogillar som pesten.
"Tyck-synd-om-mig" konceptet är inget för mig, även om jag ibland kan tycka att det är lite synd om mig ibland som inte orkar eller kan saker som jag ju kunnat förr.
Ja, jag ältar detta med min smärta och någonstans känner jag att jag måste få ur mig den på något sätt eftersom den har mig i sina klor.
Har dock börjat lära mig lite hur min kropp och mina nerver funkar om jag gör vissa saker och kan därigenom ibland förhindra att smärtan blir alltför svår. Det stora problemet för tillfället är sömnen. Att inte kunna påverka hur jag ligger i sängen då jag somnat. Kommer jag snett eller så, kan det trigga igång smärtorna på en sekund bara och sen är det ju kört.
Jag har alltid tyckt om att ligga på vänster sida och sova, men det är ju helt omöjligt sedan ett år tillbaka för det är min "onda sida" så jag tvingas ligga på höger sida eller halvsitta och sova på rygg. Kringel krångel med andra ord.
Att hänga fritt i luften eller flyta omkring, hade nog varit det bästa för kroppen.
Idag när jag vaknade första gången så var allt nästan okej även om jag kände att nåt var på gång. Till och med Caspian kände på sig detta och blev orolig och kom till mig. Han gör så när han vet och känner att nåt är fel så att säga. Det är det sjätte sinnet dom har våra små härliga fyrbenta individer, även om det ibland kan kännas skrämmande att dom vet sånt som vi själva kanske inte har en aning om.
Andra gången jag vaknade var det just på grund av smärtan som nu hade befäst sig rejält.
Caspian behövde ju komma ut och jag såg ingen annan lösning än försöka få tag på Madde ifall att hon skulle kunna tänka sig att ta ut honom åt mig.
Henne fick jag inte tag på utan ringde upp en annan vän som jag visste befann sig i hundrastgården. Han meddelade Madde om läget och på mindre än en kvart var hon här och ringde på dörren. En riktig ängel !
Caspian kom ut och här sitter jag nu med min Hot Pad tryckt mot ansiktet och käken och kan inget annat.
Jag som hade behövt göra en del idag, som att laga tvättmaskinen (som börjat läcka) och gå till Apoteket och hämtat ut medicin på recept. Som det är nu kommer inget av det att bli gjort. Tvättmaskinen får stå och vara obrukbar och medicinen får jag ta en annan dag helt enkelt.
På fredag, som ju är fredagen den 13:onde (!!!) ska jag till neurologen för att börja utreda och undersöka min trillingnervsskada. Såg först igår då jag tittade i almanackan för 2012 att den 13:onde faktiskt är en fredag. Ja herre gud..... vi får se hur det går.
Nu blir det till att lägga sig i sängen igen och försöka rida ut smärtstormen....
Just för att den påverkar min smärta negativt. Det vill säga att min trilingnervssmärta blir än värre när det är fullmåne. Kylan gör också saken etter värre. Konstigt i och med att man brukar bedöva med just kyla och rimligtvis torde kylan funka som just bedövning men så är inte fallet, utan snarare tvärtom i mitt fall.
Det är som om all livskvalité försvinner successivt och kvar blir bara smärtan. Undrar verkligen vad jag gjort för ont i livet som ska behöva ha det så här, men vill absolut inte verka martyrisk på något sätt för martyrer är något jag ogillar som pesten.
"Tyck-synd-om-mig" konceptet är inget för mig, även om jag ibland kan tycka att det är lite synd om mig ibland som inte orkar eller kan saker som jag ju kunnat förr.
Ja, jag ältar detta med min smärta och någonstans känner jag att jag måste få ur mig den på något sätt eftersom den har mig i sina klor.
Har dock börjat lära mig lite hur min kropp och mina nerver funkar om jag gör vissa saker och kan därigenom ibland förhindra att smärtan blir alltför svår. Det stora problemet för tillfället är sömnen. Att inte kunna påverka hur jag ligger i sängen då jag somnat. Kommer jag snett eller så, kan det trigga igång smärtorna på en sekund bara och sen är det ju kört.
Jag har alltid tyckt om att ligga på vänster sida och sova, men det är ju helt omöjligt sedan ett år tillbaka för det är min "onda sida" så jag tvingas ligga på höger sida eller halvsitta och sova på rygg. Kringel krångel med andra ord.
Att hänga fritt i luften eller flyta omkring, hade nog varit det bästa för kroppen.
