Familjen med många efternamn

Startsidan

Bli medlem » Glömt ditt lösenord?

Medlemsförmåner ▸ Barnböcker Foto Leksaker & baby Hälsa & Välmående

Du är här:
Familjeliv.se
Bloggar
Personligt
Föräldraskap
Familjen med många efternamn
Medlemmarna ansvarar för det de skriver i bloggarna

Personligt - Föräldraskap

KäRinGa2

Sida: 1 av 1

Totalt 8 inlägg

86 besök

Här tänkte jag beskriva våran smått kaotiska vardag. En blandfamilj av graden många barn med olika pappor. Tillsammans har familjen 6barn. Mina tidigare tre, sambons tidigare två, och så lilla gemensamma. Framför allt kommer bloggen beskriva frustrationen och sorgen mina söner känner, över en plötslig förlust av pappa. En pappa som beslutat att dra sig undan allt umgänge, då saker och ting inte gick hans väg.

oktober 11

11e oktober 2012

av: KäRinGa2

(2012-10-11)

Glöööh!! Är en urusel dag i dag!
Hur f a n ska vi få ordning på dessa MORGNAR?! Barnen väcks 06.30, och jag anser de BÖR vara färdiga med frukost, kläder, tandborste o stå ute till 07:16. Men ICKE. En eller två gånger under hela terminen har det lyckats..
Varenda morgon är det bråk, skrik, tjat, tandagnisslan, noll koll på sina egna saker och så vidare. Ett smärre kaos. ÄNDÅ försöker jag se till att morgonens gympapåse, badkläder etc är packat kvällen före, men uppenbarligen lyckas jag inte med det heller. PLÖH! Får ta mig en rejäl funderare på lösning på det problemet.

Pojkarnas födelsedagar blev firade hemma hos farmor med större delen av pappas släkt. Jättetrevligt för pojkarna! Jag fick hem ett par goa lyckliga kids. Det tog en vecka, sen brakade den store grabben ihop. Dock, det tog en vecka, och inte några timmar. Mycket antagligen på grund av den telefon han fått av pappa, vilket möjliggjort en kontaktväg till. Men det fortsätter bli bevikelser, då pappa vägrar träffa pojkarna, med jobbet som anledning. Och att han inte har bostad, vilket jag köper till etthundra procent, men inte pojken själv. Han kan mycket väl bo i bilen med pappa, BARA HAN FÅ VARA MED SIN FAR.. Tyvärr fungerar inte verkligheten så..

Vi får se vart det barkar..

// KäRinGa

kommentarer

september 26

25e september 2012

av: KäRinGa2

(2012-09-26)

Nu är det ett litet tag sedan jag skrev.
Här har livet liksom rullat på. Jag själv har väl både gått in i och är på väg ur (hoppas jag) en rejäl nedstämdhet.

Lille B fyllde 7 år. En dag som blev riktigt bra. En av fastrarna dök helt plötsligt upp, med present bland annat. De talades då också om att pojkarna skulle åka dit någon helg, kanske samma helg E fyller.
Jag har varit på två möten med socialtjänsten, inför utredning av barns behov, eftersom jag lagt in ansökan om stödfamilj. Det finns ingen pappa med i bilden, och ingen annan heller som kan avlasta mig och resten av familjen från pojkarnas utbrott.
Dock har de lugnat sig något, det har liksom stabiliserats igen. Det känns i alla fall okej.
E har börjat klaga över ont i magen vid skolgång. Jag misstänker depression, och att hans tillvaro är väldigt tuff. Ny skola, nya kamrater att anpassa sig till och så hela tiden frågan Vart har pappa tagit vägen.

E har kontaktat pappa igen via FB, och i princip KRÄVT att få fira sin födelsedag tillsammans med honom. Vilket resulterat i att pappa säger sig ha pratat med farmor, och bestämt att de kan fira pojkarnas födelsedagar där, dagen före Es 12årsdag.
Jag har absolut inget emot det, men ställer mig frågande till hur det hela ska arrangeras, då inte jag blivit involverad via vuxna om det här, utan läst mig till det via sonens FB. Som ett resultat av detta, trodde familjerätten, när jag frågade dem till råds, att det kunde vara en utväg till kontakt mellan barn och far, att gå via släktingarna. Eventuellt ha fasta tidpunkter då barnen hälsar på hos släktingarna, en i taget, och så träffar de pappa samtidigt. De har ju lättare att komma i kontakt med honom än jag. Jag frågade den ena fastern, som vi har lite mer kontakt med, men förslaget föll inte i så bra jord. Dock blev jag inbjuden på kaffe om jag hade vägarna förbi.

