Idag kom jag och N på den briljanta idén att eftersom det kommit 2 dm snö så skulle jag lämna vagnen på dagis och så skulle jag och T åka buss hem, för N skulle lämna imorgon då han börjar en halvtimma senare dessa två morgnar men istället jobbar till 21.00. Så vi behövde inte vagnen imorgon bitti. 
Sagt och gjort så vandrade vi till bussen, åkte till mataffären som är vår närmsta hållplats och handlade till dagens middag. Sen började vi den till en början glada vandringen hemåt. Men jag bar på en skittung väska med både dator och fem böcker över axeln, samt en påse med matvaror och termos och så sist Ts väska. Jag kunde inte bära henne utan att tappa allt och promenaden som för en vuxen tar närmare 10 minuter i bra väder tar för en 3-åring i djupsnö betydligt längre tid. På slutet var både hon och jag ledsna även om det bara var hon som grät när vi svängde in på gården. Jag tog till Mumin i denna nöd och slog på en film efter att jag hade kramat om och gjort glad.
Sen lagade jag mat men här kom nya tårar. För baconen i grytan smakade visst väldigt bra vilket jag gissat så jag hade gett henne extra många bitar. Men sen tog det stopp, hon tvärvägrade äta något annat av grytan och vi ger aldrig annan mat om det inte är så att vi ser att hon verkligen inte tycker om. Det gräts så snoret sprutade över att hon först inte fick pasta, sen lugnade det sig ett tag men bara för att hämta nya krafter och så var det nya att hon inte fick gröt. "Jag har inte ätit gröt hemma idag" "Vi äter aldrig gröt" skrek hon samtidigt som tårarna rann. Kanske ska tillägga att matstrejker är det senaste i vårt hus. 

Men nu sover den lilla, goa argbiggan, men tänk så mycket man får träna upp sitt tålamod när man har barn. Det är egentligen ganska fantastiskt. 

Jag skrev när jag kom hem ihop intervjun på datorn. Några dagar senare träffades gruppen för att arbeta med den rapport som intervjun ska bli en del av. Jag funderade på morgonen om jag även skulle ta med det block jag skrev ner allt i men struntade i det, jag hade ju allt på datorn. Trodde jag. När jag skulle ta upp dokumentet så visade det sig att allt jag skrivit ner var borta. Tur att jag i detta fall hade bra minne.

Idag hade jag en långa och mycket givande intervju. Det var verkligen intressant att höra hur informanten tänkte och allt fungerade bra. Jag hade valt att spela in intervjun istället för att anteckna eftersom jag då kan koncentrera sig helt på vad den andre säger och vilka följdfrågor jag vill ställa. När intervjun är slut så stänger jag av och lyckas på något sätt dubbelklicka, ser med skräck hur texten om jag vill spara dyker upp och försvinner. Hela intervjun är borta. 
Men det var ju ingen idé att gräma mig längre än några minuter även om jag under de minuterna kände mig som en idiot. Jag fick istället sätta mig direkt och skriva frenetiskt innan jag hann glömma. Tur ändå att den var så intressant för nu mindes jag det mesta även om jag inte så ofta mindes de exakta orden. Efteråt letade jag upp informanten och frågade om hon hade något hon ville upprepa, som kändes extra viktigt att jag verkligen fick med. 

Det kliar i fingrarna på mig. Jag läste precis om boken om Kivi och monsterhunden här på FL. En bok där författaren inte vill att vi skall tynga ner barnet som är huvudpersonen med alla våra förutfattade meningar om hur en flicka eller en pojke skall vara och därför betecknar den för hen. Varken hon eller han alltså. 
Från artikeln fanns en länk där medlemmar fick diskutera detta och det är denna artikel som får det att klia i fingrarna och ryka ur öronen. För motståndare fanns det, som menar att
1. Nu ska inte människor få vara olika, alla ska vara lika. Kvinnor ska inte få vara kvinnor och män ska inte få vara män.

Svar: Nej, jag är väldigt säker på att den som skrev den boken och de som tycker att detta verkar vara en bra bok för barn inte tycker att alla skall vara lika. Men detta är en beskyllning som brukar kastas fram vid alla diskussioner där motparten inte tycker att ett barn eller vuxen måste bete sig efter sitt fysiska köns fastlåsta normer. Istället vill man, som jag, att alla skall få vara olika. Vara den de egentligen är och inte passas in i den mall som finns i vårt samhälle. Den som däremot tycker att en kvinna skall vara på ett sätt och en man på ett annat tycker jag däremot inte låter människor vara olika inom det kön de är födda. Här är det strikta led som gäller. 


2. Barn som boken riktar sig till har precis börjat förstå att flickor och pojkar är olika, dom kommer bara bli förvirrade av att det nu ska bli ett tredje kön.