Idag när jag vaknade första gången så var allt nästan okej även om jag kände att nåt var på gång. Till och med Caspian kände på sig detta och blev orolig och kom till mig. Han gör så när han vet och känner att nåt är fel så att säga. Det är det sjätte sinnet dom har våra små härliga fyrbenta individer, även om det ibland kan kännas skrämmande att dom vet sånt som vi själva kanske inte har en aning om.
Andra gången jag vaknade var det just på grund av smärtan som nu hade befäst sig rejält.
Caspian behövde ju komma ut och jag såg ingen annan lösning än försöka få tag på Madde ifall att hon skulle kunna tänka sig att ta ut honom åt mig.
Henne fick jag inte tag på utan ringde upp en annan vän som jag visste befann sig i hundrastgården. Han meddelade Madde om läget och på mindre än en kvart var hon här och ringde på dörren. En riktig ängel !
Caspian kom ut och här sitter jag nu med min Hot Pad tryckt mot ansiktet och käken och kan inget annat.
Jag som hade behövt göra en del idag, som att laga tvättmaskinen (som börjat läcka) och gå till Apoteket och hämtat ut medicin på recept. Som det är nu kommer inget av det att bli gjort. Tvättmaskinen får stå och vara obrukbar och medicinen får jag ta en annan dag helt enkelt.
På fredag, som ju är fredagen den 13:onde (!!!) ska jag till neurologen för att börja utreda och undersöka min trillingnervsskada. Såg först igår då jag tittade i almanackan för 2012 att den 13:onde faktiskt är en fredag. Ja herre gud..... vi får se hur det går.
Nu blir det till att lägga sig i sängen igen och försöka rida ut smärtstormen....
0
januari 6
av: antitanti
Vaknade av att Maroon 5 körde sin Moves like Jagger i mobilen..... min väckningssignal som man garanterat vaknar av.
Det slog mig att det hade varit perfekt och mycket mer trevligt om man hade kunnat vakna på det sättet då jag var ung och skulle upp till skolan som ju var hur jobbigt som helst.
På den tiden fick man nöja sig med den enormt enerverande väckarklockan som skallrade och hoppade runt på nattygsbordet för att till slut ramla i golvet. Med lite tur vaknade jag då, men oftast inte. Den som till sist fick mig att vakna var Uno Edin.... en travsportskommentator i radion som alltid avslutade sina stalltips med ett rungande . LYCKA TILL !!!
Här är länken till Sportextrasändning när Uno kör sin grej och man får spola fram tills tiden står. 00:58.09 så hör man honom med sitt klassiska LYCKA TILL.
sverigesradio.se/sida/sandningsarkiv.aspx?pro...
Radion hade man ju på om nätterna på den tiden eftersom man sökte rätt på frekvensen där Radio Luxemburg fanns och som spelade dom senaste låtarna. Det var tider det.
Men som sagt, den som egentligen fick upp mig om morgnarna tillsammans med Uno Edin, var min pappa som visste exakt när Uno's stalltips var och skruvade upp volymen på max då det där LYCKA TILL skulle bli. Nog vaknade jag och det med besked. Skulle inte det funka så brukade pappa släpa in mig i duschen faktiskt och då om något så blev det ett uppvaknande som hette duga.
sv.wikipedia.org/wiki/Radio_Luxembourg
Chocken efter att ha fått meddelandet om dotterns pappas död låg som en mörk dimma över denna förmiddag. Med tanke på dotterns reaktion och hennes känslor så tog jag och ringde upp vår fantastiska husläkare. Berättade vad som hänt och att dottern skulle vara i behov av psykologsamtal med den psykolog som hon hade förut och fått remiss till. Som hon dessutom tyckte så mycket om. Husläkaren skrev remiss direkt och satte även upp en tid för dottern till sin egen mottagning under tiden hon väntar på kallelsen från psykologen.
Jag tog också upp med husläkaren att jag ju inom kort ska till Neurologen och börja mina undersökningar vad gäller Trillingnervsskadan/smärtorna och inför Magnetröntgen samt Datortomografi osv fick jag utskrivet de allra svagaste Stesolid som finns.
I förhoppningen om att jag ska kunna genomföra dessa röntgen utan att få klaustrofobisk panikångest som jag ju tyvärr har i och med upplevelser i barndomen på barnhemmet.
I eftermiddags så kom dotterns alla halvsyskon hit . Så fint och så bra för dem allihop. Det blev 5 barn totalt med mina stora vuxna barn som också kom, och en av mammorna.
