Jag kan inte låta bli att tänka att hela mitt liv är ett enda slöseri med potential Jag känner mig som matadoren i Ferdinand som aldrig får visa hur tapper han är med sin cape och sitt svärd, men i det här fallet gäller det hur fantastisk jag är som någons pojkvän och någons pappa. Detta borde vara peaken på mitt liv. Istället sitter jag och väntar på att det ska börja. Jag sitter och tittar på när åren flyger händelselöst förbi – lite mer förtvivlad och lite mer bitter för varje dag som går. Ledsen och förbannad. Världen och dess befolkning behöver all kärlek och omtänksamhet den kan få, och här sitter jag på ett överfyllt lager som bara samlar damm i den vänstra hjärtklaffen. Till ingen nytta.

Härom dagen åkte jag i samma tågvagn som en mamma som skrek ”Håll käften! Håll käften så blir allting bra!” till sin nioåriga, överviktiga son som satt och åt Pringleschips som hans mormor skrapat upp från golvet efter att pojkens treåriga, utvecklingsstörda lillebror från sin barnvagn tappat ut chipsen sedan mamman smällt ner sin handväska i hans knä och skrikit ”Sitt still! Och rör inte väskan!”. Det är äkta kärlek. Och ett praktexempel på universums snedfördelning av resurser.

Inte ens om någon på förhand hade bett mig att måla upp ett ”worst case scenario” hade jag kunna hitta på något som ens var i närheten av hur ”Uppdrag: Föräldraskap” har utvecklat sig. Det här är förenat med så mycket otur att det närmast är löjligt. Förloppet är så osannolikt att ingen skulle tro mig om jag berättade. Och ändå.

Jag brukar stolt se mig själv som en stark person, men jag vet innerst inne att jag egentligen bara är härdad. Jag har sagt att hur många gånger jag än blir nedslagen kan jag resa mig på åtta och fortsätta slåss. Precis som Rocky. Enda skillnaden är att jag aldrig vinner, utan bara fortsätter veva knytnävarna i en match som aldrig tar slut.

Men den här gången vet jag inte om jag reser mig igen. Jag tar räkningen och ligger kvar. Det kanske är dags att inse att det inte kommer något bra ur att stånga sig blodig. Jag vet inte ens om jag vill ställa mig upp.

Just nu är det bara väldigt väldigt tomt. För plötsligt finns det inte längre någonting kvar att kämpa för. Fighten är över. Åtminstone den som påverkar min möjlighet att bli förälder. Jag kan fortfarande hoppas på ett under, men utgången är utom min kontroll. Vart ska jag ta vägen nu?

Med viss självinsikt vill jag ändå visa mig medveten om att 95 procent av världens befolkning gladeligen skulle byta plats med mig. Jag kunde ha varit politisk fånge efter att ha lipat åt en polis, blivit lemlästad av en haj i simskolan eller brunnit inne i rasmassorna av en pakistansk textilfabrik där jag arbetat 20 timmar om dygnet för en påse chips och en avslagen Fanta i månaden. Men ibland måste man få tycka synd om sig själv, vem ska annars göra det?

Dessutom, om jag bara håller käften så blir ju allting bra.

 

Mer information från Indien. De nya reglerna, som ännu inte är en lag, innebär att endast heterosexuella par som varit gifta i minst två år tillåts använda sig av en surrogatmamma. Regeln är retroaktiv och gäller även de personer som inledde sin process (men inte graviditet) innan den nya regeln trädde i kraft. Däribland jag själv. Så trots att jag har ett giltigt kontrakt från förra året, gjort en delbetalning och dessutom redan varit i Indien för att bidra med min del av förloppet, tillåts jag inte fortsätta processen. Kliniken är bakbunden och berättar att deras läkare har blivit hotade – de riskerar sin läkarlicens om de går emot regelverket, även om surrogatprocessen i enlighet med kontraktet borde fullföljas.

