Idag kom jag och N på den briljanta idén att eftersom det kommit 2 dm snö så skulle jag lämna vagnen på dagis och så skulle jag och T åka buss hem, för N skulle lämna imorgon då han börjar en halvtimma senare dessa två morgnar men istället jobbar till 21.00. Så vi behövde inte vagnen imorgon bitti. 
Sagt och gjort så vandrade vi till bussen, åkte till mataffären som är vår närmsta hållplats och handlade till dagens middag. Sen började vi den till en början glada vandringen hemåt. Men jag bar på en skittung väska med både dator och fem böcker över axeln, samt en påse med matvaror och termos och så sist Ts väska. Jag kunde inte bära henne utan att tappa allt och promenaden som för en vuxen tar närmare 10 minuter i bra väder tar för en 3-åring i djupsnö betydligt längre tid. På slutet var både hon och jag ledsna även om det bara var hon som grät när vi svängde in på gården. Jag tog till Mumin i denna nöd och slog på en film efter att jag hade kramat om och gjort glad.
Sen lagade jag mat men här kom nya tårar. För baconen i grytan smakade visst väldigt bra vilket jag gissat så jag hade gett henne extra många bitar. Men sen tog det stopp, hon tvärvägrade äta något annat av grytan och vi ger aldrig annan mat om det inte är så att vi ser att hon verkligen inte tycker om. Det gräts så snoret sprutade över att hon först inte fick pasta, sen lugnade det sig ett tag men bara för att hämta nya krafter och så var det nya att hon inte fick gröt. "Jag har inte ätit gröt hemma idag" "Vi äter aldrig gröt" skrek hon samtidigt som tårarna rann. Kanske ska tillägga att matstrejker är det senaste i vårt hus. 

Men nu sover den lilla, goa argbiggan, men tänk så mycket man får träna upp sitt tålamod när man har barn. Det är egentligen ganska fantastiskt.