Mina funderingar och tankar har idag kretsat kring min egen person faktiskt. Inte på det egocentriska viset utan mer det existentiella viset. Tankar kring det att inte räcka till, inte vara alla till lags  och så vidare. Funderingar kring hur jag känner och hur jag säger hur JAG känner inför saker som gör mig ledsen, sur eller arg.


          

Jag har kommit fram till att jag kan inte vara alla till lags, hur mycket jag än skulle vilja vara det. Det är alltid någon som blir trampad på tårna eller alltid någon som tar illa upp eller så.
Hur jag än vrider och vänder på alltihop, så är jag bara människa. Med fel och brister, precis som alla andra.
Ändå finns det de som tror att jag själv anser mig vara perfekt, vilket är det sista jag tror eller tycker om mig själv.
Jag är nog en slags blandpersonalitet. Dels har jag stor integritet och dels bjussar jag på mig om så önskas.
Det kan givetvis tolkas på många sätt, kan kanske tyckas att jag kan vara lite "svår" eller till och med lite knepig.
Som den bjussande natur jag är, så bjuder jag på det.
Konflikträdd är jag inte, men jag hatar bråk.
Allt ska ha sin balans, då mår jag som bäst och behöver inte medla eller göra mig till.

Jag kan vara otroligt pratsam och samtidigt vara tyst på en o samma gång. Jag lyssnar, känner in och analyserar lite i smyg nästan. Min intuitiva förmåga är stor och jag vet när jag är i vägen eller trampar i klaveret. Jag är en människa som tar klart avstånd från lögner och förtal.
Skitsnack anser jag vara en brist på samtalsämnen.

                     

I och med en dispyt i familjen,  vänder jag in och ut på mig själv just nu i hopp om att rannsaka mig själv för att om möjligt kunna ställa allt tillrätta. Samtidigt är det inte jag som är anledningen till dispyten vilket gör det hela ganska omöjligt.
Jag är hatad, jag är älskad på en och samma gång.
Jobbig sits onekligen.
Jag tar in orden jag fått höra, sms:ade till mig och så vidare- och dom gör ofantligt ont.
Det spelar heller ingen roll hur jag än gör eller säger..... jag har hamnat längst ner på listan över människor som den tycker om.
                       

Bryr jag mig då ? Jo, visst gör jag det. Oundvikligt faktiskt.
Frågan är om det är lättare att vara hatad än älskad.
Det vet i sjutton faktiskt. Just nu är jag ganska luttrad och tom inuti. Försöker som sagt vara alla till lags, fast att jag ju vet att det är en utopi.

Jag har valt bort mig själv så många gånger förr, för att andra ska må bra eller bättre - men nu känner jag att det är min tur.
Jag vill också må bra, skratta och vara glad.
Hur nu det ska gå till.

               

Om man nu inte kan ändra på människor och deras syn på mig, och heller inte kan ändra mig själv så att det passar dom, vad gör man då ? Slår huvudet blodigt i väggen, eller vad ?

 

Nej då, då väntar man. Låter tiden ha sin gång i hopp om att de människor som får en att må så här - vaknar och inser att man nog duger som man är.

   

Tiden läker inte alla sår, men tiden gör att det är uthärdligt.