idag har varit en riktigt rolig dag då vi har haft besök av några trådmedlemmar och deras bebisar. tyra har inte varit så mycket med andra så små utan de har varit några år och det märktes igår när vi var på föräldrakurs att hon är nybörjare. men idag gick det bättre och hon var inte alls blyg eller försiktig utan ålkröp fram i full fart och skulle känna på allt och alla.
sen höll hon på att somna mitt i banan ätandet så då var det slut på besöket för hennes del.

under tiden som jag skrivit har niklas kommit hit och han har ingen tyra med sig. hon har varit svårsövd och vaknat mycket den senaste natten och med mig var nu hon som då. men niklas provade och för första gången på mer än tre månader så kunde han söva henne.
känns mycket kul och skönt att vi nu är två som kan söva.

nu mat.

de två senaste kvällarna har varit rena drömkvällar. vi satte banan i vällingen och matade en mumsande tyra. glad och mmmmm-ande satt hon i sin stol och gapade som en liten fågelunge. efter ett tag sade vi god natt till hennes pappa och så ammade hon lungt och utan skrik tills hon visade att det var dags att sova. då la jag henne i hennes egen säng där hon somnade utan ett pip på några minuter.

men det är inte därför jag sitter här med lite tåriga ögon och översvämmat hjärta för det är inte bara när hon är lätt att älska som jag gör det. för när hon skriker och slår mig gör jag det också precis lika mycket.
att det är ett under att vi fick henne vill jag aldrig glömma, att hon sprängde sig fram genom en av ärrvävnad tilltäppt äggledare och sedan valde att slå sig till ro och stanna är inget annat än ett mirakel. att när de opererade mig för utomkvedshavandeskapet inte tog bort den äggledaren jag hade kvar men aldrig egentligen skulle få användning för är otroligt. att vi som inte borde försöka själv slarvade en gång och att hon då trotsade alla odds och blev vår är större än vad som egentligen går att förstå.

för drygt sju år sedan sov jag eftersom jag då arbetade på nätterna då min syster ringde. hon berättade att min pappa tagit med mamma till sjukhuset eftersom hon bokstavligt talat gått in i väggarna hemma.
dagen innan hade jag följt med henne på min brors fotbollskupp och på vägen hem minns jag att jag reagerade och frågade henne om vaför hon körde på sidosträcket så ofta men tänkte inte så mycket mer på det.
det skyller jag på att jag var ung och att min mamma för mig var oförstörbar. hon klarade allt.

flera timmar senare fick vi äntligen tag på min pappa och fick komma till sjukhuset för att träffa mamma och jag hade bestämmt mig för att inte gråta så att jag skulle göra henne ännu mer orolig. men hon såg så liten ut i den stora, vita sängen. så liten och hjälplös och inte ett dugg oförstörbar. hon som i mycket varit både mamma och pappa för mig, jag grät.

jag minns inte vad vi fick veta då, om läkarna då nämnde ordet stroke men jag vet att det inte bestämdes att det var vad som hänt förrän nästan ett halvår senare. proppen hade redan passerat när hon kom in och delar av min mamma hjärna var redan död.
hon fick snart komma hem, alltför snart enligt mig. för jag var livrädd för en lång tid framåt. är det egentligen fortfarande även om det inte upptar mina tankar till lika hög grad. jag minns att jag brukade stiga upp vissa nätter bara för att se så att hon fortfarande andades.
hon kunde den första tiden inte klara de enklaste saker och min syster och jag turades om att ta hand om henne då den andra jobbade. det är jag glad över, att jag kunde göra något för henne.
så gick dagarna och mamma blev undan för undan bättre och bätttre.

jag skulle kunna skriva länge om hur hon blev behandlad både från sin läkare och arbetsgivare. det var fruktansvärt och en stor del i att hon idag inte är bättre än hon är. eller hur människor har behandlat henne eftersom hon kan både prata och gå och då tydligen inte kan vara sjuk.
men jag försöker att inte vara bitter för det äter på en. jag vill istället glädjas åt att hon kan dessa saker och att hon har ett fint liv.
jag önskade henne så mycket mer än vad som blev men nu är det så här och hon gör något fantastiskt av det hon fått. och där stroken tog det logiska så gav den kreativitet.