Vi pratade och mindes pappan samtidigt som vi tittade på gamla videofilmer med pappan på när dom var små . Det var en fin upplevelse för alla.
Även om det är ofattbart det hela i det att pappan är borta, så kändes det mer verkligt och bra att ha haft denna lilla syskonsamling hos oss. Trots att barnen inte umgåtts speciellt mycket tillsammans under många år, har dom en sammanhållning som är unik måste jag nog säga. Fantastiskt att se och få uppleva.
Nu inväntar vi bara obduktionen av pappan och sedan blir det begravning och den lär nog dröja. Självfallet kommer barnen och vi mammor att närvara.
Det slog mig att det hade varit perfekt och mycket mer trevligt om man hade kunnat vakna på det sättet då jag var ung och skulle upp till skolan som ju var hur jobbigt som helst.
På den tiden fick man nöja sig med den enormt enerverande väckarklockan som skallrade och hoppade runt på nattygsbordet för att till slut ramla i golvet. Med lite tur vaknade jag då, men oftast inte. Den som till sist fick mig att vakna var Uno Edin.... en travsportskommentator i radion som alltid avslutade sina stalltips med ett rungande . LYCKA TILL !!!
Här är länken till Sportextrasändning när Uno kör sin grej och man får spola fram tills tiden står. 00:58.09 så hör man honom med sitt klassiska LYCKA TILL.
sverigesradio.se/sida/sandningsarkiv.aspx?pro...
Radion hade man ju på om nätterna på den tiden eftersom man sökte rätt på frekvensen där Radio Luxemburg fanns och som spelade dom senaste låtarna. Det var tider det.
Men som sagt, den som egentligen fick upp mig om morgnarna tillsammans med Uno Edin, var min pappa som visste exakt när Uno's stalltips var och skruvade upp volymen på max då det där LYCKA TILL skulle bli. Nog vaknade jag och det med besked. Skulle inte det funka så brukade pappa släpa in mig i duschen faktiskt och då om något så blev det ett uppvaknande som hette duga.
sv.wikipedia.org/wiki/Radio_Luxembourg
Chocken efter att ha fått meddelandet om dotterns pappas död låg som en mörk dimma över denna förmiddag. Med tanke på dotterns reaktion och hennes känslor så tog jag och ringde upp vår fantastiska husläkare. Berättade vad som hänt och att dottern skulle vara i behov av psykologsamtal med den psykolog som hon hade förut och fått remiss till. Som hon dessutom tyckte så mycket om. Husläkaren skrev remiss direkt och satte även upp en tid för dottern till sin egen mottagning under tiden hon väntar på kallelsen från psykologen.
Jag tog också upp med husläkaren att jag ju inom kort ska till Neurologen och börja mina undersökningar vad gäller Trillingnervsskadan/smärtorna och inför Magnetröntgen samt Datortomografi osv fick jag utskrivet de allra svagaste Stesolid som finns.
I förhoppningen om att jag ska kunna genomföra dessa röntgen utan att få klaustrofobisk panikångest som jag ju tyvärr har i och med upplevelser i barndomen på barnhemmet.
I eftermiddags så kom dotterns alla halvsyskon hit . Så fint och så bra för dem allihop. Det blev 5 barn totalt med mina stora vuxna barn som också kom, och en av mammorna.
Vi pratade och mindes pappan samtidigt som vi tittade på gamla videofilmer med pappan på när dom var små . Det var en fin upplevelse för alla.
Även om det är ofattbart det hela i det att pappan är borta, så kändes det mer verkligt och bra att ha haft denna lilla syskonsamling hos oss. Trots att barnen inte umgåtts speciellt mycket tillsammans under många år, har dom en sammanhållning som är unik måste jag nog säga. Fantastiskt att se och få uppleva.
Nu inväntar vi bara obduktionen av pappan och sedan blir det begravning och den lär nog dröja. Självfallet kommer barnen och vi mammor att närvara.
0
januari 5
av: antitanti
Detta nya år har verkligen inte börjat bra alls.
Fick ett mycket tragiskt telefonsamtal idag av min yngsta dotters farmor.
Hon berättade att yngsta dotterns pappa hade dött. Helt ofattbart.
Här nedan är artikeln om det inträffade. Dottern är givetvis förtvivlad även om deras kontakt var minimal de senaste året.
Fick ett mycket tragiskt telefonsamtal idag av min yngsta dotters farmor.
