I morgon har det gått exakt en månad sedan vi kom hem. Och det har gått nästan två månader sedan vi fick barnen.

Helt otroligt.

Under de här två månaderna har det hänt så mycket att det känns helt omöjligt att så här i efterhand beskriva det, så det tänker jag faktiskt inte göra. Så många intryck, så många känslor, så mycket glädje går bara inte att omvandla till ord. Det är så stort att det är svårt att ta till sig, svårt att förstå.

Kanske har jag inte riktigt förstått vad som har hänt förrän i kväll, när jag på väg ut från badrummet på väg upp till datorn på övervåningen snubblade över ett par skor.

Rosablommiga ballerinaskor, dotterns absoulta favoriter bland det tiotal andra som ligger i en stor hög på mattan.

Alltså det tiotal skor som tillhör min dotter. Sonen har ungefär lika många, fast inte blommiga och inte ballerina. Snart kommer antalet att öka ännu mer för både farmor och mormor är i antågande och ingen av dem kan låta bli att shoppa när de är ute och ser sig omkring i affärer.

Förvånat såg jag då att hela hallen faktiskt är full av små skor i storlek 24 (dotterns) och 25 (sonens). Det var nästan som om jag inte sett alla dessa skor förut, trots att de som sagt stått där i en månad och jag muttrande har flyttat på dem varje gång jag har dammsugit och vid flera tillfällen sagt till maken att "nu måste vi faktiskt ta och köpa en skohylla".

Det är en stor kväll i kväll.

För i kväll, med stortån inkilad i de blommiga tygskorna, fylldes hela jag av insikten över att nu - efter så många år av väntan och längtan och drömmar och tårar och en tidigare till det närmaste perfekt städad och nästan skofri hall - så har jag äntligen äntligen äntligen blivit mamma!

Kläder överallt, att-göra-listor strategiskt utplacerade på sängen och köksbänken, maken i panik för att han inte hittar någon skjorta som passar till de nya byxorna, svärmor som klipper gräsmattan och dammsuger medan vi springer runt i huset. Ja, det är sista dagen hemma som barnlösa, helt enkelt.

I kväll åker vi in till stan där vi sover över hos svägerskan, som tidigt i morgon skjutsar ut oss till Landvetter. När vi sjunker ner i flygplanssätet i morgon kommer vi nog att förstå vad som kommer att hända, just nu är det fortfarande alltför mycket som inte är klart på våra listor för att vi ska hinna inse att i morgon kväll somnar vi i samma stad som den som våra barn bor i.

Och i övermorgon vid den här tiden träffar vi ÄNTLIGEN vår lille son och vår lilla dotter.

Jag skulle vilja förklara hur man känner sig när den här evighetslånga väntan i stort sett är slut, men det går inte att beskriva med några av de ord som jag känner till.

Nej, nu väntar resväskorna. När jag skriver här igen har jag nog blivit tvåbarnsmamma. Inte heller den tanken går att beskriva men kanske är det inte nödvändigt.

De sista dagarna har jag ägnat mig åt något som känns väldigt märkligt - långkok.

Inte för att jag är ovan vid att laga mat - nej, inte alls. Jag älskar att laga mat, även av den långsamma typen. Sätter gärna på en tomatsås på söndagsförmiddagarna så att den får stå och puttra sig smakrik i flera timmar medan jag löser korsord (ja, inte just nu kanske, inga korsord har blivit lösta i det här huset sedan vi fick barnbeskedet) eller påtar i trädgården. Eller så låter jag soppan sjuda under lock ett par timmar medan jag ser på TV, i livet innan barnbeskedet, eller spikar upp sladdar, i livet efter barnbeskedet. Ja, jag vet. Vitaminerna kokar bort medan jag gör annat, det har jag lärt mig på hemkunskapen för evigheter sedan. Men i mina gener sitter den förmodligen medärvda fixeringen vid just långsam matlagning och en närmast obeskrivbar tillfredsställelse när kaklet bakom spisen blir prickigt av stänk från min kokkonst så därför bryr jag mig inte om att en hel del av nyttigheterna förvandlats till ånga (eller lagt sig i form av orangefärgade prickar på mitt vita kakel).

