Ja, jag har inte skrivit på länge å det har hänt så otroligt mycket.

Läste mina senaste inlägg och såg att jag skrivit om hur sjukt mycket jag längtade efter bäbisen dagen före han föddes. Kanske var det kroppen som kände hur nära det var å gav mig denna längtan...

Min son Sten Wilde föddes alltså den 1/6. Det hela började med att jag vaknade tre på natten och hade värkar. Viste inte om det var förvärkar eller på riktigt. Sixten vaknade också och det var svårt att söva om honom. Han kände väl att det var nåt på G kan jag gissa för han fick vara i min famn å då känner han ju att det händer saker när jag får värkarna. Han somnade aldrig om och vi såg barnprogram när dom började sända det halv sex. Jag smsade och förvarnade min kompis som skulle vara med på förlossningen att det kanske kunde ske snart för jag hade värkar. Men jag viste fortfarande inte om det var förvärkar eller om det startat. Hon förberredde hennes dotter med packning med till dagis så att någon annan kunde hämta henne å förvarnade hennes barnvakter. Sen avbokade hon sina kunder på eftermiddagen och kom hit vid halvtolv tiden på dagen. Eftersom Sixten vaknat så tidigt så hade han somnat och sov hela förmiddagen vilket var bra för mig.
När min väninna kom så satte hon direkt igång med lunch och fixade, hon hade även handlat med massor av mat som jag kunde fylla frys å kyl med. (jag hade tänkt handla den dagen så jag hade tomt på mycket)
Min mans morbror från Kiruna var förbi men jag hade sådana värkar att jag viste inte hur jag skulle kunna dölja dem och kände mig skittaskig som inte bjöd på kaffe när dom stannade till på sin genomresa.
Min kompis var nog lite mer ivrig än jag på att det skulle bli barn för hon tjatade att jag skulle förbvarna barnvakten och att vi skulle ringa förlossningen. Till slut ringde hon förlossningen och jag ringde barnvakten.
Jag kände inte att det var kris och panik att åka in men det kändes som att det är väl lika bra. Jag hade inte så starka värkar men trycket var enormt å med alla tankar på att det kan gå fort andra gången. Men jag var ganska övertygad om att vi skulle bli hemskickad. Men det blev vi inte.

Svärmor blev väl inte den lyckligaste över att jag hade ringt annan barnvakt än henne. Men hon fick ju avlösa sen på kvällen så jag hoppas hon är nöjd ändå. Jag skulle aldrig ha idats med hennes snack om jag ringt henne innan vi åkte in. De var bättre att min kompis som var barnvakt fick ringa henne för avlösning på kvällen.

Dagarna efter att jag kommit hem från BB var jobbiga för jag fick inte vara "ifred" för svärmor. Hon ringde och hon var här mer än vad jag kände för. Vi fick liksom ingen ro att göra oss hemmastadd med Sten i familjen.

Så var det ju detta med köksrenoveringen. Attans så lägligt det var med den då. Hade jag nu gått över tiden hade det ju vart perfekt men nu när Sten föddes tidigare så blev det lite kaos.
Underbart fina vänner ställde upp och rev det som skulle rivas och hjälpte mig massor.
Å när Sten var precis en vecka så kom hantverkaren å började med sitt arbete.

Det var inte så kul att ha köket upp och ner å hantverkare här när man försökte få någon typ av rutin på dagarna med lille Sten också.
Sixten var helt omöjlig att söva på kvällarna och han gormade massor när jag ammade. Men vad kan man vänta av honom, det var ju mycket för honom också med lillebror och folk här hela dagarna.
Som grädde på moset så fick jag mjölkstockning och var tvungen att ringa hit svärmor. Suck, men hon är ju bra att ha så jag ska väl inte klaga allt för mycket på henne. Fy vilken feber å så dålig jag var, hade dock turen att det gick över ganska fort.

Dagarna gick fort. Jag hade fullt upp med att försöka komma in i rutiner i kaoset här hemma och att fixa i ordning efter renoveringen osv.

Plötsligt hade veckorna gått så mannen kom hem. Mina föräldrar kom hit samma dag så det blev lite konflikt i vem man skulle umgås med. Träffar  ju inte föräldrarna så ofta heller liksom. Men dom övernattade bara på sin resa norrut å kom tillbaka å stannade lite längre på hemresan.

Under mannens ledighet så han vi med att fira båda tjejerna som fyllde år, vara på ett bröllop och en fest i kompisarnas stuga, övernattning i vår stuga och en hel del mer. Det var intensiva dagar och igår åkte mannen igen.

Måste säga att fastän det är så trist att han åker iväg så är det skönt med vardagen igen. Igår tog jag hand om tvätt å lite sånt, klippte lite gräs också men sen fick bonusgrabben ta över.
Idag tror jag att jag bara behöver få vara, inte göra nåt.
Ska förbereda och plocka upp så städpersonalen inte behöver kryssa mellan leksakerna, men det är allt.
Jag behöver bara få vara. Ta hand om småpojkarna.