Svar: Nej, det här är inget tredje kön. Barnet ifråga är varken hermafrodit eller något annat. Det viktiga är helt enkelt inte vilket kön det har, precis som att vi inte nödvändigtvis måste veta vilken religion ett barn i en bok tillber eller vilket parti föräldrarna röstade på. Det är helt enkelt inte så viktigt och skulle inte heller vara det för barn omkring oss om inte vuxna tydligt visade att det SKA vara skillnader.
En av personerna som skrev ett inlägg som liknade det fingerade jag skrev under rubrik 2. skrev att barn vet att pojkar har snopp och att flickor har ingen snopp men kan kissa ändå. Och detta tycker jag är så sorgligt. För så är vårt samhälle, mannen är normen och kvinnan är det avvikande. Som exempel en läkare och en kvinnlig läkare, och det problemet är gigantiskt och för den läsare som inte är så insatt i problemet så går det långt utöver några extra bokstäver framför läkare.
Och att då inte ge flickor ett namn på sitt eget kön, en viktig del av sin egen kropp är att göra den till något som nästan inte finns, något att skämmas över. Hur många pojkar har ni inte hört som pratar högt och tydligt om sina snoppar men inte det omvända. Och hur viktigt ser vi det inte som att unga tjejer skall lära sig att säga nej till sex, att vara rädda om sig. Men pojkar har vi inte den omhändertagande läggningen till i den frågan utan här antas det att de alltid vill. Att det bara är flickor som kanske inte känner sig redo eller vill att det skall vara speciellt. 
Då gör vi också män till sexmonster som inte kan hålla sina lustar tillbaka om en kvinna visar lite ben eller bröst utan då måste våldföra sig på henne. Det ses som en förmildrande omständighet för mannen som ofta tas upp i våldäcktsmål även om det nu förtiden blivit olagligt att fråga om kvinnans kläder.

Det vi gör mot våra barn stannar inte vid att göra vår flicka till en söt docka eller att lära vår pojke att man inte ska gråta. Barnen tar det med sig genom resten av deras liv och de påverkar sin omgivning med dessa åsikter som växer och förändras med åren. Barnen är ingen isolerad ö utan en del av det samhälle vi skapar. Vill vi ha ett samhälle som inte dömmer våra barn eller barnbarn så måste vi börja med oss själva och då kommer vi också ha en öppnare och mer tolerant inställning till hur mångfasetterade vi tillåter våra barn att fortsätta vara.

Ja, nu har jag skällt av mig.  

Vi har haft en fantastisk och, känns det som, väldigt lång helg. 
I fredags åt jag och N alltså på restaurang, vi åt tre rätter och speciellt varm- och efterrätten var otroligt goda. Jag tycker att en väl lagad, ganska blodig köttbit är svår att slå och det fick jag plus ett mustigt glas rött. Till avslutning blev det en pannacotta och det älskar jag också.
Men när alla rätterna var uppätna gäspade N och jag var precis lika trött, klockan var bara strax efter tio men vi var helt slut så vi åkte hem.

I lördags packade vi oss iväg till Ns kompis som bor i en by utanför Ns hemstad. Efter vägen fick vi se solen men den gömde sig sedan bakom molnen men det gjorde inte så mycket för vi hade en underbar dag i alla fall. Vi började med att åka ut med kompisens skotrar. Han är en riktig äventyrare, cyklar downhill och vandrar på Mount Everest så hans version av att köra barnvänligt var inte riktigt vad jag hade tänkt mig. För eftersom T är ganska mammig åkte hon och jag i pulkan medan N körde ena skotern. När vi åkte iväg körde kompisen i full fart uppför en snövall och hoppade så att snön yrde, då anade jag att det här nog skulle komma att gå ganska fort.
Spåren var dåliga eftersom skogsmaskiner hade kört därefter så jag fick hålla i mig i handtagen på pulkan med händerna samtidigt som jag fick knipa fast T med knäna för att inte flyga ur som vi höll på att göra när jag försökte hålla fast henne med ena handen. Men pulkan höll på att tippa flera gånger så när de stannade till några sekunder så sa jag till dem att de måste köra långsammare eftersom vi höll på att tippa och fick svaret att spåret skulle bli bättre. Men när vi fortsatte så körde de lika fort och spåret var inte nämnvärt bättre. Så det dröjde inte länge innan pulkan tippade i full fart medan jag och T plöjde genom snön. Hon hade ju hjälm men grät hjärtskärande och jag som var nog arg på N medan han körde var nu skitarg där han kom gående för att kolla till oss. Jag fräste bara till honom vilket kanske inte är det bästa för ett barn att höra när hon är ledsen.
Sen lovade de båda att de skulle köra långsamt och gjorde det verkligen den här gången. En stor bov i dramat var också den gamla pulkan vi åkte som var väldigt hög, hög tyngdpunkt ger inte särskilt bra stabilitet. Resten av färden gick jättebra men vi kortade ner den eftersom T inte längre var lika förtjust i skotrar, vilket ju var förståeligt. 