Det är inte långkoken i sig som känns märkliga, utan VAD jag lagar och VAD jag gör med det sen. I vanliga fall äter jag det samma dag. Jag lagar mat i timmar och äter upp det på en kvart. Jag och maken. Men nu lagar jag mat i timmar och fryser ner det. Hela frysen är full av smidiga, stapelbara plastbrukar med prydliga etiketter. Inga vitlöksdoftande fisksoppor eller indiska grytor längre utan köttfärssås för fyra. Nästan färdigkokat ris för fyra. Ugnsstekt kyckling i två varianter; med sås eller utan sås. För fyra. Halvgräddad lasagne för fyra, förpackad i praktiska aluminiumformar som bara är att stoppa in i ugnen för att låta dem gräddas färdigt de sista tjugo minutrarna. Klassisk lasagne med köttfärs. Min specialare med bara mozarella och tomat. Ytterligare en annan variant med ost och grönsaker. Cannelloni med spenat och ricotta, som jag älskade när jag var barn - även dessa i aluminiumform och för fyra.

Det är just det som känns så otroligt konstigt och som får mig att vilja skriva om det ikväll, efter en dag fullspäckad av matlagning. Det här med att förbereda snabba luncher och middagar för fyra, för vår lilla familj när tiden tryter och magarna kniper. För våra barn. Jag har ännu aldrig pratat med dem eller sett dem mer än på kort och videofilm, men jag står här och lagar den mat som jag själv älskade när jag var liten, åt dem.

För snart är de här. Vår lilla prinsessa och vår lille prins. Om bara någon vecka kommer vi att få ta dem i vår famn och vagga dem till sömns. Om bara någon månad springer de omkring här på klipporna utanför huset och sitter kanske i min favoritfåtölj när de vill se på TV och förhoppningsvis kommer de att vilja äta min lasagne.

Nu har vi inte bara ett datum utan även ett klockslag.

Om exakt tre veckor, klockan 10:00 den 17 juni, kommer vi att få träffa våra barn för första gången. Helt underbart!

Efter all denna längtan, hopp och förtvivlan är stunden snart här när vi får se dem. Kanske till och med ta upp dem i famnen. Det är inom räckhåll nu.

Tre veckor. Vad är tre veckor jämfört med de åtta år vi har väntat på just detta? Ingenting.

Tre veckor. Det känns så snart, så nära, så otroligt fantastiskt att vi faktiskt har lyckats med detta (peppar peppar...).

Vi vet också hur vi kommer att bo. De första dagarna på hotell i den lilla ort där barnhemmet ligger, ett par kilometer från polska gränsen i nordöstra Slovakien. Där verkar det inte finnas mycket mer än skog och åkrar och så ett stort museum. Inga affärer eller restauranger. Med sina 6000 invånare är den lika stor som ön där vi bor, i det avseendet i alla fall. Fast fotot av den ödelagda huvudgatan får mig lite konfunderad. Var är alla människor? Var äter de och var handlar de? Närmaste stad ligger ca 2-3 mil därifrån.

Efter ungefär fyra dagar räknar de med att vi kommer att få barnen i vår vård. Jag hade fattat det som att det skulle ta någon veckor, men så är det tydligen inte. Då får vi flytta till en lägenhet större stad en bit söderut, ett stenkast från gränsen till Ukraina. Där bor ca 40 000 personer och enligt vår slovakiska advokat är det en mycket populär turiststad intill en (i slovakiska ögon sett) stor sjö. Till och med står det på engelska på stadens hemsida! Där ska det finnas ett stort utbud av nöjen för en barnfamilj, åter igen enligt advokaten, som skickade bilder på lekande barn i vattenbrynet och barn som spelar fotboll på en stor äng. När vi läste mailet igår slog det oss. Herregud, vi är snart en barnfamilj!