Bilen är fortfarande trasig och gardinerna har inte kommit upp i köket ännu men vad gör väl det för jag har två underbara små killar.

hinna med att skriva allt jag vill skriva?

Det är tufft att hinna med allt. Å jag är trött å kanske lite lat på kvällarna men jag måste ju få vila å mysa med bäbisen också.
Jag ska nog hitta någon rutin för att få gjort det som ska göras på dagarna.
Om jag inte latar mig på morginen utan äter frukost å sen sätter igång, för på mornarna brukar Sixten roa sig bra å Sten sover hela förmiddagarna.
Så får det bli...Ska testa det resten av veckan.

Å sen ska jag hitta lite tid å skriva om allt som skett i mitt liv de senaste veckorna.

Så fort!
Man hinner ju inte med. Imorgon är det redan en vecka sedan Sten föddes. Det går liksom inte att begripa.

Dagarna har varit fyllda. Har det inte varit barnen så har jag haft besök eller så har jag grejat inför köksrenoveringen. I morgon kommer dom å börjar så det är himskans spännande.

Jag har lite fikapaus i de sista förberedelserna inför morgondagen. ska strax avsluta å sova.

Lilla Sten är helt underbar. Får dåligt samvete för att jag inte fotar honom mera.
Sixten visar en hel del nya sidor. Gissar att en del är för att få uppmärksamhet å en del är trotts å annat kommer sig av att han varit lite mycket med farmor kanske.

Tänk att Sten blir en vecka och jag har knappt fattat att han är född. Längtar tills  min älskade man kommer hem. Det ska bli så mysigt att få rå om honom och mysa med våra underbara barn.

Tänk  vilken familj jag har fått!!!

Jag skulle vilja skriva så mycket men har ju aldrig tid.

Nu ska jag ta det sista så jag kommer i säng nån gång.
Jag hoppas att Sten sover lika bra i natt som dom andra nätterna.

Mina älskade söner vad jag tycker om dom!!!!!

Vår efterlängtade bäbis föddes igår!

Sten Wilde  3770g 52,5 cm lång.

Det mesta har flytit på bra. Min älskade man var med mycket på telefon från afghanistan och jag hade en underbar vän med på förlossningen.

Nu gäller det bara att denna blodfattiga mamma som jag är hämtar sig så att vi får åka hem å ta tag i köksrenoveringar och bilreparationer.

Är så lycklig!
Har så underbar familj!!!!
Två fina söner och tre underbara bonusar!
Jag är nog världens rikaste!

Ja, det blev en ganska bra dag fastän jag var trött och sliten å inte fick tummen ur.

Vi myste lite och läste bok å då somnade både lilleman och jag en stund. Det var nog räddningen på vår dag.
Jag lade honom i hans säng och gick själv å lade mig i min. Då ringer svärfar å ska meddela att jag inte får släpvagnen förrän i morgon. Jaha, typiskt att ringa mitt när jag sover, jag skulle nog märkt om den stod på gården eller inte... suck... Det är väl bara att ställa dit den när dom är klar med den.
Sen fick jag reklam sms. Pust vad jag hatar sånt. Å efter ett tag så ringde dom om offerten på staketet. Jag gav upp å klev upp för sömn skulle jag nog inte få mer av.
Jag tog mig faktiskt för att lappa mina skönaste mammabyxor som blivit jättetrasiga. (köper jag nya så lä ju ungen komma samma dag så jag kanske ska gå å slänga ut en massa pengar på ett par nya istället)

Jag har faktiskt under dagen ringt massa samtal som jag skulle ringa och fixat en massa saker men det är sånt som inte har märkts att jag gjort för det har liksom inte kommit nåt resultat av det.

Bilen har jag inte fått nåt svar om och offerten på staketet som skulle mailas idag har inte kommit på mailen. Gräsklipparens reservdelar har jag inte hört något om trots att dom skulle återkomma och så har det hållit på.

Vi har varit ute å rensat ogräs och det gav då ett synbart resultat
Sixten har kört bobbycar och jag tycker synd om honom för hur trögt är inte det på gräsmattan å köra, men han gjorde bara ett fåtal rymningsförsök idag. Men så var det inte så mycket barn på skolgården heller. Det kan ju vara en bidragande orsak.

Vi åt strimlad biff, sås och pommes till middag och Sixten stoppade i sig så det blev tomt i alla karotter. Vart kom den matlusten ifrån? Jag som gjorde så att det skulle räcka till lunch i morgon också blev så snopen men glatt överraskad av aptiten. Vi får äta nåt annat imorgon.

Sen var det duschning av lilleman som gällde å efter det så var han seg att få å somna. Tror han var övertrött för det blev lite sent. Så det fick bli så att han fick vara med mig i soffan. Jag ville ju inte missa nyheterna då det varit en olycka på min arbetsplats idag. Fastän jag fått bra info av mina kollegor så vill man ju ändå se vad som sägs på tv:n.