Det enda jag kan hoppas på nu är att myndigheterna tar till sig av den hårda kritik som uppstått till följd av detta. Förutom alla barnlösa blivande föräldrar som drabbas världen över, innebär detta även ett stort ekonomiskt avbräck för många i Indien. Den medicinska turismen förlorar stora pengar på den nya regeln, vilket höjt arga röster bland surrogatmammor, läkarkliniker och näringsidkare som gynnas av turismen. Förra veckan beslutade myndigheterna att efter ett tillfälligt stopp åter utfärda utresevisum för nyfödda surrogatbarn, mot betalning. Jag vet inte om det är ett steg i rätt riktning, men förhoppningsvis är det ett tecken på att pengar är viktigare än diskriminerande principer.

I mitt fall smärtar det extra när jag tänker på att detta inte hade berört mig om äggdonatorsförmedlingen i Sydafrika hade gjort sitt jobb. Om de hade skickat den första donatorn, eller den andra donatorn, eller betalat tillbaka mina pengar så att jag hade kunnat anlita en annan förmedling, så hade jag varit pappa i sommar, eller åtminstone en bra bit in i graviditeten. Men det gör för ont att tänka så, och jag försöker låta bli. Däremot har jag anlitat en advokat för att få mina pengar tillbaka. Hon har kontaktat förmedlingen och krävt en snabb uppgörelse om de vill slippa rättegång. Än så länge inget svar från Sydafrika dock. Det rinner väl av dem som vatten på teflon. Jag menar, varför skulle ett företag som arbetar med att hjälpa förvivlade och desperata människor i nöd bry sig om sina kunder?

Sedan några månader tillbaka söker jag febrilt efter en ny äggdonator, efter att den senaste hoppade av. Det är inte lätt. Men kan tro att finns tusentals profiler att välja bland, men hos de tre förmedlingar Indien samarbetar med består det totala antalet äggdonatorer av kanske 70 stycken. Ca 80 procent är från Centraleuropa och Thailand och resten är från Sydafrika. Sedan finns det många som inte är beredda att resa, (till Indien) vilket är ett krav från kliniken i Indien. Och vissa är såklart redan upptagna. Som sagt, det är inte lätt att hitta den där speciella som känns rätt.

Men nu verkar det inte spela någon roll. För några månader sedan blossade det upp en debatt i Indien (och hela surrogatvärlden) när vissa kretsar krävde att ensamstående och gaypar inte skulle tillåtas använda sig av surrogatmamma i Indien. Paniken spred sig såklart bland många berörda och inblandade. De som redan var inne i en process skulle dock inte beröras. Självklart kontaktade jag nervöst kliniken i Indien för att höra hur situationen såg ut. De försäkrade mig om att det omdiskuterade förslaget inte kom från indiska myndigheter, och dessutom var olagligt. Kliniken fortsatte som vanligt och jag behövde inte oroa mig.

Häromdagen kontaktade jag återigen kliniken i Indien för att säkerställa att läget var status quo. Det var inte quo alls. Sedan den 1 april får inga föräldrar (via surrogat) utresevisum för sina nyfödda barn. Dessutom har kliniken i Indien tills vidare stoppat alla surrogatprocesser för ensamstående. Jag försöker desperat få ut mer information om vad den nya lagen innebär, om den redan gått igenom och varför ingen har meddelat mig.

Det enda jag vet just nu är att om det här skiter sig, så innebär det inte bara ännu ett bakslag – det är den absoluta dödsstöten. Det är slutet.

 

Det här är utan tvekan min vecka. Allt har gått som på räls. Först fick jag beskedet att mitt vikariat på jobbet inte blir förlängt, vilket innebär att jag blir arbetslös om tre månader. Jag firade med Hemköps finaste Champis och en 150-grammare utan lök i kvarterets högst ansedda (och enda) korvmojje.

Någon dag senare var det dags att skriva på kontraktet för min nya äggdonator. Hon har tackat ja till att åka till Indien i slutet av mars, vilket skulle betyda att jag blir pappa i januari nästa år. Ett drygt halvår försenat, men man får ju inte vara kräsen. Si så där en minut efter att jag skrivit ut, skrivit under, scannat in och mailat kontraktet till den nya förmedlingen i Ukraina, får jag svaret:

”Tyvärr måste vi meddela att vi inte kan få tag på din donator. Vi har försökt ringa henne i flera dagar. Vi utgår ifrån att hon har ångrat sig och beslutat sig för att inte ställa upp.”

