Igår kväll såg jag och N på Mia Skäringers fantastiska Dyngkåt och hur helig som helst och T vaknade och ville inte alls somna om. Så hon låg på min mage när jag försökte låta bli att skratta så mycket att hon hopade upp och ner som en studsboll medan tårarna rann nerför mina kinder både av skratt och sorg. Och jag kan inte låta bli att tänka på hur livet kommer att bli för T för hon är ju en del av mig och jag har varit ganska trasig. När vi försökte få barn tänkte jag ibland att vi istället borde adoptera för inte har livet alltid varit lätt med så mycket känslor som jag har. Så mycket sorg och en djup depression är inget jag vill föra vidare men att ha mycket känslor betyder också att jag älskar väldigt, väldigt mycket och att jag kan vara förskräckligt lycklig. Och med tiden så har jag lärt mig hur jag ska ta hand om mig själv för att må bättre så nu är livet mycket lugnare än vad det var. Hon är ju så lik N men om det skulle visa sig att hon är mycket mer av mig än vad vi trott så kanske jag kan hjälpa henne, ge henne de tips som jag lärt mig genom åren och finnas där.

I måndags när vi kom hem från vår helgtripp till staden med vår IVF-klinik så låg jag och T i soffan medan N gjorde välling, vi hade åkt buss och kommit hem sent så det var ett mycket trött barn som låg i mina armar. Jag strök henne över håret och sa att jag älskade henne. Då sa hon "Ja åsså älskar mig".
Det sjöng i hjärtat på mig av att höra henne säga så, ännu mer än när hon säger att hon älskar mig för tänk vilken lycka att hon känner så och tänk om hon skulle kunna hålla fast den känslan hela sitt liv. Jag ska då göra allt jag kan för att hjälpa henne. 

Varje morgon tar jag fram ett glas och en sked, tar ut en Femanest för slemhinnan, en Folacin för de små, en fiberkub för att få något som kan liknas vid en normal mage och en förpackning med Proibs mot detsamma och denna löser jag upp i glaset med hjälp av skeden. Sedan tuggar jag i mig kuben och sväljer tabletten med hjälp av lösningen.
Varje morgon och kväll tar jag även Progesteron som jag sedan ska lägga mig och vila i en timma för.
På kvällarna tar jag även en Femanest och en Trombyl mot proppar som jag sköljer ner.
Och det känns bara bra, visst det är lite bök med att komma ihåg allt men när jag äter medicinerna så känns det som att jag gör något för att nå dit jag vill. Vi får inte barn utan ansträngning och varje dag jag tar mina mediciner så kommer jag förhoppningsvis en dag närmare ett (eller två) barn till.

Gårdagskvällen blev väldigt mysig. När T somnat så tände vi ljus, låg i soffan och pratade om allt. Mycket om det som hade kunnat bli men mest om det som kan komma att ske och det kändes fint. 

Idag är det även beräknad födelse för det lilla embryo vi förlorade i vintras och vi brukar alltid göra något fint tillsammans den dagen vi skulle ha fått barn. Eller den enda dagen vi har att gå på även om det förmodligen inte skulle ha blivit den dagen om det fått fortsätta. Idag blåser det storm ute, regnar och jag har ju dessutom tänkt vara still så jag vet inte riktigt vad vi ska hitta på. Men det känns i alla fall väldigt fint att jag just idag har två små i magen och tills motsatsen är bevisad är gravid i vecka 2+3.
Kanske vi inte hittar på något storslaget, det känns ju inte riktigt möjligt med tanke på omständigheterna, och det känns lite fel. Som att det tänkta barnet inte var lika mycket värt som de då vi ätit en fantastisk middag på restaurang eller gått ut på isen till en ö, grillat och bara haft tiden för oss själva. Men så är det ju inte, varje graviditet har varit lika efterlängtat och jag har saknat det lilla pyret lika hjärtskärande varje gång. Så vi kanske tar den här dagen till att med både sorg och hopp stryka på magen och viska till dem att stanna. För den längtan är ju samma som vi kände för det embryo som försvann i vintras.

Gårdagen blev både uppspelt och lite nervös. Enligt statistiken för vår klinik så klarar två av tre korttidsodlade embryon att tinas upp men det betyder ju inte att det går så i alla fall. Men vi har varit så hopplöst hoppfulla hela tiden så nervositeten berodde mer på att vi snart skulle få våra embryon. Jag åt lunch med en vän som jag tycker väldigt mycket om men inte kan träffa så ofta. Jag var nog ganska speedad och pratade snabbt och mycket, vilket i och för sig inte var så dåligt med tanke på att vi hade mycket att prata om och lite tid att göra det på. Kliniken ringer under dagen ifall embryona inte klarat sig och när timmarna gick blev vi allt mer säkra på att det hade gått men trodde inte att de skulle ringa om "bara" ett klarat sig.
Vi hade alltså tre i frysen, det första hade tappat alla celler utom en så det gick inte att sätta tillbaka men andra såg fin ut och den tredje behövde bara lite tid på sig så såg den också bra ut. Så nu har jag alltså två små rackare i magen som vi bara hoppas och tror ska stanna där. Det är en både lycklig och svår tid framöver för samtidigt som vi är så glada så kommer ju funderingarna komma om det blir en graviditet av det hela och om det blir det, kommer det att sluta lyckligt. 
Idag har jag valt att stanna hemma, inte för att man måste göra det andra dagen men det känns bättre och skadar inte. Jag läser litteratur och drömmer om ett eller kanske till och med två små tickande hjärtan på ett ultraljud om sex veckor. 