Jag somnade till en stund jag också när jag nattade killen sen och efter det har jag varit effektiv.
Jag har tömt massor av skåp i köket. Inte mycekt kvar nu...
Å jag har grejat på med en hel del saker. Tvättat kläder å hängt osv. känns som jag hunnit en hel del ändå.
Nu ska jag gå genom duschen en snabbis och sen i säng. Klockan blev ju supermycket helt plötsligt.

Längtar efter bäbisen!!
Dom stora barnen kommer jag att sakna för i morgon åker dom på semester med sin mamma så dom har åkt ner till henne redan. Det är så tomt i huset utan dem.
Å mannen börjar jag faktiskt också sakna så smått. Märks nu att han är borta å inte kommit hem på helgen.
Men ska jag vara helt ärlig så är det mest så här på kvällskvisten jag saknar honom för det är så mycket att tänka på under dagarna att jag hinner inte reflektera över att han är så långt borta.
Det är när man kryper ner i sängen och tankarna börjar gå...

Nej, dusch så jag kommer i säng å orkar morgondagen också.

Jag känner att jag har inge tålamod att vänta mer nu.
Det blev helt galet i helgen av längtan och väntan. Vart kom denna längtan ifrån å bara slog mig i huvudet. Jag har ju massor med saker som jag ska göra först.

Igårkväll fick jag förvärkar som var kraftiga och jag började hoppas att dessa skulle övergå till riktiga värkar men nej, dom avtog! Suck!!!

Istället för att bli väkt av värkar inatt så kom en liten kille klockan fyra och ville ligga å sparka på mamma... vid fem ville han att jag skulle läsa bok.
Trött som sjutton idag så går jag bara å väntar på att han ska sova middag så jag kan ta tag i lite göromål, förhoppningsvis sova en stund också och äta glass.
Jag är beroende av glass, å har sånt begär så en alkoholist skulle te sig lugn i jämförelse.

Jag vet att jag borde ha varit ute med lilleman och lekt så han fått lite av solen och lite stimulans. Men jag bara sitter å väntar på att känna något från bäbisen i magen.
Är så trött att jag har inget tålamod med lillemannens alla upptåg och dom är många när han är understimulerad på det sätt han blir idag.

Men med tanke på vilken tid han vaknade i morse ska jag strax bädda ner honom för en vila och sen hoppas jag att jag kommit på bättre humör och tankar när han sovit.

Kanske fått gjort lite av mina "att göra saker" så att vi kan gå ut.

Ska på stan sen också tror jag, men jag ska vänta på att barnen kommer hit med sina cyklar å sånt efter skolan så jag kan ha dem inlåst här medan dom är på semester med sin mamma.

Varför har jag börjat längta så efter bäbis när jag vet att jag har bf förns på lördag och sen troligen kommer att gå över minst tio dagar. Varför kunde jag bara inte fortsätta vara inställd på det. Det var ju så lätt ända tills i fredags att tänka på det. varför ska jag nu tro att barnet ska komma redan.

Hm.. nej, i säng med lilleman så kanske jag också blir människa idag.

Tycker synd om min goa söta lilla son som bara fått stå åt sidan idag för längtan efter bäbisen. Ja, å min trötthet också för den delen.

Hur ska jag lyckas slå tankarna på bäbisen ur huvudet och ställa in mig på tre veckor frammåt i tiden istället???

Suck!!!

Och jag sitter här å känner mig nästan sotis.
Vet att det är så att mamma är alltid mamma osv. Men ändå.

Jag är nog lite nere av att börjat vänta så mycket på bäbisen. Någon enstaka sammandragning nu och då är allt jag känner å inte blir det någon förlossning av det.
Sen är jag nere för att jag har sån jävulsk halsbränna som jag inte vet vad jag ska göra med. Har testat nästan allt. Nu sitter jag å väntar på att klockan ska bli sova för lilleman så att jag kan ta en glass för det vet jag lindrar för stunden i alla fall.

Å sen då detta som faktiskt får mig att känna mig jättedum men jag blir sotis när jag ser hur fint kort yngsta bonusen sitter å pysslar med nu till sin mamma. Hon skriver "du är bäst", "älskar dig" osv å gör jättefint!
Jag känner ett styng i hjärtat för jag tar hand om de här barnen som om dom vore mina egna och då kan det kännas ibland lite jobbigt när dom höjer sin mamma till skyarna som faktiskt skiter i väldigt mycket av vad barnen har för behov.
Stora killen hade lagt in på facebook också till mamman. Jag kände även när jag såg det att jag det högg till i hjärteroten.
Stora killen brukar ringa mig när han är hos mamman när det gäller allt. TIll och med med sådana saker som skall skrivas under av målsman. Å jag brukar kunna fråga om inte mamma är hemma å kan skriva på för att jag får egentligen inte göra det, men han vill ändå att jag ska fixa sådana papper. Det var bara ett exempel av många. Så ni förstår att en dag som denna när det är morsdag och dom höjer den där "kärringen" som skiter i sina ungar till skyarna så hugger det till i mitt hjärta för jag vill ju så gäran att det ska vara mina barn.

Jo, jag vet att jag är knasig men känslor är känslor och dom styr man inte över.