Som vanligt fortsätter mailet med det obligatoriska tillägget:

”Men vi kan istället föreslå en annan donator, hon är villig att åka och att donera. Här kommer några foton och hennes profil.”

Men seriöst. Jag har bläddrat igenom hundratals profiler för att hitta någon som känns rätt, men visst, jag tar någon som ni valt ut på måfå. Jag tog för fan längre tid på mig att välja hamburgare i korvkiosken. Detta var inte ordagrant mitt svar, men jag tror att de förstod ungefär vad jag menade.

Om vi summerar den här donatorshärvan ser vi att jag hittills blivit lovad/haft kontrakt med fyra olika äggdonatorer på tre olika förmedlingar i tre olika länder. Tre av dem har hoppat av medan en har visat sig vara för ung för donation enligt indiska lagar.

Tyvärr drack jag upp all Champis under mitt första lyckorus. Hade jag vetat att det skulle bli dubbel triumf hade jag köpt en till och lagt den på kylning. Istället fick jag festa loss på en halvljummen messmörsmacka på vägen hem från jobbet. Inte fy skam det heller.

Det är i sådana här stunder man bör tänka på att det faktiskt finns personer som har det värre. Härom dagen skulle jag göra en humanitär insats och köpa tidningen ”Situation Stockholm” som säljs av hemlösa runt om i Stockholm. De hemlösa köper tidningarna för 25 kr och säljer dem vidare för 50 kr till allmänheten. Kravet är dessutom att de ska hålla sig nyktra. Många kommer från en bakgrund av tungt missbruk och jag beundrar verkligen dem som lyckats ta tag i sitt liv och gör allt de kan för att förbättra sin situation. Hur som helst, när jag kom fram hade mannen endast en tidning kvar och utbrast: ”Åh, får jag sälja min sista tidning för dagen?!”. Vad är det mest olämpliga man kan svara en hemlös i det läget? Just det. ”Vad bra, då kan du gå hem nu!”.

Fortfarande inga pengar från Sydafrika. Jag har dock blivit lovad pengarna tillbaka inom 20 dagar, vilket var 11 dagar sedan. Och om de har lovat, så måste de väl hålla sitt ord, eller hur …?
Anyway, som jag berättade tidigare pågår jakten efter en ny äggdonator. Och i takt med att jag bläddrar igenom förmedlingarnas register och begrundar den ena presumtiva donatorn efter den andra, slår det mig vilken besynnerlig situation jag befinner mig i. För hur väljer man egentligen mamma till sitt blivande barn?

Blond eller brunett, lång eller kort? Tjock, smal, bruna ögon, blå ögon, ljus eller mörk hudfärg? Aldrig kunde jag väl tro att jag skulle ställas inför de här valen den dag jag äntligen skulle bli pappa. Men ibland blir livet inte som man tänkt sig, och nu står jag plötsligt här med detta dilemma, eller denna fantastiska valmöjlighet, beroende på hur man ser på det. Jag har inte riktigt bestämt mig för vilket ännu.

I vanliga fall vill man antagligen att barnets utseende ska reflektera och påminna om, dels sig själv, men också den partner man väntar barnet tillsammans med. Det är ju, åtminstone idealiskt sett, en resa man går igenom tillsammans och där resultatet i slutändan blir en magisk kombination av föräldrarnas båda personligheter, med såväl bra som mindre fördelaktiga egenskaper i bagaget. Men om det bara är du, och positionen som ”assisterande gengivare” är öppen, vilka kriterier ställer du då?

Jag ska vara ärlig, det finns en uppenbar risk att bli ytlig i en situation som denna. Eller chans. Jag är känd i min vänskapskrets för att vara visuellt engagerad, men det här blir ändå att ta saken till sin spets. Fast om det är någon gång man får lov att gå på utseendet, så är det nu. Det här känns verkligen inte som rätt tillfälle att vara politisk korrekt. Vi pratar ju faktiskt om mitt eget barn och dess framtid. Och vilken förälder vill inte ge sitt barn de bästa möjliga förutsättningarna i livet? Jag säger inte att ett fördelaktigt utseende automatiskt medför lycka och framgång, men jag är ändå av den åsikten att det inte kan skada. 