Hon berättade att yngsta dotterns pappa hade dött. Helt ofattbart.
Här nedan är artikeln om det inträffade. Dottern är givetvis förtvivlad även om deras kontakt var minimal de senaste året.
Döda personen var 46 år
Strax efter klockan nio på onsdagsmorgonen larmades räddningstjänst och ambulans till Dal-Britas damm i Sandviken, där en person skulle ha gått genom isen.Det visade sig vara en man som hade avlidit och som låg på isen. Troligen hade han legat där i flera timmar, kanske under hela natten.
– I nuläget finns inga misstankar om brott, säger Anders Lyrberg, vakthavande befäl vid Gävleborgspolisen. På onsdagseftermiddagen hade personen identifierats som en 46-årig man från Sandvikens kommun.
Ja, vad säger man ? Inte mycket. Möjligtvis får man fram ett " Varför ? " .
Man är stum och saknar ord. Det är svårt att förstå och än svårare för dottern. Det var ju trots allt hennes pappa och trots allt den man jag älskade och fick min dotter med.
0
januari 4
av: antitanti
Ruggigt väder och smärtan blev en mindre bra kombination idag. Så pass att jag fick hjälp av Frittes husse som tog Caspian under sina vingar ikväll och lät Caspian sova över hos honom.
Allt så jag skulle kunna vila och kurera mig.
Jag lade mig så fort de gått iväg och försökte hitta en bra liggställning som inte påfrestade nerver o rygg.
Somnade gjorde jag och vaknade upp rund 22-tiden. Smärtan fanns men inte lika starkt vilket kändes enormt skönt.
Dottern hade gjort god pasta middag som jag fick äta sent om sider. Gudomligt gott.
För att inte bli helt associal, tog vi och tittade på en film jag köpt förut.
Hachiko, a dog's story. Åh vilken underbar film. Tårarna rann på oss och sen satt man där och saknade Caspian som bara den.....
Nu är klockan hur mycket som helst och nu ska jag ta en Alvedon för säkerhets skull och sedan i säng igen. Hoppas att morgondagen blir mycket bättre.
Allt så jag skulle kunna vila och kurera mig.
Jag lade mig så fort de gått iväg och försökte hitta en bra liggställning som inte påfrestade nerver o rygg.
Somnade gjorde jag och vaknade upp rund 22-tiden. Smärtan fanns men inte lika starkt vilket kändes enormt skönt.
Dottern hade gjort god pasta middag som jag fick äta sent om sider. Gudomligt gott.
För att inte bli helt associal, tog vi och tittade på en film jag köpt förut.
Hachiko, a dog's story. Åh vilken underbar film. Tårarna rann på oss och sen satt man där och saknade Caspian som bara den.....
Nu är klockan hur mycket som helst och nu ska jag ta en Alvedon för säkerhets skull och sedan i säng igen. Hoppas att morgondagen blir mycket bättre.
0
januari 1
av: antitanti
Det blev inte många timmars sömn i natt på grund av alla smällare som en del smällde av då. Faktum är ju att dom hållit på och smällt i en veckas tid redan och borde tröttnat, men icke då.
Dagen blev minst sagt seg och jag fick mer eller mindre dra ut Caspian, som absolut ogillar allt vad smällare och fyrverkerier heter. Så fort han hör en knall någonstans långt borta så åker hans svans ned och han blir alldeles flämtande och varken hör eller ser. Han blir som helt blockerad i sin rädsla.
Trots Zylkene som är lite lungnande för just smällarrädda hundar, så var han som ett nervknippe så fort vi gick ut mitt på dagen.
Jag hade ju tänkt gå upp till lilla dementa mamma på boendet en stund då men fick vända för han hade det så jobbigt Caspian.
På kvällen vid halv sjutiden gick vi så ut igen för att göra ett nytt försök. Det gick sisådär utom när några ungdomar smällde smällare och sen var det lika kaotiskt igen.
Då tog vi oss till lilla mamma istället. Caspian fick andas ut lite och komma in från allt oväsen en stund och jag fick tillfälle att önska lilla mamma Gott Nytt År.
Mamma hade gått och lagt sig ovanpå sin säng men blev så glad när hon såg att det var Caspian och jag.
Mamma hade gått ner ganska mycket i vikt kunde jag se och det var väl kanske inte så roligt. Fick se hennes viktkurva sen den dagen hon flyttade till boendet och visst hade hon gått ner ganska så mycket. Det kan ju i och för sig bero en stor del på att hon inte äter lika mycket nu eftersom hon saknar sina tänder helt i överkäken. Hon kan ju inte stoppa i sig lika mycket.
