- Du är här:
- Familjeliv.se
- Bloggar
- Personligt
- Föräldraskap
- Antitanti i Vitabergen, södermalm
- Medlemmarna ansvarar för det de skriver i bloggarna
Sida: 5 av 171
Totalt 1713 inlägg
422036 besök
Antitanti i Vitabergen, södermalm
november 25
av: antitanti
Jag brukar alltid säga att allt går bara man vill, men måste erkänna att så är det ju faktiskt inte alltid. Hur man än försöker, så vill det sig inte riktigt ändå.
Bara att inse att man inte måste kunna allt bara för att man råkar vilja.
Det är många viljor nu så här till jul.
En del vill fira jul traditionsenligt medan andra vill ha alternativ jul eller inte vill fira jul alls.
Jag tillhör nog kategorin som kanske vill fira lite jul men inte riktigt orkar.
Maten och gemenskapen är okej men julklappshysterin kan jag gott vara utan, trots att jag älskar att ge och överraska om jag kan.
I år blir det än mer negativt kännbart i plånboken, så vi får se vad det blir.
Förr om åren så gjorde jag mycket av julklapparna själv. Jag sydde, jag målade och stod i.
Mina leder och muskler i ryggen, axlar och armar osv, gör det inte längre möjligt utan jag får försöka använda fantasin på annat sätt. Det är en sorg i sig att inte kunna allt det där man kunde för sisådär en 10 år sen. Livet har liksom bara rusat iväg...
En annan sorg som hör vår jul till, är pappa var medelpunkten på något sätt. Det var han som gjorde superroliga rim på klapparna, han som var tomte, han som fixade med sillen och så vidare. Jag har försökt att så gott det nu gått återskapa lite av den traditionen, men ju mer som lilla dementa mamma halkat ner i sin demens, ju svårare har det blivit.
I år blir första julen utan lilla dementa mamma här hemma. Förra året var okej även om hon inte förstod något direkt och det kändes bara jobbigt att hon inte hade någon behållning av vare sig julmaten eller julfirandet med klappar osv.
Jag kommer istället att gå upp till henne på boendet och vara där och ha en egen liten julafton med henne i lugn och ro. Jag tror och hoppas att hon uppskattar det där och då.
Förresten, vad ger man en liten mamma som inte längre vet vad man heter eller känner igen en när man kommer på besök? En chokladask känns också jobbigt eftersom hon ju knappt kan få i sig godsakerna i sin tandlösa mun som hon dessvärre fått vänja sig vid och vi med för den delen.
Hon kommer få nya vinterkängor och nya varma vantar och en mössa i julklapp och sen tror jag att jag kommer köpa henne en ny fin orkidé som hon tycker så mycket om. Några små chokladbitar som är små, tuggvänliga och sväljvänliga blir det nog också.
Idag när vi kom ut så fick vi se att dom som håller på med ventilationen på våra tak, nu hade fullt upp med att forsla bort stora "Big Bag" påsar med bråte från taken.
Tunga som bly säkert, men lätt som en plätt förflyttades dessa med hjälp av en slags lastbils-liftstege som sköttes av en man nere på gräsmattan. Imponerande arbete måste jag säga.
Det slog mig plötsligt, att Stockholmshem minsann ansåg att det ju inte gick att såga ner vårt stora omtalade träd som är sjukt, just för att det inte fanns liftar som var höga nog.
Nu fick jag se att det visst skulle gå. Hur lätt som helst ... bara man ville s.a.s.
Man kanske skulle ta och skicka bilden till Stockholmshems Förvaltaren och tipsa dom om hur man på enklaste sätt ska såga ner överdelen på vårt stora hemska lönnträd som ju bara är till problem.
Min dator går på sista versen nu förresten. Känns väldigt tråkigt i och med att det inte längre är lönt att byta ut delar i den utan helst borde inhandlas en ny. Min är ju snudd på antik och krånglar titt som tätt.
En sådan utgift klarar min ekonomi inte alls någonsin, såvida jag inte vinner på Lotto och Tips, så det blir till att köra så länge det går med det gamla. För det andra så har jag inte ens råd att tippa eller spela på Lotto... så det hela är ju en utopi.
Får väl göra som så många andra, bege mig till ett bibliotek och sätta mig vid deras datorer.
Bibliotek är ett för övrigt väldigt trevligt, lugnt och skönt ställe att spendera lite tid på.
På lördag är det Japan-Loppis på Kulturhuset och jag vill hemskt gärna gå på det.
Hoppas bara att jag mår okej och kan sticka iväg en timme på det. Skulle vara jättekul att se allt det där som jag ju är uppväxt med vad gäller Manga osv osv.
Nä nu väntar sängen på att jag ska komma och lägga mig. Hoppas innerligt att jag får sova i natt. Nu är det mindre än en månad kvar till jul och på söndag är det redan 1:a advent.
Vare sig man kan, vill eller orkar.
Bara att inse att man inte måste kunna allt bara för att man råkar vilja.
Det är många viljor nu så här till jul.
En del vill fira jul traditionsenligt medan andra vill ha alternativ jul eller inte vill fira jul alls.
Jag tillhör nog kategorin som kanske vill fira lite jul men inte riktigt orkar.
Maten och gemenskapen är okej men julklappshysterin kan jag gott vara utan, trots att jag älskar att ge och överraska om jag kan.
I år blir det än mer negativt kännbart i plånboken, så vi får se vad det blir.
Förr om åren så gjorde jag mycket av julklapparna själv. Jag sydde, jag målade och stod i.
Mina leder och muskler i ryggen, axlar och armar osv, gör det inte längre möjligt utan jag får försöka använda fantasin på annat sätt. Det är en sorg i sig att inte kunna allt det där man kunde för sisådär en 10 år sen. Livet har liksom bara rusat iväg...
En annan sorg som hör vår jul till, är pappa var medelpunkten på något sätt. Det var han som gjorde superroliga rim på klapparna, han som var tomte, han som fixade med sillen och så vidare. Jag har försökt att så gott det nu gått återskapa lite av den traditionen, men ju mer som lilla dementa mamma halkat ner i sin demens, ju svårare har det blivit.
I år blir första julen utan lilla dementa mamma här hemma. Förra året var okej även om hon inte förstod något direkt och det kändes bara jobbigt att hon inte hade någon behållning av vare sig julmaten eller julfirandet med klappar osv.
Jag kommer istället att gå upp till henne på boendet och vara där och ha en egen liten julafton med henne i lugn och ro. Jag tror och hoppas att hon uppskattar det där och då.
Förresten, vad ger man en liten mamma som inte längre vet vad man heter eller känner igen en när man kommer på besök? En chokladask känns också jobbigt eftersom hon ju knappt kan få i sig godsakerna i sin tandlösa mun som hon dessvärre fått vänja sig vid och vi med för den delen.
Hon kommer få nya vinterkängor och nya varma vantar och en mössa i julklapp och sen tror jag att jag kommer köpa henne en ny fin orkidé som hon tycker så mycket om. Några små chokladbitar som är små, tuggvänliga och sväljvänliga blir det nog också.
Idag när vi kom ut så fick vi se att dom som håller på med ventilationen på våra tak, nu hade fullt upp med att forsla bort stora "Big Bag" påsar med bråte från taken.
Tunga som bly säkert, men lätt som en plätt förflyttades dessa med hjälp av en slags lastbils-liftstege som sköttes av en man nere på gräsmattan. Imponerande arbete måste jag säga.
Det slog mig plötsligt, att Stockholmshem minsann ansåg att det ju inte gick att såga ner vårt stora omtalade träd som är sjukt, just för att det inte fanns liftar som var höga nog.
Nu fick jag se att det visst skulle gå. Hur lätt som helst ... bara man ville s.a.s.
Man kanske skulle ta och skicka bilden till Stockholmshems Förvaltaren och tipsa dom om hur man på enklaste sätt ska såga ner överdelen på vårt stora hemska lönnträd som ju bara är till problem.
Min dator går på sista versen nu förresten. Känns väldigt tråkigt i och med att det inte längre är lönt att byta ut delar i den utan helst borde inhandlas en ny. Min är ju snudd på antik och krånglar titt som tätt.
En sådan utgift klarar min ekonomi inte alls någonsin, såvida jag inte vinner på Lotto och Tips, så det blir till att köra så länge det går med det gamla. För det andra så har jag inte ens råd att tippa eller spela på Lotto... så det hela är ju en utopi.
Får väl göra som så många andra, bege mig till ett bibliotek och sätta mig vid deras datorer.
Bibliotek är ett för övrigt väldigt trevligt, lugnt och skönt ställe att spendera lite tid på.
På lördag är det Japan-Loppis på Kulturhuset och jag vill hemskt gärna gå på det.
Hoppas bara att jag mår okej och kan sticka iväg en timme på det. Skulle vara jättekul att se allt det där som jag ju är uppväxt med vad gäller Manga osv osv.
Nä nu väntar sängen på att jag ska komma och lägga mig. Hoppas innerligt att jag får sova i natt. Nu är det mindre än en månad kvar till jul och på söndag är det redan 1:a advent.
Vare sig man kan, vill eller orkar.
1
november 23
av: antitanti
Det var nog den gråaste och tristaste av dagar idag. Geggamojjan var dagens underlag och hur man än gick eller stod så var geggamojjan som fastkletat på skorna. Till och med på ovansidan av dem. Då får det banne mig hellre bli snö tycker jag.