Innan nu känsliga individer sväljer sin egen tunga i vredesmod och mellan kvävningarna väser fram att det ”är insidan som räknas” (vilket jag såklart håller med om generellt, även om det finns många situationer i livet där detta påstående inte kunde vara mer fel), vill jag framhäva att det i detta fall faktiskt inte finns så mycket annat att gå på än just utsidan. För även om förmedlingarnas profiler förutom fotografier och uppstaplad fakta försöker ge en bild av de olika kvinnornas personligheter, blir det aningen taffligt: ”Jag tycker om att vara ute i naturen”, ”På fritiden brukar jag träna och träffa mina vänner, eller umgås med min familj”. Hur lätt är det att få ut något substantiellt av den informationen?
Bortsett från det fysiska ser samtliga donationsprofiler nästintill identiska ut med ett sjukdomsfritt förflutet och ett, om än med utrymme för tvivel, abnormt hälsosamt leverne. Så, det finns egentligen bara en väg att gå i det här läget – på utseendet.
Att ge mitt barn ett vackert inre är sedan upp till mig som pappa, och det är en uppgift jag med glädje och stolthet kommer att lägga ner hela min själ i. Jag har valt att utgå ifrån en person som jag, på ren intuition (och attraktion), skulle kunna tänka mig som potentiell partner i verkliga livet. Det verkliga liv jag skulle ha haft om allt hade gått som planerat vill säga, om inte livets små och stora missöden placerat mig i den situation jag nu befinner mig. För även om jag är överlycklig att ha fått den här möjligheten, hade jag väl för 20 år sedan aldrig kunnat föreställa mig att jag en dag skulle anlita en äggdonator och en surrogatmamma för att uppfylla min dröm att bli pappa.

Undrens tid är inte förbi. Eller, jag vill kanske inte kalla det ett under, snarare rättvisa. Eller, kanske inte rättvisa heller, det stadiet är passerat för länge sen. Vi kanske kan kalla det för tur i oturen, även om termen får mig att kräkas lite i munnen eftersom ingenting i detta drama är förenat med någon form av tur som inte har bokstaven o framför sig.

Ok, jag börjar om: Tiden då eländet tar en paus är inte förbi. Sydafrika har hört av sig. Donatorsförmedlingen alltså, inte regeringen. Jag skickade ett mail (mitt 312:e i ordningen) där jag skrev att jag gjort en polisanmälan här i Sverige, att nästa steg var att kontakta polisen i Kapstaden,  att jag höll henne (min kontaktperson på donatorsförmedlingen) personligt ansvarig för hur detta skulle fortlöpa och att om hon ville undvika ännu en session i domstolen (de hade en i höstas) så rekommenderar jag henne att lämna tillbaka mina pengar. Det tog tydligen skruv. Den ena bortförklaringen efter den andra resulterade i diverse löften och initial pappersexercis. Ibland lönar det sig att ljuga. Sanningen är nämligen att jag har pratat med polisen i Sverige, Svenska ambassaden i Sydafrika och Sydafrikanska ambassaden i Sverige och enligt dem behöver jag anlita en advokat för att ha en chans att få tillbaka mina pengar. En polisanmälan i Sverige är meningslös och en polisanmälan i Sydafrika måste göras personligen, på plats, inför vittnen. Inga telefonsamtal eller anmälningar online här inte.

Jag hade mer eller mindre förlikat mig med tanken på att aldrig se mina surt förvärvade slantar igen. Inte för att jag jublar ännu. Förmedlingen kan ju gå i konkurs, begå kollektivt självmord eller helt enkelt låta bli att betala. Men jag tillåter mig ändå att glädjas för en stund, även om en ”seger” här i realiteten bara tar mig tillbaka till ruta 1. Bättre 1 än minus 40 000.