Det var en del damer uppe i fikarummet och Caspian lät sig väl klappas och gosas med.
Vi förenade alltså nytta med nöje kan man gott säga.
Sen bar det hemåt och den lilla biten var tillräcklig för att han skulle vara ett nervvrak när vi kom hem. Genast lade han sig under bordet i vardagsrummet.
Jag hade redan dragit för gardinerna i sovrummet och stängt alla fönster ordentligt och satt på TV:n med ljudet väldigt högt, allt för att kamouflera smällarljuden som kom utifrån.
När väl klockan började närma sig tolvslaget tog jag transisstorradion och Caspian in i badrummet. Där satt vi sen tills det värsta var över med fyrverkerierna. Så firade vi nyår.
Klockan tre var det dags att försöka ta en kiss- och bajsrunda igen med Caspian, som ju bara kissat en ynka liten skvätt förut. Hoppades innerligen att han nu skulle kunna uträtta sina behov. Det gick tyvärr inte mycket bättre denna gång, utan en lika liten skvätt och inget bajsande alls. Han var alldeles för nervös och ville bara hem.
Vi får väl se om han klarar natten/morgonen eller om det kommer ligga en liten hög och en pöl någonstans hemma...... vilket självfallet inte gör något alls, då omständigheterna gör att sådant kan hända och helt klart får hända.
Dagen blev minst sagt seg och jag fick mer eller mindre dra ut Caspian, som absolut ogillar allt vad smällare och fyrverkerier heter. Så fort han hör en knall någonstans långt borta så åker hans svans ned och han blir alldeles flämtande och varken hör eller ser. Han blir som helt blockerad i sin rädsla.
Trots Zylkene som är lite lungnande för just smällarrädda hundar, så var han som ett nervknippe så fort vi gick ut mitt på dagen.
Jag hade ju tänkt gå upp till lilla dementa mamma på boendet en stund då men fick vända för han hade det så jobbigt Caspian.
På kvällen vid halv sjutiden gick vi så ut igen för att göra ett nytt försök. Det gick sisådär utom när några ungdomar smällde smällare och sen var det lika kaotiskt igen.
Då tog vi oss till lilla mamma istället. Caspian fick andas ut lite och komma in från allt oväsen en stund och jag fick tillfälle att önska lilla mamma Gott Nytt År.
Mamma hade gått och lagt sig ovanpå sin säng men blev så glad när hon såg att det var Caspian och jag.
Mamma hade gått ner ganska mycket i vikt kunde jag se och det var väl kanske inte så roligt. Fick se hennes viktkurva sen den dagen hon flyttade till boendet och visst hade hon gått ner ganska så mycket. Det kan ju i och för sig bero en stor del på att hon inte äter lika mycket nu eftersom hon saknar sina tänder helt i överkäken. Hon kan ju inte stoppa i sig lika mycket.
Det var en del damer uppe i fikarummet och Caspian lät sig väl klappas och gosas med.
Vi förenade alltså nytta med nöje kan man gott säga.
Sen bar det hemåt och den lilla biten var tillräcklig för att han skulle vara ett nervvrak när vi kom hem. Genast lade han sig under bordet i vardagsrummet.
Jag hade redan dragit för gardinerna i sovrummet och stängt alla fönster ordentligt och satt på TV:n med ljudet väldigt högt, allt för att kamouflera smällarljuden som kom utifrån.
När väl klockan började närma sig tolvslaget tog jag transisstorradion och Caspian in i badrummet. Där satt vi sen tills det värsta var över med fyrverkerierna. Så firade vi nyår.
Klockan tre var det dags att försöka ta en kiss- och bajsrunda igen med Caspian, som ju bara kissat en ynka liten skvätt förut. Hoppades innerligen att han nu skulle kunna uträtta sina behov. Det gick tyvärr inte mycket bättre denna gång, utan en lika liten skvätt och inget bajsande alls. Han var alldeles för nervös och ville bara hem.
Vi får väl se om han klarar natten/morgonen eller om det kommer ligga en liten hög och en pöl någonstans hemma...... vilket självfallet inte gör något alls, då omständigheterna gör att sådant kan hända och helt klart får hända.
0
Annat innehåll
Vi rekommenderar
Läsvärt
Missa inte ANNONS
Min förlossning