Familjerättens utredning är färdig, och inskickad till domstol. Jag kommer eventuellt inte behöva befinna mig i rättssalen vid domslut, utan domaren kommer fastslå dom ändå. Min advokat är säker på att det blir boende hos mig, och vårdnad till mig. Jag kan inte känna mig glad över det slutresultet, eftersom min önskan med hela det här projektet ju hela tiden vait att få in pappa mera i bilden, få in honom på regelbunden basis, och försöka få till ett hälften/hälften umgänge igen. Men så har det alltså inte blivit, mycket på grund av hans brist på medverkan. Han har inte medverkat med en enda stavelse i den här utredningen. Familjerätten har på alla möjliga tänkbara vis försökt få kontakt, i tre månaders tid, helt utan resultat.
Ändå säger fastern att hon tror J kommer återuppta umgänget inom kort, då han saknar pojkarna oerhört mycket. Jag undrar hur det ska gå till, när han vägrar samtala med mig, som ju är barnens mor...

// KäRinGa

kommentarer

september 5

5september 2012, senare

av: KäRinGa2

(2012-09-05)

ÅH, detta icke-lyssnande!! Och detta ROPANDE! I falsett, så det riktigt skär rakt in i huvudet.
Det hjälper föga att COPEa heller, med beröm och tydliga regler. Kanske är reglerna lite luddiga utan att jag som mor märker detta? Kanske ger jag för många chanser innan konsekvens?
Det är just 7åringen som skriker, och tror han kan göra vad som helst. Även 12åringen har sina perioder, men just för stunden är han lugn. Har till och med gjort sin hemma-uppgift: städa deras toalett på ovanvåningen :)
Ibland så...

// KäRinGa

kommentarer

5 september 2012

av: KäRinGa2

(2012-09-05)

En liten summering av gårdagen:
Överlag en mycket bra dag, för omväxlings skull. Läxor blev gjorda (om än efter en del grova ord, hård ton och ivägkastande av läxpapper av E)
Det lektes oki syskonen emellan. Det här att de hotar varandra, ska "slå ihjäl" varandra, är så mycket vardagsmat numera, att det knappast säknas in i "en dålig dag"
Får jag tid över i dag tror jag att jag ska försöka maila till Bs skolfröken och kolla av hur mycket syn de har på honom, och om hans beteende stör lektionerna även nu i ettan. I förskoleklassen hade han i slutet av vårterminen en person med sig som kunde ta situationerna när han blev arg, skrek, sprang och gömde sig, kastade saker, slog de andra barnen, spakrade fröknarna osv.
Det händer alltsom oftast att de äldre barnen kommer hem och berättar om olika incidenter som B gjort sig skylig till, men aldrig att jag hör något från skolan?! Måste jag tycka är något märkligt.
När de äldre kommer hem och säger saker i stil med "B gjorde si, B gjorde så" försöker jag alltid få dem att se vad e själva gjorde. Kanske något som retade upp B. (han är extremt känslig för personliga skämt, tex) Kanske inte hjälpte honom i en viss siutation. Kanske retades tillbaka, vilket förstärker Bs irritation. Jag vill att de hela tiden ser sitt eget ansvar i allt som händer, så att det inte blir till slut att B blir syndabock till allting, även sådant han inte är skyldig till.

I går gick E in på sin FB, och där låg ett svar från Pappa. Han lovade ringa denna veckan, om han hinner, han skrev tydligt att han skulle försöka ringa under måndagskvällen (vad det verkade, i första hand) men då hade vi inte hört något ifrån honom.
E ringde ett par gånger från min mobil, men Pappas mobil var antingen avstängd, eller på någon plats med noll mottagning. Blev i alla fall inga kastasakerutbrott över Es saknad, mest krypaintillmammaochvaraledsenattacker.
Men den ligger ju latent i hans medvetande, tomheten, vissheten om att det är något viktigt som fattas. Jag tror att det är samma lika för B, dock är det svårare att tyda, dels för att han mera sällan pratar/frågar om pappa, dels för att han varit arg i snart fyra år.

