Pumpningen ska fasas ut under den kommande veckan och ersättning ska fasas in. Igårkväll när vi gav honom den första ersättningen sen de små slurkarna han fick på BB märkte jag hur enkelt det faktiskt kan vara med matningen. Inte så att han nödvändigtvis åt mer eller fick mindre ont i magen eller så, utan det var lättare för MIG. Vi kunde blanda till mer än vi trodde han skulle orka och sen låta honom styra hur mycket han ville ha. När det sen återstod 30 ml i flaskan kände jag ingen ångest över förlorade värdefulla droppar som inte skulle kunna återanvändas. Det var bara att hälla ut och lägga en mätt och nöjd bebis. Så vill jag ha det.

Så, jag ska pumpa mer sällan nu under veckan, till att börja med vart fjärde timme istället för vart tredje. Han kommer få erästtning till nattmatningen/arna då han sover bättre på den. Sen blir det att fasa in ersättning på dagtid också. Han tycker det är gott så det ska inte vara något problem. Och han kommer ha fått bröstmjölk åtminstone de första fyra levnadsveckorna (får se hur länge vi överlappar mjölk och ersättning). Så jag borde vara nöjd. Jag är inte riktigt där än, men jag känner mig lättad i alla fall över att ha tagit ett beslut. Våndas nu för att försvara detta beslutet inför BVC och resten av världen.

Det måste ju bli så. Att jag väljer hur jag vill göra när jag ger mitt barn mat. Nu väljer jag flaska. Och då måste det vara det bästa för honom. Jag älskar honom och vill inte att han ska behöva vara så frustrerad och arg som han är när jag försöker amma. Med flaskan får han min mjölk och närhet och mat. Behöver han mer? Och jag slipper gråta varje gång han misslyckas att ta bröstet. Istället får han se en glad mamma som kikar ner i hans ögon medan han mumsar. Jag väljer, det är ingen som väljer åt mig.

...eller snarare har jag gett upp redan? Det räcker med en oskyldig kommentar som 'har du försökt nu på senaste tiden, det kanske funkar nu?' för att jag ska känna mig totalt misslyckad igen. Gav jag upp för lätt? Och att jag säger så, betyder det att jag faktiskt HAR gett upp? Två veckor, är det för kort tid att kämpa med amningen? Det låter som en sån otroligt kort tid jämfört med ett helt liv. Men så många försök det har varit...och så många tårar jag har fällt när han ratat mitt bröst. Det är precis så det känns: att han ratar mig. Att jag inte duger på nåt sätt. Min mat vill han ha, men då i nappflaska. Varför, å varför kan han inte ta bröstet??? Det vore så mycket enklare, så mycket mysigare så mycket...mer rätt. Det ska liksom vara så, man ska amma. Ingen har sagt det till mig, utan det är min egen känsla, min egen förväntning jag hade under hela graviditeten. Jag köpte amningshjälpmedel i mängder innan; inlägg, nappar, värmeinlägg, amningssnäckor. Nappflaskorna köpte jag för att efter ett par veckor kunna introducera flaskmatning som ett mysigt alternativ för min sambo. Inte kunde jag veta då att det skulle vara det huvudsakliga sättet vi skulle få i honom mat. Eller vad säger jag: det ENDA sättet. Se, jag lurar fortfarande mig själv att jag inte gett upp. Men när försökte jag senast?

Jag lyckades faktiskt sist jag testade, då iofs med Esska napp men ändå. Han ammade i 15 min, supermysigt. Men under de 15 minuterna hann jag tänka så mycket. Hur mycket får han i sig? Dricker han alls nåt? Ska jag ge flaska sen och i så fall hur mycket? All den osäkerheten som jag antar att alla ammande känner i början (eller kanske hela tiden?), men där och då när jag kände det så var det som att jag kom fram till ett beslut. Att mata med flaska. Han ratade inte mig längre, så då kunde jag ge upp. Beslutet kändes bra i flera minuter. Eller kanske dagar. Men så kommer en sån kommentar: 'har du försökt nyligen? Det kanske funkar nu!'. Och då sitter jag där igen och gråter och det dåliga samvetet svider som en böld i mitt bröst. Gav jag upp för lätt?

Har jag gett upp?

Problemen började direkt efter förlossningen. Elliot var medtagen efter att en utdragen förlossning som fick avslutas med sugklocka. Hans blodsockervärde var lågt och han gnydde bara svagt istället för att komma med det illvrål vi väntade på. Så han fick lite ersättning för att komma igång och letade aldrig riktigt efter bröstet. Jag fick sedan handmjölka ur råmjölk till honom för att sedan ge denna på sked. De följande dagarna försökte jag tillsammans med halva personalen på Östras special BB få ordning på amningen med blandade framgångar. Medan den ena barnmorskan lyckades tvinga hans huvud till bröstet lyckades den andra bara skrämma slag på honom. Ibland funkade det med amningsnapp, någon enstaka gång funkade det utan men mest fick vi mata på sked. Å vad vi avskydde den skeden. Det var värdefulla droppar jag mjölkat ur och inget fick gå till spillo, men själva skedtekniken var knepig och vi svor och grät över rännilar av mjölk som rann nedför hans kinder och våra händer.

Ibland tog frustrationen över och vi fick ringa på hjälp för att kunna få i honom de sista viktiga millilitrarna. Vi var båda helt slut och alla olika bud vi fick samt det ena misslyckade amningsförsöket efter det andra tärde på vårt tålamod och vårt hopp. Många tårar fälldes av oss båda.

Efter någon dag fick jag in en elektrisk pump på rummet och kunde då få fram tillräckligt med mjölk att han slapp få ersättning i alla fall. De få gångerna det funkade med amningen var jag i himmelriket för att sedan hamna i djupaste förtvivlan igen när han vägrade ta bröstet och kanske till och med spillde ut mjölken som jag kämpat med att pumpa ur.

Vi såg fram emot med stor förväntan på de kvällarna när vi visste att någon av våra personliga favoriter bland personalen skulle jobba som lyckats få till det med amningen. Men det fanns ingen mirakelkur, inget som kunde upprepas gång efter gång utan en sak funkade den ena gången och nästa gång ratade han den metoden. Problemet ligger inte i min mjölkproduktion eller i min teknik att lägga till honom till bröstet, utan i hans sugteknik. I början kunde han inte ens suga på fingret, hur skulle man då kunna begära av den lille tröttisen att han skulle få till det med bröstet?

Tröttare blev han. Och gulare. Blodprov i hand och fot 1-2 ggr per dag visade till slut att han åkt på gulsot och behövde solbehandling. Behandlingen sattes in för sent, kände vi. Han var trött så länge (och gul) och amningen fick lida på grund av detta. När han väl fått diagnosen gulsot fick vi uppmaningen att få i honom så mycket mat som möjligt. Vi gick då över till att mata med kopp och detta gick faktiskt något bättre än skeden, men visst var vi frustrerade även över detta.

Två dygn i solbädden gjorde att hans värden vände och vi fick lov att åka hem. Under veckan på BB hade vi gått från total skräck att bli hemskickade till en längtan efter att hitta egna rutiner. Första dygnet hemma var en blandning mellan total lycka (han ammade på bröstet två gånger!) till djup frustration och förtvivlan (han matvägrade och spillde mjölk från koppen under natten). När vi sedan åkte in till BB dagen efter för att ta ett nytt blodprov fick vi till slut rådet att gå över till flaska för att få i honom de allt större matmängder det nu handlar om.

Flaskmatad Elliot totalratar bröstet, med och utan amningsnapp. Finns det hopp för amningen?