Några glada sjuåringar med glugg står samlade vid bilen bredvid. Jag spänner fast en trött Nils i bilstolen och avlyssnar:
- Men du kan komma hem till oss nu och leka dunken.
- Okej, får jag åka i er bil då?
- Ja, det tror jag.
- Då vill jag sitta i mitten!
- Mmm...
- Det kan jag väl få?
- Jaaa...
- Snälla.
- Fast jag har kräkts på det säkerhetsbältet. Bara så du vet.

16.37 Torsdag. Siktat på vägen: Volvo 940 med släp. På släpet: en åkgräsklippare.

Han kommer älgande genom avenbokshäcken och rödklövermassorna i blåvita shorts och bar överkropp och skriker:
- Vildsvin!
Jag kisar genom soldiset, lägger till ett nyflätat pipskägg och hår i två tofsar kring det lätt solbrända ansiktet. Jo, han är rätt lik den där spolformade, hungrige, bara en bautasten och en druid saknas.
- Har du sett dom? frågar han andfått, exalterat.
Jag skakar på huvudet.
- 10 stycken i sikte på granntomten för en halvtimme sedan. Stora och små. Har du jaktlicens?
Jag fortsätter att skaka på huvudet, ser mig om efter Nils.
- Okej. Men om vi kan samla ihop ett par åkgräsklippare och anfaller flocken från olika håll så kanske vi kan mota iväg dem. Eller ordna grillfest till helgen. Haha.
Så älgar han tillbaka.
Det här med att hyra sommarställe framstår som en allt mer lysande idé. Yes.

21.37 och tändstiften på grannens åkgräsklippare sprakar muntert.

Gonggongen slår. Samma scenario som förra året. Och förra. Och året dessförinnan. Plötslig värmebölja och överfull badstrand. Kylväskor, termosar, saftflaskor, smörgåsar med sand under osten. Mariekex. Intressanta badleksaker. Familjer som verkar helt oberörda av att de befinner sig på offentlig plats. Rödmosig man som dricker öl och rapar Billie Jean. Kvinna som skriker kommandon åt sina barn. "Å nu smörjer du in dig. Å nu delar du med dig av din spade. Å nu går du och kissar. Å nu tar du och sköljer av dig. Stänk inte vatten på mig innan jag har doppat mig, dåskarufåvetaattdulever. Å nu kommer du upp. Å nu hänger du upp dina badbyxor. Å nu tar du och flyttar på dig så att du inte står i vägen för solen när jag ska sola. Men du kan väl för h-e inte sitta och äta upp hela rullen med kex, jag har ju gjort ostsmörgåsar."

Hur går det till egentligen när folk börjar förväxla familjeliv med pitbulldressyr? 

Tänk större.

Bara fyra dagar sedan allt låg i startgroparna. Sju sorters blommor, sju sorters kakor, sju sorters Fun Light. Nils och Tage sprang omkring med varsin flärp i munnen och struntade helt i att skära havre till dragspelsackompanjemang. Allt var som det skulle. Ljust och lovande.
Igår rök det ur munnen när jag gick ut på kvällen och dimman kom indansande över viken.
- F-n vad kallt det är, sa grannen, viftade över häggmispelhäcken och grilloset. Och i söndags vände det. Snart är mörkret här igen. Här är man född för sina synder.

- Ska du klippa gräset? frågade Karl en stund senare.
- Va?
- Ska du klippa gräset?
- Nä.
- Då kanske jag kan låna hörselskydden ett tag?

Hon är mamma till lilla Agnes, på Plätten, och barnmorska till yrket.
- Idag hände det igen, jag skulle mäta och väga en förstföderska och när jag fyllt i kortet så har hennes man ställt sig i strumplästen på vågen och undrar om jag möjligen kan ta och kontrollväga honom också. "Men måttbandet kan vi skippa."

Det sjungs en del på dagis vid festliga tillfällen som avslutningar. With a twist. Vid julfirandet fick jag lära mig att "född är Herren Jesus Kvist, vår frälsare och Gud".
Nu är det Per Gessle som får sina texter samplade genom mjölktänder: "Hej, hej, sommartider, ge mig din hummer ge mig din törst."

Och Nils kompis Asta talar redan om att nästa jul ska hon vara luciatärning.

Som det regnar. Vad hittar man på med en treåring en junidag med 28 millimeters nederbörd på ett dygn och en medeltemperatur på fem grader plus?
- Men det är jätteenkelt, säger dagisföräldrarna vi möter på Konsum. Såna här dagar åker vi alltid till Bauhaus. Springer ut och in i deras visningsbodar, provar trädgårdsmöblerna som står inomhus. Och åker varuvagn förstås. En gång hade vi med oss en termos med varm choklad och ett paket Singoalla. Det var jättelyckat. Ingen hade några invändningar över huvud taget. De har så lite personal, vet du.

Juni. Regn. Plus åtta grader. Dödstrött. Pizza Grandiosa extra allt direkt från frysen. Prinskorvar på tandpetare. Popcorn och Coca-Cola. Allt intaget i soffan. Nils nerkrupen mellan mig och Karl.
- Mamma, det här är mysiskt!
- Ja, min son.
Till efterrätt smågodis.
- Är det lördag idag?
- Nästan.
Och nu börjar Talang!

Folk skriker så i sina mobiler. Mycket vill man slippa höra.
- Jag blir så fruktansvärt trött, samma diskussion som förra året. Han vill att vi ska åka till Turkiet alla fem en vecka i sommar och jag säger att när ska vi åka bara vi, bara familjen, bara han, jag och Emma, utan hans jäkla ungar, säger hon och stryker sin lilla flicka över kinden. Bara för att de har skilt sig så är det så synd om dom hela tiden. Men vi då?

Vi är precis på väg ut genom porten: sulkyn, Nils och jag, när Algots mormor dyker upp i bakgrunden. Jag låtsas inte se, vill inte diskutera det där fiaskot till besök, är överhuvudtaget inte på humör att prata med någon den här morgonen. Det har inte varit en av våra smidigaste men nu sitter Nils i vagnen och vi är äntligen på väg till dagis.
- Vänta, hallå! Visst är den här Nils? Jag hittade den i grovsoporna, jättemärkligt, va! Och tack för senast.
- Min hjälm, skriker Nils kärleksfullt och lyckligt, tar emot det där polystyrenskalet som om det vore en treveckors hundvalp, trycker det till sitt bröst, för det sedan till sin hjässa.
Jag tar ett djupt andetag. Ser hon att jag rodnar?
- Ja, vad märkligt, försöker jag.
- Folk kan inte hålla fingrarna borta från andras grejer, det är för sorgligt, men nu är din hjälm där den ska vara igen, säger lilla mormor och nyper Nils i kinden, ignorerar hans ilskna reaktion, vinkar och ger sig av ner mot Hornsgatan.
- Nej precis, viskar jag i motvinden, ser Nils klämma ner hjälmen på sitt huvud vilket gör att han kommer att sitta med ryggen fälld i spetsig vinkel ner mot gatan eftersom hjälmen hindrar honom från att komma nära ryggstödet.
Väldigt mycket när det gäller barnuppfostran handlar om att stå ut med andra vuxnas blickar. Väldigt mycket. Och Nils kvittrar som en liten kolibri.