Känns väl lite extra nu när barnen kom i fredags å redan ska åka till sin mamma för att packa inför deras semester som dom ska åka på.
Men stora killen å yngsta tjejen ville komma tillbaka ikväll när dom packat å sova här en sista natt innan resan. Jättekul! Det är dom själv som sagt att dom vill för mamman hade bestämt först att dom skulle sova hos henne. Nu vet jag inte om yngsta tjejen kommer tillbaka ikväll för det är inte förankrat hos mamman men grabben kommer i alla fall. Men honom brukar hon ha lättare att släppa för hon är ju ingen pojkmamma som hon själv sagt!!!! Å hon bryr sig inte nämnvärt mycket om honom, hans intressen eller skolgång.

Nej, slutgnällt för idag!!!

Längtar som en galning efter att allt ska starta nu! Vill ha bäbis!
Senaste dygnet har varit hopplöst. Jag bara går å väntar å längtar efter tecken på att förlossningen ska starta.

Det enda jag känner är små sammandragningar nån gång sådär å jag blir lika irriterad varje gång att det inte är "på riktigt" ännu.

Förstår inte varför det just det senaste dygnet blivit en sån enorm längtan.
Säger till mig själv att det som känns i ryggslutet är väl kanske ändå den där molande känslan som man kan ha före det startar och sen tänker jag att oj, har inte barnet tryckt på lite extra nu, känns det inte lite mer.
Blir bara jobbigt nu när jag liksom blivit besatt och inte kan sluta tänka på det.

Jag har ju igentligen inte tid att få barn nu, jag har ju dom stora barnen i helgen och sen ska köket tömmas och renoveras osv.

Hur får jag bort dessa tankar ur mitt huvud????

Vill inte börja längta så här redan. Fatta hur länge jag komemr att få längta å vänta nu.

Kanske ska ta tag i att tömma några skåp så får jag annat att tänka på.

Å vad jag vill ha bäbisen NU!!!!

Sixten har blivit en liten pottkille, när han själv tycker att det passar. Oftast på morgonen sådär mellan sex och halv åtta så kan han gå på pottan 38gånger. Jag är då trött å har kort stubin. Å fattar inte alls att folk tycker att det ä lättsamt när barnen slutar med blöjor. Okej, sen när det är helt färdigt men nu under denna övergångsperiod.
Men han är duktig min lilla kille om än jag önskade att morgonproceduren var lite lättsammare.

Min man har bra tillgång till telefon (så länge dom nu fungerar) så han hör av sig nästan varje dag. Det är skönt.
När han var i Stockholm på veckorna så hördes vi nästan aldrig men då kom han å andra sidan hem på fredagarna.

Idag är det fredag och han kommer inte hem. Dom stora barnen kommer och ska bara vara här till på söndag, sen åker dom med sin mamma på semester i två veckor.
Så himskans trist att bara få en helg på två vckor med barnen men samtidigt så kan det ju vara skönt att dom åker nu eftersom vi ska byta köket och har BF. Kan ju bli nog så jobbigt med köksrenoveringar och värkar, ska man då utfodra ett helt gäng barn i provisoriska köksmiljön under tiden så kan det kanske bli en sak för mycket.

Jag längtar enormt efter bäbisen nu. Inte så där att jag tror att den ska komma utan bara längtan.
Det skulle vara skönt om den kom så slapp man svärmors väntan.
Jag vet att hon bara vill vara snäll men det stör mig lite för mycket. Jag vet inte om hon tror att jag sitter hemma å gråter efter Göran eller vad jag gör.
Jag hinner inte ens tänka att han är borta för han ringer ju ganska ofta så jag har tätare kontakt nu med honom än jag haft tidigare och hon ringer ju också hela tiden och har så mycket ideer och förslag på vad vi ska hitta på å göra osv.
Jag vill inte hitta på något med henne. Jag vill hinna med vardagen. Det är den jag vill ha tid och ork till! Jag behöver ingen sällskapsdam som ska ta ut mig på massa roligheter. Vist är väl det kul ibland men det är inte det jag behöver liksom.
Jag behöver lugn och ro, få samla energi när det finns tid till det och få vara med Sixten när ha när vaken och sen måste jag ju hinna reflektera över att vi ska ha barn. Kanske förbereda mig lite på vad som komma ska. Jag har ju faktiskt en förlossning att ladda inför och som det är nu hinner jag inte ens tänka på att vi ska ha barn. Men det gör ju svärmor åt mig å hon planerar min förlossning och bb tid som om jag ska vara borta ett halvår. Å det hon inte fattar är att jag kommer inte ens att ringa henne förrän barnet är fött.
Sussie ska vara barnvakt å om hon tar med sig Sixten och åker till svärmor med honom eller hur hon gör det får hon känna själv hur hon vill bara jag slipper träffa svärmor.

Nog om svärmor. gräsklipparen har varit en plåga, jag får inte till den och fattar inte hur svårt det kan vara. Ska göra ett sista försök idag att hitta vart den läker bensin så jag kan fixa den.
Det är dagens stora projekt och vika kläder.
Sen ska jag nog nyttja barnen lite i helgen till att tömma köket tror jag. Vi får se.