När vi kom tillbaka till hans mysiga hus som ligger precis vid en sjö så åt vi mackor, lekte med hans draghundar och surrade. Sen skulle vi hämta ved hos grannen så då tog han och N varsin skoter medan jag och T tog fyrhjulingen dit. Nu fick äntligen jag köra och vi hade jätteroligt. Men jag är inte så mycket för fart så vi puttrade fram. Hans vänner hade ett jättevackert hus och i hagen gick två hästar, en get och några får. Vi matade dem med äpplen och när Ns vän på vägen tillbaka visade en fin gård som han trodde skulle bli till salu så var jag nästan redo att flytta. Vi längtar efter den sortens liv men samtidigt så älskar vi att ha så nära till min familj.
Veden var till för att göra eld i grillstugan och medan den tog sig och värmde upp stugan så lekte jag och T i snön. Spiade på de i stugan och klättrade i snöhögar. När vi började frysa gick vi in och tittade på elden och pratade. T somnade i min famn, det var otroligt mysigt. 
Men till sist blev vi hungriga och bestämde oss för att gå in i huset och göra tacos istället för att grilla hamburgare i stugan. Vi lagade mat medan N och T tände en brasa i spisen och lagom till att vi hade ätit och jag höll på att baka en paj höll vi alla på att få värmeslag. Så medan pajen var i ugnen satte jag mig på golvet för att försöka få lite svalka. Då fick jag tillbaka känslan från vårat tidigare hus där vi eldade varje dag under vintern. Och ibland blev det lite mycket,kanske mest från början när vi just hade flyttat dit och förivrade oss i eldandet. Men jag älskar att kunna göra en brasa i huset, att känna värmen och ibland öppna upp så man får höra knastret.

När T var så trött att ögonlocken höll på att ramla ner åkte vi vidare till Ns föräldrar. Där bar vi in en sovande T och var nästan lika trötta vi. Så det blev en ganska tidig kväll och ett löfte från Ns mamma att vi båda skulle få sovmorgon dagen efter.
När vi alla stigit upp och ätit frukost ville vi ut, så jag och T tog sparken medan N och hans mamma promenerade. Ns pappa skulle stanna inne och åka skidor, det var visst ett lopp i Italien någonstans han var tvungen att vinna.
Turen blev ganska lång men T började protestera på slutet, men jag hann visa henne var hennes mormor bodde när hon var ett litet barn och så åkte vi fort nedför några backar. 
När vi kom tillbaka somnade jag och T i soffan framför Pettson och Findus. När vi vaknade var Ns pappas födelsedagsfika färdigt med kladdkaka och bullar.  
Efter middagen åkte vi hemåt, det var mörkt utanför fönstrena och vi sjöng alla tre så det skrålade till musiken i stereon.  

Vid läggningen av T för några kvällar sedan kom jag på att det var exakt en månad sedan jag senast hade mått dåligt (hade då känt av det några dagar). Sen började jag räkna bakåt och upptäckte då att det kom tillbaka med en månads mellanrum, i alla fall de senaste fyra månaderna. Och jag har de senaste månaderna sagt till N och en vän som jag brukar prata om det här med att det känns som att det är hormonellt. Idag kollade jag upp det på nätet och jag stämmer väl in på PMDD eller alternativt en värre form av PMS. Det kommer alltid vid ägglossning och vara drygt en vecka, jag blir fruktansvärt trött, får sömnrubbningar, har svårt att se framtiden positivt och att uppbåda entusiasm för vardagen. Inte hela tiden men det kommer och går. Fast det har också blivit bättre och bättre för varje månad som gått. Antingen har mina hormoner stabiliserats efter FET i höstas eller så hittar jag bättre taktiker att hantera det. 
Men det känns fruktansvärt skönt att veta att jag hade rätt, att det var hormoner och nu förstå vad det är som händer. Jag har inte fått en diagnos men jag är väldigt säker på att detta stämmer.  

Min kropp har ju de senaste åren gått igenom många hormonella berg och dalbanor. Fyra graviditeter, varav en fullgången, IVFer med alla mediciner som medföljer plus de mediciner jag åt i höstas och inte alls mådde bra av. Och jag kan tänka mig att de dåliga provsvaren också har att göra med allt detta.
Det utvecklade sig till panikångest i höstas, men jag tror att hormonerna i kombination med mitt analytiska sinnelag ligger bakom allt. 

Nu till något nästan lika roligt, för jag tycker att det är väldigt härligt att få vetskap om detta, men ikväll ska jag och N ut på restaurang. En fantastisk sådan dessutom. Mina föräldrar kommer hit för att vara med T, jag hade tänkt att vi skulle vara hos dem men så var hon så ängslig igår så jag tror att det bästa för henne är att de är här. Jag ska fixa det mysigt åt dem så att de har det bra alla tre. Popcorn och så kanske jag och T bakar chokladbollar. 