Hundarna var ju som levande lergökar allihop så det blev badkaret som sysselsatte oss på eftermiddagen när vi äntligen kom in. Rena och fina och med god balsamdoft i pälsarna blev dom riktigt gossiga igen. Vädret är verkligen inte till sin fördel nu och man kunde ju nästan lika gärna ha huvudet under armen så tråkigt grått o äckligt är det.
Idag blev jag upplyst om att man på en av våra soptunnor hittat samma text som skrivits på vår ports utsidas glasruta. Gick så klart dit och kollade. Mycket riktigt......
Inte är man populär inte, det har man ju förstått. Allvarligt så bryr jag mig inte nämnvärt, även om det känns lite olustigt.
Det hade varit bättre om personen i fråga hade sagt sin mening till mig personligen istället. Folk är fega och ignoranta. Så tycker jag alltför många är nu för tiden. Ansvarslösa, ignoranta, arroganta och allmänt tarvliga. Dom verkar inte ha några liv och därför tar dom sig värdefull tid med att trakassera andra och/eller förstöra för andra. Tycker den eller de att jag är jobbig, så har ju detta bara lett till att det blir än jobbigare för dom... då saken är polisanmäld.
Det som händer med mig är att jag blir såååååå trött på dom. Jag tänker definitivt inte lägga benen på ryggen och fly denne/dessa marodörer. Icke sa nicke.
Det jag saknar mest i samhället idag är vanligt sunt bondförnuft, rättvisa, medmänsklighet, sisu och etik. Det verkar vara som bortblåst numera. Allt handlar om att man ska lyckas till varje pris... hur mycket det än må kosta. Och kosta gör det. Att leva och vara på topp samtidigt. Att man mitt i detta lyckosökande helt verkar ha glömt bort själva människorna och deras känslor, verkar mindre intressant när allt kommer omkring vilket är oerhört skrämmande.
Att bli gammal till exempel, det har vi ju nu lärt oss är något man inte kan se framemot.
Förr såg man framemot det och att få bli " en glad pensionär". Idag ska man vara glad om man ens får någon pension och någonstans att bo när den dagen kommer då man inte kan se efter sig själv.
Barn har inte heller det så lätt alla gånger idag. Faktum är att dom har det jobbigare på många sätt. Närvarande men högst frånvarande föräldrar är resultatet av snabblivet som familjerna idag lever. Allt ska hinnas med, alla ska vara uppkopplade än hit och dit och så vidare. Herre gud.... var ska det hela sluta med ?
Sen kommer den där jävla julen, som jag kallar den. Den som alltfler barn fruktar men som borde vara en mysig tid. Den hemskaste av högtider för många barn medan för andra den mest fantastiska och lyckliga. Som natt och dag alltså. En sk barnens högtid har blivit någonting helt annat. Stressade föräldrar, onyktra föräldrar, inga föräldrar, frånvarande föräldrar osv osv. Är det nåt att se framemot ? Knappast.
BRIS får alltmer att göra och ändå händer så ofantligt lite för att underlätta för dessa barn som lider sig igenom högtid efter högtid.
Som tur är, så är det ett tag tills dessa barn blir vuxna och ska "ta över", och jag hoppas att dom då inte tappat all den genuina lyckan över det som verkligen betyder nåt, utan har lärt sig att man har ett ansvar gentemot sina barn att bry sig om dom och värna om deras välbefinnande på alla plan. Inte enbart det materialistiska som tycks vara parollen numera.
Jag beundrar så dagens äldre människor som tvingats hålla sig uppdaterade med alla nymodigheter och påfund.
Jag beundrar också de barn som orkar hålla sina föräldrars tempo. Det är ett högt pris som både de äldre och de yngre får betala för allas vår så kallade välfärd och tekniska utveckling.... som ju inte är annat än en ständig avveckling av det mänskliga och känslosamma.
En riktig kram, en glad vinkning eller ett litet brev i lådan betyder sååå mycket mer än ett mail eller en kommentar på Facebook.
Hundarna var ju som levande lergökar allihop så det blev badkaret som sysselsatte oss på eftermiddagen när vi äntligen kom in. Rena och fina och med god balsamdoft i pälsarna blev dom riktigt gossiga igen. Vädret är verkligen inte till sin fördel nu och man kunde ju nästan lika gärna ha huvudet under armen så tråkigt grått o äckligt är det.
Idag blev jag upplyst om att man på en av våra soptunnor hittat samma text som skrivits på vår ports utsidas glasruta. Gick så klart dit och kollade. Mycket riktigt......
Inte är man populär inte, det har man ju förstått. Allvarligt så bryr jag mig inte nämnvärt, även om det känns lite olustigt.
Det hade varit bättre om personen i fråga hade sagt sin mening till mig personligen istället. Folk är fega och ignoranta. Så tycker jag alltför många är nu för tiden. Ansvarslösa, ignoranta, arroganta och allmänt tarvliga. Dom verkar inte ha några liv och därför tar dom sig värdefull tid med att trakassera andra och/eller förstöra för andra. Tycker den eller de att jag är jobbig, så har ju detta bara lett till att det blir än jobbigare för dom... då saken är polisanmäld.
Det som händer med mig är att jag blir såååååå trött på dom. Jag tänker definitivt inte lägga benen på ryggen och fly denne/dessa marodörer. Icke sa nicke.
Det jag saknar mest i samhället idag är vanligt sunt bondförnuft, rättvisa, medmänsklighet, sisu och etik. Det verkar vara som bortblåst numera. Allt handlar om att man ska lyckas till varje pris... hur mycket det än må kosta. Och kosta gör det. Att leva och vara på topp samtidigt. Att man mitt i detta lyckosökande helt verkar ha glömt bort själva människorna och deras känslor, verkar mindre intressant när allt kommer omkring vilket är oerhört skrämmande.
Att bli gammal till exempel, det har vi ju nu lärt oss är något man inte kan se framemot.
Förr såg man framemot det och att få bli " en glad pensionär". Idag ska man vara glad om man ens får någon pension och någonstans att bo när den dagen kommer då man inte kan se efter sig själv.
Barn har inte heller det så lätt alla gånger idag. Faktum är att dom har det jobbigare på många sätt. Närvarande men högst frånvarande föräldrar är resultatet av snabblivet som familjerna idag lever. Allt ska hinnas med, alla ska vara uppkopplade än hit och dit och så vidare. Herre gud.... var ska det hela sluta med ?
Sen kommer den där jävla julen, som jag kallar den. Den som alltfler barn fruktar men som borde vara en mysig tid. Den hemskaste av högtider för många barn medan för andra den mest fantastiska och lyckliga. Som natt och dag alltså. En sk barnens högtid har blivit någonting helt annat. Stressade föräldrar, onyktra föräldrar, inga föräldrar, frånvarande föräldrar osv osv. Är det nåt att se framemot ? Knappast.
BRIS får alltmer att göra och ändå händer så ofantligt lite för att underlätta för dessa barn som lider sig igenom högtid efter högtid.
Som tur är, så är det ett tag tills dessa barn blir vuxna och ska "ta över", och jag hoppas att dom då inte tappat all den genuina lyckan över det som verkligen betyder nåt, utan har lärt sig att man har ett ansvar gentemot sina barn att bry sig om dom och värna om deras välbefinnande på alla plan. Inte enbart det materialistiska som tycks vara parollen numera.
Jag beundrar så dagens äldre människor som tvingats hålla sig uppdaterade med alla nymodigheter och påfund.
Jag beundrar också de barn som orkar hålla sina föräldrars tempo. Det är ett högt pris som både de äldre och de yngre får betala för allas vår så kallade välfärd och tekniska utveckling.... som ju inte är annat än en ständig avveckling av det mänskliga och känslosamma.
En riktig kram, en glad vinkning eller ett litet brev i lådan betyder sååå mycket mer än ett mail eller en kommentar på Facebook.
0
november 20
av: antitanti
I förmiddags när jag skulle ut så blev jag inte så lite förvånad...... även om jag blev mest förbannad och förtvivlad.
På vår ports glasruta hade någon/några skrivit med tuschpenna i stora boksktäver:
LENA. D = HÄXA
Ja vad skulle man säga..... någon tycker helt uppenbart att jag är en jobbig person.
Det som personen/personerna i fråga inte förstått i att den/de nu gjort så, är att jag ju kommer bli en ännu mer jobbig person efter detta. Mycket beroende på att jag givetvis polisanmält det hela. Polisen i sin tur som tog anmälan, ansåg detta som allvarligt och rubricerade det hela som personligt ofredande men också offentligt ofredande i och med att alla kan se det.
Sänker mig ytterst motvilligt till neandertalnivå och utbrister : If You fuck with me....I'll fuck you right back !
Caspian och jag begav oss till Centralen idag, för jag var tvungen att åka till SL-center (Sl-center vid Slussen hade minsann inte öppet på söndagar alls dom....dåligt ) där och inhandla ett sk "90-dagars studentkort" till dottern så hon kommer till skolan. Hon är ju fyllda 20 och då, trots att hon går på gymnasiet, får hon inte ett sk skol-SLkort . Hon är plötsligt FÖR GAMMAL. Nästan lite skrattretande även om det knappast är roligt alls att behöva punga ut med 1,540:- på ett bräde. Men enligt den skeva lagen så är jag sk försörjningsskyldig och så var det med det, även om pappan också är det men slipper stå för nåt. Ja...vad säger man ? Inte mycket.