Det nya året har börjat som det förra slutade. Vilket är skitkonstigt – har ödet aldrig hört talas om klyschan ”nytt år nya möjligheter”? Hur som helst, förmedlingen i Sydafrika har stuckit huvudet i sanden, eller snarare gått under jorden helt. Senast lovade de mig pengarna tillbaka, snarast, men trots det löftet och en handfull påminnelsemail från mig har jag varken fått några pengar eller ens så mycket som ett svar. Tur att man är rik som ett troll och mer än gärna skänker 40 000 kr till lögnaktiga och hjärtlösa skurkar som skor sig på andras olycka. Det förtjänar de verkligen.

Men trots den ekonomiska förlusten och månader av ångest såg jag ändå en strimma ljus tändas efter att ha kontaktat en annan förmedling av äggdonatorer. Denna i Georgien, och en relativt ny samarbetspartner till kliniken i Indien. Jag lyckades hitta två riktigt bra donatorer som jag fastnade för. Den ena visade sig vara ”inte tillgänglig”, men den andra var redo att åka i februari. Jag var inte så överlycklig som jag kanske borde, eller skulle ha blivit för ett halvår sedan, eller till och med blev för ett halvår sedan när jag hittade min första donator. Inte helt obefogat ligger det numera en viss skepsis och gror i bakhuvudet. Men nu var det ju ändå tredje gången gillt, och nytt år och allt.

Den nya förmedlingen kändes förtroendeingivande. Allt flöt på friktionsfritt och nu skulle bara kontraktet skrivas på så att processen kunde starta. Inte så tidigt som jag hade hoppats, men just nu är jag glad om det blir av över huvud taget. Några dagar senare fick jag så äntligen ett mail:

”Hej,
Jag skulle precis skicka dig kontrakten när jag kom på att Indien inte tillåter äggdonatorer under 21 år, och din donator är 19 år. Du måste hitta en annan donator. Jag beklagar detta.”

Inget ont om förmedlingen, det var inte deras fel, men det var likaväl en käftsmäll, eller nyårskaramell, och även om jag börjat tappa känseln gjorde ändå kraften i själva slaget att jag fick svårt att hålla mig på benen. Jag känner mig så oerhört trött och utmattad, och inser att jag måste vara världens just nu mest tjuriga person. Inte för att jag direkt skriker ut min förtvivlan med megafon, men det är av ren hänsyn. Inte ens jag skulle orka lyssna på mig och min följetong. Dessutom behöver jag vara stark. Något annat är inte acceptabelt, eller ens ett alternativ, det är trots allt det bästa, och enda, verktyg jag har i denna process. Är jag inte stark har jag förlorat. Då blir det inga barn gjorda.

Just nu vet jag inte vad nästa steg blir. Kanske väntar jag in den ”otillgängliga” donatorn, kanske väntar jag på att hitta någon annan. Hur jag än vrider och vänder på steken blir ledordet ändå ”vänta”. Men som de säger: ”Den som väntar på något gott, vänt...” KNAK! Oj, förlåt, det var bara jag som vred nacken av den som uppfann det uttrycket.

Ja, så var det då dags att sammafatta ett fantastiskt år, fyllt av idel framgångar och otaliga kodak moments som pryder min timeline på Facebook. I wish. År 2012 hade potential att bli året då det äntligen hände. Då du äntligen skulle bli till.

Jag hade hoppats få se begynnelsen av din lilla kropp på ultraljudet, höra dina första tappra hjärtslag och upprymt känna realiteten i att snart få hålla dig i min famn. För första gången tillät jag mig själv att inte bara hoppas, utan att verkligen tro. Tro att det verkligen skulle bli av denna gång. Så fel jag hade.
Det som började så bra med att jag upptäckte möjligheten till surrogatmödraskap blev snart en mardröm. Medan en klinik i Indien skulle sköta själva surrogatprocessen, var det en förmedling i Sydafrika som arbetade med äggdonatorer. Samarbetet mellan Indien och Sydafrika hade gått som på räls i två år, innan förmedlingen för äggdonatorer av någon anledning bestämde sig för att börja svindla folk på pengar. Samarbetet företagen emellan upphörde, men jag var redan mitt i processen.