Åh, jag önskar jag kunde trolla fram pappa till dem! En pappa som FINNS och ÄR, och inte bara lever i deras fantasi och drömmar.

// KäRinGa

kommentarer

september 4

4e september 2012

av: KäRinGa2

(2012-09-04)

Föräldramöte i går kväll, Rs klass.
Avskyr sådana evenemang. Tycker verkligen inte om att möta så många människor samtidigt, helt utan något känt ansikte. Känner mig lite som Bambi på hal is, eller något liknande.
Men jag tog mig igenom det, med de mesta tankarna riktade hemmavid, där sambo L var ensam med fyra barn. Två av de på samma hiskeliga humör som i söndags.
Det visade sig sedan att lille B varit värst, och inte lyssnat, sprungit runt och varit tvungen att bli hämtad in för att komma till sängs. Man kan tycka att det är ett oskyldigt beteende, men efter all denna tid, och ingen förändring i beteendet, så känns det inte som ett oskyldigt barnskämt längre. I synnerhet inte som det sträcks ut en tunga, ropas i falsetthögt, och olika namn skriks på sambo (eller mig, vem som nu råkar va den som meddelar att det är läggdags, eller vad det nu är).
Men när jag kom hem halv åtta, så sov han sött, lille B.
Han vaknar tidigt, ibland är han t.o.m vaken nattetid, för att gå runt i huset och stjäla saker han anser att han ska ha, och inte vi andra. Fingerboards fr E, tex. Ballonger som ska användas till födelsedagskalasen. Eller annat.
E hade varit tyken, men skärpt till sig markant när L tröttnade på B och blev smått arg.
Det var inget prat om Pappa igår. Tror inte ens han var inne på FB och kontrollerade om pappa skrivit något till honom.
Däremot kom han efter skolan och kramade mig och sa att han inte mådde bra. Att han mådde illa och hade ont i magen. Dels för att han saknar pappa, men kanske också håller på att bli sjuk.
Jag får nog se upp så han inte använder sig av det för att slippa skolan. Men att undra och sakna och längta och tvivla på att pappa älskar honom, gör honom helt klart deprimerad, och trött, så visst förstår jag att han inte orkar gå till skolan. Dock måste jag, känner jag, påpeka hur viktig skolan är, att han måste läsa, och lära sig saker. De får ju betyg i år också, för första gången.
Hans stora dröm är att bli pilot, och det krävs många skolår om han ska nå sin dröm, det är han medveten om. Jag talar om för honom att han måste fortsätta leva efter sin dröm, leva sitt liv, och inte låta pappas beslut att försvinna styra och förstöra honom. Valet att inte svara i telefonen, att inte ringa sina barn, att inte träffa eller umgås med dem, det valet har ju pappa gjort, och om det ska förstöra hela Es tillvaro och framtida liv, då vet jag inte vad jag ska göra. Jag känner att han är bara 12 år, och måste ta tillvara sitt unga liv, och se oss andra runt ikring honom som älskar och stöttar honom.

Om en halv timme ska barnen vakna på ovanvåningen, och det är lika spännande som vanligt (höhö) att se om de är arga och ska slåss före klockan 7.

// KäRinGa

kommentarer

september 3

Den 3e september, ännu lite senare på dagen

av: KäRinGa2

(2012-09-03)