det är lite sorgset ikväll. borde rycka upp mig och ta itu med brödbaket men sätter mig och skriver ett till inlägg istället. men vi har varit med om mycket de senaste åren så ibland måste man bara vara sorgsen, fundera och hinna ikapp med allt som har hänt. jag och niklas har klarat mycket tillsammans och det finns ingen annan jag skulle välja att gå igenom det med. han är fin min man.
efter utomkvedshavandeskapet så fick vi broshyrer som skulle hjälpa och informera vilket de till viss del också gjorde. men där stod i alla fall att män och kvinnor brukar reagera olika och att kvinnorna brukar vilja prata mycket om vad som hänt (jag) och mannen tror då att hon vill att han ska fixa problemet åt henne, men det går ju inte. och där kan det bli stora problem.
jag och niklas hade en gigantisk kris för några år sedan då jag helt enkelt klappade ihop och det tog mig mer än ett år att ta mig upp igen. det var otroligt svårt och jag kan önska att det goda som kom ut av det hade kunnat komma på ett aningen lättare sätt.
men allt som skedde gjorde att vi nu tillhör dem som blir stabilare och närmare varandra av svåra tider istället för dem som glider isär. och för det är jag så otroligt tacksam. för utan den tiden så hade inte vi firat treårig bröllopsdag i sommar och vi hade inte haft världens vackraste myra sovande i en liten spjälsäng.

inatt sov hon HELA natten och det gjorde jag också. jag vaknade inte en enda gång och kunde inte tro det när jag tittade på klockan på morgonen och den var sju. sova hela natten och så tar hon dessutom sovmorgon.

idag fyller min pappa år och jag saknar dem alla så mycket. jag vet ju att är mindre än trettio mil emellan oss och att jag åkte därifrån för några dagar sedan men jag saknar dem likt förbannat.
det är inte det att jag inte trivs här, vi bor så fantastiskt som det är svårt att få tag på utan att ha en massa pengar, vi har jättefina vänner och niklas bror med familj.
en del av mina vänner träffar sin familj två gånger om året och är nöjda så och några jag gick skola med höll på att bli tokiga under julen när de var tvungna att vara med sin familj. men jag är inte så och jag hoppas att jag inte blir så heller. vi är som en stor italiensk familj även om vi inte alls är så stor som vi hade önskat. jag har ju förlorat två barn och skulle gärna ha tre men hoppas på två och är lycklig med ett.
min syster har också förlorat två barn varav ett var en tvilling till hennes yngsta och hon vågar nu inte försöka igen med ett biologiskt.
våra kroppar kämpar emot oss ibland, men jag har förlåtit den allt. den födde mig tyra och det dessutom i en fin och snabb förlossning. men framför allt, den gav mig min lilla älskling.

ja, inatt sov hon kanske inte lika bra och vi hade en period då hon var vaken i en timma men jag tycker ändå att det är ett framsteg då hon sover bra då hon väl sover och inte vaknar lika ofta.
nu har varken maken eller jag ätit middag ännu och vi är båda matberoende och blir lite småsura om vi inte äter. det blir dessutom så här allt för ofta nu för tiden.
och då kan man ju fråga sig varför jag sitter här och bloggar när jag borde göra mat? har inget vettigt svar då jag inte kan skylla på att niklas borde göra den då han nyss hängde tvätt (höll på att skriva svett, hängde svett) och nu diskar.

någon gång ska jag försöka få till ett vettigt inlägg som inte bara handlar om tyras ätande eller inte ätande och sovande eller inte sovande men just nu är jag för trött och hungrig för att göra det. men misströsta icke, den som väntar på någott gott. typ

tyra sov jättebra inatt. jag vågar inte skriva att hon SOVER bra av rädsla för att dra otur över mig men den senaste natten var jag bara uppe två gånger och så vaknade hon en gång till men somnade då själv den lilla stumpan. så tipsen från bvc funkade i alla fall igår natt och jag hoppas på succe inatt också.

har man varit hemma för länge när man tycker att det är spännande med nya nattningsrutiner och en heldag betyder apoteket och icamaxi, och tycka att det är jättekul.
nä, jag är lättroad och det är nog bara en fördel. min värld är den lilla. för även om jag älskar att resa så är det vardagen som jag trivs bäst i.