När vi så skulle byta buss vid Slussen, var det mycket folk på hållplatsen. I busskuren låg en kvinna på bänken och sov såg det ut som. Alla tittade men ingen gjorde nåt.
Jag gick fram och petade försiktigt på henne och det stank alkohol lång väg om henne. Hon låg och höll i två pappersinslagna blombuketter. Hon var propert klädd och låg med huvudet ovanpå sin handväska. Som tur var, tänkte jag. Försökte få liv i henne lite och hon andades tack och lov men någon nämnvärd kontakt gick inte att få. Jag kände på hennes ena hand och hon var iskall. Gud vet hur länge hon legat så där. Jag tittade på alla människor runt omkring och höjde mina ögonbryn och frågade: - Är det ingen av er som ringt om hjälp till kvinnan här ? Ingen svarade. Jag tog då upp mobilen och ringde 112 direkt och bad dom skicka någon direkt. Fick prata med en underbar sköterska direkt och hon var jätteglad att jag ringde. Dom skickade en ambulans direkt. Vår buss kom precis och jag tvingades ta den, men är så glad att jag hann ringa detta viktiga samtal. En god gärning kostar nämligen ingenting och känslan av att ha hjälpt någon är värt vad som helst.
På Centralen var det fullsmockat av folk.... och av ombyggnationer. Herre gud, överallt byggs det och rivs upp, som om det inte vore nog hemma på vår gata . Trappor ner till själva SL-center fanns inte för de hade man plomberat liksom och hiss fanns att tillgå tack och lov. Det roliga i kråksången var att dom hade gjort orange linjer med pilar som skulle leda till trappor, sade en vakt..... men icke då. Ja rulltrappor då förstås, men linjerna gick liksom runt runt bara och man hamnade på ruta ett igen. Helt sanslöst tokigt. Nåja, vi tog hisssen och det funkade fint, även om det såg ut som inne i en barrack när vi steg ut ur hissen som var på något sätt halvmanuell. Dörrarna öppnades inte av sig själva, utan det fick man göra själv. Lattjo.
När vi skulle hem sen så gick vi förbi en sådan där fotoautomat. En sådan där som man ju älskade att sätta sig i och fota sig och sina kompisar i varje gång man hade chansen.
Fick för mig att det vore kul att göra om det nu i vuxen ålder med Caspian....(heltokiga jag) men se priset för denna roliga grej hade stigit något ofantligt, varför jag beslöt att skippa det.
Det är vid sådana här tillfällen som man inser att man blivit gammal och priserna stigit groteskt. Alla sk nöjen kostar på, men att fota sig i en automat ( som numera också tar visakort ) borde ju inte vara så dyrt kan man tycka, men så är det .
Hemma igen blev det dags att tömma hela skafferiet och allt runt fläkten osv, i och med att ventilationsfirman nu ska komma imorgon och börja härja här i lägenheten.
Humöret är inte på topp i och med min värk och denna syssla var verkligen inte vad jag behövde. Men nödvändigt tyvärr.
Nu väntar sista rundan med Caspian snart...... får bara hoppas att jag slipper vandra runt som en zombie i smärtor.
På vår ports glasruta hade någon/några skrivit med tuschpenna i stora boksktäver:
LENA. D = HÄXA
Ja vad skulle man säga..... någon tycker helt uppenbart att jag är en jobbig person.
Det som personen/personerna i fråga inte förstått i att den/de nu gjort så, är att jag ju kommer bli en ännu mer jobbig person efter detta. Mycket beroende på att jag givetvis polisanmält det hela. Polisen i sin tur som tog anmälan, ansåg detta som allvarligt och rubricerade det hela som personligt ofredande men också offentligt ofredande i och med att alla kan se det.
Sänker mig ytterst motvilligt till neandertalnivå och utbrister : If You fuck with me....I'll fuck you right back !
Caspian och jag begav oss till Centralen idag, för jag var tvungen att åka till SL-center (Sl-center vid Slussen hade minsann inte öppet på söndagar alls dom....dåligt ) där och inhandla ett sk "90-dagars studentkort" till dottern så hon kommer till skolan. Hon är ju fyllda 20 och då, trots att hon går på gymnasiet, får hon inte ett sk skol-SLkort . Hon är plötsligt FÖR GAMMAL. Nästan lite skrattretande även om det knappast är roligt alls att behöva punga ut med 1,540:- på ett bräde. Men enligt den skeva lagen så är jag sk försörjningsskyldig och så var det med det, även om pappan också är det men slipper stå för nåt. Ja...vad säger man ? Inte mycket.
När vi så skulle byta buss vid Slussen, var det mycket folk på hållplatsen. I busskuren låg en kvinna på bänken och sov såg det ut som. Alla tittade men ingen gjorde nåt.
Jag gick fram och petade försiktigt på henne och det stank alkohol lång väg om henne. Hon låg och höll i två pappersinslagna blombuketter. Hon var propert klädd och låg med huvudet ovanpå sin handväska. Som tur var, tänkte jag. Försökte få liv i henne lite och hon andades tack och lov men någon nämnvärd kontakt gick inte att få. Jag kände på hennes ena hand och hon var iskall. Gud vet hur länge hon legat så där. Jag tittade på alla människor runt omkring och höjde mina ögonbryn och frågade: - Är det ingen av er som ringt om hjälp till kvinnan här ? Ingen svarade. Jag tog då upp mobilen och ringde 112 direkt och bad dom skicka någon direkt. Fick prata med en underbar sköterska direkt och hon var jätteglad att jag ringde. Dom skickade en ambulans direkt. Vår buss kom precis och jag tvingades ta den, men är så glad att jag hann ringa detta viktiga samtal. En god gärning kostar nämligen ingenting och känslan av att ha hjälpt någon är värt vad som helst.
På Centralen var det fullsmockat av folk.... och av ombyggnationer. Herre gud, överallt byggs det och rivs upp, som om det inte vore nog hemma på vår gata . Trappor ner till själva SL-center fanns inte för de hade man plomberat liksom och hiss fanns att tillgå tack och lov. Det roliga i kråksången var att dom hade gjort orange linjer med pilar som skulle leda till trappor, sade en vakt..... men icke då. Ja rulltrappor då förstås, men linjerna gick liksom runt runt bara och man hamnade på ruta ett igen. Helt sanslöst tokigt. Nåja, vi tog hisssen och det funkade fint, även om det såg ut som inne i en barrack när vi steg ut ur hissen som var på något sätt halvmanuell. Dörrarna öppnades inte av sig själva, utan det fick man göra själv. Lattjo.
När vi skulle hem sen så gick vi förbi en sådan där fotoautomat. En sådan där som man ju älskade att sätta sig i och fota sig och sina kompisar i varje gång man hade chansen.
Fick för mig att det vore kul att göra om det nu i vuxen ålder med Caspian....(heltokiga jag) men se priset för denna roliga grej hade stigit något ofantligt, varför jag beslöt att skippa det.
Det är vid sådana här tillfällen som man inser att man blivit gammal och priserna stigit groteskt. Alla sk nöjen kostar på, men att fota sig i en automat ( som numera också tar visakort ) borde ju inte vara så dyrt kan man tycka, men så är det .
Hemma igen blev det dags att tömma hela skafferiet och allt runt fläkten osv, i och med att ventilationsfirman nu ska komma imorgon och börja härja här i lägenheten.
Humöret är inte på topp i och med min värk och denna syssla var verkligen inte vad jag behövde. Men nödvändigt tyvärr.
Nu väntar sista rundan med Caspian snart...... får bara hoppas att jag slipper vandra runt som en zombie i smärtor.
0
av: antitanti
Jag ÄR inte ond.
Jag HAR ont.
Det är skillnad det.
Denna dagen vill jag helst glömma om det bara vore möjligt. Har haft Trillingnervsmärtor hela dagen och som accentuerade mot kvällen så pass att jag snudd på åkte in akut. Min smärttröskel är enormt hög, men detta lamslog mig helt. Jag föder hellre 10 barn i sätesbjudning utan bedövning på raken kan jag säga, för den här smärtan är värre.
Att ha hund, som ju sägs vara bra för ens hälsa, var snarare en black om foten denna kväll. Att gå ut med Caspian var en pina från början till slut varje gång.
Näst sista rundan var nästintill outhärdlig. Jag hade min balaclava på mig under mössan och sen en tjock ylle polotröja och sen tjocka jackan . Allt för att inte bli kall och få än mer smärta. Inget hjälpte.
Till slut gick jag och skrek rakt ut, fast in i jackan. Det var allt från svordomar, könsord till böner till högre makter. Lite humoristiskt sett, hade det ju varit riktigt dråpligt om polisen hade åkt förbi, för då hade dom nog kört mig direkt till psykakuten misstänker jag. Ett klart fall av Tourettes hade dom nog diagnostiserat mig antar jag.
Väl hemma efter den rundan blev jag tvungen att försöka dämpa smärtorna med allehanda hemmagjorda metoder.
Handvärmaren ( Hot'n Cold Pad) kokhet som först trycktes mot skallen, ansiktet och käkarna vid halsen.
Sen tappades kokhett bad upp medans jag varvade handvärmaren och en påse med frysta wokgrönsaker (man tager vad man haver) som jag tryckte på samma ställen som tidigare.