Skrev ju fel, jag ska läsa fyra böcker till imorgon. Dålig planering tror ni kanske och det är det men inte från min sida. I den här kursen så har informationen pyst ut lite pö om pö trots att vi har bett om den. Speciellt vi med barn vill kunna planera vårt pluggande eftersom vi inte kan sitta dygnet runt de sista dagarna. 
En lyxig sak idag är att N körde T till dagis, det är i princip alltid jag som lämnar och hämtar sedan i somras då han inte längre har föräldraledigt så att han slutar tidigare. Och när jag inte har lektioner sista passet, vilket nästan alltid är fallet, så brukar jag hämta henne tidigare. Jag vill inte att hon ska ha allt för långa dagar och då brukar jag istället läsa på kvällarna och nu på sista tiden har jag börjat plugga samtidigt som hon är hemma på eftermiddagarna. Det går bra, jag skulle inte kunna ha hemma henne hela tiden jag pluggar hemma men en eller två timmar går bra. För jag får inte alls lika mycket gjort, hon är jätteduktig och lyssnar på att jag måste läsa men sen har hon något jätteviktigt att berätta eller så vill hon klättra lite på min rygg och så vidare. 

Lite roliga T-citat, jag skriver dessa mest för att vi vet att vi inte kommer minnas dem om några år, man tror att man gör det men så är det inte. I alla fall inte för oss.
En kväll efter middagen skulle vi alla tre gå ut i garaget. N brukar då ha på sig ett par skitfula foppatofflor som han fått från sin pappa och som han noga vaktar när han har. Hans teori är att först har han dem bara i garaget, efter ett tag börjar han hämta posten med dem, efter ytterligare ett tag börjar han gå ut på gatan och på så vis eskalerar det så att han helt plötsligt finner sig stå på stan med tofflorna på sig. Det är naturligtvis en lång invänjningsperiod men han är vaksam.
 Men tillbaka till T, hon började leta i hallen, och på vår fråga svarade hon att hon ville ha sina "Hoppladaler". Fantastiskt gulligt tycker jag, för mig känns det som ett par sandaler som är skitbra att hoppa och skutta med men jag tror snarare att det är någon slags kombination av foppatofflor och sandaler.
I garaget hade vi alla tre våra projekt, Ts var att bygga i kartong. Och hon förkropsligade verkligen det bästa av två världar där hon stod med såg, hammare, spikar, tång och arbetshandskar. Med rosa vingar på ryggen och en tiara på huvudet.

T är mycket för min bror just nu, hon var på hans kalas för några dagar sedan och var rätt uppspelt efteråt. Hon är som jag tror att jag har nämnt även väldigt förtjust i Veronica Maggio och är dessutom helt fenomenal på texter (vi är partiska men de säger det även på dagis). Igår sjöng vi alla tre "Det handlar om dig, det handlar om mig" och så får jag höra T sjunga "Det handlar om Petter".
Hon gör så ibland, gör om låtar så att de till exempel handlar om pruttar istället. Hon är inne i kiss- och bajshumorn just nu, och hennes föräldrar som aldrig har kommit ur den hejjar på. 

Illamåendet är bättre men jag verkar ha åkt på en riktig förkylning med feber. Men som så ofta annars har jag inte tid att vara sjuk. Idag hade jag en viktig och bra föreläsning, fixade med litteratur och sedan hjälpte jag till med storhandlingen. Imorgon och ikväll ska jag läsa två böcker och på torsdag ska vi träffas på universitetet för ett annat grupparbete. I helgen ska vi först gå ut och äta. Vi har ett presentkort som vi fick i julklapp förra året och som nu går ut. Det är en lyxig, dyr och riktigt bra restaurang så jag vill verkligen må bra och kunna njuta. På lördag ska vi åka hundsläde med en kompis och det hoppas jag ska bli helt fantastiskt. Så jag vill och kan verkligen inte vara sjuk.

Fast det är ju egentligen ingenting att gnälla över, jag har många roliga och lärorika saker att se fram emot. 

Om jag inte minns helt fel är det den engelska undertiteln till Bilbo-boken men det är 15 år sedan jag läste den och då på svenska så jag kan ha fel. 
Mitt äventyr var inte lika spännande. Jag hade en ganska lugn morgon men fick lite småbråttom på slutet, tog väskan och skyndade till bussen. På vägen kom jag på att jag glömt sladden till datorn och inte visste hur mycket batteri den hade kvar, och att jag glömt kalendern där jag skrivit upp vilken sal jag skulle till. Ville inte vända då allt det går att lösa, jag kunde ringa någon och höra om sal och jag kunde skriva på papper under föreläsningen för att vara säker på att ha kvar batteri tills när jag efter föreläsningen skulle arbeta med ett grupparbete. 
Men när jag frenetiskt börjar leta efter börsen så upptäcker jag att den är borta(eller borta och borta, den är väl förmodligen i ryggsäcken jag hade med till badhuset igår). Hittar trettio kronor i fickan som en livräddare men när jag ger dem till chauffören så fårjag veta att de inte längre tar kontanter. Det visste jag egentligen men glömde totalt bort det, hade sovit ca 4 timmar under natten och efter sådana nätter är min hjärna inte alltid i toppform. Men jag fick i alla fall åka med. 
Men under bussfärden kommer ett illamående så jag tror att jag ska kräkas. Kämpar emot, eller försöker snarare att andas genom näsan och slappna av. Jag gjorde ett försök att gå på föreläsningen men ville dels inte gå många meter från en toalett och så kände jag mig som pestsmittad. Om jag nu har magsjuka så ville jag inte smitta alla andra och speciellt inte den gravida kvinnan i klassen. Så jag köpte mig en biljett till bussen och åkte hem.