Men, alltså, nu blev jag lite brydd. Skrev tidigare på FB att jag skulle in till socialtjänsten, och att vi behövde hjälp. Sen uppdaterade jag just den raden, med att vi får se om 4månader, och frågade om någon ville anmäla sig som stödfamilj. Någon frågade då Varför, och jag svarade i PM, då jag inte ville gå ut med ALLT, jag har min äldste son och ett par av hans vänner på vänlistan. Då får jag känslan av att jag blir dömd som en dålig mor, som inte tar allt ansvar själv, utan vind för våg kastar ut barnen till vilken familj som helst?!
Det är ju inte alls det som är grejjen! Saken är ju den, att jag kämpat med deprimerade barn, och försökt hjälpa dem enda sedan separationen, och nu klarar jag inte att ge dem hjälp längre. Mina ord om att Pappa visst älskar dem, och mina ursäkter att pappa säkert jobbar för mycket igen, det mottas med stort tvivel, om de ens mottas.
Jag kan inte heller ensam, vi som familj kan inte, ska jag säga, ta emot all denna sorg och ilska på egen hand, då barnen spelar ut den i så hög grad mot alla i familjen. Vi behöver stöd! En familj (två gärna, så pojkarna får egentid och egen uppmärksamhet för den de är var för sig) som kan stötta och hjälpa pojkarna i deras tillvaro, som kan underlätta livet för mig som mor, så jag orkar vara mamma lite till, och inte bara existera som ett vandrande spöke!
Hur kan man tro att det är ett lättvindigt beslut?
Jag misstänker att det hos den här personen finns en brist, en sorg kanske, över att inte själv ha tagit chansen till stödfamilj som de blev erbjudna, när de fick veta att deras barn har olika diagnoser som gör att livet blir mycket tufft. Kanske blev det en bitter påminnelse för h*n, när jag inte drog mig för (vad det verkade, vi har diskuterat detta i ett år ca, men jag har hela tiden tänkt att Jag kan själv) att ställa frågan, om än något skämtsamt.. Det var så jag la fram det i öppna FB iaf.

Jag raderade den statusen efteråt. Kan en tro så felaktigt, kan fler, och jag vill verkligen inte uppfattas som "lätt på foten" då jag inte är det. Dessutom tycker jag otroligt illa om att behöva förklara under hotfull stämning. Att bli anklagad, dessutom för något som inte är sant, och helt utan uttalade ord, mera undertoner, tycker jag är riktigt otrevligt..

Tänk att rop på hjälp kan uppfattas så helt fel...

// KäRinGa

kommentarer

Den 3 september (lite senare)

av: KäRinGa2

(2012-09-03)

Så, då var mötet på socialtjänsten avslutat.
4 månaders utredningstid har de vanligtvis. Mycket lång tid må jag säga.
Men handledaren trodde att det inte skulle ta så lång tid, antagligen för att det redan finns en familerättsutredning som nyss var klar, och därifrån kan de hämta en del information.
Återmöte om två veckor.

I dag går de två äldste (12- och 10-åringen) länge i skolan, så B kommer åka ensam med skolbussen. Det är fortfarande väldigt nytt det här med skolskjuts, men jag tycker att de klarar av de bra, båda pojkarna.
R åkte skolskjuts hela förra läsåret, så hon har vanan inne.
Återstår att se vilket humör de är på när de kommer hem, sönerna...
Nu ska jag dricak kaffe och kolla av min FB innan jag och V går ner i tvättstugan för dagens ranson av klädvikning.

// KäRinGa

kommentarer

Den 3 september 2012

av: KäRinGa2

(2012-09-03)

Hej världen.
Här kommer en ny blogg att läsa. En blogg om familjeliv med smått kaotiska inslag. Tänkte försöka vara personlig utan att avslöja alltför mycket vilka vi är.
Familjen med många efternamn har jag kallat den, bloggen, pga att det finns tre olika efternamn här. Jag, min dotter och yngsta sonen har ett efternamn. Son nr ett och två har ett annat efternamn, och så har sambon och hans tidigare barn ett efternamn till.
Vi är allt som allt just nu 8 människor i våran familj.
Jag. (mamma till 4 och bonusmamma till2)
L (min sambo, pappa till 3)
J född 96 (tjej) Ls fr tidigare
J född 98 (kille) Ls fr tidigare
E född 00 (kille) min fr tidigare, har pappa J.K
R född 02 (tjej) min fr tidigare, har pappa D
B född 05 (kille) min fr tidigare, har papa J.K
V född 11 (kille) Ls o min gemensamma

Sedan i våras är vi två vuxna och fyra barn skrivna på adressen.
R har varannan helg-umgänge med sin pappa, ett umgänge som fungerar alldeles utmärkt. Hon trivs, trots att hon då och då är ledsen och trött på sin halvbror, en lite stökig yngre bror.
J o J kommer ett par helger i månaden, de har varsitt eget rum i huset, och har efter tre år accepterat den förändring det innebar när pappa flyttade från dem till mig o mina barn.
Lille V är allas vår bebis, alla barns lillebbror. Han är den som kyter ihop alla till en enhet på något vis.
E och B är det som denna bloggen kommer att fokusera mest kring. Det är dessa båda pojkar som under senaste året mist sin pappa mer och mer.