Ner i badet och skållades nästan. Sen upp efter en kvart och körde lite frysta wokgrönsaker igen. Så där höll jag på alltmedan jag blev mer och mer zombie-lik och borta.
Jag tog till slut och dränkte in en bomullstamponad i flytande Alvedon och stoppade in i överkäken där smärtorna strålade ut värst och som grädde på moset tog jag flytande Alvedon och smetade in ansiktet på den sidan med.
Försökte vila i soffan, men det var stört omöjligt. Det blev ju knappast bättre av att jag hade så ont att jag grät. Ännu mer adrenalin som gjorde det etter värre alltså.
Någon mat har det ju inte heller hunnit bli idag, förutom den underbart goda portionen köttbullar med potatismos som dottern gjort innan hon åkt iväg på sitt.
Hungern gjorde sig påmind men att tugga fanns liksom inte på kartan dessvärre när Trilingnervssmärtan sätter igång.
Sista rundan med Caspian var inte lika svår som rundan innan. Tur var väl det, även om det gjorde tillräckligt ont ändå.
Jag HAR ont.
Det är skillnad det.
Denna dagen vill jag helst glömma om det bara vore möjligt. Har haft Trillingnervsmärtor hela dagen och som accentuerade mot kvällen så pass att jag snudd på åkte in akut. Min smärttröskel är enormt hög, men detta lamslog mig helt. Jag föder hellre 10 barn i sätesbjudning utan bedövning på raken kan jag säga, för den här smärtan är värre.
Att ha hund, som ju sägs vara bra för ens hälsa, var snarare en black om foten denna kväll. Att gå ut med Caspian var en pina från början till slut varje gång.
Näst sista rundan var nästintill outhärdlig. Jag hade min balaclava på mig under mössan och sen en tjock ylle polotröja och sen tjocka jackan . Allt för att inte bli kall och få än mer smärta. Inget hjälpte.
Till slut gick jag och skrek rakt ut, fast in i jackan. Det var allt från svordomar, könsord till böner till högre makter. Lite humoristiskt sett, hade det ju varit riktigt dråpligt om polisen hade åkt förbi, för då hade dom nog kört mig direkt till psykakuten misstänker jag. Ett klart fall av Tourettes hade dom nog diagnostiserat mig antar jag.
Väl hemma efter den rundan blev jag tvungen att försöka dämpa smärtorna med allehanda hemmagjorda metoder.
Handvärmaren ( Hot'n Cold Pad) kokhet som först trycktes mot skallen, ansiktet och käkarna vid halsen.
Sen tappades kokhett bad upp medans jag varvade handvärmaren och en påse med frysta wokgrönsaker (man tager vad man haver) som jag tryckte på samma ställen som tidigare.
Ner i badet och skållades nästan. Sen upp efter en kvart och körde lite frysta wokgrönsaker igen. Så där höll jag på alltmedan jag blev mer och mer zombie-lik och borta.
Jag tog till slut och dränkte in en bomullstamponad i flytande Alvedon och stoppade in i överkäken där smärtorna strålade ut värst och som grädde på moset tog jag flytande Alvedon och smetade in ansiktet på den sidan med.
Försökte vila i soffan, men det var stört omöjligt. Det blev ju knappast bättre av att jag hade så ont att jag grät. Ännu mer adrenalin som gjorde det etter värre alltså.
Någon mat har det ju inte heller hunnit bli idag, förutom den underbart goda portionen köttbullar med potatismos som dottern gjort innan hon åkt iväg på sitt.
Hungern gjorde sig påmind men att tugga fanns liksom inte på kartan dessvärre när Trilingnervssmärtan sätter igång.
Sista rundan med Caspian var inte lika svår som rundan innan. Tur var väl det, även om det gjorde tillräckligt ont ändå.
Inget ont som inte har nåt gott med sig.... på sista rundan med hunden i Vitabergen med sakta steg och huvudet så still som det bara gick, så uppenbarade sig en RÄV. Trodde först det var en hund, men i ficklampans sken såg jag svansen. Den var såååå fin. Bild togs med mobilen men tyvärr ser man ju inte alls att det är en räv någonstans :-/
Nu är jag så trött att jag önskade att jag kunde sova bort smärtan..... men när man har ont så går det inte att sova alls. Får försöka sova middag imorgon om det går då, vilket inte är så säkert. Usch vad det här tär på mig. På alla sätt och vis.
0
november 17
av: antitanti
Kalla nordanvindar, som enligt expertisen inte är nordanvindar utan västliga vindar, gör att det är isande kallt ute. Igår var det riktig isbildning på bilarna som stod parkerade.
Det är även kallt inne kan sägas, för här i våra hus håller dom på för fullt med den sk upprustningen . Porten är nästan öppen hela dagarna och det blir jättekallt överallt.
Det är uppgrävda rabatter och stenlagda partier plus att man samtidigt håller på att byta ut hela ventilationssystemet.
Det är fullt med killar och gubbar om vartannat som håller på här och endera dagen ska dom göra ett nytt stort hål som ska fungera som uppgång till ventilationstrummorna..... och som kommer att borras upp med dunder och brak. Redan i arla morgonstund ska detta ske och jag kan med fasa redan nu känna hur det blir. Megamigrän och trillingnervssmärta .... allt på en gång. Sitter smått och undrar om min hemförsäkring kanske skulle kunna bjuda på en hotellvistelse någon dag eller två så att man överlever denna renovering......
Det blir till att inhandla öronproppar. Zylkene och fetvadd till Caspian, det är ju helt klart.
Lilla dementa mamma har fått stå på vänt igen i och med att jag inte känt mig bra. Var där en sväng för inte alltför länge sen, men redan då kände jag denna hopplöshet som kommit över mig i och med att stämningen och känslan på boendet känns mycket ansträngt osv.
Jag VILL INTE vara en gnällkärring, men faktum är att boendet inte står för vad dom säger och lovar, och då KAN jag inte vara nöjd och glad. Så är det bara.
Däremot är jag så glad att man nu verkligen fått insikt i hur äldrevården fungerar... eller INTE fungerar kanske man ska säga, som man kunnat läsa i tidningar och sett på TV.
Det är jättebra att sanningen kommer fram om dessa sk vinstdrivande företag som ju all vård blivit.
Man kallar patienter och boende för kunder och klienter.... vilket är horribelt. De är människor till att börja med och i allra högsta grad patienter och boende. Inget annat.
Det är människor som vill ha kontakt, prata och känna sig älskade och behövda.
Dessutom ska dom ha sin integritet och sin heder i behåll.
Dom ska också få känna sig fina och hela och rena. Dom ska ha rätt till sin medicin, rätt att få tillräckligt med mat, blöjor, osv osv osv.
Att man behandlar gamla på detta hänsynslösa och hemska sätt är helt ofattbart.
De äldre behandlas tusen gånger sämre än både kriminella och missbrukande människor.
Ja till och med sämre än inhängnade kreatur.
I tidningen kan man också läsa om norrmannen Breivik som nu kommer få den största cellen någonsin, som mer liknar en vanlig lägenhet. Dessutom skulle visst rättssalen byggas om bara för hans skull så att säga.
Herre gud, skicka honom till Alcatraz i stället - det hade varit mycket bättre.
Så långt bort från samhället som möjligt och utan någon som helst komfort.
Det kan man kalla straff, inte detta jäkla daltande med allt som har med kriminella att göra.
Det som görs nu är ju precis det han vill.... att han får maximal uppmärksamhet.
Han borde deporteras långt långt bort och sen skulle det inte skrivas eller talas om honom alls.
Sen kunde man läsa om KRIS ( de kriminellas revansch i samhället) att deras "chef" minsann använde bidrag till att köpa dyr bil och annat.
Vaddå kriminellas revanch i samhället? Offrens revanch mot de kriminella då ??????
Nä så fan heller, det är rena rama Grönköping överallt.
Hela jädrans EU och allt som har med det att göra är ett enda stort skämt.
Jag ursäktar mig inte för mina åsikter, men faktum är att allt blev bra mycket sämre sen vi gick med i EU. Så är det bara.
Det är även kallt inne kan sägas, för här i våra hus håller dom på för fullt med den sk upprustningen . Porten är nästan öppen hela dagarna och det blir jättekallt överallt.
Det är uppgrävda rabatter och stenlagda partier plus att man samtidigt håller på att byta ut hela ventilationssystemet.
Det är fullt med killar och gubbar om vartannat som håller på här och endera dagen ska dom göra ett nytt stort hål som ska fungera som uppgång till ventilationstrummorna..... och som kommer att borras upp med dunder och brak. Redan i arla morgonstund ska detta ske och jag kan med fasa redan nu känna hur det blir. Megamigrän och trillingnervssmärta .... allt på en gång. Sitter smått och undrar om min hemförsäkring kanske skulle kunna bjuda på en hotellvistelse någon dag eller två så att man överlever denna renovering......
Det blir till att inhandla öronproppar. Zylkene och fetvadd till Caspian, det är ju helt klart.
Lilla dementa mamma har fått stå på vänt igen i och med att jag inte känt mig bra. Var där en sväng för inte alltför länge sen, men redan då kände jag denna hopplöshet som kommit över mig i och med att stämningen och känslan på boendet känns mycket ansträngt osv.