Som ni förstår så mår jag bättre nu, annars hade jag knappast kunna sitta och skriva här. Så det känns på ett sätt onödigt att jag åkte hem men samtidigt så tror jag att illamåendet beror på att jag behöver vila och gjort för mycket. Det har varit så i höst, jag har inte kunnat äta annat än fil och youghurt de veckor jag haft mycket.

Och jag hade förberett en text till grupparbetet, den har jag mailat till de andra och utifrån den borde det gå ganska fort att sätta ihop det vi ska säga under redovisningen. Så det känns ändå som att jag har bidragit. 

I torsdags så kom jag på att jag inte hade skickat vidare våra provsvar från förra hösten som jag beställt från gamla kliniken. De skulle nu vidare till nya kliniken trots att vi ju nu försöker få ett till barn utan IVF. Anledningen till att jag kom på det var egentligen att jag blöder så konstigt och tanken att allt kanske inte var så optimalt det kan för oss dök upp. Så jag skickade svaren och kollade också upp dem på nätet. De var inte direkt strålande. Ett prov skulle helst vara under 20 och det var 100, ett tecken på att det värdet var dåligt var mensrubbningar och jag har det senaste 1,5 åren både blödigt i månadslånga perioder, extremt mycket under några dagar och nu senast lite och under bara två dagar. Anledningen kan vara att man ätit p-piller en längre tid och jag har åt konstant i 10 år mot cystor innan vi började försöka få barn.
Det andra provet gav verkliga problem över tio och jag hade 11, ett högt provsvar kunde bero på stundande klimakterie om man var äldre men om man var yngre som jag räknas som så kunde det bland annat bero på att delar av en äggstock tagits bort. Jag har ju opererat bort hela ena.  

Jag fick till svar att vår läkare kommer tillbaka om drygt en vecka så nu funderar jag på att be att få prata med en av de andra läkarna. Det finns mediciner som verkar fungera bra och då är det lika bra att få börja så snabbt som möjligt. Det kan ju också visa sig att värdena stabiliserat sig men vi vill i alla fall veta.
Det har varit väl många turer det senaste året, fram och tillbaka. Olika läkare och olika åsikter men det vi är väldigt överrens om jag och N är att vår tidigare klinik är riktiga klåpare. Att ingenting gjordes då för drygt ett år sedan när de fick proverna är ju galet.  

Men vi är absolut inte pessimistiska eller nedstämda över det här. Lite chockade från början men nu har det lagt sig. Vi tror fortfarande att vi ska lyckas få ett till barn och att det inte ska dröja flera år men vi är också väldigt ödmjuka inför att det kan ta tid. Vi har ju varit med om det förr.

På söndagen ville T gå till badhuset med bara N så jag stannde hemma och passade på att göra saker som jag älskar. För även om jag blivit mycket bättre på att ta mig tid för sådant så är det ju ganska fullt upp med skola, vicka, barn och hus. Inte så att det är för mycket, jag trivs väldigt bra, men det finns inte nog med tid till allt jag vill göra. Plus att kanske då och då också ta det lungt. För det måste jag också lära mig så att jag inte hamnar i samma situation som jag var i i höstas.
Men när jag gick genom huset iförd långkalsonger och min stora målarskjorta, med ett lungn i kroppen, en tavla målad och en krokodil färdigställd, tänkande på N och T plaskande på badhuset, så kunde jag inte fatta att det här är mitt liv.
Jag uppfylls ofta av den känslan och jag vet inte varför. Varför känns det ibland så overkligt att jag har fått det här fantastiska livet? Den kan komma när vi busar alla tre, när jag myser i soffan med T och läser Alfons eller när jag och N tar oss tid att hålla om varandra medan vi lagar mat i köket. Det är alltså ingenting storslaget, men som jag tror att jag har skrivit tidigare så är det inte det storslagna jag vill ha och behöver. Jag älskar de där stunderna som bara blir. Som när jag hämtar T från dagis och stannar till vid den gård som finns på vägen, hälsar på djuren och balanserar på en bänk. Eller när jag och N ligger och pratar i sängen på kvällen. Eller när jag en molnig söndag får tid att måla och njuta av lugnet.  