jag har lite följt marcus birro och hans familj och det har känts fruktansvärt det de har blivit utsatta för. visst, marcus har inte alltid varit den mest ödmjuka men det vissa människor skrivit till/om honom och hans familj är oförlåtligt. han kunde tidigare inte längre fortsätta sin blogg på grund av detta men nu är han tillbaka. och det med ett fantstiskt vackert och ärligt inlägg.
min värme för dem beror naturligtvis även på det de har gått igenom med bland annat ivf, precis som vi har. men även på att han och jonna skriver så bra och så olika om deras familj.
jag hoppas att det ska gå bättre för honom den här gången och att de som inte kan komma med konstruktiv kritik helt enkelt kan låta bli att spy sin galla där den inte är välkommen.

ja, bvc var här och vi fick behålla vår myra. kanske inte ska skämta så då det faktiskt är verkligheten för vissa men jag känner mig alltid lite, lite nervös för vad hon ska tycka. men om man får skryta så får alltid både tyra och vi föräldrar strålande betyg från henne.
vi fick lite hjälp med hur vi ska få tyra att sova på nätterna för jag börjar bli ganska trött. det är ju inte för inte som det används som tortyr att inte få sova. vi fick tipset att hon vill vakna som hon somnar och tidigare somnade hon bredvid mig och så bar jag henne i sömnen (hennes alltså, inte min) till hennes egna säng men nu ska vi söva henne i hennes säng.
ett tecken på för lite sömn är att jag när sköterskan gått frågade niklas hur det skulle gå till att tyra skulle vakna som hon somnade då jag bara kunde komma på att hon då skulle sova hos oss. ganska trist eftersom jag inte vågar lämna henne i vår säng ens med skyhöga vallar runt sig då hon en gång klättrade över och ramlade i golvet. tyra somnar sju så det skulle bli lite småtråkiga kvällar om jag skulle behöva lägga mig med tyra då för kvällen. niklas förklarade då precis det vi tidigare pratat om men som jag glömt bort och absolut inte kunde räkna ut själv, att hon skulle somna i sin egna säng.
men jag lovar, jag är inte så dum som jag just nu verkar.

när jag skrev att jag började bli lite trött så är det inte sant. jag var fruktansvärt trött innan vi for till stugan, nu har jag dock fått sova de flesta morgnar då niklas tagit tyra. så varför skriver jag inte att jag var slut och ledsen. jag tror att det är en kvinnosjuka, att vi uppfostras (jag tillhör dem som tror att skillnaderna mellan könen är socialt skapade) till att ta hand om alla och sätta stolthet i att inte klaga. jag tycker verkligen inte om det men kan komma på mig med att med en viss stolthet berätta för andra att jag födde tyra utan smärtstillande.
så dumt. och ännu dummare eftersom det inte ens var mitt val utan på grund utav att jag var helt öppen när jag kom in. hade jag fått bestämma så hade jag tagit allt som fanns.

nu har vi alltså kommit hem och det känns faktiskt bättre än jag trodde. jag längtade inte så mycket utan hade gärna stannat kvar om det inte varit för kusin och att vc kommer för att kolla upp oss imorgon. och så har tyra fått en ny kompis. några vänner har fått en liten sigrid i veckan.
men när jag kom hem och såg hur fint och mysigt det är här så påmindes jag om hur förälskad jag är i det här huset. och så fick vi träffa tyras nya kusin idag, fast jag och niklas är förkylda så vi var ute och en bit ifrån honom. men så liten han var, och otroligt söt där han sov i de lyckliga föräldrarnas famn. men jag kunde inte fatta att man kan vara så liten, det är inte så att han är extremt liten eller ens mindre än tya var när hon föddes men jag hde helt glömt bort att de är sådana små gubbar och gummor.

på tal om kusiner så tog jag mig för att göra något nu i luleå som jag borde gjort för länge sedan. jag sätter stor stolthet i att vara moster och busade alltid jättemycket med mina syskonbarn men sedan blev jag gravid och då var jag ganska försiktig och klättrade eller sprang inte så mycket (jag vet att det inte ska spela någon roll men jag har förlorat två barn min syster var sängliggandes i sex månader och har därför sin yngsta så jag tog inga chanser). och sen fick vi tyra och då var jag så inne i henne plus att hon alltid ville bli buren. så jag kom helt av mig med lekandet. så tråkigt att inte ha den kontakten längre.
men nu är jag alltså tillbaka som lekmoster.