Från och med den 10 juli får vi åka hem. Maken sitter just nu och letar efter flygbiljetter på internet. Verkar som att vi inte klarar oss på mindre än tre mellanlandningar trots att det är inom Europa. Kanske får vi till och med övernatta någonstans för att inte komma till Göteborg mitt i natten. Vi vill att barnen ska vara vakna när de kommer hem.

Det sista dygnet har jag tänkt oavbrutet på barnen. På hur det första mötet kommer att vara. På hur de kommer att reagera när de träffar oss. På hur deras skratt kommer att låta. På hur det kommer att vara när de blir våra. Det är så svårt att koncentrera sig på något annat. Jag vill bara åka till dem. Nu.

Tre veckor. Aldrig har tiden gått så sakta som den gjort sedan vi fick veta dag och tid.

När allt kommer omkring så kan nog tre veckor ändå kännas som en hel evighet.

Idag kom det. Resebeskedet.

Känns nästan större än barnbeskedet på något vis, låter kanske konstigt men så är det. Nu är det på riktigt. Nu har vi ett datum, nu vet vi när vi får träffa dem - guldklimparna.

Den sextonde juni ska vi åka. Vet ännu inte hur och när, i morgon ska vi boka resan, men det jag vet är att den sjuttonde juni kommer vi att få se vår dotter och vår son för första gången. Det är en helt otrolig känsla. Går inte att förklara med ord.

Även den här gången var det min man som fick samtalet från BFA. Han ringde till mig på jobbet, precis som när vi fick barnbesked, och sa bara "nu har de ringt". Jag trodde han menade firman som ska leverera vår nya flaggstång (den gamla har blåst ner och måste nu ersättas innan barnen kommer så att vi kan be någon av våra mammor flagga för barnen den dag vi kommer hem!), men det var det inte.

Hela dagen har jag gått omkring med ett fånigt leende på läpparna. Har knappt fått något gjort, mest pratat med mina kollegor och suttit och gjort listor i huvudet på saker som ska köpas, fixas, planeras. Det var nästan en plåga att inte få åka hem på en gång och bara tjuta av glädje! Nu sitter jag och väntar på att maken ska komma hem från Hornbach. Han har varit där i flera timmar nu, har väl fått en chock när han insåg att vi snart ska få åka...

Så champagnen ligger på kylning och väntar på att han ska komma hem så att jag får rusa ut, slänga mig om hans hals och bara skrika rakt ut!!!!

Helt fantastiskt! Hur ska jag kunna sova i natt?

Det har nu gått i stort sett sju veckor sedan vi fick vårt efterlängtade barnbesked. Sju veckor som har segat sig fram men samtidigt bara blåst förbi. Man kan dela upp den här tiden i tre delar:

1) Chocktillstånd
2) Salighet
3) Väntan på resebesked

De första veckorna gick jag omkring som i dvala. Lycklig men förvirrad. Kunde inte riktigt tro att det var sant. Drömde att någon ringde och sa att de gjort fel, att det inte alls var våra barn och att vi var tvungna att skicka tillbaka fotografierna vi fått.

Sedan började den rosa perioden. Jag gick omkring med ett ständigt leende på läpparna. Levde som i en bubbla av estas. När jag köpte de första kläderna just till våra barn kunde jag inte låta bli att berätta för kassörskan att det var min dotter som skulle få det där nattlinnet och min son som skulle ha de där byxorna. Hon tittade väldigt förvånat på mig men sa inget, exempelvis som att de flesta som handlar barnkläder på H&M köper dem till sina egna barn. Men det var så oerhört stort. Att få välja en tröja till vår lilla tjej och bestämma om vår son skulle ha blå eller gröna strumpor kunde i början kännas ungefär lika överväldigande som om jag just vunnit en miljon på Lotto. Vi satt på kvällarna och fantiserade om hur våra barn snart kommer att springa runt här i huset och vi dekorerade deras rum och placerade ut de få leksaker vi hunnit köpa på oss i de nymonterade hyllorna och nöp oss om och om igen i armarna för att kontrollera att vi verkligen inte drömt alltsammans.