Jag lämnade deras pappa för gott för fem år sedan (till vintern). När jag flyttade blev jag inneboende, och beslutet var inte gemensamt. Jag beslöt att hellre låta pojkarna stanna kvar i sin trygga miljö, och kanske få en närvarande pappa, än att de skulle bli inneboende hos mina vänner gud vet hur länge.
Jag tog med mig min dotter, och en bag med kläder för ca en v åt oss allihop.
Dottern, som under hela livet levt i tron att pojkarnas pappa också var hennes pappa, fick smärtsamt uppleva en förlust, då J.K helt sonika vände henne ryggen. Jag var tveksam till att kontakta hennes biologiska far, men gjorde eftersök för att få tag i hans adress och telefon-nummer. Och rätt vad det var, så sprang vi på varandra på stan.
Efter lite missförstånd, där D skickade in en stämningsansökan till tingsrätten, så enades vi om ett schema för umgänge i familjerätten. I dag har de ett mycket fint förhållande, far och dotter, och jag tror att det har hjälpt henne väldigt mycket igenom sorgen och förvirringen när J.K bara försvann från henne.

Förvirringen angående hennes bröder E och B däremot, fortgår ännu. Vi körde ett tag efter ett system som jag såg verkligen inte gynnade barnen, de var mycket ledsna vid alla dessa byten som blev. Han lämnade på skola och dagis, jag hämtade, och sen kom J.K o hämtade dem igen vid 17tiden på kvällen.
När jag ville göra en förändring, och påpekade att barnen slets av det här, lyssnades jag inte på. Många förtvivlade samtal till familjerätten blev det, och till slut kontaktade jag advokat. Under tiden som det gick upp i tingsrätten, så ordnade jag en bostad för oss alla fyra.

Domslutet blev 50/50, precis vad jag önskat. Veckovis umgänge, delad vårdnad (gemensam) och fortsatt boende hos pappa. Det här fungerade någorlunda bra under ganska lång tid. Ett, 1,5 år ca. Sen träffade jag en ny man, L som flyttade in väldigt hastigt. Framförallt E var i uppror, då han ännu inte accepterat min och J.Ks separation. (jag såg till tidigt att han fick samtalskontakt med skolkurator, och henne pratade han med i tre år ca -fr klass1 t klass3)
Strax därefter, började bekymren. Det blev svårare och svårare och få telefonkontakt med J.K (svår har han alltid varit, men det kändes som att det blev värre nu) missförstånd uppstod och reddes inte ut, vårat sammarbete var uruselt, och existerade i princip inte alls.
Så träffade han en ny, och nu blev det först värre, för att sedan bli bättre, när tjejen tog kommandot.
Ett tag var det som att hon och jag hade gemensam vårdnad över grabbarna. Men hon tröttnade på att ta ansvar över någon annans barn, i synnerhet som J.K mycket sällan fanns till hands som pappa, utan skyllde på jobb o.dyl.
För ett år sedan, då kontakten fortfarande var god mellan mig och J.Ks tjej, så blev J bryskt och felaktigt utslängd ur sitt hus. Jag åkte dit för att hjälpa tjejen att röja, J.K va förbjuden av tjejen att ens åka dit, då hans privatliv låg utslängt på tomten, delvis uppeldat. Det visade sig sedan att han blivit anmanad att flytta flertalet ggr, men inte gjort så, då första uppsägningen kom som en chock, och han fick endast 15dagar på sig att finna nytt hem för sig och sina barn. Att permanent flytta till tjejen var inte att tänka på i det läget.
Tjejen bad mig ta extra hand om pojkarna, för att underlätta tillvaron för J.K som mådde riktigt dåligt, fullt förståeligt, och jag gjorde det.
Sen blev det totalt kaos.
Efter ett halvt års velande, då det sporadist varit umägnge, när pappa helt plötsligt ringt och sagt att barnen skulle vara hos honom nästkommande dag, eller till och med samma dag, eller då den äldste själv gråtande ringt och frågat om dom fick komma. Inget planerat, inga tider följdes, och det schema som tingsrätten satt ut blev totalt bortglömt. Jag föröskte flertalet gånger tala med J.K o förklara att det här fungerar inte, vi måste hitta en hållbar lösning, så hördes det inte på det örat. Så jag gjorde som jag gjort förr, jag kontaktade advokat.
I mars i år fick han två brev som inte mottogs med glädje. Ett från min advokat/tingsrätten, om att han skulle infinna sig i tingsrätten för förberadande förhandling gällande barns boende, vårdnad och umgänge. Detta kom per polis, efter eftersök på honom.
Brev nr två var beslutet från skattemyndigheten, som beslutat att överskriva pojkarnas adresser från honom till mig.
Bakgrunden till det: En handläggare ringde i dec och frågade om pojkarnas boende, då J.K skulle avskrivas från sin adress (han stod ff skriven på adressen han vräkts fr, efter uppmaning av hans advokat i ärendet) Jag blev då uppmanad att  skicka in en adressändring på pojkarna, och nej, jag behövde inta pappans underskrift. Den här handläggaren hade tillbringat tre månader med att försöka komma i kontakt med J.K utan resultat. Jag gjorde så, men någonstans blev det helt fel, för i januari kontaktade skatteverket mig igen, med anledning av utredning av barns flyttanmälan utan båda föräldrarnas medgivande!! Men jag hade ju blivit lovad att de skulle få sin adress hem hit, därför att pappan stod utan adress, och var omöjlig att få tag i?! Det tillsattes alltså ännu en utredning, där det gjordes fruktlösa försök att få tag i pappan.
Och under tiden fortsatte jag att köra tolv mil per dag för att se till att barnen kom till skolan, med endast barnbidrag för de andra två barnen som var boende här, och hälften av underhållet (0,5 per pojke). Ekonomiskt gick vi på knäna (håller fortfarande på att försöka återhämta oss) som familj fungerade vi inte alls, och det psykiska välmåendet hos oss allihop var uruselt. Den enda som mådde bra, var lille bebisen, lycklig ovetande om kaoset runt honom.