Ja, hur som he3lst så är det en helg vi har framför oss och jag ska försöka koppla bort alla "störande" moment och njuta av att dom stora är här i helgen.

Jaha, nu har det satt igång! Svärmor plågande!
Hon är ju fantastisk att ha när hon som i fredags kom och tog lilleman när jag varit vaken och mått dåligt hela natten. MEN det blir för mycket. Nu har hon börjat planera  in en massa saker.

I morgon vill hon äta middag. Det är väl trevligt om jag hade känt att hon gjorde det för att hon ville, men det är som att hon gör det för att hon tror att jag är så jädrans ensam och har trist. Jag har ju för sjutton inte tid att vara social nu när jag har så mycket som orken ska räcka till.
Sen ska hon följa med hem hit har hon bestämt för att tömma vårt vitrinskåp. Vilket innebär att jag måste förbereda det idag. Har inte tid med det, hade tänkt annat! Å så ska hon ge mig en sovmorgon på onsdag så hon ska alltså sova över!!!! Herregud!!!! Inte nu! Inte den här veckan. Vad ska man säga för att inte vara otacksam, dum och såra henne?

Jag måste prata med henne om förlossningen också. Hon har ju lagt ner allt i sitt liv för att alltid vara tillgänglig. Hon kan inte gå å se en show eller nåt med sina kompisar för tänk om jag ska på BB. Å jag säger att hon ska vist göra saker hon vill, att det löser sig om det skulle bli just då. Men nej, hon ställer in. Å sen sitter hon å pratar om allt hon inte kan göra som hon hade velat göra osv.
Hon tror ju att jag kommer att ringa henne, men jag har annan barnvakt fram tills barnet är fött, sen kan jag ringa henne. Orkar inte med henne under nåt värkarbete å sånt. Hon kommer bli vansinnig men hur ska jag säga till henne att jag har andra barnvakter till att börja med. Det kommer inte att vara akut när jag ringer henne.
Sen har hon fått för sig att hon ska ta med Sixten ut till stugan medan jag ligger på bb. Å jag tror inte svärfar tar sig upp i vår bil med sin höft å svärmor har inget körkort så att dom transporterar Sixten i vår bil med bilbarnstol kommer dom inte att göra. Å inte tror jag ju att dom ställer sig å monterar ur stolen och sen stoppar i den i deras bil. Nej, jag misstänker att dom tänker sätta min son på två år på en bälteskudde å köra med honom. Hon har pratat om att hon skulle köpa en bälteskudde så dom hade i sin bil. Jag har sagt till mannen att han skulle prata med sin mamma men det har han inte gjort och nu är han i Afghanistan.

JAG ORKAR INTE MED MIN SNÄLLA SVÄRMOR!!!!!!

Det blir för mycket och det blir fel och det blir bara gormigt med allt!

Varför ska hon sova här i morgon?

De blir till att ägna morgondagen åt att städa å förbereda för hennes ankomst så jag får ta morgondagens sysslor idag. Fasikens så mycket det blev idag då!

Å ynsta bonustjejen som har nycklarna på rymmen igen. Vad ska man göra med henne. Funderar på att straffa henne med att hon inte får ha cykeln denna veckan för då behöver hon inte slarva med nycklar heller. Jag blir så arg på henne. Å trött. Vi måste nog byta lås till huset om hon inte hittar denna nyckelknippa nu. Det börjar bli kris på nycklar och allt för mång aär spridda över norrbotten eller vart hon nu gör av dem.
Men det var väl ett mindre problem med hennes nycklar.

Hur sjutton ska man göra med svärmor???

Jag grubblar bara på det hela tiden. Blir så less. Vill inte ha så mycket negativ energi i mina tankar. Men varför kan hon inte fatta att jag behöver ingen sällskapsdam. Jag mår inte dåligt å sitter å gråter hela kvällarna för att min man är i Afghanistan. Han har ju för guds skull knappt varit hemma under hela året, vad är skillnaden nu?

Fy vad jag blev på dåligt humör!
Å inte blir de bättre av att Sixten grinat å gnällt sen sex i morse bara för att han inte orkar vakna klockan fem men gör det ändå.

Nej, nu måste jag sätta fart om jag ska hinna allt jag tänkt idag. (och det jag tänkt imorgon också för den delen)

Å jag sitter inne!

Vet inte vad jag ska göra. Lilleman sover och jag borde väl också göra det. Eller så borde jag plocka disk, eller ta hand om tvätt eller något annat tråkigt.

Har faktiskt ingen lust med nåt av det.

Kändes som att jag inte fick någonting gjort igår men helgens "att göra" lista har faktiskt krymt till en minimal liten sak så det är mest bara det vardagliga sysslorna kvar nu.

Jag känner att det skulle vara kul att gå ut i rabatten en stund, men det skulle även vara kul att pyssla med lite tyger. Eller varför inte bara lata sig.

Det är ju så skönt att bara sitta också å låta tankarna bara skena.
Kanske skulle gå ut i förrådet å plocka in lite amningströjor å tvätta upp så jag har när lille skrutt kommer.