Jag tycker inte om åsikten att man kan göra vad man vill bara man försöker nog mycket. För med den åsikten så följer att om du då inte lyckas så är det ditt eget fel och det är just den åsikten som gör att vissa länder, trots god budget, inte vill ta hand om sina egna utan anser att det är var man för sig själv, sjukförsäkring är ett exempel. Man är så att säga sin egen lyckas smed utan en tanke på att vi föds med olika förutsättningar. Både de yttre och de inre. Alltså att vissa föds med stöd och/eller ekonomisk välfärd, men också att vissa människor föds med det självförtroende, styrka och driv som gör att de kan driva igenom saker.
Men jag har även svårt att förstå de som totalt skjuter över ansvaret på andra, det är andras fel om de inte lyckas, inte mår bra, och det är upp till andra att ta hand om dem. Och de blir sårade, arga eller besvikna när inte hela världen ställer upp, kretsar kring dem och curlar. Vi föds som sagt med olika förutsättningar att hantera det vi ställs inför och jag tycker att vi ska ställa upp för varandra och hjälpas åt men vi måste också se vår egen del i det hela. Inte skjuta över hela ansvaret för vår egen lycka på andra för ingen kommer eller bör ta det ansvaret. Ni kanske undrar över hur de här två delarna av inlägget hör ihop, jag vet men funderar på hur jag ska binda det samman. Det jag menar är väl att jag har haft tur men också kämpat mig till det liv jag har. Jag hade turen att ha en familj och då främst mamma som alltid har stöttat och hjälpt, att födas med den styrka och kämpar anda som finns i mig och kanske framför allt turen att träffa N. Men jag har kämpat, allt har verkligen inte kommit gratis. Vi kämpade för att mitt i vår kris kunna fortsätta leva tillsammans och när det hade stabiliserat sig gå igenom missfall, operationer och IVF. Och den ständiga sorgen som är att ha en mamma som är sjuk.
Men det största vi har åstadkommit tror jag ändå är att trots allt vi har gått igenom har vi hela tiden varit lyckliga, vi har aldrig gett uppe eller vältrat oss i svärtan. Kanske för korta stunder men det har handlat om minuter eller timmar. Sen har vi återigen fokuserat på vår lycka. Mitt i den ofrivilliga barnlösheten och även nu i kampen för ett till barn så anser vi att vi är fruktansvärt lyckligt lottade. När vi var ofrivilligt barnlösa tyckte vi att det viktigaste var att vi hade varandra och inte att vi saknade ett barn. Men det betydde inte att vi inte längtade efter och saknade ett barn med varenda nerv i kroppen så att det gjorde ont. Utan att vi valde att se till det vi hade istället för det vi saknade.
Och jag tror att den tillförsikten att jag vet att jag är en jättebra mamma till T kommer ifrån all den kunskap, lugn, empati och tillförsikt jag fått från de svårigheter vi gått igenom. 

Idag jobbar jag hemma med min nya kurs som började igår, försöker vara effektiv men hamnade visst här. 

Födelsedagen har både kommit och gått. Den började 5.40 med att jag och N steg upp för att göra i ordning fika på sängen och ta med oss paket och kamera. Sedan gick vi sjungandes in till en sovande T, hon slängde ett halvöppet öga på oss, la sig på mage och blundade. Men sen vaknade hon till och började öppna paket. Det blev en rosa skridskohjälm, pärlor att göra halsband av och pirat-utklädningskläder. Och så mös vi med fika på sängen och ett konstant ordflöde från vår stora unge. 
Fast egentligen startade födelsedagen lite tidigare än så, för vid 2.00 så hörde vi hur hon öppnade dörren till sitt rum, tassade försiktigt och så kom det ett prasslande. Hon hade upptäckt paketen i soffan som vi lagt dit inför morgonen. Men hon hade inte öppnat utan bara känt lite på dem. Sen kom hon som vanligt och lade sig i vår säng. 

Både jag och N jobbade men han slutade tidigare så att hon fick lite kortare dag. När jag kom hem gjorde hon ett halsband medan jag och N lagade middag till och oss mamma, pappa och syster med barn. T hade valt maten och valet föll först på lasagne men sen bytte hon till pasta med korv så det blev det.
Det blev en jättetrevlig kväll, hon har så roligt med sina kusiner och ännu fler kusiner fick hon träffa när hon hade stora släktkalaset i söndags. Då kom till och med kusinerna från vår gamla hemstad, de körde 30 mil för att vara med. Tyvärr hade vi planerat lite dåligt, eller vi hade planerat med allt förutom att jag glömde koka kolasåsen så jag gjorde det precis när alla kom. Men sen var min plan att vi skulle äta 12 och då hinna ställa i ordning allt tills gästerna kom 13.00. Men den planen sprack när gästerna började droppa in 12 istället så vi bjöd på lunch. Jag var inte så social från början av kalaset då jag istället skyndade omkring för att plocka undan mat och ställa fram fika. Den stora fördelen var att vi fick träffa alla under ännu längre tid. 
Nu är bara kompiskalaset kvar och det blir till helgen. Vi har skickat ut inbjudningar och hon är väldigt spänd, de flesta har aldrig varit här utan är kompisar från dagis.