Min första äggdonator skulle ha åkt till Indien i augusti, men jag sköt upp det till september på grund av jobbet. I september åkte jag ner till Indien för att påbörja graviditeten. Tyvärr hade min donator fått röda hund och flyttade resan till oktober, men hoppade sedan av utan att jag fick någon förklaring. Jag hittade en ny donator. Hon skulle ha åkt till Indien i oktober, som snart blev november innan jag slutligen fick hoppas på december. Nu hoppas jag inte alls längre.
Efter en mängd mail med frågor om vad som sker, hur hennes hormontest har gått, om de har kontaktat kliniken i Indien och bokat flygbiljetter har jag fortfarande inte fått några vettiga svar. Till slut hotade jag med polisanmälan och krävde pengarna tillbaka. Ännu gapar mitt bankkonto tomt.

Nu har jag försökt att bli pappa i snart åtta år. Åtta långa år av väntan, hopp och förtvivlan. Jag har kämpat för att hitta varje tänkbar väg, gått igenom hemutredningar, läkarbesök och föräldrakurser, pratat med handläggare, kliniker, läkare, förmedlingar, jurister och en mängd andra personer som jag mött på min resa mot att bli förälder. Och vart har det lett mig? Överallt och ändå ingenstans. Ibland något steg framåt, men alltid följt av två kliv bakåt. Det som från början var en dröm, som blev en säkerhetsåtgärd och som nu tycks vara mitt enda hopp håller på att glida mig ur händerna. Jag är så oerhört trött, och trots en naturlig instinkt att aldrig ge upp känner jag hur motgångarna sugit ut all min kraft och lämnat mig med en just nu sargad själ, ett brustet hjärta och en stor portion bitterhet.

Men jag ångrar ingenting. Absolut ingenting. Om det är detta som krävs för att jag ska få hålla din lilla skrynkliga hand i min, höra dina små andetag och få äran att bli din pappa, så är det värt varenda ögonblick. Och jag skulle utan att tveka göra samma resa igen.

Så där ja. Nu kom den. Åtminstone är det vad de säger. Jag utesluter inte att det är något donatorförmedlingen bara häver ur sig för att få tyst på ”den extremt påstridiga svensken”, om än tillfälligt. Så skeptisk är jag tyvärr nu.

Jag pratar alltså om mensen. Äggdonatorns mens. Hur juvenilt det än må låta är jag fortfarande inte helt bekväm med att säga det ordet. Mens. Antar att det handlar om ovana, det är inte en term eller ett fenomen jag slänger mig med till vardags. Förrän nu då. Den här processen har dock introducerat mig för en hel del termer jag knappt kände till innan och ännu mindre trodde skulle bli avgörande för mitt och mitt barns framtid. Och existens.
Mens är inte ett sånt ord, vill jag tillägga. Det hade jag hört vid åtminstone ett par tidigare tillfällen i livet, och var väl medveten om vikten av dess vara eller icke vara i det graviditativa förloppet. Men så har jag ju en IQ långt över medel också.

Hur som helst, i morgon ska donatorn göra ett hormontest, återigen enligt förmedlingens utsago, så man vet ju aldrig. Sedan får jag förhoppningsvis svar inom något dygn (eller några månader). Surrogatkliniken stänger dock ner sin verksamhet i mitten på december för en konferens, och öppnar inte igen förrän i slutet av januari, så jag hoppas verkligen att donatorn hinner dit innan dess. Jag skulle kanske inte satsa hela min förmögenhet (en osorterad frimärkssamling från -85 och en t-shirt signerad av Carmen Electra) på att det inträffar, men undrens tid är måhända inte förbi.

Fortsättning följer.

En vecka över tiden. Vore det min flickvän eller fru skulle jag vara överlycklig. Men när det handlar om min donator som skulle ha fått sin mens för en dryg vecka sedan är det inte så att jag korkar upp champagnen och kör mitt paradnummer från ”Singin in the rain”.

Istället dyker ungefär en multimiljard frågor upp i huvudet: Är hon gravid? Har hon eller förmedlingen räknat fel på dag? Är det någon som ljuger? Existerar hon över huvud taget? Eller sammanfattningsvis: Vad i helvete är det som händer? Och varför fortsätter det här att hända just mig?