Jag längtar efter bäbisen nu!
Önskar så att den kunde komma. Samtidigt så känner jag att jag har ju massor som borde göras först...

Borde kanske ta tag i bb-väskan som skall packas, men det är kanske tidigt.
Hm...

Allt för många funderingar på vad jag ska göra av min tid nu när lilleman sover. Så jag lä väl sitta här å fundera fortfarande när han vaknar å ångra att jag inte nyttjat tiden.
Är trött...borde verkligen sova... men jag har nog inte ro i kroppen till det.

Mannen hörde av sig igår och allt är ok. Skönt med sådana telefonsamtal.
Sixten pratade också med honom och när jag lagt på tog han telefonen å satte den mot örat å ropade: Lallå, pappa!!!
Lille söte snojsen!

Nej, jag går å hämtar in kläder nu så kan jag i alla fall starta en tvättmaskin. De är ju bra, då gör man ju nåt om än det är tvättmaskinen som sliter så tvättar jag ju

Det blev inte någon bra start på min mission här hemma. Mannen åkte ju igår och första natten har jag fått springa på toa hela natten. För att vara tydlig, det rinner som vatten ur mig!
Helt slut och urlakad ringde jag farmor i morse å ibland är det ju bra att hon ställer upp på två röda så hon har varit här idag och jag har fått sova. Behövligt. Från tio till två! Underbart! Sen har jag fått i mig mat och vätska å det verkar som att jag får behålla det så allt går mot bättre tider.

Men nog var det typiskt för jag har så enormt mycket som skall göras. Å som jag borde ha gjort idag. Mendet är ju så det blir ibland.

Å inte vet jag om jag ätit något konstigt eller om det är skrutten i magen som börjar sparka igång tarmarna inför vad som komma skall, men det känns tidigt om det skulle vara skrutten.

Nåja farmor har åkt hem å jag har lite energi i kroppen till att springa efter lilleman igen, men måste erkänna att jag hoppas dom kommer och mäter å räknar på staket offerten snart. Jag är så rädd för vägen å de går på två röda när han får för sig att han ska över till skolgården å leka.

Mannen ringde i morse å resan till Afghanistan hade gått bra i alla fall.

Nu har han åkt!

I morse klev jag upp tidigt och kramade min man och såg på honom när han travade runt mellan barnens sovrum och klappade om sina söner och döttrar.

Vi har gjort detta förut och jag vet att vi klarar av det här.
Jag vet att tiden går fort.
Denna gången så kommer han hem med sex veckors intervaller och det är ju en stor skillnad mot förra gången då det tog nästan elva veckor innan jagfick träffa honom första gången efter avresan.

Dom stora barnen är på skolorna nu och lilleman ser på barntv. Himlen är klarblå och solen gassar. Skrutten i magen sparkar som om han viste vad som sker utanför å liksom ger sin lilla åsikt om det hela.

Jag kan inte hjälpa det men det trillar en tår på min kind ochska jag vara ärlig så vet jag inte varför.
Kanske är det så att spänningarna släpper nu när vi liksom har kommit så här långt. Ett delmål uppnått. Tiden på Livgardet är över och nu är det "på riktigt".
Ändå har vi klarat tiden på livgardet mycket bättre den här gången än förra. Vi har väl lärt oss av misstagen antar jag. Å inte har det väl gjort saken sämre av att jag inte jobbat och att vi har städhjälp. Det är mycket vi liksom sluppit göra på helgerna som blivit avklarat på veckan så vi har kunnat umgås på ett helt annat sätt på helgerna.

Jag vill inte vara en gråtande fru som ser allt det onda innan det kommit osv. Å jag är inte en sån heller, men en tår måste man få fälla när ens älskade åker så långt bort och till ett land som Afghanistan.
Jag vet inte om han kommer hem i psykiskt och fysisk bra form eller om han ens är samma personlighet när han kommer hem.
Förra resan dit påverkade honom väldigt mycket fastän han inte var med om något traumatiskt så eller någon attack men det var ändå en väldigt jobbig tid de första månaderna efter hemkomsten.

Tänk att nästa gång jag träffar min man har vi ett barn till. Helt ofattbart! Å hur ska det kännas för honom att komma hem till fem barn?!

Jag är glad att jag har så mycket med köksrenoveringen och alla barnen och allt annat i hemmet. Det kommer att hålla mig sysselsatt de här veckorna fram till mannens första ledighet.
Idag ska jag hämta kaklet vi beställt och beställa tapeter.
Jag ska även titta på lite olika alternativ till staket. Har insett att det måste upp ett staket för annars dör jag i hjärtinfarkt av rädsla att lilleman ska bli överkörd av bussen så fort vi är ute för fy sjutton så snabbt han springer. Å det är ju så lockande att springa över vägen när han ser alla barnen på skolgården.

Nej,nu ska jag ta tag i denna dagen.

I morgon åker mannen! Flygtaxin kommer hiskeligt tidigt och jag har ännu inte fattat att vi redan är vid avresedatumet.