 Nu måste jag plugga, jag har en tenta imorgon som jag hela tiden varit så säker på att klara att jag inte läst så mycket till den efter jul. Men jag jobbade desto hårdare tidigare så jag känner mig ändå säker. Jag hoppas att jag inte får ångra mig.

Igår när jag vickade så fick jag erbjudande om en fast tjänst, problemet var bara att jag då hade varit tvungen att bli färdig till sommaren eftersom tjänsten skulle tillsättas till hösten. Jag blev så rörd, lycklig men också lite less. För jag har två terminer kvar och erbjudandet var på den arbetsplats jag helst vill hamna på. 
Men i mitt yrke, i min stad, är det nästan omöjligt att få en fast tjänst och jag blev erbjuden det trots att jag inte ens är färdig. Men det hade frågats runt efter någon duktig och mitt namn hade då kommit upp. Helt otroligt.
Jag har haft på känn att jag nog skulle bli rekomenderad om en tjänst kom upp men trodde att det nog skulle bli någon gång i framtiden när jag vickat i flera år. Nu får jag bara hoppas att det kommer ut ett långvick där eller allra helst en till tjänst.

Men hur som helst så svävar jag på moln eftersom de frågade mig. 

Idag skulle vi dra hela familjen till badhuset men istället tog jag en förmiddag för mig själv, lite städa, lite sy på den prinsessklänning som igår natt hamnade i soperna, och lite skriva blogg. Och lyssna på Johnossi.

Klänningen. T önskade sig skridskor, skidor och en lång prinsessklänning till julklapp, hon fick skidor men skridskor tyckte vi kunde vänta till nästa vinter och de klänningar som finns på affärerna gillar vi inte alls. Men så kom jag på att sy en själv, vi brukar alltid göra något till henne själva till både jul och födelsedag. Och födelsedagen närmar sig, det är bara några dagar kvar. Ett rosa plyschtyg, ett blått blankt stretchtyg och några lila blomknappar inhandlades och så har jag sytt i några dagar. Att få till en hyffsad klänning var inget problem men sen så skulle jag klippa ut och sy dit blå stjärnor och det tyget vill varken klippas eller sys i. Igår hamnade i alla fall blommorna som dekoration längs med ärmkanten och jag försökte först sy dit stjärnorna och sedan skita i dem och istället göra rosor av tygena. Båda misslyckades. Och som grädde på moset så tittade N på klänningen, sa hmmm och gav tillbaka den till mig. När jag klagade på klänningen så sa han att hon blir ju ändå glad eftersom det är du som gjort den. Allt det (och fler liknande kommentarer) tolkade jag, helt solklart tyckte jag, till att han tyckte att den inte var särskilt lyckad. Men jag borde ju ha lärt mig efter nio år tillsammans och hade det också hela tiden i bakhuvudet men vägrade då lyssna på den rösten. För han kan mycket min make men det där med konversation är inte alltid hans starkaste gren. 
Men först åkte alltså klänningen i soporna och sedan pratade vi om det hela. Inte helt vänligt från början. Han tyckte i alla fall att det var en riktig T-klänningen, att den var lika cool som hon är.
Så till slut åkte den upp i alla fall. Som tur var så hade vi nyligt gått ut med soporna så det enda som förutom klänningen låg där var ett kuvert. 

T vaknade som sagt mitt i sammanfattningen av året och nu har det hunnit bli 2012. Det sista som hände under det gågna året var att vi köpte ny (för oss) bil som N var och hämtade då senaste inlägget skrevs. Han kom hem 00.30 och lät lite besviken då jag inte gick ut för att inspektera på direkten. Jag hade naturligtvis sett bilderna och vi hade ju diskuterat fram och tillbaka ett antal gånger men även jag var spänd på att få se den live men inte mitt i natten.

Nyårsaftonen firades med mina föräldrar och det blev jättemysigt, lagom festligt och lagom avslappnat. Vi hade jätteroligt och maten blev trots att vi befarade det värsta väldigt god. Crostini med romröra, seranoinlindad oxfilé med getost potatis och till efterrätt chokladmousse med maränger, hackad choklad och åkterbär. Efteråt gick vi ut för att smälla de stackars fjuttiga raketer vi hade, de såg ut som sugrör ingefär. Men T tyckte att det var läskigt så det blev till att tända tomtebloss istället. Vi hängde upp dem i syrenen på gården och det såg väldigt vackert ut i mörkret.
Sen åkte mamma och pappa hem medan vi tog en promenad till dem för ytterligare surrande, chokladätande och boklån. Mamma startade bibliotek åt mig och T. Jag skulle låna en talbok och T är så förtjust i deras barnböcker så mamma lekte bibliotek med en bok som vi skrev in vilka böcker vi lånade och en speciell väska till böckerna. Vi tänkte även göra ett lånekort och så ska jag rita på en tygpåse som hon kan använda så att mamma får tillbaka sin väska. 
På vägen hem somnade T så vi passade på att ta en lite längre promenad innan Ns knä sa ifrån. Sen tog vi fram kex och ostar medan vi skålade in nya året med pussar och rödvin.