I måndags var jag alltså på ultraljud för att mäta slemhinnan och som jag trodde äggblåsan. För det är ju så vi gjort alla de andra gångerna. Gynekologen kollade slemhinnan som såg bra ut (Jippie) och sedan frågade jag hur stor äggblåsan var, jag såg ingen större så jag antog att det var ett tag kvar till ägglossning. Men tydligen får man ingen ägglossning med den här medicinen så FET (kommer ni ihåg vad det var? fryst embryotransfer) kan man styra till lite mer när man vill istället för en exakt dag som annars. Sedan tog hon ett cellprov för det var 6 månader sedan senast och jag opererades ju för cellförändringar av den allvarligare sorten för ett år sedan. 
Efteråt firade vi med en glass och när vi stod i affärn så ringde kliniken, som vanligt blev jag lite pirrig i kroppen och det bestämdes att vi ska göra FET på måndag. Sedan frågade han hur vi ställer oss till att sätta tillbaka två stycken. TVÅ, vi blev överlyckliga för vi har alltid varit väldigt positiva till det. Har man så svårt som oss med att få barn så skulle det vara en lycka att få tvillingar. Vi vet att det skulle vara tungt också men då skulle vi inte behöva kämpa längre för drömmen som vi allt sedan den ofrivilliga barnlösheten startade trott varit en omöjlighet är tre barn. 
Nu är det ju inte ens säkert att två klarar uptiningen, vi har tre i frysen, och sedan är det ju inte ens säkert att ett vill stanna och ännu mindre två. Och sedan finns ju den förbannade risken för missfall men nu äter jag ju tre olika mediciner mot det så jag ska försöka att inte tänka på det så mycket om jag blir gravid. Det är lätt att säga för dem som aldrig haft missfall och svårare att göra för den som mist tre.

Men vi är så positiva även om jag får fjärilar i magen varje gång jag tänker på det och det är ganska ofta.  

Igår gungade jag och T gungbräda och om ni någon gång har gjort det själv med ett väldigt lätt barn så vet ni kanske hur tungt det är (eller så är det bara jag som är svag). Till er som inte gjort det kan jag berätta att det blir som styrketräning. Man ska långt ner och sedan pusha upp igen och sedan göra det om och om igen under en, om barnet tycker att det är lika kul som T, väldigt lång tid. 
Idag har jag i alla fall en ganska maffig träningsvärk, och vi som ska ut i skogen och plocka lingon. Jaja, det ger väl med sig men just nu är det smärta.

Nu ska jag väcka N som fick dagens sovmorgon men som aldrig vill sova längre än 9.00, nu är klockan kvart över så det börjar bli bråttom. Eller snarare försent men han är inte så noga med minutrarna.
T är ute på gården och leker med en kompis. Innan kompisen hade vaknat så fick hon gå ut själv för jag hade alla mina kläder i sovrummet och N sover ju. Men jag sa att hon bara fick vara på gården och inte gå ut på vägen. En stund senare ser jag att hon cyklar på vägen och jag går ut för att säga åt henne. Då serr hon helt frågande ut och säger att det fanns ju inga vägar på gården så hon var ju tvungen att gå ut dit för att kunna cykla. 

Vad gör man åt ångest när den inte är en på väg att bryta ihop, behöver mediciner och terapi för att inte ligga skakandes på golvet-ångest. När det bara är jag har fått nog av oro, smärta och allmänt obehag-ångest. När man inte kan somna vissa kvällar och det inte känns som att luften jag andas räcker till och jag får panik. Jag kan höra eller se på tv om någon som har ont eller som måste vara sängliggandes eller annat som är svårt och jag känner paniken komma, känner att jag skulle nu inte klara av det. Ibland har vi sett på Barnmorskorna på tv och många gånger känner jag av paniken, ångesten och rädslan att jag om jag får föda ett till barn ska få total panik. För det är så jag reagerar på många saker just och rädslan för hur jag ska reagera om jag blir gravid blir större och större. Över graviditeten kommer jag bli överlycklig men kommer paniken när jag blir stor och det inte längre är skönt att ligga på samma sätt mer än i fem minuter, eller när näsan täpper igen så jag ännu mindre än nu känner att jag får luft. Det är sådana små och obetydliga saker som jag tidigare aldrig brytt mig om men som nu växer och växer och växer tills jag inte vet vad som är mitt sätt att reagera just nu och vad som är rädsla för hur jag ska reagera just nu. 