Nu är vi inne i fas 3. Väntan på resebesked. Vi har väntat i 7 veckor i morgon och nästan känns det längre än de 8 år vi väntat på att få bli föräldrar. Helst av allt skulle vi ju bara vilja åka ner till Slovakien och hämta våra guldklimpar. Vår lilla dotter med sitt lockiga, mörka hår och vår lilla son med de där enorma bruna ögonen. Tanken på att kanske, kanske behöva vänta ända tills i höst håller på att göra mig galen. Vi vet inte om väntan blir så lång, och blir den det så kommer det att kännas som en fruktansvärd tortyr, men det kan bli så ifall att vi inte hinner få en tid för domstolsförhandlingen innan semestern där nere.

Fast än finns det hopp. Det är en och en halv månad kvar tills de stänger för sommaren i Slovakien, så om vi har riktigt tur kan vi få åka snart. Hmmm, vet inte längre vilka tummar och tår jag ska hålla. Känns som att all tur redan förbrukats när vi blev utsedda som föräldrar till just de här underbara barnen. Vi får se. Det är bara att stå ut och vänta lite till. Nu vet jag ju i alla fall vilka det är vi väntar på och det gör faktsikt saken mycket lättare.

Får vi vänta tills i höst tror jag nog att jag kommer att upptäcka många fler faser än dessa tre. Förmodligen skulle det även innebära att jag kommer att få mitt första gråa hårstrå...

Nu är det på riktigt! Det är inte längre bara en massa intyg och rapporter och utdrag från olika register som känns så abstrakta och som gör att man undrar hur i hela världen det kan bli ett barn av allt detta. Men det fungerade faktiskt. Och det blev inte bara ett barn, det blev två! Det blev NI.

Alla papper är klara, påskrivna och vidimerade av grannarna. I en liten hög på matbordet ligger handlingarna som intygar att vi vill adoptera just er och ingen annan. Att vi vill bli era föräldrar och att ni kommer att bli våra barn. Det känns stort.

Så högtidligt var det igår kväll när vi skrev våra namnteckningar på de streckade raderna under era namn och nuvarande adress på barnhemmet. Så underbart kändes det när vi gick igenom allt för att försäkra oss om att inget fattas och att vi idag kan köra ner till BFA i Kungsbacka med kuvertet som förmodligen kommer att göra oss till er mamma och pappa.

Vi har tittat på era foton och på filmen vi har fått från barnhemmet en si så där hundra gånger vid det här laget. Tja, bilderna säkert mer hundra, vi bär ständigt med oss den numera skrynkliga fotofickan med de fyra kort vi fått - äter vi så ligger den på bordet mellan oss, ser vi på TV så placerar vi korten väl synliga framför oss, när vi går och lägger oss så finns bilderna med på sängbordet.

Det sista vi gör innan vi somnar är att se på er. Och det första vi gör när vi vaknar på mornarna är att se på er, våra fantastiska barn, se på era stora ögon och ert mörka hår och era bylsiga kläder. Ni har ingen aning om vad som väntar er, ni vet ännu inte att vi finns. Vad är det ni tänker på när ni ser så där fundersamma ut och tittar rakt på oss? Undrar ni varför de tar kort på er? Har ni en aning om vad som kommer att hända? Är ni rädda? Känner ni er ensamma? Vi fylls av en önskan att få ta er i vår famn redan nu, idag, och vagga er in i trygghet. Få krama om er, säga hur mycket vi redan älskar er och hur mycket vi längtat efter er och drömt om er. Att vi har väntat på er i evigheters evigheter.

Det har redan varit en lång resa. Den är absolut inte slut än, det här är väl kanske bara början. Åtta år av väntan på att tillsammans få bli föräldrar är bara en otroligt lång startsträcka, för det är nu det har blivit allvar. Nu lyfter vi äntligen.

Vi ska bli en familj. Snart. Förhoppningsvis mycket, mycket snart.