Idag har vi bara tagit det lungt, ritat, sovit, degat med playdough, lekt, läst och gjort en så stor lasagne att matsedeln för resten av året är fixad.

Det känns som att 2012 blir ett bra år, fast jag tror ju inte på att någonting mirakulöst ordnar sig av sig själv utan att man får jobba på det. Naturligtvis kan man ha flyt eller otur och vissa har mer otur än andra medan vissa glider på den berömda räkmackan. Och i mitt fall finns båda delar. Jag har varit med om ganska mycket jobbigt men jag tycker att jag verkligen kämpar för att vända det till det bättre. Med KBTn till exempel så jobbade jag ju stenhårt, satt nästan hela dagarna då jag var sjukskriven.
Men jag har också haft en enorm tur som träffade den bästa för mig, min N, för nio år sedan och en dag. Jag har träffat fina människor och har den mest fantastiska ungen i världen. Men Jag har jobbat hårt även för det, mitt och Ns förhållande är ju ingenting som råkade bli bra. Vi jobbar ständigt på att vår dröm om ett helt liv tillsammans ska bli sann.        

Vi får se om 2012 blir det år då vi blir fyra människor i vår lilla familj (vi har ju även tre katter). När T var bebis så åt hon från början varje eller varannan timma dygnet runt och vaknade sedan uppemot tio gånger varje natt tills hon var över ett år. Men det är sådant som inte längre känns lika viktigt. Och så lever vi på hoppet om att ett eventuellt framtida till barn kommer sova hela nätter. Men vi lär ju oss också hela tiden, vi kommer inte vara samma föräldrar som vi var till T när hon var bebis utan har utvecklats och fått större insikt.
Hur som helst hoppas jag att 2012 blir ett fantastiskt år för oss och för er som läser min blogg.

Ja, då ska man väl göra en sammanfattning av året. Men jag vet inte om jag har lust för de stora sakerna som hänt är de jobbiga. Operationer, missfall och panikångest. Om jag skulle göra ett försök att sammanfatta utan att ta med dessa saker, att ignorera dem. De får ändå allt för stor plats. Utom missfallet, det kan jag skänka några rader för det hade ju kunnat bli ett litet barn på nu fyra månader om det inte hade slutat som det gjorde. Jag vill inte tänka för mycket på de där om, det är bara tungt. Jag har sörjt och sörjer och jag tänker om ibland när det är svårt. Om det inte hade hänt. Men vi hoppas och tror att det kommer ett till barn till vår familj, men när det vet vi inte.

Något stort och viktigt som har hänt och som är tack vare panikångesten och som är mycket mer konstruktivt att fokusera på är att jag har blivit väldigt mycket klokare under 2011. Jag har lärt mig så mycket om mig själv, hur jag vill leva och vem jag vill vara. Och också vad jag inte bör göra, vad jag inte bör fokusera på. Att jag måste ta hand om mig, att jag behöver sova och göra saker för mig själv, sådant som jag tycker om och byggs upp av. Att jag kan vara still, inte måste vara effektiv hela tiden utan behöver känna lugnet i kroppen ibland, ganska ofta. Jag kan inte hela tiden leta efter saker att ta mig för, saker jag kan hjälpa andra med.
Och jag har lärt mig att vara mindre fåfäng, inte i utseende utan i hur andra ser mig som person. Jag vill visa att jag kan, att jag vet. Men vad andra tror är inte så viktigt, jag behöver finna en större trygghet i mig. Men detta är dubbelt för samtidigt så tycker jag att jag har så mycket att vara tacksam för. Om jag ska strunta i jante så tycker jag att jag är smart, beläst, kreativ, omtänksam, ser tillräckligt bra ut, har fina vänner, en underbar familj, en man som älskar mig ofantligt mycket och världens finaste unge. Tre gosiga katter, ett mysigt hem och blir omtyckt där jag jobbar.

En del i den resa jag är med om just nu och som startade med några gigantiska panikångest anfall, är att ta reda på vem jag är. Se om några av de färdiga bilder jag har målat upp om mig själv faktiskt inte stämmer och det har visat sig att ganska många inte gör det. Jag tror inte alls att jag är mer vilse än de flesta andra men att jag är betydligt mycket mer analyserande. Något som är både positivt och negativt. Positivt för att jag granskar och förkastar sådant som inte är stärkande och för att jag blir både klokare och mer empatisk av det. Men negativt eftersom det också kan bli för mycket, att jag analyserar sådant som inte behöver analyseras och att min hjärna kan bli överhettad. Ibland behöver jag få vila.

Nu hörde jag precis T vakna och gå till vårat rum