Jag VILL INTE vara en gnällkärring, men faktum är att boendet inte står för vad dom säger och lovar, och då KAN jag inte vara nöjd och glad. Så är det bara.
Däremot är jag så glad att man nu verkligen fått insikt i hur äldrevården fungerar... eller INTE fungerar kanske man ska säga, som man kunnat läsa i tidningar och sett på TV.
Det är jättebra att sanningen kommer fram om dessa sk vinstdrivande företag som ju all vård blivit.
Man kallar patienter och boende för kunder och klienter.... vilket är horribelt. De är människor till att börja med och i allra högsta grad patienter och boende. Inget annat.
Det är människor som vill ha kontakt, prata och känna sig älskade och behövda.
Dessutom ska dom ha sin integritet och sin heder i behåll.
Dom ska också få känna sig fina och hela och rena. Dom ska ha rätt till sin medicin, rätt att få tillräckligt med mat, blöjor, osv osv osv.
Att man behandlar gamla på detta hänsynslösa och hemska sätt är helt ofattbart.
De äldre behandlas tusen gånger sämre än både kriminella och missbrukande människor.
Ja till och med sämre än inhängnade kreatur.
I tidningen kan man också läsa om norrmannen Breivik som nu kommer få den största cellen någonsin, som mer liknar en vanlig lägenhet. Dessutom skulle visst rättssalen byggas om bara för hans skull så att säga.
Herre gud, skicka honom till Alcatraz i stället - det hade varit mycket bättre.
Så långt bort från samhället som möjligt och utan någon som helst komfort.
Det kan man kalla straff, inte detta jäkla daltande med allt som har med kriminella att göra.
Det som görs nu är ju precis det han vill.... att han får maximal uppmärksamhet.
Han borde deporteras långt långt bort och sen skulle det inte skrivas eller talas om honom alls.
Sen kunde man läsa om KRIS ( de kriminellas revansch i samhället) att deras "chef" minsann använde bidrag till att köpa dyr bil och annat.
Vaddå kriminellas revanch i samhället? Offrens revanch mot de kriminella då ??????
Nä så fan heller, det är rena rama Grönköping överallt.
Hela jädrans EU och allt som har med det att göra är ett enda stort skämt.
Jag ursäktar mig inte för mina åsikter, men faktum är att allt blev bra mycket sämre sen vi gick med i EU. Så är det bara.
0
november 10
av: antitanti
Dagarna har gått fort och imorgon är det fredag igen. Hösten hänger sig kvar än så länge och vintern väntar runt hörnet . Bävar inför den stränga kylan som ju gör min värk än värre, men har min handvärmare i beredskap och den hjälper faktiskt lite grann. Finns att köpa på Conrad.se i förpackning om två och som man lägger i kokande vatten i 5 minuter som sen håller sig varma ganska så länge. En klar investering för ynka 35 Kronor !
Snart är det jul och sen kommer ett nytt år med förhoppningsvis en lösning på min trillingnervsskada eftersom jag ju ska till neurolog i Januari. Tacksam att det finns vård, även om jag känner mig kluven inför undersökningen. Tänk om själva undersökningen gör att det gör ännu ondare än vanligt...... huvva.
Apropå vård, så hände det sig så att en kvinna ramlade precis utanför hundrastgården häromdagen. Hon föll och skadade knät,även om olyckan såg lite "filmad" ut. Hunden som gjort att hon fallit hade velat hälsa på hennes egen lilla hund och det var absolut ingen framrusande hund som åstadkom olyckan. Trots detta var ägaren till den hälsande hunden schysst och ställde upp på alla sätt och vis, samt att ambulans ringdes. Med blåljus o allt kom ambulansen till kvinnan som satt på en sten vid sidan av hundrastgården. Ambulansmännen ville klippa upp hennes långbyxben för att lokalisera skadan, men se det ville inte kvinnan inte. Hm..... är man skadad så spelar det väl mer roll hur man mår än om hur byxorna ser ut, eller ???
Mer om vård......
Man har kunnat läsa om vården i vårt land, eller vanvården kanske man ska säga. Eller den totala avsaknaden av vården också för den delen. Det upprör och det rör oss alla, ty en vacker dag kommer vi själva att vara i stort vårdbehov. Skrämmande uppgifter mailas in från anhöriga till äldre som vanvårdats, inte vårdats alls eller helt enkelt suttit och dött i sin stol på diverse äldreboenden eller i sina egna hem. Allt på grund av vad man säger, besparingar och underbemanningar och så vidare.
Ska det verkligen behöva vara så här anno 2011 ? Nej verkligen inte. Vården i Sverige och i synnerhet äldrevården är något vi knappast kan vara stolta över. Skämmas borde alla de som sysslar med äldrevård och som sitter i bestämmandeställning bland våra politiker och andra.
De som sitter och bestämmer att äldreboenden, skolor och andra livsnödvändiga ställen ska gå med VINST, borde ta och tänka på vad och vilka det är som ska gå med vinst. Självfallet borde vinsten utfalla till de som bor på äldreboendena, skolorna och så vidare i form av att dom mår bra, får bra undervisning osv - men så är tyvärr inte fallet. Den sk vinsten dom förväntar sig är pengar. Horribelt och klart omänskligt i allra högsta grad.
Det finns andra saker som också bör tas en titt på.... till exempel det att man ju har en åldersgräns vad gäller körkort. Man bör, anser jag, också ha ett tak för hur länge man får köra bil. Alla vet ju att ju äldre man är som bilförare, ju sämre är uppfattnings- och reaktionsförmågan. Det vore att föredra att man testar alla som innehar körkort varje år faktiskt på de som fyllt 60 åtminstone. Tänker på den man i 80-årsåldern som igår mejjade ner en kvinna vid Hötorget på trottoaren, som enligt utsago hade tagit fel på broms- och gaspedal.
Sådant får inte hända och i synnerhet inte i tättbebyggt område.
Ren tur att kvinnan inte dog och att folk blev skadade.
Vårdslöshet finns det gott om och ibland ter den sig ganska professionell dessvärre. På taket till en av fastigheterna satt en man helt utan säkerhetslinor och allt. Jag har lite svårt att titta på sånt utan att nästan känna hur människan trillar ner...
Lite längre bort blev Caspian plötsligt en fyrbent lapplisa. Vid skylten som förbjöd cykel- och mopedparkering, stod två cyklar parkerade minsann. Lite kul faktiskt.
Något som också var lite kul var igår kväll på sista rundan..... då träffade vi på en liten apa vid Londonviadukten Caspian och jag. Den satt där och såg så ensam ut i kylan.
Slutligen en liten rolig bild som jag hittade på nätet. En slags "know-how" om hur man ska göra och definitivt inte göra. Så himla kul och som om alla vore idioter som skaffar barn.
Det får avsluta dagens blogg som blev lite lång..... men kanske inte så händelserik trots allt.
Snart är det jul och sen kommer ett nytt år med förhoppningsvis en lösning på min trillingnervsskada eftersom jag ju ska till neurolog i Januari. Tacksam att det finns vård, även om jag känner mig kluven inför undersökningen. Tänk om själva undersökningen gör att det gör ännu ondare än vanligt...... huvva.
Apropå vård, så hände det sig så att en kvinna ramlade precis utanför hundrastgården häromdagen. Hon föll och skadade knät,även om olyckan såg lite "filmad" ut. Hunden som gjort att hon fallit hade velat hälsa på hennes egen lilla hund och det var absolut ingen framrusande hund som åstadkom olyckan. Trots detta var ägaren till den hälsande hunden schysst och ställde upp på alla sätt och vis, samt att ambulans ringdes. Med blåljus o allt kom ambulansen till kvinnan som satt på en sten vid sidan av hundrastgården. Ambulansmännen ville klippa upp hennes långbyxben för att lokalisera skadan, men se det ville inte kvinnan inte. Hm..... är man skadad så spelar det väl mer roll hur man mår än om hur byxorna ser ut, eller ???
Mer om vård......
Man har kunnat läsa om vården i vårt land, eller vanvården kanske man ska säga. Eller den totala avsaknaden av vården också för den delen. Det upprör och det rör oss alla, ty en vacker dag kommer vi själva att vara i stort vårdbehov. Skrämmande uppgifter mailas in från anhöriga till äldre som vanvårdats, inte vårdats alls eller helt enkelt suttit och dött i sin stol på diverse äldreboenden eller i sina egna hem. Allt på grund av vad man säger, besparingar och underbemanningar och så vidare.
Ska det verkligen behöva vara så här anno 2011 ? Nej verkligen inte. Vården i Sverige och i synnerhet äldrevården är något vi knappast kan vara stolta över. Skämmas borde alla de som sysslar med äldrevård och som sitter i bestämmandeställning bland våra politiker och andra.
De som sitter och bestämmer att äldreboenden, skolor och andra livsnödvändiga ställen ska gå med VINST, borde ta och tänka på vad och vilka det är som ska gå med vinst. Självfallet borde vinsten utfalla till de som bor på äldreboendena, skolorna och så vidare i form av att dom mår bra, får bra undervisning osv - men så är tyvärr inte fallet. Den sk vinsten dom förväntar sig är pengar. Horribelt och klart omänskligt i allra högsta grad.