Så, i mars, kom då beslutet, och jag fick ett telefonsamtal från J.K. Han skriker att jag kan fara åt helvete, och slänger på luren. Det är först nu, ett halvt år senare som jag räknat ut att det måste vara på grund av dessa brev han bröt ihop så fullständigt.
Sedan dess har han inte haft umgänge med sönerna alls. De har träffats via hans systrar och mamma, de har någon gång träffats då E ringt gråtandes och bett om att de ska ses.
I dag svarar han inte alls i telefonen, har inte varit med i utredningen socialtjänsten ålagts av tingsrätten att genomföra (han kom f.ö inte dit heller)

Sist dom sågs, barnen och pappa, så startade han en facebooksida till den äldste. Jag anser han vara för ung, det är 13års-gräns, och han är inte ens fyllda 12, och klarar dessutom inte att hantera det här med dator och spelande och annat. Men vad kunde jag göra, utan att bli ännu mera utmålad som hemsk mamma?
Varje dag ser jag pojken gå in på sin F.B, se pappans uppdateringar, och den totala tystnaden till honom personligen. Några gulliga meddelanden i loggen, men inga svar på meddelandena E skickat.
Häromdagen kom ett svar, där han skriver han inte kan ringa till mig (E har bett honom ringa mamma för E vill ju höra hans röst, och har ännu ingen egen telefon) för han måste laga bilen?! Senare under dagen kan man se pappas uppdatering om fest på gång.
Frågorna haglar, gråt hörs dagligen, arga utbrott minst en gång om dagen, från båda pojkarna, men E är den som högst skriker efter pappa. Lille B är mera arg över lag, på allt och alla.

I dag ska jag till kommunen, för att tala om kontaktfamiljer för pojkarna. Jag måste få avlastning i hanteringen av dessa barn, jag sliter mitt hår och vet inte vad jag ska göra för att hjälpa dem längre!!  Även min psykiska ork är på sin gräns, men mirakulöst finner jag alltid lite mera styrka ändå. Efter varje faight kommer en liten paus (oftast i form av nattsömnen) och så är jag redo för en ny dag. Men hur länge orkar jag ensam stå här, och inte kunna hjälpa mina grabbar?! Hur länge?

// KäRinGa

kommentarer