Så tillbaka till frågan, går man på mindfullness, försöker komma till någon att prata med, kommer igång med yogan igen eller skriver om alla känslorna. Jag har ju haft 6 månader på mig att ta itu med allt från att vi fick veta att vi måste vänta tills att vi nu snart kan göra ett till försök till ett andra barn. Men det har jag inte gjort, jag har njutit otroligt av denna sommar och trott att det var allt jag behövde. Men uppenbarligen är det inte så för då skulle jag inte sitta här med galloperande hjärta och en klump i magen skrivandes detta inlägg inatt. 

Anledningen till att jag inte skriver lika mycket nu förtiden är att jag har börjat fundera över hur mycket jag bör lämna ut om mig själv. Det är en sak att visa det i målningar, vilket alltid tidigare varit mitt sätt, där kan alla tolka utifrån sina egna erfarenheter och på så sätt blir det lika mycket av betraktaren som av konstnären i uttrycket. Men i den här bloggen så är orden så nakna och jag kan inte riktigt bestämma mig för hur mycket jag vill ge. Ibland vill jag ge allt, inte tycka att något är för privat, för pinsamt eller för banalt medan jag andra dagar känner mig som att jag säljer ut mig och min familj. De dagar jag känner för att ge tror jag på att det kan hjälpa mig och andra att jag skriver, att jag genom att vara ärlig, naken och mänsklig i mina texter kan bidra med något om inte annat till mig själv. Men andra dagar känns det som ett evigt navelskådande och lite snaskigt.
Ikväll, eller kanske det är natt när klockan är halv ett, så hjälper det att skriva så då gör jag det. och när jag nu ändå är så här ärlig kan jag också skriva att jag för sex dagar sedan började med den första medicinen inför ett nytt försök. Det är ett hormon som ska göra min slemhinna tjockare och så har jag även börjat med folacin. Om en vecka eller kanske mindre så ska jag på ul för att se när ägglossningen blir och ser allt bra ut så ska jag då börja med en medicin för att göra kroppen redo och samma dag som de sätter tillbaka embryot så börjar jag med blodförtunnande. 
Det känns spännande och vi är fulla med hopp men samtidigt så har vi båda svårt att se mig stor och rund om magen medan vi har lätt att se framför oss ett pluss. Vi är nog ganska sargade efter allt som hänt och jag känner igen det från graviditeten med T. Jag kunde inte undermedvetet förstå att hon skulle stanna längre än de första 12 veckorna för det var då den graviditet som varade längst tog slut. För mig var en graviditet att under några underbara veckor få låna ett litet pyre i min mage, vara lycklig och drömma men inte att få ett barn. Naturligtvis inte intellektuellt men känslomässigt. Nu har vi ju en liten flicka som är så underbar så det borde vara lättare att förstå och blir det kanske också om jag blir gravid eller åtminstone när vi får ett embryo. Nu har vi spenderat så mycket tid med att skjuta alla dessa tankar på ett till barn åt sidan för att kunna njuta av nuet att det är svårt att öppna upp helt för dem igen.

Strumpbyxor sju dagar i veckan, det är knepet. Eller det och lugna, mysiga dagar. Jag är hemma den här veckan och det har varit bra för T, det blir lite mjukstart på dagis för henne. Visst har det varit några utbrott men inte alls lika många eller stora utan nu har vi kunnat stoppa innan det blir helt hysteriskt. Det har varit så skönt för både T och hennes smått utmattade föräldrar. 
Så igår var vi på stan med mamma och köpte in ett lager med strumpbyxor. Tidigare har vi sagt att hon kan ha strumpbyxor hemma men på dagis så är det inte särskillt praktiskt när hon ska vara ute hela dagarna. Men den praktiska fördelen som byxor och strumpor har var inte värd att T skulle behöva må dåligt så nu kör vi på strumpbyxor varje dag och då behövdes det fler. Sen blir det en dust som vi måste ta när det blir så kallt att hon måste ha ullunderställ och ullstrumpor men den får vi ta då.

Inatt sov T i sin egen säng hela natten vilket inte händer ofta, hon vaknade sju och kom insmygande till oss och ville ha längi (välling) som hon ville dricka i sängen till skillnad från natten innan då hon stampade hårt i golvet, vrålade, sprutade tårar och skulle dricka välling nere iförd strumbyxor. Klockan var väl då kring 03.00. Hon är just nu inne i en period med så stora känslor att hon inte kan hantera dem utan de blir till en hysterisk och mycket, mycket ledsen flicka. Jag vet att det kan vara så för många barn men det är ändå så tungt för både oss och framför allt henne när det är flera gånger varje dag (och ibland natt). Igår handlade ett av utbrotten om att hon ville sova ute i vagnen endast iförd svansar.
Men den här morgonen fortsatte sedan med att hon efter vällingsdrickandet kröp ner till fotänden och började killa mig under fötterna. Hon var på strålande humör som hon så ofta är, bara avbrutet av dessa utbrott. Vi mös länge, länge i sängen, byggde kojjor och tittade i fotoalbum från när jag och N var små. Det älskar hon att göra.