Jag kommer att ha fullt upp men ändå kommer nog tankar och oro för honom att hinna tänkas. Å jag kommer att sakna!!!

Tänkte på hur mycket jag kommer att sakna honom när jag hängde tvätt idag. Då kom han å hjälpte mig och sen fick jag stå å hänga om allt han hängt så att det inte skulle bli klädnypsmärken på konstiga ställen på tröjor osv. Kan kännas massor så irriterande att stå å göra om det, men jag valde ju själv att göra det. Å det konstiga är att när han väl är borta så saknar man de där klädnypsmärkena som sitter lite här å var på kläderna.
Samma sak med skorna som han envisas med att ställa på en helt ologisk plats i hallen, han kan inte ställa sina vid eller i skostället som alla andra, nej på motsatt sida så man ska snubbla över dem hela tiden. Men gud vad jag kommer att sakna å snubbla.
Å hans tekopp som aldrig ställs in i diskmaskinen när han ätit frukost. Jag kommer att sakna den på bänken.
Jag kan räkna upp miljoner saker som man retar sig på men som jag ändå kommer att sakna så mycket när han är borta.
Min älskade man! Jag hoppas så innerligt att han slipper vara med om tragedier som påverkar honom psykiskt och fysiskt. Å låt han för guds skull komma hem levande.

Nu ska jag ägna kvällen åt min man och familj. Räkor står på menyn för kvällen och massor av mys.

Jag vet inte vilka känslor som ska rymmas i kroppen nu.
Det känns både bra å dåligt att det är så nära avresan för min man.
På något sätt går jag bara å väntar på att han ska åka fastän jag inte vill att det ska vara ännu.
Men när han väl åkt så kan man börja räkna ner inför hans hemkomst.

De första sex veckorna han blir borta kommer nog att gå fort och kännas ganska intensiva så frågan är ju om jag har så mycket tid till att reflektera över att han är i Afghanistan. Kanske inte blir så stor skillnad från när han veckopendlat.

Vi har ju köket som jag måste tömma och en hel del som skall rivas. Dom stora barnen kommer att vara i utlandet på semester i två veckor med sin mamma så dom kommer bara att vara hos mig två av dessa sex veckor som mannen är borta innan första ledigheten.
Vi kommer ju att få barn också.
Vår älskade lilla skritt i magen ska ju komma och visa oss vem h*n är.
Det ska bli spännande.

Jag har mycket att se fram emot och kanske är det så att det måste till det där tråkiga med mannens avresa för att allt annat skall komma igång. Å det är väl det jag känner nu, att man liksom bara väntar.
Fast jag får dåligt samvete av att vänta. Tycker jag borde koppla bort allt och bara njuta av våra dagar som vi har tillsammans nu.
Men mannen har så mycket han vill och jag har saker jag vill och sen allt vardagligt med fyra barn i huset å sen packningen som skall göras. De blir inte många minuter över för varandra per dag. Men vist suger jag i mig energi av varenda sekunds närhet.

Det är klarblå himmel och strålande sol idag.
Verkar bli en fantastisk dag idag!

Sen åker mannen till landet långt bort. Det känns helt overkligt att det är så snart. Tiden har gått så fort. Jag har nog inte fattat att han åker nästa vecka. det är helt sjukt.

18 dagar kvar till BF på vår egen uträkning och 26 dagar enligt ultraljudet. Det är också helt overkligt. Kanske att jag inte tänker på det så mycket för att nedräkningen tills mannen åker inträffar först. Å vsen när han åkt kan jag koncentrera mig på bäbis nästa liksom.

Det finns så mycket tankar och så mycket jag vill skriva ner här varje dag men tiden räcker inte till och nu vill jag ju ägna all tid åt att umgås med min man å sen också fixa sådana måsten som vi ska göra innan han åker. Det är lite allt möjligt som måste klaffa å vara klart ju.

Måste kolla lilleman nu...

...köra bil heller när man är gravid!

Har världens snällaste svärföräldrar men jag orkar bara inte med deras ideer!

Igår skulle svärmor vara barnvakt medan jag var på ett möte. Det är ju jättegulligt av henne att ställa upp men jag orkar snart inte be om hjälp heller. Känns lättare att inte göra något än att ta hennes hjälp.

Igår var jag irriterad för stackars lilleman är ju inte helt kry ännu och var lite extra mammig och grinig när jag hade mycket att göra. Å det i sig är väl inte så farligt men sen så var jag så stressad att hinna städa upp innan svärmor skulle komma.