Jag är inte den som tror på karma eller reinkarnation, men om något sådant faktiskt existerar måste jag ha åsamkat mänskligheten ett ohyggligt lidande i ett tidigare liv. Kanske var det jag som uppfann smörgåstårtan. Eller äggmöken.
Till och från under det senaste decenniet har jag velat utfärda skottpengar på den person som myntade uttrycket ”När du minst anar det” som svar till förtvivlade människor som väntar på att lyckan ska vända. Nu plötsligt inser jag att det förmodligen var jag själv som en gång i tiden ogenomtänkt, om än i naiv välmening, vräkte ur mig denna vidriga fras som genom historien gett upphov till mer hat än all religion, rasism och tyranni sammantaget. Och i så fall får jag väl medge att jag faktiskt förtjänar det här eländet. Jag är inte sämre än att jag kan erkänna när jag gjort fel.

Men om inte, är jag av den bestämda uppfattningen att jag förtjänar lite bättre. Jag har nämligen ”anat det minst” väldigt väldigt länge nu ...

… och så kör vi igen då. Jag var jag nere för räkning ett tag, men har nu rest mig på 8 efter att ha gnylat lite i ringhörnan. Lyckligtvis handlade det mer om utmattning än om brutna näsben, så jag är redo för rond... 73?

Motståndet är detsamma, taktiken snarlik. Men den här gången kör jag med en ny donator. Den förra hoppade tyvärr av, men eftersom jag inte vet om jag någonsin kommer att få pengarna tillbaka, eller när Indien lyckas hitta en ny samarbetspartner, valde jag att försöka med en ny donator tills vidare. Det kan inte mer än skita sig igen, och då har jag åtminstone inte förlorat mer än innan. Eller ja, möjligen lite mer tålamod, livslust och hopp om mänskligheten. Men annars status quo.

Den nya donatorn är enligt uppgift på semester i Karibien, men beredd att åka till Indien i slutet av denna månad. Vilket är, typ, nu. Men skeptisk som jag är vid det här laget, tänker jag inte göra segerdans innan domaren räknat klart. Så just nu trippar jag avvaktande runt med hög guard, beredd att gå i klinch om det hettar till.
Pungsparkar är dock svårare att skydda sig mot.

Jag ser mig själv som ganska en stryktålig jävel. Inte som en personlig egenskap utan mer som en följd av bittra erfarenheter. Men stryktålig är inte detsamma som vattentät, och efter ett tag rinner en tät strid av verkligheten igenom även den mest skottsäkra rustning. Som nu. Efter att ha praktiserat alla tänkbara tillvägagångssätt – neutralt, trevligt, affärsmannamässigt, personligt, irriterat, vädjande och hotfullt – i min kommunikation med äggdonatorskliniken i Sydafrika, utan att få något konkret, vettigt eller tillfredsställande svar (och nu senaste veckan inget svar alls), har jag gett upp hoppet om att få deras hjälp. Eller service. Dessvärre har jag redan betalt dem en ansenlig summa pengar för deras utlovade tjänster, pengar som jag med största sannolikhet aldrig kommer att se igen.

Så nu står jag här, utan äggdonator och monetärt våldtagen. Dessutom helt rådlös. Som det ser ut nu kommer jag inte att bli pappa nästa år. Heller.

Nu håller kliniken i Indien på att leta en ny samarbetspartner för äggdonationer, men vem vet när det blir klart? Jag har börjat arbetet med att försöka hitta en donatorsklinik på egen hand, men det är så mycket som måste klaffa. Många kliniker arrangerar inte för sina donatorer att åka utomlands, och för både donatorns och klientens skull rekommenderar surrogatkliniken i Indien att donatorn kommer dit personligen. Så att allt går rätt till. Därför föredrar jag att klinikerna har ett samarbetsavtal sinsemellan snarare än att jag freestylar på måfå. Vi får se.

Jag kan inte göra annat än att vänta, och fortsätta att slitas mellan hopp och förtvivlan. Just nu är det dock förtvivlan som är enväldig fanbärare. Nån som kan rekommendera ett bra impregneringsmedel?