Det finns andra saker som också bör tas en titt på.... till exempel det att man ju har en åldersgräns vad gäller körkort. Man bör, anser jag, också ha ett tak för hur länge man får köra bil. Alla vet ju att ju äldre man är som bilförare, ju sämre är uppfattnings- och reaktionsförmågan. Det vore att föredra att man testar alla som innehar körkort varje år faktiskt på de som fyllt 60 åtminstone. Tänker på den man i 80-årsåldern som igår mejjade ner en kvinna vid Hötorget på trottoaren, som enligt utsago hade tagit fel på broms- och gaspedal.
Sådant får inte hända och i synnerhet inte i tättbebyggt område.
Ren tur att kvinnan inte dog och att folk blev skadade.
Vårdslöshet finns det gott om och ibland ter den sig ganska professionell dessvärre. På taket till en av fastigheterna satt en man helt utan säkerhetslinor och allt. Jag har lite svårt att titta på sånt utan att nästan känna hur människan trillar ner...
Lite längre bort blev Caspian plötsligt en fyrbent lapplisa. Vid skylten som förbjöd cykel- och mopedparkering, stod två cyklar parkerade minsann. Lite kul faktiskt.
Något som också var lite kul var igår kväll på sista rundan..... då träffade vi på en liten apa vid Londonviadukten Caspian och jag. Den satt där och såg så ensam ut i kylan.
Slutligen en liten rolig bild som jag hittade på nätet. En slags "know-how" om hur man ska göra och definitivt inte göra. Så himla kul och som om alla vore idioter som skaffar barn.
Det får avsluta dagens blogg som blev lite lång..... men kanske inte så händelserik trots allt.
0
november 7
av: antitanti
Söndagen började med trillingnervsvärken som kom som vanligt som en blixt från klar himmel. Trots värkens bedövande effekt på all tänkbar glädje för att få komma till pappas grav, kom jag och Caspian iväg till Huddinge Kyrkogård. Detta tack vare sonen som så snällt kom och hämtade oss här hemma. Väl i bilen och med Hot/cold pad tryckt mot ansiktet, blev bilresan trevlig om än lite trångt för Caspian förstås som fick sitta nere på golvet vid mina fötter i framsätet.
Det var så fint vid Huddinge Kyrka och minneslunden var översållad med ljus och blommor. Så himla fint.
Caspian var pigg och glad över alla dofter och mindes säkert att han där känt dofterna av både harar och ekorrar då han var där förra gången, så han hade lite svårt att hålla sig från att dra iväg, men insåg snabbt att man inte gjorde så på kyrkogården.
Vi spatserade ner mot pappas grav och när vi kom närmare så hörde jag att det var glada tillrop och skrik. Det var fotbollsmatch/träning på den intilliggande fotbollsplanen minsann. Lite lustigt faktist att ha en fotbollsplan så nära kyrkogården, men samtidigt så naturligt på något sätt. Livet är ju så och även döden... naturligt alltså. Pappa var säkert nöjd som hade fotbollsmatch att titta på från där han låg.....
Rosenbusken jag hade planterat tidigare hade vuxit sig hög och fin. Jätteglad att dom har låtit den stå kvar trots att den från början inte såg mycket ut för världen. Man ska inte döma hunden efter håren/ judge the book by its cover och i det här fallet stämde det verkligen. Den lilla rosenbusken som ju var en liten sån där man köper i plastkruka på tex ICA eller Konsum, hade nu vuxit sig stor och prydde graven perfekt.
Gravlyktan sattes på plats och ljuset tändes. Vi hade en fin liten stund hos pappa, Caspian och jag.
När vi gick förbi kyrkan då vi skulle gå, såg jag att det var något konstig på kyrkans husfasad. Det såg ut som om någon målat ett kvinnoansikte där. Ju närmre vi kom desto mer såg jag att det inte var så, utan att det var murbruket/putsen som lossnat och gjort denna häftiga formation. Lite märkligt men mycket häftigt, som ett tecken.....
Innan vi skulle åka hem så var det nog bäst att försöka gå på toaletten eftersom man ju inte på förhand visste om pendeltåget skulle vara försenat eller inte. Stegade därför in i kyrkans entré. Där inne var det jättevackert med den stora ljusstaken som lös med små ljus och spred ett fint sken.
Jag tog med mig Caspian in på toaletten eftersom det inte var någon i närheten, för att få sin hund stulen var ju inte min önskan och jag misstänker att man knappast bryr sig om var man stjäl hundar. Utanför en affär, i en kyrka eller så..... Vill man stjäla en hund gör man ju det var som helst.
Inne på toaletten blev jag lite förvånad minst sagt. Där hängde ett stort "nystan" av elledningar ner från väggen precis ovanför handfatet. Undrar verkligen hur dom hade tänkt där.... rent livsfarligt skulle jag vilja påstå. Nåja, vi överlevde....
På väg hem från kyrkan såg jag en kvinna som jag kände mycket väl igen. Det var mamman till en av mina bästa lekkamrater då jag var liten. Jag stegade fram och sade hej direkt och hon kände igen mig faktiskt. Vi pratade länge och väl och det var jätteroligt att se att hon nästintill var sig lik. Hon är Amerikanska och har indianblod rinnande i sina ådror hon med, liksom jag. Hon är långt över åttio år men ser inte en dag äldre ut än möjligtvis 60. Somliga har tur att kunna vara lite odödliga sisådär till utseendet. Jag bad henne hälsa till sin dotter Karen och det skulle hon göra.
I Huddinge Centrum var det som vanligt.... inte speciellt kul eller upplyftande. Har aldrig gillat Huddinge Centrum faktiskt. Caspian hittade trots tristessen något intressant. Några hundvalpar i leksaksaffärens skyltfönster, som han intresserade sig för jättelänge.
Kom på att jag behövde handla innan vi åkte hem, så jag tittade lite omkring mig ifall att det möjligtvis fanns någon i närheten av Coop Extra som kunde hålla ett öga på Caspian medan jag sprang in och köpte mat. Såg vid fiket att det satt en äldre herre där och såg ut att vänta på någon, så jag gick fram och frågade om han skulle kunna tänka sig att titta till Caspian en stund. Självklart , sade han och tog kopplet innan jag ens hann fråga klart. Vilken underbar man.
Sprang in på Coop och handlade på mindre än fem minuter och när jag kom ut så brast mannen ut - : Men vilken underbar hund ! Hans fru hade också kommit på plats och sen blev vi kvar där och pratade länge och väl, eftersom mannen var en gammal jägmästare med viltjakt som specialitet. Caspian som är en mycket vaken hund trots sitt lite lojja sätt, hade haft det toppen och verkligen bondat med denne man. Inte konstigt egentligen då ju hundar känner av kemin direkt.
Pendeltåget kom i tid och Caspian låg som vanligt som en sphinx på perrongen. Många som gick förbi undrade om han var en herrelös hund, men insåg sedan att han tillhörde mig. Då log dom bara och gick förbi.
Vi hade lite tid att spilla vid Södra Station innan bussen skulle komma och ta oss ända hem, så vi skojade till det lite...... Caspian som ju är kastrerad och inte har "några bollar" som det kallas, fick sin upprättelse. Nu fick han fyra gigantiska bollar som dessutom var upplysta. Ha ha
Det blev alltså en härlig söndag som ju dessvärre börjat mindre bra med värk osv. Värken avtog i takt med alla positiva intryck och händelser. Lycka.
Det var så fint vid Huddinge Kyrka och minneslunden var översållad med ljus och blommor. Så himla fint.
Caspian var pigg och glad över alla dofter och mindes säkert att han där känt dofterna av både harar och ekorrar då han var där förra gången, så han hade lite svårt att hålla sig från att dra iväg, men insåg snabbt att man inte gjorde så på kyrkogården.
Vi spatserade ner mot pappas grav och när vi kom närmare så hörde jag att det var glada tillrop och skrik. Det var fotbollsmatch/träning på den intilliggande fotbollsplanen minsann. Lite lustigt faktist att ha en fotbollsplan så nära kyrkogården, men samtidigt så naturligt på något sätt. Livet är ju så och även döden... naturligt alltså. Pappa var säkert nöjd som hade fotbollsmatch att titta på från där han låg.....
Rosenbusken jag hade planterat tidigare hade vuxit sig hög och fin. Jätteglad att dom har låtit den stå kvar trots att den från början inte såg mycket ut för världen. Man ska inte döma hunden efter håren/ judge the book by its cover och i det här fallet stämde det verkligen. Den lilla rosenbusken som ju var en liten sån där man köper i plastkruka på tex ICA eller Konsum, hade nu vuxit sig stor och prydde graven perfekt.
Gravlyktan sattes på plats och ljuset tändes. Vi hade en fin liten stund hos pappa, Caspian och jag.
När vi gick förbi kyrkan då vi skulle gå, såg jag att det var något konstig på kyrkans husfasad. Det såg ut som om någon målat ett kvinnoansikte där. Ju närmre vi kom desto mer såg jag att det inte var så, utan att det var murbruket/putsen som lossnat och gjort denna häftiga formation. Lite märkligt men mycket häftigt, som ett tecken.....
Innan vi skulle åka hem så var det nog bäst att försöka gå på toaletten eftersom man ju inte på förhand visste om pendeltåget skulle vara försenat eller inte. Stegade därför in i kyrkans entré. Där inne var det jättevackert med den stora ljusstaken som lös med små ljus och spred ett fint sken.