Man kan ju inte lämna inte ens en mugg på diskbänken för då ska hon diska (vilket i sig hon gärna får göra) men då får man höra sen att 40-talisterna dom fick minsann lära sig att inte lämna disk osv. Jag ids inte med det.
Å lämnar jag tvätt ovikt så ska hon vara där å bry sig också. Å enligt henne så är jag lite slarvig när jag viker lakan å sånt för jag viker ju inte som man ska. Nej, viker jag som hon gör så går inte lakanen in i mitt lilleskåp. Men det fattar inte hon så när hon vikt lakan hos mig så får jag stå å vika om dem. Blir helt galen då. Det är bättre att vika helt själv än att måsta stå å göra om. Samma sak gäller de små handdukarna. Dom har jag på en hylla i badrummet och viker dem så de passar in precis på den. Men det är ju inte så som hon viker dem. Grrr... Jag som kört massor av tvätt så det var ett berg med handdukar å strumpor. Strumpor är också en sån sak som jag inte kan med när hon står å stoppar ihop dem. Jag sorterar dem efter mönster eller märkning på skaftet och har hon parat ihop dom så får jag ju stå å ta isär dem för att se vems som är vems. Dubbelt arbete liksom.
Så nu var jag stressad över allt sånt också å då ringer hon å säger att svärfar ska skjutsa mig till å från mötet. Jag försökte i vanlig ordning avstyra det men vad ska man göra när dom inte lyssnar!??!
Jag blev då bara mer arg och irriterad.

Nu ska vi ha nästa styrelsemöte hemma hos mig Det tyckte jag var bra. Det var en i styrelsen som kom med det förslaget eftersom jag då har en till liten bäbis och det är ju skitbra för då behöver inte jag ha barnvakt.
Men får svärmor reda på det så hittar hon väl på nåt galet uti det också.

Å tänk vilket liv det ska bli på henne när hon får höra att vi köpt ett kök som skall fixas precis när vi har BF. Oj, oj... törs inte tänka på vad hon ska säga. Hoppas att det inte kommer på tal förrän just då eller efteråt.

Å jag kommer att bli galen på henne när det är BF för hon kommer att ringa hundra gånger om dagen.
Å det är också nåt jag stör mig på. Hon ringer typ tre signaler och sedan lägger hon på. Jag hinner aldrig fram till telefonen när hon ringer. Blir så arg!!!!

Ja, å igår var jag alltså tvungen att åka med svärfar till å från mötet. Å inte nog med det. Ja brukar alltid be svärmor att komma en kvart 20 min innan jag måste åka för att få lite tid till att packa i ordning det jag ska ha med i lugn å ro medan hon tar hand om lilleman. Å vad hände igår? Jo, svärfar står med bilen på tomgång ute på gården och väntar på att jag ska komma ut å åka iväg.
Helt sjukt! Tog extra lång tid på mig bara för att jag blev så jäkla irriterad!

Det är 30 dagar kvar till BF enligt min uträkning och 38 enligt ultraljudet! Inse, det är mindre än 40 dagar kvar!!!
Mannen har bara en vecka kvar i Stockholm innan hans ledighet och det är bara 22 dagar kvar tills han åker till landet långt bort.
En månad tills köket börjar renoveras och snart är det sommar också!

Men det som är mest facinerande är att det är så nära BF och jag har knappt fattat att jag är gravid. Har liksom inte hunnit tänka så mycket på det. Har inte tagit ett enda magfoto och inte så mycke tankar.

Tror att det är just på grund av att jag inte hunnit tänka å njuta så mycket sopm jag haft ett större "Köpsug" efter bäbisgrejer den här gången än förra.

Jag har inhandlat allt som behövs tror jag  förutom blöjor och en lampa till hörnan där bäbissängen står. Å sen ska sängen bäddas naturligtvis, men annars är allt köpt och fixat. Ja, inte proviant till värkarbetet. Men köper jag hem det nu så blir väl det uppätet långt innan jag behöver det.

Längtar så mycket efter bäbisen smatidigt som jag kan känna lite rädsla över hur jag ska orka med allt när mannen inte är hemma.

Jag vill liksom säga till mannen att de dagarna han nu blir ledig och hemma så måste jag få samla kraft och energi inför förlossningen och få sova mycket osv. Samtidigt som han har haft en tuff vår på jobbet och i princip jobbat dygnet runt och behöver vila upp sig inför hans kommande arbete där han verkligen kommer att vara i tjänst dygnet runt i sju månader.

Den senaste veckan har varit jobbig. Jag har haft mycket känns det som. Å Sixten som blev sjuk i helgen och nu känner jag mig så slut.
Inatt har han kommit två gånger till min säng (är han inte jättesjuk så brukar jag bära tillbaka honom till hans rum när han somnat in igen)
Men sen vet jag inte om jag haft bara ont i magen eller förvärkar eller vad det är som plågat mig för jag har vaknat hur ofta som helst och inte mått så bra.
Första gången på dessa två graviditeter som jag mått så på en natt. Det var konstigt och jobbigt och barnet i magen var helvild och bara sparkade hela tiden.
På morgonkanten så blev jag väckt av pippifåglarna som jag glömt att natta igår. Det blir ju så ljust nu så dom är ju på toppenhumör hur tidigt som helst om man inte mörklägger till dem å inte kommer jag ihåg på kvällarna när jag är trött att nuförtiden är det faktiskt ljust tidigt. På vintern har vi ju liksom inte det problemet i den här landsändan

Oj, nu är det slut på lugnet. Ibland undrar jag varför lilleman ska vakna så tidigt när han varken orkar med sig själv eller något annat på förmiddagarna.