Jag tog med mig Caspian in på toaletten eftersom det inte var någon i närheten, för att få sin hund stulen var ju inte min önskan och jag misstänker att man knappast bryr sig om var man stjäl hundar. Utanför en affär, i en kyrka eller så..... Vill man stjäla en hund gör man ju det var som helst.
Inne på toaletten blev jag lite förvånad minst sagt. Där hängde ett stort "nystan" av elledningar ner från väggen precis ovanför handfatet. Undrar verkligen hur dom hade tänkt där.... rent livsfarligt skulle jag vilja påstå. Nåja, vi överlevde....
På väg hem från kyrkan såg jag en kvinna som jag kände mycket väl igen. Det var mamman till en av mina bästa lekkamrater då jag var liten. Jag stegade fram och sade hej direkt och hon kände igen mig faktiskt. Vi pratade länge och väl och det var jätteroligt att se att hon nästintill var sig lik. Hon är Amerikanska och har indianblod rinnande i sina ådror hon med, liksom jag. Hon är långt över åttio år men ser inte en dag äldre ut än möjligtvis 60. Somliga har tur att kunna vara lite odödliga sisådär till utseendet. Jag bad henne hälsa till sin dotter Karen och det skulle hon göra.
I Huddinge Centrum var det som vanligt.... inte speciellt kul eller upplyftande. Har aldrig gillat Huddinge Centrum faktiskt. Caspian hittade trots tristessen något intressant. Några hundvalpar i leksaksaffärens skyltfönster, som han intresserade sig för jättelänge.
Kom på att jag behövde handla innan vi åkte hem, så jag tittade lite omkring mig ifall att det möjligtvis fanns någon i närheten av Coop Extra som kunde hålla ett öga på Caspian medan jag sprang in och köpte mat. Såg vid fiket att det satt en äldre herre där och såg ut att vänta på någon, så jag gick fram och frågade om han skulle kunna tänka sig att titta till Caspian en stund. Självklart , sade han och tog kopplet innan jag ens hann fråga klart. Vilken underbar man.
Sprang in på Coop och handlade på mindre än fem minuter och när jag kom ut så brast mannen ut - : Men vilken underbar hund ! Hans fru hade också kommit på plats och sen blev vi kvar där och pratade länge och väl, eftersom mannen var en gammal jägmästare med viltjakt som specialitet. Caspian som är en mycket vaken hund trots sitt lite lojja sätt, hade haft det toppen och verkligen bondat med denne man. Inte konstigt egentligen då ju hundar känner av kemin direkt.
Pendeltåget kom i tid och Caspian låg som vanligt som en sphinx på perrongen. Många som gick förbi undrade om han var en herrelös hund, men insåg sedan att han tillhörde mig. Då log dom bara och gick förbi.
Vi hade lite tid att spilla vid Södra Station innan bussen skulle komma och ta oss ända hem, så vi skojade till det lite...... Caspian som ju är kastrerad och inte har "några bollar" som det kallas, fick sin upprättelse. Nu fick han fyra gigantiska bollar som dessutom var upplysta. Ha ha
Det blev alltså en härlig söndag som ju dessvärre börjat mindre bra med värk osv. Värken avtog i takt med alla positiva intryck och händelser. Lycka.
0
november 5
av: antitanti
Igår kvar en kväll och natt att minnas. Inte alltid det är polispådrag mega här i området, men i natt var det verkligen i mesta laget.
Lille Fritiof sov över här och när jag skulle ut sista rundan som blev otroligt sen pga TV-tittande, så möttes vi av ett megaprådrag av polispiketbilar, polisbilar och civilpolisbilar osv. Det vimlade av poliser här och var.
Dom letade efter någon sade dom. En man som blödde och som hade försvunnit/stuckit iväg.
Jag tänkte att det var lite konstigt att dom inte använde sina sökhundar om dom nu hade med sig några förstås.
Hur som helst frågade jag dom om det var okej ifall jag släppte Caspian eftersom han ju är en suverän spår och jakthund som gärna spårar blod.
Jag fick klartecken.
Lille Fritiof fick vackert gå i koppel medan Caspian drog iväg direkt bakom husen och upp mot Vitabergsparken. Fritiof och jag följde efter.
Väl uppe i Vitabergsparken såg Fritiof och jag hur Caspian sprang fort fort uppemot Kyrkan. Sen blev det tyst. Jag lät Caspian köra sitt "race" och gick omkring i Vitan med Fritiof med ficklampan lysande ifall att vi kunde se nåt av intresse så att säga.
I nästan 50 minuter gick vi där Fritiof och jag. Jag kallade in Caspian vid två tillfällen men han kom inte direkt. Efter en stund kom han och såg allämnt nöjd ut.
Han slickade sig inte om munnen som han brukar då han antingen fått tag i en hare eller mat, utan var bara nöjd och verkligen PÅ liksom.
Tog vovvarna och gick hemåt fast en annan väg än den vanliga för att se om vi kunde se något , men jag gick inte upp till Kyrkan eftersom jag definitivt inte ville möta den efterspanade killen helt själv.
När vi kom nära hem så möttes vi av poliser igen. Jag berättade då att Caspian varit borta mkt länge uppe vid Kyrkan och att dom kanske borde köra en runda där.
Dom tackade så mycket och sen var den nattrundan tillända.
Var uppe en stund till och kollade lite TV igen, för om sanningen ska fram så är det himla bra program om nätterna av någon underlig anledning.
En serie som jag börjat följa är MIRANDA som går på TV 4 Komedi.
Den går så sent att jag brukar spela in den, men nu var jag ju fortfarande uppe så jag såg det i sin helhet. Det är så skönt att kunna få skratta lite innan man sover.
Caspian och Fritiof sov redan och det var bara att krypa till kojs sen.... skönt.
Inte mycket sömn denna natt, men sånt händer.
Idag var det sen uppstigning så klart här hemma efter nattens övning.
Dagen har spenderats med att plocka och städa lite samt en riktig långprommis med Caspian som avslutades med en bonus-resa med färjan till Hammarby Sjöstad. För att han skulle få leka lite vid vattnet....som lite belöning för sitt spanarbete i natt.
När vi gick hem såg vi till vår förvåning men också till vår glädje att man äntligen lagat lyktorna/lamporna vid trätrappan ner från Gaveliusgatan mot Tengdahlsgatan.
Jag har ju mailat chefen för Magelungens behandlinghem ang detta flera gånger och han har lovat att ordna detta med förvaltaren, men inget har hänt på över tre månader.
Häromkvällen gjorde jag istället en anmälan via nätet på Stockholms stads felanmälan-sida och jag misstänker att man kanske tog tag i detta äntligen nu. Bra jobbat....
Nu slipper man famla i mörkret och slå ihjäl sig när man går där.
Nu är jag emellertid nyduschad och ren och ny blir det sängklädesbyte innan jag ramlar ner i TV-soffan .
Imorgon kommer sonen och hämtar oss. Vi ska till pappas grav och göra fint.
Lille Fritiof sov över här och när jag skulle ut sista rundan som blev otroligt sen pga TV-tittande, så möttes vi av ett megaprådrag av polispiketbilar, polisbilar och civilpolisbilar osv. Det vimlade av poliser här och var.
Dom letade efter någon sade dom. En man som blödde och som hade försvunnit/stuckit iväg.
Jag tänkte att det var lite konstigt att dom inte använde sina sökhundar om dom nu hade med sig några förstås.
Hur som helst frågade jag dom om det var okej ifall jag släppte Caspian eftersom han ju är en suverän spår och jakthund som gärna spårar blod.
Jag fick klartecken.
Lille Fritiof fick vackert gå i koppel medan Caspian drog iväg direkt bakom husen och upp mot Vitabergsparken. Fritiof och jag följde efter.
Väl uppe i Vitabergsparken såg Fritiof och jag hur Caspian sprang fort fort uppemot Kyrkan. Sen blev det tyst. Jag lät Caspian köra sitt "race" och gick omkring i Vitan med Fritiof med ficklampan lysande ifall att vi kunde se nåt av intresse så att säga.
I nästan 50 minuter gick vi där Fritiof och jag. Jag kallade in Caspian vid två tillfällen men han kom inte direkt. Efter en stund kom han och såg allämnt nöjd ut.
Han slickade sig inte om munnen som han brukar då han antingen fått tag i en hare eller mat, utan var bara nöjd och verkligen PÅ liksom.
Tog vovvarna och gick hemåt fast en annan väg än den vanliga för att se om vi kunde se något , men jag gick inte upp till Kyrkan eftersom jag definitivt inte ville möta den efterspanade killen helt själv.
När vi kom nära hem så möttes vi av poliser igen. Jag berättade då att Caspian varit borta mkt länge uppe vid Kyrkan och att dom kanske borde köra en runda där.
Dom tackade så mycket och sen var den nattrundan tillända.
Var uppe en stund till och kollade lite TV igen, för om sanningen ska fram så är det himla bra program om nätterna av någon underlig anledning.
En serie som jag börjat följa är MIRANDA som går på TV 4 Komedi.
Den går så sent att jag brukar spela in den, men nu var jag ju fortfarande uppe så jag såg det i sin helhet. Det är så skönt att kunna få skratta lite innan man sover.
Caspian och Fritiof sov redan och det var bara att krypa till kojs sen.... skönt.
Inte mycket sömn denna natt, men sånt händer.
Idag var det sen uppstigning så klart här hemma efter nattens övning.
Dagen har spenderats med att plocka och städa lite samt en riktig långprommis med Caspian som avslutades med en bonus-resa med färjan till Hammarby Sjöstad. För att han skulle få leka lite vid vattnet....som lite belöning för sitt spanarbete i natt.
När vi gick hem såg vi till vår förvåning men också till vår glädje att man äntligen lagat lyktorna/lamporna vid trätrappan ner från Gaveliusgatan mot Tengdahlsgatan.
Jag har ju mailat chefen för Magelungens behandlinghem ang detta flera gånger och han har lovat att ordna detta med förvaltaren, men inget har hänt på över tre månader.
Häromkvällen gjorde jag istället en anmälan via nätet på Stockholms stads felanmälan-sida och jag misstänker att man kanske tog tag i detta äntligen nu. Bra jobbat....
Nu slipper man famla i mörkret och slå ihjäl sig när man går där.
Nu är jag emellertid nyduschad och ren och ny blir det sängklädesbyte innan jag ramlar ner i TV-soffan .
Imorgon kommer sonen och hämtar oss. Vi ska till pappas grav och göra fint.
0
november 3
av: antitanti
Hösten har än så länge varit mycket mild och det känns skönt att ha sluppit kylan som man sedan föregående år varit van vid. Såg buskar/träd idag som jag inte kände igen och undrar fortfarande vad det kan vara för någonting. Alltid lär man sig nåt nytt.... men buskarna/träden ser ut som något som skulle kunna tänkas komma från nåt annat land.
Vid koloniträdgården upptäckte jag förresten att man tagit naturen till sig ordentligt. Där hade någon uppfinningsrik människa förstått att man kan använda staketet där som flaskställ. Fiffigt.
Har varit väldigt trött idag och somnade om i morse efter att ha varit vaken en del på morgonen. Vaknade sen med ett ryck och insåg att klockan var ganska mycket. Ut i det härliga vädret och prasslande bland höstlöven med vovvarna. Lilla roliga Nitza äääälskar löv och då kan det bli lite hur som helst.... som synes.
Alltid lika kul på hösten för då blir hundarna som ystra kalvar.....
En sväng till hundrastgården blev det också. Där träffade vi ingen mindre än jägmästarKalle och hans jakthund Sessan. Det var ett kärt återseende för Caspian.
Senare ikväll så gick Caspian och jag en sväng bortåt Blecktornsparken men vek av vid Katarina Bangata och vad vi hundägare brukar kalla för : Kissrännan.... allén mitt på Katarina Bangata alltså.
När vi kommit en bit ner mot Vintertullen så såg vi att det stod en till synes mycket vinglig man där i mitten av gatan intill allén. Det var inte lite vingligt utan rejält. Flera förbipasserande människor med hundar tittade på mannen som verkade vara en knarkare och hög som ett höghus.
Han gjorde några tappra försök att göra inbrott i några parkerade bilar, varför jag tog upp mobilen och ringde 112 på en gång. Hade han lyckats sno en bil hade alla som fanns i närheten varit klara offer om han kört iväg.
Polisen var otroligt snabba och hade mig kvar i luren hela tiden eftersom jag stod med Caspian mycket nära och kollade så att mannen inte stöp i backen eller så, för då hade dom ju behövt ta dit en ambulans också.
Inom tre minuter var polisen med piketbussen där. Snabbt jobbat ! Poliserna tog hand om mannen som hade en väska full med vad man antog var stöldgods osv.
En av poliserna kom fram till mig o Caspian och pratade. Han tackade så jättemycket för att jag ringt och förmodligen avstyrt något som kunde blivit mycket farligt för allmänheten.
En god gärning alltså. Känns bra.
Gick till Konsum där vid Vinterullen och blev återigen förundrad...... Nu verkade man tro att det snart är Lucia också... Nä Konsum verkar helt klart ha fått det mesta om bakfoten faktiskt när det kommer till årstiderna.
Sen blev det platt fall... fast mycket senare.
Det var på sista rundan i Vitan som det blev en kovändning av den hittills bra dagen.
Caspian sprang sitt lilla race som vanligt och när han sprungit tillräckligt ropade jag in honom som jag brukar. Han kom inte på första inkallning så jag gick iväg och lös med ficklampan. Hittade honom strosande runt i allsköns ro likt en betande kossa, vid den lilla statyn uppe vid Sofiakyrkan....
Jag kallade på honom och han började gå mot mig. Det lilla staketet eller vad man nu ska kalla det som inhängnar planteringen där var han på väg att hoppa över för att komma till mig. I mörkret, trots min ficklampa, missbedömde han avstånden och störtade rakt ner i asfalten på vägen mot kyrkan. Han skrek till och blev stående .
Det var en rejäl vurpa och hans vänstra framtass var obrukbar. Lilla gubben.
Han skrapade i vänster bog och lite på vänster kindben också.
Det kändes inte bra och kändes som om det var mitt fel som ju kallat på honom och han tänkte ta snabbaste vägen till mig, lydig som han är min lille Spanjor.
Vi gick hemåt sen och det gick inte fort. Haltandes kom han hem och hade lite svårt för trapporna upp till lägenheten.
Nu ligger han skönt i sin säng tack och lov och vi får se hur det är imorgon. Kanske måste vi till veterinären för att röntga. Hoppas inte, utan att han kryar på sig med lite vila.
Nu är jag själv trött efter dagens strapatser och hoppas att även jag får sova...utan värk.
Vid koloniträdgården upptäckte jag förresten att man tagit naturen till sig ordentligt. Där hade någon uppfinningsrik människa förstått att man kan använda staketet där som flaskställ. Fiffigt.
Har varit väldigt trött idag och somnade om i morse efter att ha varit vaken en del på morgonen. Vaknade sen med ett ryck och insåg att klockan var ganska mycket. Ut i det härliga vädret och prasslande bland höstlöven med vovvarna. Lilla roliga Nitza äääälskar löv och då kan det bli lite hur som helst.... som synes.
Alltid lika kul på hösten för då blir hundarna som ystra kalvar.....
En sväng till hundrastgården blev det också. Där träffade vi ingen mindre än jägmästarKalle och hans jakthund Sessan. Det var ett kärt återseende för Caspian.
Senare ikväll så gick Caspian och jag en sväng bortåt Blecktornsparken men vek av vid Katarina Bangata och vad vi hundägare brukar kalla för : Kissrännan.... allén mitt på Katarina Bangata alltså.
När vi kommit en bit ner mot Vintertullen så såg vi att det stod en till synes mycket vinglig man där i mitten av gatan intill allén. Det var inte lite vingligt utan rejält. Flera förbipasserande människor med hundar tittade på mannen som verkade vara en knarkare och hög som ett höghus.
Han gjorde några tappra försök att göra inbrott i några parkerade bilar, varför jag tog upp mobilen och ringde 112 på en gång. Hade han lyckats sno en bil hade alla som fanns i närheten varit klara offer om han kört iväg.
Polisen var otroligt snabba och hade mig kvar i luren hela tiden eftersom jag stod med Caspian mycket nära och kollade så att mannen inte stöp i backen eller så, för då hade dom ju behövt ta dit en ambulans också.
Inom tre minuter var polisen med piketbussen där. Snabbt jobbat ! Poliserna tog hand om mannen som hade en väska full med vad man antog var stöldgods osv.
En av poliserna kom fram till mig o Caspian och pratade. Han tackade så jättemycket för att jag ringt och förmodligen avstyrt något som kunde blivit mycket farligt för allmänheten.
En god gärning alltså. Känns bra.
Gick till Konsum där vid Vinterullen och blev återigen förundrad...... Nu verkade man tro att det snart är Lucia också... Nä Konsum verkar helt klart ha fått det mesta om bakfoten faktiskt när det kommer till årstiderna.
Sen blev det platt fall... fast mycket senare.
Det var på sista rundan i Vitan som det blev en kovändning av den hittills bra dagen.
Caspian sprang sitt lilla race som vanligt och när han sprungit tillräckligt ropade jag in honom som jag brukar. Han kom inte på första inkallning så jag gick iväg och lös med ficklampan. Hittade honom strosande runt i allsköns ro likt en betande kossa, vid den lilla statyn uppe vid Sofiakyrkan....
Jag kallade på honom och han började gå mot mig. Det lilla staketet eller vad man nu ska kalla det som inhängnar planteringen där var han på väg att hoppa över för att komma till mig. I mörkret, trots min ficklampa, missbedömde han avstånden och störtade rakt ner i asfalten på vägen mot kyrkan. Han skrek till och blev stående .
Det var en rejäl vurpa och hans vänstra framtass var obrukbar. Lilla gubben.
Han skrapade i vänster bog och lite på vänster kindben också.
Det kändes inte bra och kändes som om det var mitt fel som ju kallat på honom och han tänkte ta snabbaste vägen till mig, lydig som han är min lille Spanjor.
Vi gick hemåt sen och det gick inte fort. Haltandes kom han hem och hade lite svårt för trapporna upp till lägenheten.
Nu ligger han skönt i sin säng tack och lov och vi får se hur det är imorgon. Kanske måste vi till veterinären för att röntga. Hoppas inte, utan att han kryar på sig med lite vila.
Nu är jag själv trött efter dagens strapatser och hoppas att även jag får sova...utan värk.
0
Annat innehåll
Vi rekommenderar
Läsvärt
Missa inte ANNONS
Min förlossning
Mrs Sheldon Cooper